Etikett: Politiska partier

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

Franska socialistpartiet: Försvagat och med osäkra vägval

Det franska socialistpartiet har allvarliga problem – inte bara för att partiet är litet (knappt fyra procent i parlamentsvalets andra omgång 2022) utan för att detta parti är splittrat. Och någon riktig fred mellan de stridande är inte i sikte.

Parti Socialiste (PS) hade partikongress sista helgen i januari, i Marseille. På agendan stod framför allt relationen inom Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale (NUPES) som utgör den samlade vänsteroppositionen i den franska Nationalförsamlingen. NUPES leds av vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon som ligger tydligt till vänster om den traditionella positionen för det franska socialistpartiet.

Inför kongressen fanns det stora motsättningar kring hur partiet skall förhålla sig till den enade vänstern NUPES. Sittande generalsekreterare (i praktiken partiets ledare) Oliver Faure önskar positionera PS inom det rödgröna spektrum som dominerar vänsterdebatten – socialt ansvar, ekologi, motstånd mot marknaden som universallösning och ifrågasättande av ständig tillväxt. Men Faures utmanare Nicolas Mayer-Rossignol vill istället säga nej till både socialliberalism och det han kallar ”socialpopulism”. Han vill ge PS en mer ledande roll inom vänstern och inte låta NUPES vara den samlade vänsterns ansikte utåt. Han har bland annat lyft den nu heta pensionsreformen i Frankrike som ett exempel på en fråga där PS kunde haft en starkare profil och mer konstruktiv opposition än som nu inom NUPES.

Mayer-Rossignol har också ifrågasatt om Faure omvaldes till generalsekreterare på ett korrekt sätt. Det skiljde bara ett par procent mellan dem på kongressen (som genomförde ett slags bekräftande val efter en medlemsomröstning). Men efter många timmars förhandlingar kom det ut ett kollektivt ledarskap, nu delat med en tredje person, Johanna Rolland, som politiskt står närmare Faure. Det är knappast fråga om någon samstämd trojka utan ledarskapet är mer ett symptom på partiets strategiska ideologiska problem, problem som gestaltas i termer av personkonflikter.

Med tanke på att en rapport från Fondation Jean Jaurés nyligen visade att 40 procent av PS sympatisörer inte anser att NUPES är regeringsdugliga och 51 procent till och med anser dem farliga för demokratin så lär PS inre konflikter inte ta slut med denna kongress.

Läs mer här och här. (Franska)

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är  parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det  är  övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

 

Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten.  Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

 

Nytt parti politiserar manliga domäner: industri och invandring

I pressen sägs nu att Bert Karlsson återigen tänker ge sig in i politiken. För den yngre läsekretsen bör kanske påminnas om att Bert Karlsson tillsammans med Ian Wachtmeister en gång i tiden startade partiet ”Ny Demokrati” och tog det in i riksdagen för en mandatperiod, 1991-1994. Ny Demokrati var ett anti-etablissemangsparti, ett populistiskt parti i likhet med tidiga missnöjespartier som återfanns i Norge och Danmark. Men Ny Demokrati kom snabbt att glida över till att bli ett främlingsfientligt parti med flykting- och invandringspolitiken högt på agendan. Det parti som Bert Karlsson nu avser att ge sitt stöd kommer att ha två frågor på programmet: industrin och invandringen. Karlsson säger till Svenska Dagbladet att ”(o)m man inte förstår att vi behöver industrier i Sverige då är man ju helt ute och cyklar.” Grundaren till det nya parti som Karlsson säger sig stödja, Lars Carlström säger om invandringen (också till SvD) att ”(v)i kanske borde titta över om vi kan härbärgera alla. Kan vi ge alla en chans till en ny start på det sätt som man kanske skulle önska.”

