politik – VÄNSTRA STRANDEN

En bref: Varför kontraktsparlamentarismen inte är ett bra svar på någon fråga

”Sedan flera mandatperioder tillbaka har den svenska riksdagens folkrepresentation blivit alltmer präglad av långsiktiga, på förhand ingångna avtal, överenskommelser och kontrakt. Syftet har varit att sköra regeringar med hjälp av stödpartier skall kunna genomföra politiska förslag som de politiska partiernas eliter på förhand har kommit överens om. Och detta utan att störas av invändningar från vare sig det svenska beredningstvånget eller oppositionen. Den så kallade kontraktsparlamentarismen har hittills nått en höjdpunkt med Tidöavtalet mellan en borgerlig minoritetsregering ledd av Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna.

Konflikten menar jag står mellan partieliternas intresse att inteckna framtiden och den demokratiska legitimitet som återfinns i den brokiga – och ibland bångstyriga – representationen. Och i ivern att undvika extraval tar partierna en, mindre legitim, genväg till makten.”

Så inleder jag en understreckare i Svenska Dagbladet den 31 juli 2026. Syftet med texten är att problematisera, ja till och med att ifrågasätta, den praxis med olika typer av överenskommelser som grund för den svenska regeringsmakten som blivit vanlig på senare år. Jag använder mig både av kollegers forskning kring fenomenet som min eget arbete med 1900-talets franska politik för att ifrågasätta legitimiteten i beslut som fattas över huvudet på väljarna, som är överenskomna långt i förväg och som utgör en form av villkor för att en minoritetsregering överhuvudtaget skall kunna regera.

Jag menar att det finns alternativ i form av den förhandlingsparlamentarism som är vanlig i våra skandinaviska grannländer. Självklart är det ingen enkel situation med åtta partier i riksdagen och med ett valsystem som tillhör världen absolut mest proportionella (även om spärren på fyra procent finns där). Men om partierna istället för att inteckna framtiden tvingades kompromissa sig fram i det parlamentariska arbetet, både med budget och enskilda sakfrågor, så skulle den demokratiska legitimiteten bli större. Då finns möjligheter för hela parlamentets brokiga mångfald att bli delaktig i arbetet. Det vitaliserar representationen, det blir mindre förutsägbart men det kommer även där att uppstå allianser och koalitioner av partier som upplever att de kan lita på varandra.

Visst blir det krångligare och visst blir det trögare. Men demokrati är vare sig ”leverans” (dagens modeord) eller någon form av beställningar där partieliterna klickar i sina alternativ och så blir det så. Demokrati är intressen som representeras och som fajtas med varandra i förhandlingar, samtal, kompromisser, kohandel och ibland också i öppen konflikt. Det är fortfarande den bästa styrelseform vi har kommit på.

Jag avslutar understreckaren med frågan

”Vilket pris är vi beredda att betala för den demokratiska representationen? Med många partier i riksdagen blir hållbara majoriteter svåra att skapa och upprätthålla. I våra skandinaviska grannländer lyckas man hantera förhandlingar i parlamentet efter valet. Om de ideologiska skiljelinjerna är så djupa att man måste skriva detaljerade avtal med partier för att de skall stödja en (minoritets-)regerings politik så är väl frågan om den förda politiken ligger i folkets intresse. I stället är det kanske partieliternas intressen som främst skyddas av kontraktsparlamentarismen.”

Den oemotståndliga myten om mediernas politiska vridning – till höger och vänster

Jag brukar uppskatta att lyssna på det mediekritiska programmet ”Medierna” som sänds i P1. Men i lördags blev jag besviken. Ungefär 20 minuter in i programmet förklarar Anna Hedenmo, länge ankare i Agenda-redaktionen på SvT, att medierna för femton år sedan mörkade nyheter som gynnade SD. Detta visste hon eftersom hon själv hört det hända. Denna anekdotiska bevisning använder Hedenmo sedan för att förklara att den värld som representeras av SD-väljande män inte återfinns i public service (eller möjligen medier i allmänhet, syftningen är oklar). Hennes samtalspartner Viktor Barth-Kron från Expressen fyller i med att program som kulturnyheterna inte rymmer några Tidörepresentanter, att folk som läser humaniora röstar vänster (vilket gör att kulturradio är vänster) samt avslutar med att P3-programledarna inte ”har så mycket balans” (oklart om det är vänster eller höger) vilket uppenbarligen då leder till att innehållet präglas av deras obalans.

