Etikett: politik

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

Motstånd från mitten?

Boken ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) av Per Svensson och Svante Weyler är allt annat än måttfull. Den är passionerad, engagerad och närmast missionerande i sitt budskap: kompromissens lov, mittpunktens evangelium och demokratin som livsform. En gång i tiden fanns något som kallades ”socialliberalism”, dock närmast utrotad idag. Innehållsligt är boken ett försök att återknyta till den ideologiska strömningen. Men fokus ligger dock på demokratin som samhällsfundament.

Som statsvetare sympatiserar jag starkt med tanken att ”mittåt” är det enda rimliga stridsropet i en demokrati, från demokrater. Boken är en kraftig vidräkning med många av våra nuvarande politiska ledare, en vidräkning jag menar är rättvis. Och det är framförallt borgerligheten som får sig en släng av sleven. Förklaringen är inte att författarna är några vänsterideologer, istället lever de efter den gamla devisen att man inte skall göra sig dummare än man är utan istället leva upp till sin förmåga och göra sina egna resurser rättvisa.

Svensson och Weyler menar att den borgerlighet som dominerade efter demokratins införande och särskilt under efterkrigstiden alltid sökte lösningar i mitten (ja, utom högerpartiet då). Och de gör en poäng av att 1968 (som fenomen) drog ”medelsvensson” i smutsen trots att de medborgarna var avgörande för samhällsstabiliteten. För många slutade den individuella revolten i misär, i alla fall om man inte hade ärvda pengar eller gedigen familjebakgrund. En slags bedräglighet som slog hårdast mot de som hade minst. Mitten, eller ”Svenssonlivet” har och hade trots allt sina fördelar. Och var (och är) ofta ett ideal för dem som av olika skäl befinner sig i periferin.

Volymen rymmer diskussioner om dagens brist på social rörlighet, den märkliga klyftan mellan medborgare och forskare å ena sidan och politiskt ledarskap å den andra avseenden svensk skola samt förslag till konstitutionella förändringar i en kreativ blandning som jag saknar inför valet 2022. Och förslagen till åtgärder, på s 167, är utmärkt: Positiv parlamentarism, återupprätta utredningsväsendet, skolfrågan måste lösas, använd skatteverktygen för att dämpa förmögenhetsklyftorna på bostadsmarknaden och fokusera på att åstadkomma social rörlighet.

Jag har två reflektioner:

1. Författarna tenderar att jämställda ”mittenpolitik” till sin form (kompromisser och överenskommelser) med ett visst innehåll. De avvisar tanken på att mitten är detsamma som lika mycket höger som vänster. Men när de använder medborgarnas överväldigande samling i mitten som argument så rör det ju oftast innehållet i politiken, inte formen. Jag tror författarna menar att formen är överordnad innehållet i argumentationen, men då blir kanske inte medborgarnas åsikter ett lika starkt argument för ståndpunkten.

2. Min läsning av boken indikerar att (och det följer delvis av punkten 1) problemet med den bristande förmågan att föra politiken i mitten förklaras av vårt politiska ledarskap. Och på sätt och vis är det till dem boken indirekt är riktad. Vi som läser den förväntas avkräva ledarskapet mogenhet och sans nog att hitta de kompromisser som krävs för att fortsätta utveckla det svenska samhället. Och säga nej till nationell inskränkthet och auktoritär ordning. I slutet av boken nämns Reinfeldts regel för att hålla ihop en borgerlig regering under åtta år – alltid dominera mittfältet. Det är en uppmaning till borgerliga partiledare av alla schatteringar.

Läs och diskutera den här texten, det är den väl värd och det håller den för. Och njut av språket och formuleringarna från skribenter som behärskar både skriftspråket och förmågan att gestalta. Alldeles särskilt skulle jag vilja att politiska förtroendevalda från partier på mittfältet läste den och begrundade dess uppfordrande teser.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Den (tillbaka?)trängda demokratin

…politiker idag sitter fast i målstyrningar, skolpengar, beställar/utförarsystem och upphandlingar. Utrymmet för det politiska i termer av resursfördelning och ansvar blir allt mindre samtidigt som det politiska talet är ungefär detsamma. Vallöften om kortade vårdköer, höjda betyg, bättre barnomsorg men allt färre verktyg att genomföra dem med.

”Trängd Demokrati, s 95

I citatet ovan, ur en liten bok med titeln ”Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa” (Gidlunds 2022), redogör genusvetaren och den f d politikern Kerstin Alnebratt för sin personliga upplevelse av att leva med New Public Management. Boken är skriven av henne och av statsvetarna Malin Rönnblom, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson tillsammans. De behandlar politikområden som kulturpolitik, jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och upphandlingar och gestaltar hur fokus i dagens politiska arbete ligger på hur snarare än på vad.

Fokus ligger på hur jämställdhetsplaner är utformade, hur upphandlingskriterier ställs upp och vilken säkerhet företag erbjuder kvinnor som flyr från våld. Det är inte uppnådda resultat eller de långsiktiga politiska konsekvenserna som står i fokus utan processen och handläggningen. Självklart är dessa ting väsentliga – transparens och likabehandling är avgörande värden i en demokrati. Men de är inte att jämställa med resultat och uppnådda mål.