Det är knappast någon slump att det är just de två frågorna om ökad plats åt industrin och minskad invandring hamnar på den nya partiets shortlist. Effekterna av globaliseringen på det svenska samhället är att traditionell industri minskar och rörligheten ökar. Arbetskraften inom traditionell tillverkningsindustri liksom bland underleverantörer minskar och processerna effektiviseras eller flyttar. Samtidigt ökar arbetskraften inom tjänstesektorn, en sektor som ofta ger arbete åt just migranter – allt från högskoleutbildade ingenjörer till flyktingar utan skolunderbyggnad. Att det nya partiet väljer att fokusera på dessa båda frågor tillsammans är därför fullt logiskt.

För Sverigedemokraterna blir det en konkurrent på ett sakområde som partiet i princip ägt själva, och för traditionella arbetarklasspartier kan det bli ytterligare en utmaning där Sverigedemokraterna redan gjort inbrytningar. Att det främst är män som kommer att känna sig lockade av det nya partiet – om det väl ser dagens ljus – är sannolikt.

Mer om nya partier av kollegan Gissur Erlingsson på Politologerna.

Om nya partier inför valet 2006 av undertecknad i Göteborgs-Posten.

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

Omsorgen om de gamla ingen valvinnare, eller?

En dam som inte heller kan gå själv har varit hemma från sjukhuset i fyra veckor. Hon blev beviljad ett besök varje natt av två personer för att byta inkontinenshjälpmedel i sängen. Efter en vecka får hon utökat bistånd till två besök per natt eftersom hon fortfarande var genomvåt på morgonen när dagpersonalen kom, trots att vi redan efter första natten sagt att hon hade helt fel inkontinenshjälpmedel. Hon har en sort man ska ha om man kan gå på toaletten själv, men ska slippa behöva ha bråttom. Med rätt skydd hade hon kunnat sova gott hela natten och vi har alltså gått hem till henne två gånger per natt i tre veckor helt i onödan.

Vi har skrivit lappar på köksbordet hemma hos vårdtagaren. Vi skriver lappar till vår chef. Vi ringer trygghetslarmet. Ibland hittar vi en mejladress till en biståndsbedömare. Ändå känns det som om man ropar ut i rymden och håller tummarna för att någon ändå hör till slut.

Så skriver undersköterskorna Kristina Westerlund och Gunilla Pålsson på GP debatt häromdagen. Frågorna om brister i vården av äldre och riktigt gamla är sannerligen inte nya. Men kanske finns det en paradox i det faktum att samtidigt som alltfler av oss blir allt äldre blir politiken och samhällslivet allt mer fixerat vid grupper med stark köpkraft, friska liv och god artikulationsförmåga. I ett inslag i Studio Ett påpekade undersköterskorna att organiseringen av vården var ”som ett tilltrasslat garnnystan” och att varje gång så tog ansvariga bara ”tag i en tåt”. Ingen orkade nysta upp trasslet. (Enligt min uppfattning handlar detta om New Public management, något jag ofta tjatat om här). En medverkande geriatrikprofessor konstaterade dock att samtidigt som det medicinska vårdbehovet ökat hos de äldre som bor hemma så har sjuksköterskorna försvunnit ur organisationen som chefer! För mig låter detta som en bakvänd organisering, istället borde ju sjuksköterskorna få en allt starkare roll i upplägget av vården och bedömningen av behoven. Här är väl en strukturell sak att ta tag i!

Det påstods också att äldrevården inte är en valvinnare. Tyvärr är det svårt att engagera politiker för detta område då ansvaret i allmänhet ligger på kommunerna och därmed är bilden splittrad och dels har de verkligt gamla inga starka intresseorganisationer. De har bara den personal som vårdar dem som kan ge röst åt dem, oftast kvinnor med låg lön och tuffa arbetstider. I Riksdagen är det nu färre än tio invalda ledamöter som är äldre än 65 år, sisådär 2-3 procent av ledamöterna (knappt 20 procent av befolkningen). Samtidigt säger regeringen att vi skall ställa in oss på att jobba till 70 eller 75 år. Men det politiska livet skall tydligen lämnas åt de medelålders och yngre.

