Lars Ohly och Tacksägelsedagen

På söndag är det Tacksägelsedagen. Då brukar vi i kyrkan tacka Gud och varandra för skörden, i staden blir det mest i bildlig bemärkelse, men ändå.

Lars Ohlys artikel idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt – med rubriken ”så går det när nyliberaler får styra” – kanske är just ett sådant tecken på tacksamhet. När han och vänsterpartiet nu mobbats ut från den varma rödgröna mittengröten tar Ohly bladet från munnen och säger allt det som halva socialdemokratin och stora delar av fackföreningsrörelsen och en väldig massa människor med allmänna vänstersympatier säger. Välkommen till oss, skulle jag tro att en tolkning av det latenta budskapet skulle kunna vara. Läs Ohlys artikel här. Fortsättning lär följa…

För övrigt meddelade igår en presumtiv miljöpartist mig att nu när de gröna associerat sig för evig tid med betongpartiet och kärnkraftskramarna i SAP så tänkte hon nog inte alls stödja mp. Jag tror att hon är ganska representativ för en stor grupp storstads-miljöpartister.

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.