Buller är patriarkal maktutövning

En sommar för ett par år sedan förundrades jag över männen och deras verandor. I sommar är det männen och deras obetvingliga lust att föra oväsen som fascinerar mig. I den del av landet som inte kan kännetecknas som storstad noterar jag hur oerhört mycket oväsen som förs. Det är inte staden som bullrar, det är dessvärre landsorten.

I nästan alla mindre orter i västra Sverige återfinns ett antal unga män som kör sina bilar – oftast ganska gamla dito – runt, runt, runt en mycket liten stadskärna. Motorerna är överdimensionerade och ljuddämparna borttagna. Stereon är på och dessutom förstärkt med sub-woofers. Jag har sett dem och hört dem i Hjo, i Lidköping, i Åmål, i Årjäng, i Kristinehamn, i Mariestad, i Skara och i Falköping bara för att nämna några orter. Därutöver återfinns de något yngre männen som far omkring likt ettriga bin på sin mopeder eller cross-motorcyklar. Ju mer de låter desto bättre, tycks vara melodin. Och även dessa cirkulerar i stadskärnan, som drönare runt bikupan. När man närmar sig skärgården återfinner man motorbåtarna (eller egentligen racerbåtar) och framför allt vattenskotrar. Alltid körda av män. När man sitter i lugn och ro läser sin tidning kommer sedan lastbilschaufförerna – oftast i sina kylbilar med tillhörande kylaggregat. De låter bilen stå på tomgång medan de lastar av och besöker de butiker som skall ha varorna. I de små stadskärnorna utgör lastbilarna närmast en anomali, i Visby får man t ex trycka sig in i portar och kliva in i trädgårdar för att inte bli mosade av någon paketbil från DHL eller en leverans från ett livsmedelsföretag. Som lingon på gröten har vi parkarbetarnas trädgårdsmaskiner – häcktrimmers, gräsklippare och röjsågar.

Hela den svenska landsorten är kidnappad av män vars dröm om det goda livet tycks vara ett ständigt pågående oväsen.  Vad är det som gör att män tycks ha ett närmast infantilt behov av att märkas, synas, höras och bekräftas genom detta ständiga buller? Jag är fullständigt övertygad om att om kvinnor hade varit de som skapat trafikmiljöer och maskiner så hade låg ljudnivå varit en avgörande egenskap för hög kvalitet. Vi borde inte acceptera detta barnsliga normbrytande från männens sida där deras egon ständigt skall bekräftas och ta plats, på andra människors bekostnad. Oväsendet är faktiskt en del av en patriarkal maktordning som jag menar måste brytas – snarast!

Polisen – var god vänta…

Vid flera tillfällen har jag irriterats av den oändliga tid det tar att ringa polisen för påtala ett bilinbrott, träd över vägen eller skadegörelse i grannskapet. Igår natt var det lite mer bråttom då en trafiksituation var på väg att urarta fullständigt. Via 11414 skall man numera nå polisen. Till min alltmer upprörda förvåning får jag ta ställning till om jag vill ha ett nytt pass, anmäla en stulen cykel etc (eller varför inte köpa tågbiljett till Växjö…) innan jag alls placeras i en telefonkö. Efter närmare fem minuter bröts kontakten och jag lyckades aldrig komma fram.

Kanske skulle jag ringt 112. Och blockerat ännu fler döende personer med hjärtstillestånd, punkterade lungor och drunkningsolyckor än vad som redan är fallet.

Hur kan polisen ha frångått ett system som innebär att man når lokal radiocentral på 30 sek, får tala med en person som har lokalkännedom och veta att hjälp är på väg, till förmån för en växelfunktion där ALLA ärenden passerar samma långsamma byråkratiska kvarn – oavsett tid på dygnet? Och hur kan någon undra varför det verkliga nödnumret 112 är överbelastat och människor därför får vänta för länge på ambulans?

Ta fram ett alternativt nödnummer, eller återinför möjligheten att ringa lokal polis, för icke-livshotande situationer!

Kärlekslöshet och om att vara TV-kändis

Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?

Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:

”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”

Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.

På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.

Håhåjaja.