Kategori: europeisk politik

Att stå upp för sin sak

Så kastade han in handduken. Jacques Chirac meddelade igår i TV att han inte ställer upp i det kommande presidentvalet i Frankrike. Gaullisten och kandidaten Nicholas Sarkozy fick dock ingen draghjälp av sin partivän. Snarare tvärtom. Sällan har väl hörts en så klar stämma deklarera sin avsky från högerextremismen, rasismen och intoleransens fula tryne som i Chiracs tal. Och på en elegant prosa utan överord eller brutaliserande invektiv.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker tala om Sveriges särskilda uppdrag att försvara t ex jämlikhet och yttrandefrihet – som är svenska historiska hjärtevärden – på samma sätt som Chirac framhöll Frankrikes ansvar för att värna sekularismen (eg. laïcité) och förnuftets röst. Men det skall väl vara en Olof Palme till det.

Jag är dock tacksam att Sveriges ambassadör i Zimbabwe bokstavligt deltar i efterforskningarna efter den misshandlade oppositionsledaren Morgan Tswangirai. Heder åt Sten Rylander!

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.

Enfalden triumferar i EU

Europa. Visst låter det vackert? Vänstra Stranden bloggar nu glatt från Lake Michigans vänstra strand. Att jag inte längre kan på ett förnuftigt sätt försvara Sveriges medlemskap i EU betyder inte att jag säger nej till Europa.

EU-integrationen sätter fokus på enkla mätbara indikatorer, generaliserar allting till varor och enkla principer får organisera en historisk struktur som vuxit fram organiskt. Konkurrensdirektiven från kommissionen, upprätthållna av EG-domstolen, är det tydligaste exemplet på hur marknadslogiken övertrumfar alla andra värden. Och på sikt leder till en monopolmarknad. EU tycks leva i uppfattningen av marknaden reglerar sig själv. Något som de flesta vet är en lögn.

På samma sätt diskuterades här igår hur EU gemensamma utbildningssfär (European Higher Education Area, tror jag den heter) kommer att leda – inte till ökad europeisk styrka inom forskning och utbildning, utan tvärtom. Europas utbildningseliter frigörs från sina nationella kontexter genom Bolognasystemet och genom aktiviteten från de gemensamma kvalitetsutvärderingsaktörer som mycket snabbt uppstått på EU-nivå. Denna process skapar en stor grupp välutbildade människor från Europa men utan relation till just sitt land, sin historia eller sina studenter. Utbildningen blir en global marknad där aktörerna rör sig över klotet i jakt på den bästa avkastningen. De stora länderna i Europa och den anglo-saxiska världen tjänar på den gemensamma utbildningsmarknaden, genom att utgöra goda plantskolor för fortsatt karriär. Kunskapen blir också en vara, den globaliseras och nivelleras. Några stora genomgående teoretiska tolkningsmönster blir rådande. Mångfalden utplånas och enfalden triumferar.

Det är ett argument för att jag inte längre kan stödja ett svenska EU-medlemskap.

EU? Nej tack!

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv när jag inte längre med gott samvete, med övertygelsen om att ha rätt eller med förnuftet på min sida kan förespråka ett fortsatt medlemskap i Europeiska Unionen för Sveriges del. Det är ett stort steg för mig, men det innebär inte att jag från och med nu alltid kommer att kräva ett svenskt utträde. Däremot innebär det att jag inte längre – med känslan av att innerst inne ha rätt – kan argumentera för att Sverige behöver medlemskapet i EU. Möjligen behöver EU Sverige, men Sverige lyckas ju inte komma loss och visa det i så fall.

Säkert finns det många besserwissrar som nu säger ”vad var det vi sa”. Varsågod. Det bjuder jag på. Så länge Sverige inte förmår använda och verka i kraft av sitt medlemskap utan enbart står med mössan i hand och tar emot den ena örfilen efter den andra så går det inte att hävda min gamla linje. Min gamla linje var att EU skulle kunna vridas åt välfärdismens och vänsterliberalismens håll. Jag önskade också se ett starkare EU-parlament med tydligare demokratiskt mandat. Inget av detta tycks gå i uppfyllelse.

Under en längre tid har EU-politiken bekymrat mig. I ord säger såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen samma sak: Sverige skall vara drivande EU-samarbetet. I handling är Sverige passivt, vekt och ryggradslöst. (Jag vet att många gör sitt bästa för att ändra på det, men tyvärr.)

