Ferry + Dylan. Wow!

Bryan Ferry + Bob Dylan = sant! Så underbart. Enligt Kulturbloggen kommer Bryan Ferry (Roxy Musics sångare om han inte är bekant) med en en hel skiva Dylan-tolkningar. Ferry har tidigare (2002) kommit med en singel på vilken ingår ”It’s all over now, baby blue”.

Roxy var sin tids mest intressanta musikgäng – Bryan Eno, Phil Manzanera, Andy MacKay och Graham Simpson fanns också med i gruppen. Tyvärr tycker många att de var som bäst från LP:n ”Siren” och framåt. Det tycker inte jag. ”2HB” och Ladytron” får mig fortfarande att gråta (första plattan). För att inte tala om hela albumet ”For your pleasure” som är helt suveränt (andra plattan). Jag försökte länge uppnå Enos ljudbilder med hjälp av de egna keyboarden, pedaler, ekomaskiner och rullbandspelare. Det fanns ögonblick när man närmade sig…

Nå, Bob Dylan är ju inte så dum han heller. Så kombinationen Ferry och Dylan lär bli lysande.

EU? Nej tack!

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv när jag inte längre med gott samvete, med övertygelsen om att ha rätt eller med förnuftet på min sida kan förespråka ett fortsatt medlemskap i Europeiska Unionen för Sveriges del. Det är ett stort steg för mig, men det innebär inte att jag från och med nu alltid kommer att kräva ett svenskt utträde. Däremot innebär det att jag inte längre – med känslan av att innerst inne ha rätt – kan argumentera för att Sverige behöver medlemskapet i EU. Möjligen behöver EU Sverige, men Sverige lyckas ju inte komma loss och visa det i så fall.

Säkert finns det många besserwissrar som nu säger ”vad var det vi sa”. Varsågod. Det bjuder jag på. Så länge Sverige inte förmår använda och verka i kraft av sitt medlemskap utan enbart står med mössan i hand och tar emot den ena örfilen efter den andra så går det inte att hävda min gamla linje. Min gamla linje var att EU skulle kunna vridas åt välfärdismens och vänsterliberalismens håll. Jag önskade också se ett starkare EU-parlament med tydligare demokratiskt mandat. Inget av detta tycks gå i uppfyllelse.

Under en längre tid har EU-politiken bekymrat mig. I ord säger såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen samma sak: Sverige skall vara drivande EU-samarbetet. I handling är Sverige passivt, vekt och ryggradslöst. (Jag vet att många gör sitt bästa för att ändra på det, men tyvärr.)

Vad som idag fick bägaren att svämma över var presstödet. I programmet ”Medierna” redovisades idag EU:s hållning i dessa frågor men även flatheten från svensk sida. Svensk borgerlighet går här hand i hand med EU-kommissionens marknadshycklande byråkrater. Presstödet snedvrider konkurrensen. Jojo, så monopolmarknader ger bättre konkurrens än en genom statligt stöd upprätthållen mångfald. Berlusconis mediemonopol passar bra i EU, men inte den politiska debatt som förs i Sverige med hjälp av många röster i dagspressen. (För väldigt många människor är dagspressen fortfarande den viktigaste källan till information om politiska sakfrågor.)

EU-kommissionen betraktar allt som varor: tidningar som sprit, kultur som utbildning. ”Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt”. Men om allt är varor och allt går att köpa så är ingenting längre någonting värt, som Dan Hylander skriver i en liten ordlek. Förtinglingandet av vår verklighet drivs på genom de marknadsfundamentalister som fritt får driva sitt spel inom EU. Motsättningar mellan staterna om EU:s framtid gör politiken till en lam anka och lämnar fritt spelrum för EG-domstol, teknokrater, marknadsmoguler, profitörer, vinstmaximerare och trångsynta ekonomiska fundamentalister.

Sverige måste, tyvärr, lämna denna gemenskap om vi skall kunna utveckla vårt samhälle i den kreativa riktning som t ex Richard Florida pekat ut. Mot mångfald, talang, tolerans och individualitet.

Staten; det är vi!

Peter Egardt, chef för Stockholms handelskammare och tidigare moderat statssekreterare under Carl Bildt, tar strid mot Riksarkivet. I dagens Eko meddelas – nästan lite en passant – att Egardt tänker dra Sverige inför EG-domstolen för att kunna använda offentliga arkiv i kommersiellt syfte. Såvitt jag förstår utnyttjas därmed all den information om oss medborgare som samlats in och arkiverats på t ex Riksarkivet och hos andra statliga myndigheter för skattepengar för att berika enskilda entreprenörer. Idéen är nämligen att dessa entreprenörer inte skall göra något annat än tillhandahålla det material arkivmyndigheten förfogar över. Man tillför alltså inget annat än tillgängligheten.

Att myndigheten själv skulle få kommersialisera sitt material anser Peter Egardt vara uteslutet. ”Det är en väldigt farlig väg” enligt honom då man i så fall blandar myndighetsutövning med kommers. Egardt medverkar ju själv till att upplösa den gränsen genom att främja att material som insamlats i myndighetssyfte och för våra skattepengar används för att tjäna pengar hos enskilda. Det är väl rimligare att den som betalt insamlingen också får vinsten av att materialet tillgängliggörs – alltså staten.

Redan ligger för övrigt alldeles för mycket personuppgifter ute på nätet i kommersiellt syfte – offentlighetsprincipen kom till för att medborgarna skulle ha insyn i staten, inte för att enskilda med vinstintresse skulle tjäna storkovan på att göra ingenting annat än att lägga upp en sökbar sajt där du hittar födelsedagar, inkomster, hus, adresser, familjeförhållanden m m.