Särskilt anmärkningsvärt är samtalet eftersom Hedenmo bara ett par minuter innan talat om sin frustration över att inte ens forskningsresultat anses stå över politiseringen. Och då får man inget alls att hålla sig i, säger hon uppgivet.

Men nu är det ju så att forskningen visar att det inte finns några som helst belägg för vare sig höger- eller vänstervridning i medierna avseende vilka partier som gynnas. Vår mest framstående, nationellt som internationellt, forskare på området, professor Jesper Strömbäck, har i några populärt formulerade artiklar i Magasinet Konkret skrivit om den här myten. Han försöker dekonstruera och vederlägga påståenden med hjälp av, just det, forskning.

På samma sätt har forskare, sagde Strömbäck med två kolleger, visat att det inte är journalister som styr valrörelsen utan istället politiker. Att alltså politikerna i valet 2022 fick prata om det som de ville prata om, inte det som medierna kanske borde bett dem prata om med tanke på väljarnas informationsbehov.

Påståendet att de SD-röstande männen inte får sin värld speglad i medierna faller på sin egen orimlighet då de frågor som är viktigast för dem ständigt är i nyhetsmediernas fokus (brottslighet, bensinpriser, invandring). Med tanke på att den utvidgade mediesfären dessutom i första hand vänder sig till just dessa SD-röstande män blir påståendet än mer märkligt. Vi har ju t o m en jämställdhetsminister som funnit anledning att initiera en utredning om hur den s k manosfären påverkar unga män, ett uppdrag som knappast tillkommit i ett vakuum.

Medierapportering styrs av en mängd olika faktorer – en del av dem relaterar till ägande och finansiering, andra till målgrupper och nyhetsvärdering. Några medier är nischade och andra försöker vara breda. En del journalister är unga, andra gamla. Några är uppvuxna i Sverige, andra någon annanstans. Vissa är män, andra är kvinnor. Några är ingendera. Svepande påståenden av den typ som Barth-Kron och Hedenmo gör i Medierna leder inte till bättre eller sannare rapportering. Tvärtom.

Ge konservativa väljare ett demokratiskt alternativ!

Häromdagen var jag på seminarium och lyssnade på en dansk kollega från Aarhus, Suthan Krishnarajan, som berättade om sin pågående forskning kring demokrati. Han hade genomfört ett omfattande experiment som visade att det bästa sättet att främja valet av politiska ledare med pålitlig demokratisk anda är att ge utrymme för medborgaren själv att förklara sig vara lojal med demokratiska värden och processer. Krishnarajan menade att om en medborgare får välja mellan en kandidat med ”rätt” politik men odemokratiskt beteende å ena sidan och en kandidat med ”fel” politik men demokratiskt beteende så väljer många av oss trots allt politiken först. Tyvärr kan det ju leda till att demokratin urholkas som i Ungern eller USA.

Många är de som försökt undervisa eller utbilda medborgarna i demokrati men metastudier av dessa försök visar att det knappast fungerar. Men Krishnarajan pekade på en annan väg – om vi medborgarna själva först får en möjlighet att uttrycka vår demokratiska tillhörighet så tycks vi mer benägna att inte se mellan fingrarna med korruption, repression och rundande av demokratiska institutioner. Som några av seminariedeltagarna påpekade så ger ett sådant förfarande medborgarna egenmakt, eller på engelska ”agency”. Inga pekpinnar och inget uppfostrande tilltal, istället en tilltro till att var och en av oss faktiskt innerst inne vet vad som är rätt och fel.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på Pierre Mendès France, den franske politiker jag ägnat en hel del forskningsmöda åt. Hans superkraft var, sa många kring honom, var just dialogen och att i den ta medborgarna på allvar. I sina möten i valkretsen Louviers på 1930-talet mötte han väljare inte för att trumfa igenom en färdig uppfattning (talepunkter…) utan för att i dialog lyssna, svara och förklara.

