Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Polarisering i EU-parlamentet

Valdeltagandet i Sverige gick emot trenden i Europa och ökade. Men Sverige följde trenden att de etablerade liberala och socialdemokratiska partierna inte gjorde så bra ifrån sig – med undantag av folkpartiet.

Valets vinnare är förstås Piratpartiet, men det är värt att lägga märke till den gröna vind som svept fram över Europa. Den gröna gruppen i parlamentet ökar med preliminärt 14 mandat. I Frankrike blev en grön lista tredje största parti och blev jämnstora med etablerade socialdemokratiska partiet och från Grekland kommer för första gången en grön ledamot. De främlingsfientliga partierna har haft varierande framgångar – i Belgien och Frankrike har de gått bakåt, i Finland, Danmark och Nederländerna framåt. Det kommer att ta några dagar att analysera och bedöma de europeiska trenderna och regionala mönstren.

En försiktig analys är att liberala/individualistiska partier står emot konservativa/kollektivistiska partier. Den motsättningen polariserar och gynnar i ett EU-val partier med uttalat ideologiskt budskap på endera sidan. För att avgöra trovärdigheten i den hypotesen krävs dock en genomgång av varje lands relativa konkurrenssituation.

Läs mer på BBC.

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)

Vem försvarar yttrandefriheten?

Är yttrandefriheten villkorad? Ja, den frågan är rimlig att ställa sig efter att ha läst DN:s ledare idag fredag med rubriken ”Håll rasismen kort!”. I ledartexten återberättas att utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet bjudit in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet. Ahmed Rami har dömts i svenska och franska domstolar för hets mot folkgrupp och spridande av antisemitisk propaganda. DN skriver att Rami ”missbrukat” yttrandefriheten och därför borde inte Linköpings universitet ”upplåtit sina lokaler” för en sådan antisemit. Men Rami var inte inbjuden för att prata om substansen i sina antisemitiska åsikter, istället var han där i sin egenskap att vara en av dem som faktiskt överskridit gränserna och t o m dömts för det. Visst är det intressant att låta den typen av personer få konfronteras med de principer som bygger upp vårt öppna samhälle? Upp med trollen i ljuset så spricker de!

Någon har skrivit (påminn mig gärna!) att moralism är förbehållen liberaler. En konservativ kan argumentera utifrån nation, tradition och religion medan en socialist kan ikläda sig rollen av försvarare av klass, parti och marxism. Men en liberal – vars yttersta värde är individuell frihet – hamnar i moralismens träsk så fort individerna ”missbrukar” de principer som hon/han håller högt. Hur kan en per se obegränsad frihet som yttrandefrihet ”missbrukas”? Är det missbruk av yttrandefriheten att kräva kvinnan tillbaka till spisen eller homosexuella i garderoben? Naturligtvis inte, om än omdömeslöst. Tolerans är att stå ut, inte med det acceptabla utan just det man inte vill acceptera.

Yttrandefriheten är lika och gäller för alla. Rami har, såvitt jag vet, avtjänat sitt straff. Litar DN inte på folket – tror de att Rami är en folkförförare som skall få oss alla att bli anti-semiter? Jag tillhör dem som inte bara anser att rasismen skall hållas kort utan tvärtom att den aktivt skall motarbetas – på värdegrund. Jag kan stå upp när och var som helst och utöva mitt grundlagsskyddade motstånd mot anti-semitism och annan rasism. Men om inte liberalerna själva tror på yttrandefriheten som fundament i en öppen demokrati vem skall då försvara den?

Skicka goda förhandlare till EU-parlamentet den 7 juni!

Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.

Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.

EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.

EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)

I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.

Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.

Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen.  FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala  och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.

Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter. 

Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.