I SOM-undersökningen 2011 ansåg 17 procent av svenskarna att äldrefrågor var ett viktigt samhällsproblem, andelen var som högst år 2000-2002 (23-24 procent). De svenska partierna kanske borde ta sig en funderare på om de överhuvudtaget är klara över vilka sakfrågor och ideologiska dimensioner som dväljs i folkdjupen…

Demokrati är inte bara fria val

Egyptens folk är inte längre enat som när kraften i protesterna faktiskt tvingade president Mubarak att avgå. Det talas om ”polarisering” och om ”splittring” (vilket förstås inte är samma sak). Undertonen i rapporteringen är att Egypten har problem genom att ”folket” int elängre är enat i sitt stöd till Mursi. En uppfattning som också delas av många egyptier att döma av nyhetsrapporteringen.

Det finns en övertro på fria val och nya konstitutioner. I demokratiseringslitteraturen framhävdes länge de fria valen mellan kandidater (och därav följande fri opinionsbildning) som en slags genväg till – och kanske också som – demokrati. Men vad som ofta glöms bort är att länder som styrts av repressiva regimer under lång tid innefattar lika många grundläggande politiska skiljelinjer som t ex de europeiska länderna. Jag vet inte om det är den amerikanska vurmen för själva valhandlingen och för konstitutionen som närmast helig skrift som skapat fokus på just dessa ting i demokratiseringsprocessen.

De västeuropeiska länderna demokratiserades långsamt och genom att de demokratiska institutionerna växte fram som avtryck av de enskilda ländernas historia och politiska konfliktkarta. I samband med rösträttens införande skapade ett partisystem genom vilket dessa konflikter kunde kanaliseras in i en demokratisk beslutsprocess. Det representativa styrelseskicket blev en naturlig följd.

I länder som Tunisien har det bara funnits ett parti (som i Kina idag) och dessa system ger inget stöd för att medla, mäkla och balansera konflikter. I Egypten var Muslimska brödraskapet ett av mycket få folkrörelser som kunde liknas vid ett politiskt parti. Därför var det inte alls märkligt att just den rörelsen också fick majoritetens stöd. Övriga kandidater hade i allmänhet inga rörelser bakom sig av någon dignitet. De kandiderade som sig själva.

Politiska system utan partier är sårbara för enskilda kandidaters egenskaper och för tillfälligheter. System som bygger på politiska partier garanterar kontinuitet, folklig mobilisering och en möjlighet att politiska krav balanseras,  medlas och diskuteras fram på ett sådant sätt att de har större möjlighet att få brett gehör. Politiska partier bör bildas på grundval av de grundläggande intressekonflikterna i ett samhälle. Partierna samlar ihop, artikulerar och kanaliserar in medborgarnas preferenser i de demokratiska institutionerna.

Att tala om ”splittringen” i Egypten som ett problem är närmast populistisk retorik. Självklart är inte det egyptiska folket enat i sina politiska preferenser och sina intressen. det är inga andra medborgarkollektiv heller. Problemet är att det inte finns ett system av organisationer som politiska partier (mer än Muslimska Brödraskapet) som kan fånga upp och göra politik av konflikterna. Vad som kännetecknar en demokrati är ett konstant vapenstillestånd mellan motstående intressen, ett vapenstillestånd som bygger på att de politiska partierna förmår utföra sin centrala uppgift som förhandlare i demokratin. I annat fall är vi utlämnade åt gatans parlament eller den upplyste despoten.

Det hade varit klädsamt om fler aktörer (t ex journalister, debattörer och policyskapare) förstått att demokrati inte bara är fria val. Det fria valet förväntas kunna göras i ett sammanhang som uttyder och uttrycker det egna landets politiska historia och medborgarnas intressen. Inte en enskild kandidats karisma eller ekonomiska resurser.

*

Här kan man läsa HansPeter Kriesis Stein Rokkan Lecture från 1997. I övrigt hänvisas till Seymour Martin Lipset och Sten Rokkans arbeteten, särskilt ”Political cleavages and Party systems” från 1967.