Citeringar, kvalitet och resurser i forskningen

I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.

Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.

Läs mer själv här och här.

Diktaturen förtjänar fördjupat studium

Den statsvetenskapliga forskningen har länge varit maniskt upptagen med demokrati, demokratisering och demokratiforskning. Därigenom har man helt och hållet kommit att missförstå och bortse ifrån det som är statsvetenskapens ursrpungliga kärna, nämligen frågan om avvägningen mellan makt och rätt. Alla former för institutionalisering av denna avvägning borde vara det primära studieobjektet inom statsvetenskapen, på alla nivåer, i alla tider, på alla platser och i alla stadier.

Professorn i statsvetenskap vid Åbo Akademi Lauri Karvonen har tidigare försett oss med en mängd utmärkta böcker kring centrala begrepp inom statsvetenskapen och nu har han lyckliggjort oss ännu en gång. Med sin bok ”Diktatur. Om ofrihetens politiska system” visar han att ett perspektivbyte skapar förutsättningar för nya förklaringsansatser, forskningsproblem och förståelser. Karvonen gör en teoretisk genomgång av diktaturbegreppet, en empirisk kategorisering på makronivå och därefter nedslag i några enskilda fall. Att han åter-introducerar numera bortglömda – men analytiskt sylvassa – klassiker som Lipset, Rokkan, Moore och Sartori gör boken än mer intressant.

À propos boken så kan jag inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som skapar det goda livet för världens människor. Är t ex det faktum att Tchad anges vara världens mest korrumperade land verkligen nyckeln till lösningen på den långvariga krisen där? Enligt Karvonens analys är korruptionen endast ett av många symptom på den ineffektivitet som kännetecknar olika varianter av diktatur som styrelseskick.  

Kan allt mätas i pengar?

Jag har ofta undrat hur det kan komma sig att den s k ny-institutionalismen har firat sådana triumfer inom samhällsvetenskapen. Själv tycker jag att den säger banala saker på ett pompöst sätt. Efter att ha läst Gaute Torsviks bok ”Människonatur och samhällsstruktur” har jag fått ökad förståelse för acceptansen av ny-institutionalismen.

Torsvik, som själv är professor i nationalekonomi, målar upp institutionalismen som räddningen av rational choice-modellen. Ny-institutionalismen ger en möjlighet för dem som varit anhängare av en RC-modell att med bibehållande av grundantagandena om rationalitet, nyttomaximering och exogena preferenser öppna dörren för tradition, kultur och normer. Man gör rational choice lite gulligare. (Vilket inte fungerar – snart kan ni läsa här.)

Det står klart för mig efter läsningen av Torsvik att de exogena preferenserna är såväl RC-modellens som ny-institutionalismens problem. Torsvik visar med hjälp av exempel hur problematiskt det blir med modeller som bygger på exogena preferenser: I syfte att minska antalet sena hämtningar på dagis infördes böter. Men då ökade istället antalet sena hämtningar. Förklaringen, enligt Torsvik, är att tiden förut inte hade haft ett pris. Relationen mellan föreståndare och föräldrar var konstruerad på grundval av förtroende, bilder av varandra och förväntningar. Att komma försent blev efter böterföreläggande istället öppet för en rationell kalkyl som  kunde mätas i pengar. Resultat – fler sena hämtningar.

Torsvik är en skicklig ekonomisk teoretiker som nog är anhängare av både exogena preferenser och ny-institutionalism. Mig övertygar Torsvik ändå om att en konstruktivistisk epistemologi (endogena preferenser) har betydligt större förklaringskraft och relevans för att förstå vårt samhälle. Vare sig RC-modellen eller ny-institutionalismen med sina exogena preferenser tycks fungera särskilt bra.

För mig framstår också skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap i sin prydno. Atomerna hade inte ändrat sitt beteende även om man belade det med böter…

Regeringen gör forskningen till ideologiproducent

Läser i Riksdag & Department no 1, 2008 att den svenska forskningen nu skall knytas ännu närmare politiken och bli ännu mer ideologiproducerande. Den borgerliga regeringen har hittills lagt ner forskning om arbetsmiljö (Arbetslivsinstitutet) och integration (Integrationsverket) med hänvisning till att den var ideologisk och inte bedrevs i fri form. Forskningen om svensk Europapolitik skall tydligen ha andra regler. Den skall istället styras upp ännu mer. Det kan väl aldrig vara så att forskningen om arbetsmiljö och integration tenderade att kritisera den typ av politik regeringen ville föra medan Europaforskningen tänks tjäna regeringen bättre? Det ligger ju i linje med att Gunnar Hökmark år 2000 ville inrätta ett forskningsinstitut som visade hur bra det var med marknadsekonomi och folkpartiets krav att man skulle forska fram att kommunismen begått brott mot mänskliga rättigheter som en kompensation för forskningen om nazismen. Gud bevare forskarna för sådana vänner!

SIEPS, Svenska institutet för europapolitiska studier, har helt enkelt inte varit tillräckligt policyrelevant. Nu skall forskningen styras över mot att ta fram underlag för den förda politiken. Den borgerliga regeringens retorik om fri forskning, elituniversitet och excellens inom utbildning hamnar i ett annat perspektiv när man ser vad de faktiskt gör.

Sieps ska vara kvar men får ny rollEU. Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps, bör finnas
kvar, anser den utredning som utvärderat myndigheten. Men uppdraget
att ta fram underlag för Sveriges Europapolitik bör betonas mer.
Enligt utredningen har Sieps i sin roll som länk mellan den akademiska
världen och beslutsfattarna hamnat för långt ifrån beslutsfattarna.
Utredningen föreslår att Sieps styrelse avskaffas och att myndigheten
i stället får ett vetenskapligt råd.
SOU 2007:109

(R&D 0801; Texten endast åtkomlig på Presstext.)

”Höger-ateism”?

Idag hörde jag för första gången begreppet ”höger-ateist” om en av dem som utifrån biologisk vetenskap förnekar en skapande och/eller personlig Gud. Bakgrunden måste vara en känsla av att en ”höger-ateism” leder till mindre av solidaritet, kollektivism och medkänsla än vi har i vårt i grunden kristna samhälle nu. En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.

Om den nya ateismen börjar tolkas utifrån en vänster-höger-skala är det spännande. Det tyder på att ateismen politiseras i takt med att religionen också har gjort det. En sådan utveckling är gynnsam för en alert debatt om religion och politik.

Franco och kulturarvet

Läste idag i SvD att ryttarstatyerna på general Fransisco Franco skall försvinna helt och hållet från Spanien (det finns två kvar). Jag förstår självklart varför. Samtidigt är det lite märkligt att vår tid är så upptagen med att fördöma och förenkla historien utifrån vår egen förhandenvarande kunskap. Henrik Höjer skrev kring detta tema en ytterst läsvärd Kommentar i dagens SvD under rubriken ”Historien skall förstås – inte censureras”. Kan bara instämma i det han skriver.

Kanske borde man bevara en ryttarstaty ändå. Som minne av en annan tid.

Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!