”Vi tror att trafikanterna förstår detta och är beredda att acceptera att det är de själva som ytterst måste stå för kostnaden.”
Ja, det är slutklämmen på ett resonemang om tågkaoset i en snårigt skriven och svårdechiffrerad artikel på DN-debatt idag. Tre styrelseledamöter i Trafikverk och Transportstyrelse, tillika professorer, argumenterar för att höjda banavgifter är vägen framåt. Och dessa höjda banavgifter skall operatörerna ta ut från resenärerna och godstransportörerna. Om man inte gör på det sättet finns ”det skäl att ifrågasätta dagens trafikvolym” skriver författarna. Alltså, i klartext, vi åker för mycket tåg och det går för mycket gods på järnvägen. Marknaden är ur balans.
Argumenten bygger på att vi godtager att infrastrukturen skall leva helt på marknadens villkor. ”Men varför skall skattemedel användas för att betala en del av den löpande kostnader för näringslivets transporter och medborgarnas långväga resor?” skriver författarna. Jag menar att tankegången är i grunden felaktig, givet vad som är utvecklande för ett modernt samhälle.
Det finns många skäl att anta att en god infrastruktur där många människor åker tåg och mycket gods går på järnväg är något gott i sig. Ett sådant förhållande bidrar till en utveckling av landet, bidrar till bättre miljö och mindre trängsel på vägarna, bidrar till färre olyckor och underlättar för människors kompetens att komma till sin rätt. Många forskare pekar på vikten av rörlighet och komeptens som en del av det framtida samhällets utvecklingspotential, Richard Florida är kanske den mest namnkunnige i Sverige.
Jag menar alltså att järnvägen är en del av den infrastruktur (tillsammans med digital infrastruktur) som staten skall ta ansvar för och lägga skattepengar på. Ja, det kommer att kosta, men det är en lika viktig del av vår framtid som utbildning och forskning, något som debattörerna anser att det är självklart att staten skall ta ansvar för.
Den svenska järnvägen behöver inte mer fragmentisering och system där olika bolag betalar varandra för att upprätthålla rimlig servicenivå. Den behöver en gemensam ordnad struktur och en stärkt nationell roll i svensk framtida tillväxt och utveckling.
Om detta skrev jag förra vintern i SvD.