Littorin har inget att säga

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin intervjuades i går av Tomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju . Littorin hade mycket svårt att förklara hur det kan vara regeringens förtjänst att 180 000 färre än i september 2006 fanns i ”utanförskap” under högkonjunktur medan det inte alls är regeringens ansvar när mer än 100 000 fler är i ”utanförskap” under lågkonjunktur.

Han kunde inte heller förklara logiken i det är så ”oerhört dyrt” att höja taket i A-kassan via skatten men inte alls var dyrt när varje löntagare tecknade en tilläggsförsäkring via facket. Förklaringen, som Littorin inte vill kännas vid, är att via skatten så gäller det alla, via tilläggsförsäkring gäller det dem som redan är socialt förankrade, har inkomst och fär försigkomna nog att tänka på en framtida arbetslöshet. Att det blir dyrt via skatten är alltså för att det gäller generellt. Så mycket för den generella välfärd som Littorin började med att förklara sig lojal till.

Hammarberg frågade hur regeringens uppfattning att Sverige är ovanligt väl rustat för att möta krisen kan vara förenligt med Littorins uttalande att svensk industri så exportberoende att vi är mer sårbara för krisen än något annat land.  Svaret är att ”vi har de resurser vi har” och att vi måste ha ”ordning och reda i Sveriges finanser”…

Den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken” ges också en helt ny innebörd av arbetsmarkandsministern, ”aktiv” innebär att det är den arbetslöse som är aktiv! Att bara några få procent av de arbetslösa i ungdomsgarantin får utbildning trots att det kallas ”aktiv arbetsmarknadspolitik” är inget begreppsligt problem eftersom ”aktiv arbetsmarknadspolitik” innebär att det är den arbetssökande som skall vara aktiv och söka jobb. Hur ser då den icke-aktiva arbetsmarknadspolitiken ut?

När Littorin skulle förklara varför konsumtionen sjunker trots alla de skattesänkningar som inkomsttagarna fått säger han (två gånger för säkerhets skull) att det kan bero på att man väntar med att ”köpa en ny bil” eftersom det kanske blir ”billigare” sedan. Vilken värld lever Littorin i? För de som varslats eller redan fått lämna sin jobb blir det ingen ny bil vare sig nu eller sedan. De som kan kalkylera med sjunkande priser är knappast de som drabbas av krisen, men kanske just de som fått de största skattesänkningarna.

Littorin hade också svårt att helskinnad ta sig förbi floskler som ”långtidsparkering”, ”trolla med knäna”, ”generationsskifte” och ”track record”. Han hade inte heller någon vidare hand med fasta uttryck som ”att man biter sig i svansen” och ”tar skeden i vacker hand” (”det kommer att bita dem i svansen” och ”vi får ta sleven i vacker mun” i Sven Otto Littorins tappning.)

Sven Otto Littorin gjorde ett flertal inkonsistenta uttalanden i samma intervju, han svarade med ytliga floskler på seriösa frågor och han hade faktiskt inte ett enda politisk lösning att komma med – vid sidan av att varje individ skall teckna en tilläggsförsäkring för högre A-kassa och vara aktiv om man väl blir arbetslös. Littorin utvecklar ett eget nyspråk likt Storebrors i George Orwells ”1984”.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är allt annat än aktiv och den är likaså allt annat än generell. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade inte prioriterat sänkta arbetsgivaravgifter för McDonalds, städavdrag för övre medelklassen och försämrad vuxenutbildning. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade nyttjat Sveriges stora försteg på nätet, skapat starka incitament för utveckling av alternativ energi och byggt ut möjligheterna till utbildning och kompetensutveckling för vuxna. Därutöver hade man haft en A-kassa som gett trygghet för vidareutveckling och en sjukförsäkring som inte slutade med en giljotin.

Intressant? Läs mera om Sven Otto Littorin, arbetsmarknadspolitik och regeringen.

AMF-styrelsen har hela ansvaret

Ibland känner jag mig som Alice i Underlandet. En anställd VD har fått en massa pengar i lön och pension. Denne VD:s lön och pension har redovisats i varje årsredovisning ca 10 år bakåt i tiden. Ägarna som är representerade i styrelsen, och som själv förhandlat fram avtalet under ledning av styrelsens ordförande, har nu kommit på att pensionsavtalet var ”fel” (oklart om detta betyder moraliskt ellr juridiskt). Helt plötsligt skall då denne VD löpa gatlopp och t o m betala tillbaka pengar. Medan styrelsen, nota bene, liksom ägarna tycks fullständigt oberörda.

Jag sitter i ett par styrelser som har ekonomiskt ansvar och där jag är en av dem som representerar ägarna. Om motsvarade sak inträffade i någon av dessa styrelser skulle jag ta min Mats ur skolan direkt. Ägarna kan inte ha förtroende för en styrelse som inte – på tio år! – uppmärksammar en ekonomisk transaktion de anser vara ”fel”. I de styrelser jag sitter brukar vi s a s utnyttja vars och ens unika fördelar. Jag är inte ekonom, men jag är väldigt frågvis. Det är en sida jag brukar använda, då och då visar det sig vara en oundgänglig sida i styrelsearbetet. Andra av mina kolleger är duktiga på att läsa ekonomiska redovisningar och gör det i syfte att ta tillvara ägarnas intresse och inte i syfte att tillfreställa den VD man anställt.