I korthet: dammsug alltså ett lämpligt arkiv med hänvisning till offentlighetsprincipen, sätt upp en sajt med sökfunktion, håva in pengarna. Att det var statens finanser som betalade rubbet spelar ingen roll för dig, du har din rättighet att kommersialisera. Att det är medborgerligt känslig information spelar heller ingen roll. Medborgarna förlorade rätten till den när den samlades in i myndighetssyfte.

F ö är utförsäljningen av storsjukhusen ett led i samma princip. Vem bekostade dem? Jo du och jag med våra skattepengar.

Ta strid för integriteten. Ta strid för vår skattefinansierade egendom. Staten det är vi.

EU vill att du super mer!

I den utmärkta tidskriften Riksdag och Departement nr 4/07 meddelas idag att EU-parlamentet vill lägga fem miljarder kronor på att öka marknadsföringen av vin till Europas konsumenter. Anledningen? Överproduktion i Europas vingårdar. Just nu används dessa pengar till att göra etanol av det överblivna vinet – en avsevärt mycket rimligare resursanvändning.

Jag anser att det är stötande av EU-parlamentet att initiera en ytterligare ökning av alkoholkonsumtionen i Europa. Marknadsföringen skall visa på ”vinets hälsobringande effekter” och locka nya konsumenter. Vi skall alltså öka på antalet levercirrhoser, rattfyllon och alkoholskadade ungdomar för att den tyska och franska vinindustrin inte skall gå back. Man tar sig för pannan.

Thoreau alltid aktuell

Vill bara göra lite PR för att Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” kommit i nyöversättning. Den förra översättningen (av Frans G Bengtsson) var min följeslagare under turbulenta år på 1970-talet. (Recension idag i SvD – ej på nätet)

Ett smakprov: ”Jag betraktar det förbiringlande morgontåget med samma känsla som jag ser på soluppgången, som knappt är mera regelbunden.”

Alltså, en hyllning till lusten i rutinerna, i naturen och i försjunkandet i att vara människa. Något vi borde ägna oss lite oftare. 

Varför två föräldrar?

I en artikel i SvD idag får vi veta att Lille Ludvig äntligen fått två föräldrar. Va’ säger du. Alla barn har väl två föräldrar? Nehej. Ludvig är son i en lesbisk kärnfamilj. Ludvig har tillkommit genom insemination och hans biologiska mamma är alldeles korrekt hans förälder. Men eftersom inseminationen skett i Danmark så röjs inte spermadonatorns namn. Ludvig har följaktligen ingen pappa. Eller? Ludvigs andra mamma fick inte adoptera Ludvig eftersom ingen visste vem hans biologiske pappa var, lagen är sådan och så tolkade tingsrätten den. Hovrätten har nu ändrat på detta och låtit mamma II också bli förälder.

I tidningen framställs det som en rättighet och full lycka att Ludvig nu fått sina två föräldrar. Vad jag undrar är dock, varför denna fixering vid två (2) föräldrar? Är det skillnaden mellan lycka och olycka för barnet?

Har vi upphävt den biologiska ordningen med mammor och pappor som träffas och gör saker med varandra för att få barn kan jag inte inse varför man måste fixera sig vid just två föräldrar? Alla barn som bara har en förälder i samma mening som Ludvig hade tills alldeles nyss (frånvarande pappa) är de mindre värda? Eller andra barn som har två mammor och två pappor som de betraktar som föräldrar? Borde vi inte kunna erbjuda adoption av styvbarn också?

Lesbiska och bögar tycks bära idéen om kärnfamiljen vidare i en tid som i övrigt faktiskt tagit nätverksfamiljen till sitt hjärta. Det är nästan komiskt – det som upprätthållit det tidigare utanförskapet för dessa grupper (kärnfamiljen) har nu blivit en av de mest omhuldade institutionerna.

Journalistik på undantag

Lyssnade i helgen på de nya P1-programmen Stil, Jonas val samt Medier och Publicerat. De två sistnämnda är ännu svårbedömda. Jag anstår med recensionen. De två förstnämnda har jag dock hört ett par gånger. Och de är katastrofala.

Programmet Stil skulle ha Elsa Beskow som tema. Det innebar ett infantilt berättande om de egna barndomsminnena, helt utan förmåga att sätta dem i en större kontext, samt fragmentariska samtal med olika människor med ett ganska sökt förhållande till Beskow. Kontentan av programmet var ingenting. Ett antal väna kvinnoröster som babblade om precis ingenting. Jag visste inte ett dyft mer om Elsa Beskow eller hennes betydelse efter programmet, jag hade bara gullats till sömns av radion.

Programmet Jonas val på lördagsmorgnar kännetecknas av samma infantila tilltal. En man som låter som om han är i audition för rösten till en tecknad fisk i en barnfilm försöker ställa s k moraliska frågor kring relationer. Han får hyggligt kloka svar från psykologen Naroskin. Man behöver verkligen inte vara psykolog för att ge de svaren, det räcker med att ha fyllt 25 och ha lite livserfarenhet. Frågorna är av slaget dilemman och kunde gett upphov till problematiseringar, men istället levereras klämkäcka appeller som alltid innefattar både ock. Ett tecken på bristande analys.

Lägg till detta Studio Etts befängda idé att de gör bättre radio om de sänder sina program från en offentlig miljö. De bryr sig inte om vad som rör sig där, de använder bara miljön som ram för sitt program. Och det inkluderar människorna som rör sig där. 

Är detta journalistiken i vår tid? Infantilt tilltal, oförmåga att göra en analys och människor som staffagefigurer?

Summerat (22.15) är det lyckliga undantaget. Rejäl journalistik som har förtroende för lyssnaren.