Tågkaoset är en nationell angelägenhet och riskerar framtidens tillväxt

”Vi tror att trafikanterna förstår detta och är beredda att acceptera att det är de själva som ytterst måste stå för kostnaden.”

Ja, det är slutklämmen på ett resonemang om tågkaoset i en snårigt skriven och svårdechiffrerad artikel på DN-debatt idag. Tre styrelseledamöter i Trafikverk och Transportstyrelse, tillika professorer, argumenterar för att höjda banavgifter är vägen framåt. Och dessa höjda banavgifter skall operatörerna ta ut från resenärerna och godstransportörerna. Om man inte gör på det sättet finns ”det skäl att ifrågasätta dagens trafikvolym” skriver författarna. Alltså, i klartext, vi åker för mycket tåg och det går för mycket gods på järnvägen. Marknaden är ur balans.

Argumenten bygger på att vi godtager att infrastrukturen skall leva helt på marknadens villkor. ”Men varför skall skattemedel användas för att betala en del av den löpande kostnader för näringslivets transporter och medborgarnas långväga resor?” skriver författarna. Jag menar att tankegången är i grunden felaktig, givet vad som är utvecklande för ett modernt samhälle.

Det finns många skäl att anta att en god infrastruktur där många människor åker tåg och mycket gods går på järnväg är något gott i sig. Ett sådant förhållande bidrar till en utveckling av landet, bidrar till bättre miljö och mindre trängsel på vägarna, bidrar till färre olyckor och underlättar för människors kompetens att komma till sin rätt. Många forskare pekar på vikten av rörlighet och komeptens som en del av det framtida samhällets utvecklingspotential, Richard Florida är kanske den mest namnkunnige i Sverige.

Jag menar alltså att järnvägen är en del av den infrastruktur (tillsammans med digital infrastruktur) som staten skall ta ansvar för och lägga skattepengar på. Ja, det kommer att kosta, men det är en lika viktig del av vår framtid som utbildning och forskning, något som debattörerna anser att det är självklart att staten skall ta ansvar för.

Den svenska järnvägen behöver inte mer fragmentisering och system där olika bolag betalar varandra för att upprätthålla rimlig servicenivå. Den behöver en gemensam ordnad struktur och en stärkt nationell roll i svensk framtida tillväxt och utveckling.

Om detta skrev jag förra vintern i SvD.

Inte SJ:s fel att vi inte hinner

Klagomålen på SJ:s punktlighet – och en hel del annat också – har vuxit till en mediestorm under hösten. Enligt SJ själva var endast sex av tio X2000 tåg i tid under oktober månad. Riksgenomsnittet för persontrafikens punktlighet är ca 90 procent. Enligt banverkets hemsida är det fem minuter efter tidtabell som defnierar försening och där kan man se att punktligheten i persontrafiken, även med denna snäva marginal, över tid ligger kring 80-90 procent.

Flera personer i trafikutskottet sa i SvT Rapport i torsdags att de drabbades av SJ:s förseningar varje vecka och kom försent till sammanträden. Jag åker mycket tåg i tjänsten, men jag pendlar också varje vecka med tåg och jag har under de mina hittills 18 pendlarmånader inte missat något möte p g a SJ. Men det beror inte på att tågen inte är försenade ibland, det händer då och då, oftast bara några minuter. Förklaringen är att jag alltid tar till ordetliga marginaler när jag beställer resor. De gånger jag medvetet väljer att inte göra det (t ex med pendeln i tordags…) så växte också en tio-minuters-försening till en våldsamt stressad och olycklig förmiddag. Men den situationen skyller jag inte på att SL var försenade, det berodde på att jag valde att ta en risk, och förlorade.

Så länge vi samverkar med varandra via kollektiva färdmedel – även när du ensam kör bil är du beroende av trängseln – så måste vi förnuftsmässigt inse att exakthet och punktlighet inte kan vara hundraprocentig. Jag tror inte att klagomålen på SJ handlar så mycket om att tågens punktlighet blivit sämre. Dock är trängseln på spåren så stor att minsta lilla förskjutning förstoras exponentiellt, för att undanröja det behövs mycket större satsningar på utbyggnad. Men den viktigaste förklaringen till klagomålen tor jag är att vi planerar våra liv som om vi inte behövde några marginaler, som om det var rimligt att förvänta sig att det som vi planerat för framtiden skall inträffa EXAKT på det sätt som vi bestämt.

Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut griper omkring sig. Klagomålen på SJ tolkar jag som ytterligare ett sådant uttryck.