Politiska partier – VÄNSTRA STRANDEN

Ge konservativa väljare ett demokratiskt alternativ!

Häromdagen var jag på seminarium och lyssnade på en dansk kollega från Aarhus, Suthan Krishnarajan, som berättade om sin pågående forskning kring demokrati. Han hade genomfört ett omfattande experiment som visade att det bästa sättet att främja valet av politiska ledare med pålitlig demokratisk anda är att ge utrymme för medborgaren själv att förklara sig vara lojal med demokratiska värden och processer. Krishnarajan menade att om en medborgare får välja mellan en kandidat med ”rätt” politik men odemokratiskt beteende å ena sidan och en kandidat med ”fel” politik men demokratiskt beteende så väljer många av oss trots allt politiken först. Tyvärr kan det ju leda till att demokratin urholkas som i Ungern eller USA.

Många är de som försökt undervisa eller utbilda medborgarna i demokrati men metastudier av dessa försök visar att det knappast fungerar. Men Krishnarajan pekade på en annan väg – om vi medborgarna själva först får en möjlighet att uttrycka vår demokratiska tillhörighet så tycks vi mer benägna att inte se mellan fingrarna med korruption, repression och rundande av demokratiska institutioner. Som några av seminariedeltagarna påpekade så ger ett sådant förfarande medborgarna egenmakt, eller på engelska ”agency”. Inga pekpinnar och inget uppfostrande tilltal, istället en tilltro till att var och en av oss faktiskt innerst inne vet vad som är rätt och fel.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på Pierre Mendès France, den franske politiker jag ägnat en hel del forskningsmöda åt. Hans superkraft var, sa många kring honom, var just dialogen och att i den ta medborgarna på allvar. I sina möten i valkretsen Louviers på 1930-talet mötte han väljare inte för att trumfa igenom en färdig uppfattning (talepunkter…) utan för att i dialog lyssna, svara och förklara.

En annan tanke som väcktes genom seminariediskussionen var att om valet mellan en demokratisk kandidat och en politiskt ”rätt” kandidat är väldigt långt ideologiskt så blir antagligen tröskeln högre för att stödja demokratin framför den önskade politiken. Jag kunde inte låta bli att ägna en tanke åt den europeiska moderata höger som låtit sig slutas i den odemokratiska extremhögerns famn istället för att vara ett demokratiskt alternativ för konservativa, nationalistiska väljare med en önskan om starka auktoriteter och ordningar. Varför gav ni inte dem ett alternativ? Hur kunde ni svika både dessa väljare och demokratin?

När demokratin fick sitt genombrott var den moderata högern avgörande för att systemet skulle vinna acceptans. Det var genom att peka på möjligheten att via demokratin få stöd för de egna värderingarna (istället för risken för revolution då…) som konservativa väljare i europeiska stater kunde vinnas för demokratin. Om detta har Daniel Ziblatt skrivit en fantastisk bok; Conservative parties and the birth of democracy.

Men frågan återstår, hur tänkte ni, Europas socialkonservativa, värdekonservativa och moralkonservativa partier när ni flirtade med eller kastade er i famnen på radikalhögern i dess olika former – en rörelse som från sin första början uppvisat sina odemokratiska böjelser? Ni hade allt att vinna på att uthålligt stå kvar där ni stod, på insidan av den demokratiska demarkationslinjen. Men den kortsiktiga vinsten av makt var alltför frestande.

Arvid Lindman, statsminister 1928-1930 efter den allmänna rösträttens införande, konservativ partiledare som tog skarpt avstånd från både nazism och fascism.

Partiledare utan partier – men med fanclub?

Under de senaste 25 åren har trenden som statsvetare kallar ”dealignment” (avföljande) förvandlat det europeiska (och amerikanska) politiska landskapet. När statsvetarna på 1950-talet insåg vikten av partiidentifikation för att förklara utfallet av politiska val var det en avgörande vetenskaplig insikt. Men när vi idag ser hur partiidentifikationen fragmentiseras är det en lika viktig insikt. Västvärlden har sett en utveckling där medborgarna lämnat de traditionella partierna, uppkomna ur de grundläggande skiljelinjerna från demokratins barndom, för att delvis återansluta sig till nya partier. Regionala partier, nya gröna partier och sedan ett par decennier nationalistiska partier. Men förändringen är djupare än så.

Någon sa för en tid sedan till mig att det finns inga partier som har ledare längre, det är snarare ledare som har partier. Och det ligger en del i det. Dagens partier har i stor utsträckning blivit en form av fanclub till den som för tillfället är ledare. Statsvetare har i alla tider sagt att partiledare har liten betydelse för väljarnas val av parti, och även om betydelsen har ökat så är det fortfarande sant att väljarna uppger andra ting som skäl för sitt partival. Men eftersom andra strukturella förändringar har försatt partierna i en ny roll har ändå ledaren fått en mycket större betydelse.

Allt färre medborgare är engagerade i ett parti, allt färre ser sig som anhängare av ett visst parti, allt färre partier styrs av sina medlemmar och den digitala utvecklingen har satt ett enormt fokus på partiledarens direktkontakt med medborgare, utan mellanhänder som partimedlemmar. Men väljarkåren är också allt mer påläst, kunnig och har förmåga att hantera komplexa politiska frågor utan att använda sig av de kortkommandon eller genvägar som utgörs av partiideologier eller partiprogram. Sammantaget blir partiledaren – personen, ansiktet, kapaciteten, tilltalet – allt mer i fokus.

Vi har sett den här personaliseringen i många högerextrema partier – till exempel Jordan Bardella i Nationell Samling i Frankrike och Geert Wilders i Frihetspartiet i Nederländerna. Men också senast i det danska valet där Lars Lökke Rasmussen var valets segrare utan att han egentligen vann några väljare alls.