Vad som idag fick bägaren att svämma över var presstödet. I programmet ”Medierna” redovisades idag EU:s hållning i dessa frågor men även flatheten från svensk sida. Svensk borgerlighet går här hand i hand med EU-kommissionens marknadshycklande byråkrater. Presstödet snedvrider konkurrensen. Jojo, så monopolmarknader ger bättre konkurrens än en genom statligt stöd upprätthållen mångfald. Berlusconis mediemonopol passar bra i EU, men inte den politiska debatt som förs i Sverige med hjälp av många röster i dagspressen. (För väldigt många människor är dagspressen fortfarande den viktigaste källan till information om politiska sakfrågor.)

EU-kommissionen betraktar allt som varor: tidningar som sprit, kultur som utbildning. ”Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt”. Men om allt är varor och allt går att köpa så är ingenting längre någonting värt, som Dan Hylander skriver i en liten ordlek. Förtinglingandet av vår verklighet drivs på genom de marknadsfundamentalister som fritt får driva sitt spel inom EU. Motsättningar mellan staterna om EU:s framtid gör politiken till en lam anka och lämnar fritt spelrum för EG-domstol, teknokrater, marknadsmoguler, profitörer, vinstmaximerare och trångsynta ekonomiska fundamentalister.

Sverige måste, tyvärr, lämna denna gemenskap om vi skall kunna utveckla vårt samhälle i den kreativa riktning som t ex Richard Florida pekat ut. Mot mångfald, talang, tolerans och individualitet.

Staten; det är vi!

Peter Egardt, chef för Stockholms handelskammare och tidigare moderat statssekreterare under Carl Bildt, tar strid mot Riksarkivet. I dagens Eko meddelas – nästan lite en passant – att Egardt tänker dra Sverige inför EG-domstolen för att kunna använda offentliga arkiv i kommersiellt syfte. Såvitt jag förstår utnyttjas därmed all den information om oss medborgare som samlats in och arkiverats på t ex Riksarkivet och hos andra statliga myndigheter för skattepengar för att berika enskilda entreprenörer. Idéen är nämligen att dessa entreprenörer inte skall göra något annat än tillhandahålla det material arkivmyndigheten förfogar över. Man tillför alltså inget annat än tillgängligheten.

Att myndigheten själv skulle få kommersialisera sitt material anser Peter Egardt vara uteslutet. ”Det är en väldigt farlig väg” enligt honom då man i så fall blandar myndighetsutövning med kommers. Egardt medverkar ju själv till att upplösa den gränsen genom att främja att material som insamlats i myndighetssyfte och för våra skattepengar används för att tjäna pengar hos enskilda. Det är väl rimligare att den som betalt insamlingen också får vinsten av att materialet tillgängliggörs – alltså staten.

Redan ligger för övrigt alldeles för mycket personuppgifter ute på nätet i kommersiellt syfte – offentlighetsprincipen kom till för att medborgarna skulle ha insyn i staten, inte för att enskilda med vinstintresse skulle tjäna storkovan på att göra ingenting annat än att lägga upp en sökbar sajt där du hittar födelsedagar, inkomster, hus, adresser, familjeförhållanden m m.

I korthet: dammsug alltså ett lämpligt arkiv med hänvisning till offentlighetsprincipen, sätt upp en sajt med sökfunktion, håva in pengarna. Att det var statens finanser som betalade rubbet spelar ingen roll för dig, du har din rättighet att kommersialisera. Att det är medborgerligt känslig information spelar heller ingen roll. Medborgarna förlorade rätten till den när den samlades in i myndighetssyfte.

F ö är utförsäljningen av storsjukhusen ett led i samma princip. Vem bekostade dem? Jo du och jag med våra skattepengar.

Ta strid för integriteten. Ta strid för vår skattefinansierade egendom. Staten det är vi.

EU vill att du super mer!

I den utmärkta tidskriften Riksdag och Departement nr 4/07 meddelas idag att EU-parlamentet vill lägga fem miljarder kronor på att öka marknadsföringen av vin till Europas konsumenter. Anledningen? Överproduktion i Europas vingårdar. Just nu används dessa pengar till att göra etanol av det överblivna vinet – en avsevärt mycket rimligare resursanvändning.

Jag anser att det är stötande av EU-parlamentet att initiera en ytterligare ökning av alkoholkonsumtionen i Europa. Marknadsföringen skall visa på ”vinets hälsobringande effekter” och locka nya konsumenter. Vi skall alltså öka på antalet levercirrhoser, rattfyllon och alkoholskadade ungdomar för att den tyska och franska vinindustrin inte skall gå back. Man tar sig för pannan.