En annan tanke som väcktes genom seminariediskussionen var att om valet mellan en demokratisk kandidat och en politiskt ”rätt” kandidat är väldigt långt ideologiskt så blir antagligen tröskeln högre för att stödja demokratin framför den önskade politiken. Jag kunde inte låta bli att ägna en tanke åt den europeiska moderata höger som låtit sig slutas i den odemokratiska extremhögerns famn istället för att vara ett demokratiskt alternativ för konservativa, nationalistiska väljare med en önskan om starka auktoriteter och ordningar. Varför gav ni inte dem ett alternativ? Hur kunde ni svika både dessa väljare och demokratin?

När demokratin fick sitt genombrott var den moderata högern avgörande för att systemet skulle vinna acceptans. Det var genom att peka på möjligheten att via demokratin få stöd för de egna värderingarna (istället för risken för revolution då…) som konservativa väljare i europeiska stater kunde vinnas för demokratin. Om detta har Daniel Ziblatt skrivit en fantastisk bok; Conservative parties and the birth of democracy.

Men frågan återstår, hur tänkte ni, Europas socialkonservativa, värdekonservativa och moralkonservativa partier när ni flirtade med eller kastade er i famnen på radikalhögern i dess olika former – en rörelse som från sin första början uppvisat sina odemokratiska böjelser? Ni hade allt att vinna på att uthålligt stå kvar där ni stod, på insidan av den demokratiska demarkationslinjen. Men den kortsiktiga vinsten av makt var alltför frestande.

Arvid Lindman, statsminister 1928-1930 efter den allmänna rösträttens införande, konservativ partiledare som tog skarpt avstånd från både nazism och fascism.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti, eller?

Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.

Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.

Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.

Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?

Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.

*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.

Simona Mohamsson

Den ”misslyckade integrationen” är en myt

För nu mer än 25 år sedan publicerade jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur). I den konstaterade vi att den s k integration av de invandrare som kommit till Sverige från mitten av 1960-talet och fram till mitten av 1990-talet kanske inte blivit helt som det var tänkt. Fyra kategorier brukar ses som centrala – social, ekonomisk, kulturell och politisk integration.

Vi menade att det fanns tecken på en ökande marginalisering, vilket delvis berodde på att det politiska Sveriges uppfattning om integration före 1980 i princip var assimilering. Några särskilda åtgärder för dem fanns inte. Genom de invandringspolitiska målen från 1975 hade särartsprincipen gällt för dem som kom under 1980-talets flyktinginvandring, bland annat stora grupper som flydde från kriget Iran-Irak. Visserligen var jämlikheten överordnad men framför allt tryckte den nya politiken på bevarandet av kulturell särart och minoritetstänkande. Den politiska integrationen via svenskt medborgarskap och därav följande plikter och rättigheter var den som lyckats bäst noterade vi. Och genomgående konstaterade vi att det var kvinnorna som hade det svårast att bli delaktiga av det svenska samhället.

För alltså mer än 25 år sedan visste vi det fanns problem med bostadssegregering, låg utbildningsnivå och kvinnors utanförskap. Gjordes då ingenting? Jodå, i slutet av 1990-talet kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen stora proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” framtagen av dåvarande biträdande inrikesministern Leif ”Blomman” Blomberg (det fanns en sådan då). I den skissades på en helt ny väg – en integrationspolitik. Det är ett steg bort från de tidigare idéerna om statligt stöd för särart och siktar mer mot egenförsörjning och det vi idag kallar integration. Alltså inte en politik som handlar om invandringen till landet, om asylrätten eller utlänningslagen, inte heller om vilka mål om jämlikhet eller kulturell särart som invandrarna skulle uppnå i Sverige. Nej, det är nu vi på allvar får en statligt organiserad integrationspolitik. Jag skulle säga att ingen efterkommande proposition i ämnet har varit lika genomarbetad och lika ambitiös. Nu skulle staten ta ansvar för både anti-diskrimineringsarbete och ekonomiska förutsättningar att få arbete och utbildning. Bevarandet av de egna kulturella sederna låg på invandrarna själva. Modersmålsundervisningen har dock hela tiden setts som en avgörande fråga för barn till utlandsfödda föräldrar – språkkunskaperna ger kontakt över generationsgränserna och tillgång till den egna familjebakgrunden. Den åtgärden kan därför inte ses som en särartsfråga utan tvärtom som en möjlighet till förankring i Sverige.