I Sveriges Radios program God morgon Världen söndagen den 29 mars fick kollegan Jenny Madestam frågan om hur Folkpartiets/Liberalernas gamla partiledare hade hanterat en situation som dagens. Hennes svar var just att pressen på partiledare idag är oerhört mycket större än då. Partiledaren skall vara med överallt och vara ansiktet utåt för allt som partiet gör och står för. Därav också att förhandlingen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna egentligen var en uppgörelse mellan Simona och Jimmie. Vi har fått ett partisystem som består av partiledare med var sin fanclub.

Läs mer om ledare utan anhängare i boken ”Leaders without partisans. Dealignment, media change and the personalization of politics.”

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti, eller?

Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.

Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.

Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.

Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?

Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.

*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.

Simona Mohamsson

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

Franska socialistpartiet: Försvagat och med osäkra vägval

Det franska socialistpartiet har allvarliga problem – inte bara för att partiet är litet (knappt fyra procent i parlamentsvalets andra omgång 2022) utan för att detta parti är splittrat. Och någon riktig fred mellan de stridande är inte i sikte.

Parti Socialiste (PS) hade partikongress sista helgen i januari, i Marseille. På agendan stod framför allt relationen inom Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale (NUPES) som utgör den samlade vänsteroppositionen i den franska Nationalförsamlingen. NUPES leds av vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon som ligger tydligt till vänster om den traditionella positionen för det franska socialistpartiet.

Inför kongressen fanns det stora motsättningar kring hur partiet skall förhålla sig till den enade vänstern NUPES. Sittande generalsekreterare (i praktiken partiets ledare) Oliver Faure önskar positionera PS inom det rödgröna spektrum som dominerar vänsterdebatten – socialt ansvar, ekologi, motstånd mot marknaden som universallösning och ifrågasättande av ständig tillväxt. Men Faures utmanare Nicolas Mayer-Rossignol vill istället säga nej till både socialliberalism och det han kallar ”socialpopulism”. Han vill ge PS en mer ledande roll inom vänstern och inte låta NUPES vara den samlade vänsterns ansikte utåt. Han har bland annat lyft den nu heta pensionsreformen i Frankrike som ett exempel på en fråga där PS kunde haft en starkare profil och mer konstruktiv opposition än som nu inom NUPES.

Mayer-Rossignol har också ifrågasatt om Faure omvaldes till generalsekreterare på ett korrekt sätt. Det skiljde bara ett par procent mellan dem på kongressen (som genomförde ett slags bekräftande val efter en medlemsomröstning). Men efter många timmars förhandlingar kom det ut ett kollektivt ledarskap, nu delat med en tredje person, Johanna Rolland, som politiskt står närmare Faure. Det är knappast fråga om någon samstämd trojka utan ledarskapet är mer ett symptom på partiets strategiska ideologiska problem, problem som gestaltas i termer av personkonflikter.

Med tanke på att en rapport från Fondation Jean Jaurés nyligen visade att 40 procent av PS sympatisörer inte anser att NUPES är regeringsdugliga och 51 procent till och med anser dem farliga för demokratin så lär PS inre konflikter inte ta slut med denna kongress.

Läs mer här och här. (Franska)

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det är övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten. Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

Nytt parti politiserar manliga domäner: industri och invandring

I pressen sägs nu att Bert Karlsson återigen tänker ge sig in i politiken. För den yngre läsekretsen bör kanske påminnas om att Bert Karlsson tillsammans med Ian Wachtmeister en gång i tiden startade partiet ”Ny Demokrati” och tog det in i riksdagen för en mandatperiod, 1991-1994. Ny Demokrati var ett anti-etablissemangsparti, ett populistiskt parti i likhet med tidiga missnöjespartier som återfanns i Norge och Danmark. Men Ny Demokrati kom snabbt att glida över till att bli ett främlingsfientligt parti med flykting- och invandringspolitiken högt på agendan. Det parti som Bert Karlsson nu avser att ge sitt stöd kommer att ha två frågor på programmet: industrin och invandringen. Karlsson säger till Svenska Dagbladet att ”(o)m man inte förstår att vi behöver industrier i Sverige då är man ju helt ute och cyklar.” Grundaren till det nya parti som Karlsson säger sig stödja, Lars Carlström säger om invandringen (också till SvD) att ”(v)i kanske borde titta över om vi kan härbärgera alla. Kan vi ge alla en chans till en ny start på det sätt som man kanske skulle önska.”

Det är knappast någon slump att det är just de två frågorna om ökad plats åt industrin och minskad invandring hamnar på den nya partiets shortlist. Effekterna av globaliseringen på det svenska samhället är att traditionell industri minskar och rörligheten ökar. Arbetskraften inom traditionell tillverkningsindustri liksom bland underleverantörer minskar och processerna effektiviseras eller flyttar. Samtidigt ökar arbetskraften inom tjänstesektorn, en sektor som ofta ger arbete åt just migranter – allt från högskoleutbildade ingenjörer till flyktingar utan skolunderbyggnad. Att det nya partiet väljer att fokusera på dessa båda frågor tillsammans är därför fullt logiskt.

För Sverigedemokraterna blir det en konkurrent på ett sakområde som partiet i princip ägt själva, och för traditionella arbetarklasspartier kan det bli ytterligare en utmaning där Sverigedemokraterna redan gjort inbrytningar. Att det främst är män som kommer att känna sig lockade av det nya partiet – om det väl ser dagens ljus – är sannolikt.

Mer om nya partier av kollegan Gissur Erlingsson på Politologerna.

Om nya partier inför valet 2006 av undertecknad i Göteborgs-Posten.