En styrelse och en styrelseordförande måste stå bakom sin VD. Men när VD inte motsvarar styrelsens förtroende och inte tillvaratar företaget intresse så måste hon/han gå. Styrelseordföranden har en central roll i varje ägarstyrelse. Vänskap mellan VD och ordförande kan inte få påverka styrelsens arbete, då försvinner kontrollfunktionen.

Jag är inte alls säker på att Elmehagen är rätt byte i den här jakten. Han har kanske agerat omoraliskt, dock tillsammans med många andra i hans situation som bara inte avslöjats. Men det är styrelsen som inte levt upp till sin roll, och framför allt ligger det ansvaret på ordförande i styrelsen Göran Tunhammar. Styrelsen tycks ha levt i symbios med VD och företaget på ett sätt som inte gett den omsorg om bolaget som man kan kräva. Ett kriterium på omsorg är att läsa årsredovisningarna.

Vad säger ägarna LO och Svenskt Näringsliv? Från LO hör vi patetiska lojalitetsförklaringar till ”Wanja”. Det här handlar inte om Wanja Lundby-Wedin, det handlar om styrelsens funktion i ett aktiebolag. Jag vet inte vad Svenskt Näringsliv sagt som ägare.

Hela styrelsen i moderbolaget AMF borde helt enkelt avgå och ställa sina platser till förfogande.

Ett problem i svenskt näringsliv är vänskapskorruption, omogna ledare och att ägarna är osynliga. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Det är förklaringen till vad som inträffat.

Intressant? Läs mer om AMF och Christer Elmehagen

PS. Elmehagens nu offentliggjorda textdelar av avtalet styrker väl närmast ovanstående argumentation, se SvD 090402. DS

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.

Bonusar bara till dammsugarförsäljare!

Bonusar till direktörer och duktiga företagsledare har debatterats under en längre tid, framför allt kom debatten igång efter det att regeringen i höstas försökt få bankerna att gå med i deras trygghetsförsäkring. Kravet var att det inte delades ut någon bonus. SEB valde då istället att höja lönerna! Annika Falkengren har avstått från sin bonus. Men hon berättade inte att lönen höjdes istället. Och Anders Borg skällde på de privata bankdirektörerna och blev hjälteförklarad av okunniga personer som trodde han var vänster när han bara var trogen sina ekonomiska ideal (banken är finansiella serviceinstitut). Samtidigt hade han givit fritt fram för statliga bonusar, självklart egentligen eftersom han tror på ekonomiska principer som bygger på individuellt risktagande och konkurrens. Nu får han skäll för att han hycklade förut. Men egentligen har han varit principfast hela tiden – men blev tvungen att rulla runt ett par varv för att blidka medieopinionen.

För Anders Borg är det risktagandet och entreprenörskapet som skall premieras, därför har han inget emot bonusar som sådana. Däremot tycker han inte att ekonomins smörjmedel – banker och finansinstitut av annat slag – skall leva gott på rena finansiella transaktioner. Istället är det arbete och produktivitet som skall belönas. Att jag lånar ut pengar till dig och du sedan betalar ränta till mig som jag sedan kan låna ut till någon annan är bara ett hjälpmedel i en ekonomisk utvecking, i sig själv bidrar inte denna finansiella transaktion till tillväxten. Det är bara om den jag lånar ut pengar till tillverkar något spännande som kan exporteras eller säljas och därmed skapa vinster som den fnansiella transaktionen är lyckad. Då kan bankdirektören få vara med och dela på kakan.

Men problemet med den ekonomiska kalkylen är att Borgs och regeringens ekonomiska politik har en byggsten som är ihålig. Statliga bolag, pensionsfonder och finansiella institutioner tar ju hela tiden risker med ANDRAS pengar! Borg har stöd i ekonomisk forskning i det avseendet att människor som tar risker tenderar att peka ut tillväxtens inriktning med hjälp av sina investeringar. Den risk du tar bygger på en rationell kalkyl om att du skall få pengarna och lite till tillbaka. Därför är det en poäng att stimulera den typen av risktagande om man vill ha en ekonomi som växer – oavsett normativa idéer om vad som är ”bra” och ”dålig” tillväxt.

Marknaden ljuger aldrig sägs det ibland. Men det gäller så länge den enskilda individ som tar chansar också är den som tar risken. Så är det inte i de flesta banker och statliga pensionsfonder – istället är det ANDRAS pengar man tar risker med. Och då försvinner den hämsko på risktagandet som den rationella kalkylen är. Istället uppmuntras allt högre risker, ett utpräglat s k riskbeteende utvecklas och konkurrensen mellan individer och institutioner leder bort från den ekonomiskt sunda prognosens väg.

Alltså, bonusar bör ges till de småsparare som riskerar sina egna pengar. Aldrig till dem som talar om risktagande men inte skulle ta den minsta risk i världen, allra minst risken att förlora sin bonus…

Jag säger som Heidi Avelllan sa i God Morgon Världen härom söndagen: ”Bonus, det är för dammsugarförsäljare. Direktörer skall ha hög och fast lön och förväntas göra ett bra jobb.”

Intressant? Läs mer om bonus, ekonomi och Anders Borg.

PS 090320 En artikel om om vems ”fel” krisen är av Dani Rodrik, professor i ekonomi vid Harvard. DS