Vem har hemortsrätt till vårt land om inte alla de som kommit hit och byggt upp det tillsammans med oss som redan var på plats? Men när frågan om att ändra i grundlagen för att kunna dra tillbaka medborgarskap är på agendan kommer också de olika måttstockarna för människor i samma samhälle att aktualiseras. Vissa kommer att kunna berövas sitt medborgarskap på grunder som sannolikt strider mot Sveriges internationella åtaganden, för oss andra är det en födslorätt. Vårt samhälle skall inte ta de där små, små stegen mot avgrunden. Besinna er. Stanna upp. Tänk efter. Sedan är det försent.
Så avslutade jag en debattartikel i Göteborgs-Posten den 2 februari 2025. Bakgrunden till artikeln är de förslag om att återkalla medborgarskap för naturaliserade medborgare på grunder som inte är rättssäkra. Det finns enligt internationella åtaganden möjlighet att återkalla medborgarskap om någon fått ett sådant genom t ex utpressning mot en tjänsteman eller arbetar för en utländsk underrättelsetjänst. Men i princip är det omöjligt att upprätthålla en internationellt gångbar rättspraxis om Sverige börjar använda t ex ”gängbrottslighet” som argument för att återkalla medborgarskap.
Ingen människa får göras statslös, det säger en FN-konvention från 1961. Bakgrunden är det enorma lidande som uppstod efter andra världskriget för människor som flyttats, fängslats och deporterats mellan olika territorier, när länder och gränser helt lades om och när stater upphörde att existera. För att inte tala om alla dem som berövats sina medborgarskap på grund av sitt judiska ursprung eller andra illegitima skäl. Så, människor får inte göras statslösa, i princip.
Om vi börjar svaja i den frågan blir medborgarskapet tudelat, den som har dubbelt kan berövas det på ganska lösa grunder medan den som automatiskt fått det genom födseln i princip inte kan bli av med det alls. Brott och förseelser kommer således att straffas olika beroende på var man är född och av vem. I praktiken blir invandrares svenska medborgarskap mindre värt som rättighet än för oss som är svenska medborgare sedan flera generationer. En sådan ordning är inte förenlig med en rättsstat.
Jag har inga problem med höga krav för medborgarskap; som krav om permanent bosättning under lång tid och att man inte är straffad för brott (dock måste svenska myndigheter bortse från brott som är att hänföra till att man har straffats för politiska åsikter eller politiskt arbete i sitt ursprungsland eller för sitt ursprung o dyl). Ryska medborgare kan sättas i fängelse för allt från korruption till uppvigling när det egentligen handlar om demokratiaktivism. Ett medborgarskap kan också ses som ett skydd för politiska dissidenter, t ex från Belarus. Något som svenska myndigheter inte verkar vilja förstå och ger inte ens politisk asyl till personer som lyckats fly diktaturen.
Men när man väl är medborgare, då är det något som gäller tills döden skiljer oss åt. Ett medborgarskap skall vara en trygghet. Och vara lika för alla. Inte en förhandling i relation till statsmakten. Eller med dem som just då råkar har regeringsmakten.
VÄNSTRA STRANDEN 