Bergman – Schack och matt

Ingmar Bergmans död berörde mig mycket djupare än jag hade väntat mig. En man på 89 år vet att hans dagar är räknade – även om just Bergman nog vetat det sedan han föddes – och jag har ibland funderat på hur jag skulle reagera. Det blev mycket mer än jag väntat mig. Trots detta står mig hyllningsprogrammen upp i halsen. Varför skall allt detta sägas nu när han är död?

 

För mig är Ingmar Bergman en förebild i vissa avseenden. Nej, jag är inte regissör. Men det som imponerar är hans förmåga att få andra människor att prestera mer än de någonsin trott att de kunde. Förmågan att få dem att gå utöver sig själva och skapa något som är större än dem själva.

 

Det är ingen tvekan om att han var en genomgripande nydanare på 1940-talet – det fantastiska var att kraften stod honom bi under så lång tid. Han skapade, inspirerad av den litterära 40-talsångesten, målmedvetet och kompromisslöst en ny värld som han höll fast vid. Bottnen i den världen var allvaret. Hos Bergman har jag aldrig sett ironi. Humor, skämt och glädje; absolut. Men inte ironi.

 

Allvaret och bejakandet av människans djupaste ångest var hans drivkraft. Hans gåva var att gestalta den ångesten på ett sätt som ändå gav hopp om försoning. 

Den nya rasismen

Nu tycks äntligen fler ha fått upp ögonen för hur identitetspolitiken blir en rasistisk politik, eller etnotism som Aleksander Motturi kallar det. Ira Mallik skriver nämligen idag i Aftonbladet om Motturis bok ”Etnotism” från Glänta produktion. Boken finns att köpa – i Göteborg finns ett suveränt filosofiskt förlag som heter Daidalos som du beställer boken hos.

I akademin har den här diskussionen förts länge, tyvärr har det varit svårt att få den att nå ut i de stockholmska kulturkretsarna med medieaccess. Inte heller de mest inbitna post-koloniala med post-moderna böjelser har velat höra talas om problematiken. Trots att den är klockren Foucaultiansk, eller just därför? Så upplever jag det i alla fall.

Härute under granarnas sus har jag inte kunnat skaffa boken än, det får bli när det blir dags att sniffa i sig asfaltdofterna igen. 

Att kontrollera kaos

Den s k Tsunamikommissionen har nu kommit fram till att Lars Danielsson inte öppnade sin mejlbox på sin tjänstedator förrän efter lunch. Nehej. Det är väl meningen att man skall bli upprörd.

Tsunamin som svepte in över sydostasien julen 2004 var en naturkatastrof. Hundratals svenskar dog mer eller mindre omedelbart. Tillsammans med hundratusentals andra. Ja, det dog enligt FN:s beräkningar omkring 220 000 människor. De flesta var inte turister. Det var en av de största tragedierna i världens moderna historia. Mitt i allt detta har den svenska debatten koncentrerats på att hitta syndabocken. För en sådan måste finnas. Om man inte kunde hindra katastrofen så skall i alla fall den ansvarige ”hängas”.

Nu är det formalisterna som regerar: Lars Danielsson skulle ha gjort vissa tjänsteärenden på morgonen Annandag Jul 2004. Inte kl 13. Och detta som han borde ha gjort går inte att belägga att han har gjort. Hade han gjort det han borde ha gjort, före kl 13, så hade allting säkert blivit annorlunda.

Hela debatten kring den naturkatastrof som kostade över 500 svenska medborgare livet på andra sidan jordklotet präglas av nutidsmänniskans idé om säkerhet, garantier, kontroll och trygghet. Men det finns inga garantier för någonting. Livet är inte säkert. Det är det enda som är säkert.

Min clivia (mönjelilja) blommar, efter många år. Utan garanti. De är långsamma, de liljorna. Och så vackra under de korta dagar som de blommar. Så låt oss tacka livet. Det vi alla fått i gåva. För det går så fort över.

Livet är en fest

Sitter i ett inferno – från minst två håll dunkar musiken och ekar skriken trots att det närmar sig midnatt. Det är pingstafton. Nog måste man få fira?

Jag blir så trött på den kultur av festande som brett ut sig under de senaste 10-15 åren. Numera firas allting på exakt samma sätt: en hyrd lokal, hög musik, minst till två-tre på natten, dans, öl/sprit, bar där man handlar för egna pengar medan den mat man bjuds på oftast är en enkel buffé, helspacklade och avklädda kvinnor med uppklädda och rödmosiga herrar samt en inledning med gemensamma lekar eller motsvarande. Bachusfesterna är väl idealet.

Förr fanns det ett sätt att fira födelsedag, ett för studenten, ett för bröllop, ett för examen och ett för lördagsdansen. Mångfalden har försvunnit. Vart tog kafferepet vägen? Eller tedansen? För att inte tala om den mysiga pubkvällen? Nej, numera är allt ”fest”. Och man skall ”parta” eller festa varje vecka, och sedan göra samma sak när man tar studenten, fyller år och gifter sig.

Förklaringen är väl den enorma ekonomiska tillväxt som drabbat svenskarna sedan slutet av 1990-talet. Pengarna är Gud och festandet visar på rikedom – så har det visserligen alltid varit – men nu är det brackighetens festande som är à la mode. Överklassens manér har degenererat till en brats-kultur som alla vill vara en del av. Men det är som i ett pyramidspel – när populasen hunnit till Stureplan är överklassen redan någon annanstans. 

Jag stannar inne och läser Joyce Carol Oates.

Likgiltighet är inte det högsta goda

Hörde idag på morgonen programledaren Lasse Johansson i P1-Morgon ställa frågan om det inte var fel att nämndemän i immigrationsdomstolarna hade uppfattningen att varje asylsökande ”hade skäl” för att komma till Sverige. Han menade att nämndemännen då hade en förhandsuppfattning som påverkade utslaget i domstolen. Jag uppfattade istället nämndemännens så att de ansåg att det fanns en rationalitet i flykten i till Sverige, alltså att man hade skäl att komma hit eftersom man lade ner så mycket pengar och kraft på det. Människor agerar i allmänhet subjektivt rationellt, det är lite av en livsstil för oss människor – om man säger så. Vi gör således ingenting som vi inte har skäl att göra. Om dessa skäl sedan är tillräckliga för att de asylsökande skall få upehållstillstånd är en annan sak.

Jag reagerade på den oreflekterade tilltron till någon form av neutralitet. Uppfattningen att neutralitet är en form av icke-uppfattning är märklig eftersom att leva är att ständigt värdera och bedöma. Vi skulle som art ha gått under om vi inte haft den förmågan. Det är inte bristen på en uppfattning som är det goda i ett tolerant samhälle (tvärtom) det är möjligheten att förändra sin uppfattning. Genomskinligheten, öppenheten, argumentationen och föränderligheten kännetecknar ett samhälle som kan behandla sina medborgare opartiskt och jämlikt. Opartiskhet innebär likabehandling i processen, inte i utfallet. A har kanske mycket bättre skäl än B för sin sak – då vinner A. Hur vet jag att skälen är ”bättre”? Därför att jag har en uppfattning om vad som är goda skäl förstås.

Låt oss lägga den naiva uppfattningen om likgiltigheten som det högsta goda (för det är den logiska följden av neutraliteten som en icke-uppfattning) och acceptera att gott omdöme aldrig kan ersättas med regelverk.