När skyddade boenden för kvinnor som utsätts för våld och kontroll blir en upphandlingsfråga upphör den maktordning som möjliggör mäns övermakt att vara relevant. Frågorna som ställs blir istället operativa kring lås, säkerhet och kontroll tillsammans med kostnadseffektivitet – helheten går förlorad. På samma sätt blir jämställdhet inte en fråga om kvinnors och mäns representation eller lika löner utan istället hur en jämställdhetsplan utformas och följs upp.

Författarna refererar också till den skillnad mellan politikens ”motståndare” och politikens ”fiender” som statsvetaren Chantal Mouffe lyfts fram. När vi börjar se på dem som tänker annorlunda inte som legitima motståndare utan som fiender som skall tillintetgöras då har vi redan tappat demokratin. De politiska krafter som ser på politik som ett krig, de är i grund och botten demokratins dödgrävare.

Man behöver inte hålla med om alla slutsatser avseende varje område men pläderingen för att demokrati är en livsform och inte bara en beslutsmodell är viktig. Den ligger i linje med argumentationen i den spridda och mycket diskuterade amerikanska boken ”How democracies die” (Levitsky och Ziblatt) som poängterar att demokrati är så mycket mer än författningens bokstav. Demokratin kräver välvilja och goda föresatser för att överleva, och det krävs av alla medborgare men alldeles särskilt av våra politiska ledare.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

2018: Härmed proklameras ett gott nytt olydigt år!

Att demokratin behöver tolerera olika former av civil olydnad för att upprätthålla sin vitalitet har varit accepterat sedan åtminstone Thoreaus skrift i ämnet 1849. Men i en  ny bok; ”Désobéir” (2017 Albin Michel), hävdar den franske filosofen Frédéric Gros att olydnad (eller désobéissance, alltså snarare icke-lydnad) inte bara är tolerabel i demokratin utan istället närmast oundgänglig.

I en intervju i december i den franska politiska tidskriften ”L’Obs” (tid. Le Nouvel Observateur) redogör Gros för sin demokratisyn och lyfter fram behovet av friktion i demokratin. Som läsare av den här bloggen redan vet är detta också ett väsentligt inslag i min demokratisyn. Gros påpekar att lydnaden i demokratin inte bara består i att lyda order, påbud eller lagar. Demokratins öppenhet ger möjlighet för somliga att skapa system där andra frivilligt men kollektivt underkastar sig sina passioner, hängivenheter och drifter. Vi jagar ”likes” på sociala medier och vi upprätthåller vår självbild via våra sociala nätverk. En lydnad, menar Gros, som tär på vår omdömesförmåga.

Gros pläderar för återupptäckten av skammen (synden) som han menar är mycket mer politisk produktiv än vrede eller bitterhet. Han lyfter i det sammanhanget fram den ekonomiska ojämlikheten, skuldsättningen för att konsumera, klimathotet och det många i Sverige kallar kvartalskapitalismen. Vi lyder och underkastar oss därför att vi inte vågar/kan betala priset för olydnad, menar Gros. Dogmen att marknadsekonomi är en del av demokratin har fått oss att tro att vi är goda demokrater när vi underkastar oss konsumism och ekonomiska styrmedel, menar Gros och anför Kina som ett exempel på att den dogmen bör ifrågasättas. Att lyda är bekvämt, ingen kommer att ställa dig till svars för att du gjorde som alla andra. Men var är känslan av skam för att vara delaktig i orättfärdigheten?

Gros menar att denna lydnad underminerar demokratins egen själ. Demokratin är inte bara regler för beslutsfattande. En demokrati utan medborgare som i sin egenskap av individer orkar att förhålla sig kritiskt till demokratins institutioner förtvinar. Det är inte fråga om att ställa sina egna erfarenheter eller sitt eget samvete framför det gemensamma bästa. Gros menar att det mest genuint allmänmänskliga är våra samveten, det är där mänsklig värdighet skapas. Och det är när vi var och en fattar beslutet att lyda eller inte lyda som vi verkligen lever upp till demokratins krav på medborgarskap. Då måste vi tro och känna att vi som individer är omöjliga att ersätta, ingen annan kan fatta detta beslut åt oss. Demokrati utan en politisk etik blir därför på sikt omänsklig.

Samhället är i viss mån en maskin som behöver oljas och skötas om, säger Gros och refererar till Thoreau, men om den maskinen fungerar för bra finns risken att blanda samman maskinens funktion med dess syfte; att skapa ett samhälle där alla kan leva än bättre tillsammans. Därför krävs friktionen. Därför krävs individer som orkar och kan vara just olydiga, inte för sitt eget samvetes skull, utan för att det samvetet pekar på något väsentligt utanför oss själva. En etisk hållning till demokratin skulle man kunna säga.

För några dagar sedan ställde någon en fråga på sociala medier om vi behövde existentialismen längre. Jag svarade att vi alltid behöver den, och alldeles särskit 2018. När jag läser Gros ser jag linjerna från den franska existentialismen alldeles tydligt och beklagar att de tankarna fått så litet genomslag i svensk samtida samhällsvetenskap och politisk debatt.

Därför, för Sveriges skull och för demokratins skull, proklamerar jag härmed ett riktigt gott nytt olydigt år 2018!

(Bild ur L’Obs 7-13 dec 2017)