Beslutet i riksdagen blev i enlighet med utskottets önskan, nämligen följande:

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken. Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp ska begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. En nyhet var därvid att kommunerna fick möjlighet bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram. Det integrationspolitiska arbetet ska inriktas bl.a. på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället. En ny myndighet ska inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället.

Den nya myndigheten? Integrationsverket. Jaha, men vad hände med det? Jo det lade Centerpartiet ned när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Från att ha stött inrättandet tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bytte partiet fot efter regeringsinträdet.

Personligen tror jag att nedläggningsbeslutet var ett dåligt beslut avseende integration av invandrare i vårt land. Kunskapsläget försämrades och idag har vi en dålig bas för att dra slutsatser om politiska åtgärder som fungerar. Regeringen Reinfeldt öppnade för en ökad arbetskraftsinvandring och några år senare lades arbetsförmedlingen ut i privat regi. Detta trots att vi vet att nyligen invandrade med flyktingbakgrund har det svårt med kontakter med det svenska samhället och därmed svårt att hitta vägar in i jobb. De privata utförarna klarade inte detta, och inte så mycket annat heller visade det sig.

Nu pratar alla om misslyckad integration. Men faktum är att vi vet väldigt lite om det, någon myndighet som har koll finns inte längre och invandringen är allt mer mångfacetterad. Mycket tyder emellertid på att den ekonomiska integrationen (sysselsättning) är avsevärt bättre än för 25 år sedan, att kvinnornas situation uppmärksammas mer idag, att barnen till de som invandrat i många delar har högre utbildning än sina svenskfödda generationskamrater, att det politiska engagemanget har inte minskat även om det är lägre än hos svenskfödda, att önskan att bli medborgare är lika stark men Migrationsverket missköter hanteringen och att sysselsättningsnivån för utlandsfödda är högre i Sverige och tiden till första jobbet kortare än i andra europeiska länder. Mångfalden är redan på plats i samhället – med mer än 20 procent utlandsfödda blir snart befolkningen en mix av kulturella vanor. Om vi räknar in alla barn och barnbarn till utlandsfödda som kommit hit sedan 1960-talet i gruppen med rötter utomlands närmar sig andelen nog 40 procent av befolkningen.

Diskriminering, segregation, språksvårigheter, främlingsfientlighet och kort utbildning är fortsatta hot mot integrationen. Kanske är det där politiska åtgärder behövs? Som Per Strömblad visade för 20 år sedan, eller Maria Tyrberg lyfte fram för några år sedan i sina avhandlingar. Just nu går den politiska utvecklingen åt andra hållet – ökad exkludering, ökad betoning på olikhet och högre krav för att etablera sig långsiktigt i vårt land.

Men om vi tittar på den generation som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar (eller har far- och morföräldrar med utländsk bakgrund) så är vare sig utbildning eller språk längre några barriärer. Så, visst finns det häckar att hoppa över fortfarande, men jag skulle vilja påstå att de är färre och lägre idag än de var på 1990-talet. Kanske kan vi kasta myten om den misslyckade integrationen på sophögen.

Ett fönster mot en ljus framtid? (Bild från Paris, Seinen)

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.

A Sky View of Earth From Suomi NPP av NASA Goddard Photo and Video u00e4r licensierad under CC-BY 2.0

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.