Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.