Om Sahlin, Sverigedemokraterna och valet 2010

Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.

Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.

Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.

Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.

Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…

(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)

Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.

Minskat svenskt flyktingmotstånd!

Svensk flyktingopinion har blivit mer generös. I 2008 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet har andelen som  anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar minskat från 49 till 45 procent,  medan andelen som inte vill minska flyktingmottagningen har ökat från 26 till 28 procent. Endast vid två tillfällen under de sista två decennierna har svensk opinion varit mer positiv till flyktingmottagning (år 2000 och 2001). Om vi jämför med början av 1990-talet är förändringarna stora – det svenska flyktingmotståndet har minskat radikalt.

Jag har sedan 1991 följt och analyserat svensk flyktingopinion och en analys av 2008 års undersökning publiceras inom kort i SOM-rapporten ”Svensk Höst”.flyktingopinion SOM 1990-2008Oavsett om vi tittar på dem som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är positiva till flyktingmottagning) eller om vi tittar på dem som anser det vara ett bra förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är negativa till flyktingmottagning) så är slutsatsen densamma. Svensk opinion är idag mindre negativ till flyktingmottagning än på många år.

Det kan ju tyckas egendomligt att svensk opinion blivit mer generös samtidigt som ett flyktingmottagningsfientligt parti som Sverigedemokraterna fokuserats i mediedebatten och haft lokala framgångar. Men sett över tid har frågan om flyktinginvandring politiserats i opinionen från att ha varit en en-sides-fråga till att bli en två-sides-fråga. Numera finns det politiskt engagemang i frågan på såväl den positiva som den negativa sidan. För 20 år sedan var engagemanget politiserat endast på den negativa sidan.

I alla partier utom Centerpartiet har opinionen blivit mer positiv till att ta emot flyktingar. Som vanligt är det Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer som är mest positiva till att ta emot flyktingar medan Moderaternas sympatisörer är de mest negativa. Utbildningsnivå är på samma sätt som alltid den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till flyktingattityd – ju längre utbildning och högre utbildningsnivå desto mindre negativ. Värt att notera är att ålder har kommit att betyda allt mindre som förklaring till flyktingattityd.

Klass, kön och urbanitet är däremot förklaringsfaktorer som är värda att undersöka, vilket jag också kommer att göra i kommande poster.

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.