Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.