Etikett: regeringen

Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Vinner alltid maktens män?

För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.

Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.

Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.

Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)

Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.

För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?

Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.

*

Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.

 

Reinfeldt längtar tillbaka till Palmes tid?

”Det här inte den socialdemokrati jag växte upp med” sa statsminister Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid i Rapport ikväll a propos att Håkan Juholt meddelat att socialdemokraterna inte ställer sig bakom att Sverige ansluter sig till den s k euro-pakten som skall garantera eurons värde som betalningsmedel. Reinfeldt som är född 1965 bör väl sägas ha vuxit med Olof Palme (partiledare 1969-1986). Håkan Juholt skulle lika gärna kunna ha sagt att han inte känner igen de moderater han växte upp med, Yngve Holmberg (1965-1970) och Gösta Bohman (1970-1981). Skillnaden är att Reinfeldt tycks försöka få oss att tro att han verkligen gillade gamla tiders socialdemokrater. Något sådant skulle Juholt aldrig göra.

Reinfeldt avslöjar därmed också att socialdemokratin för Sverige inte är vilket parti som helst, utan en motståndare värd att konkurrera med, en politisk rörelse som moderaterna vill slå på deras egen planhalva. Något som Moderaterna i stort sett också lyckats med.

Partier förändras, både ideologiskt och organisatoriskt, även om de flesta politiska motståndare aldrig låtsas om det. 1970-talets socialdemokrati idag hade varit rena skämtet, liksom 1960-talets Högerparti eller 1980-talets Folkparti. Frågorna är andra och medborgarna kräver av sina partier att de har svar på tidens frågor, inte gårdagens. Partiideologin skall därvidlag utgöra den förankring som partiet behöver för att trots allt vara igenkännbart, ungefär som vi när ser att det är barndomskamraten på andra sidan gatan trots att det gått 30 år. En partiideologi får aldrig bli en boja för partiet, men aldrig heller så vag och konturlös att partiets identitet upplöses. Partiideologin skall vara tillräckligt abstrakt för att ge utrymme för flera konkreta förslag inom samma sfär, men måste ha en tydlig gräns.

Reinfeldt är som de flesta av oss, vi vill gärna känna igen och kunna relatera oss till våra partier. Vi vill att partiet skall handla förutsägbart och samtidigt lansera lite nya grepp som får oss att tänka till inför valet. Reinfeldt och hans koalitionsregering har dock bidragit till att väljarnas partiideologiska kompass fått problem, de fyra partierna liknar varandra, ideologiska skillnader tonas ned och hela idén bakom Alliansen är att ge plats för praktik på bekostnad av ideologin. Så om Reinfeldt inte känner igen ”sina” socialdemokrater så är han nog faktiskt en av dem som bidragit till detta. Att socialdemokratin själv sedan inte förmår hitta ut ur den lilla skogsdunge mellan husen i Västertorp där de gått vilse gör ju inte saken lättare för väljarna…

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

Demokratin behöver en vital socialdemokrati!

Känner ni igen situationen då man lutar sig framåt i hård vind och plötsligt vänder vinden och den fina lutningen övergår i platt fall? Eller när man tar i för kung och fosterland för att öppna en dörr man ”vet” sitter hårt och istället finner sig rusa som en älg in i nästa rum eftersom dörren gick upp redan när man tog i den? Socialdemokratin i Sverige tycks ha drabbats av detta syndrom.

Efter att ha varit regeringsbärande parti i 40 år förlorade partiet makten – tillfälligt – 1976-1982 eftersom väljarna tröttnat på socialdemokratin och socialdemokratin tröttnat på att regera. Förlusten 1991-1994 var en viktigare fingervisning särskilt som den borgerliga koalitionen aktivt förespråkade  ett s k systemskifte. Det var misslyckandet från de borgerliga som gav socialdemokraterna chansen igen – och de tog den. Men delvis med helt andra perspektiv än under perioden fram till 1991: socialdemokratin redde upp en ekonomisk kris, öppnade för marknaden genom att banta och privatisera den offentliga sektorn samt kommunalisera skolan. Socialdemokratins valförlust 2006 kan i filosofisk mening tillskrivas det faktum att folket föredrog originalet före kopian – alltså, skall det privatiseras och marknadiseras så låt oss få det på det borgerliga sättet.

Socialdemokratin klarar sig inte utan motstånd, inte utan en kampvision. Hela den socialistiska idén och arbetarrörelsens credo är kamp mot krafter som skall tämjas och styras. Socialdemokratin vill åstadkomma jämlikhet där orättvisor råder, den vill omfördela och styra samhällsutvecklingen i en för kollektivet främjande riktning. När den visionen ersätts av avdrag för städning i hemmet eller att tillgodose en grupp marginalväljare i storstädernas innerstäder så faller hela apparaten samman. Bildligt uttryckt kräver socialdemokratin motvind och stängda dörrar för att trivas.

Men är det inte just vad socialdemokratin har just nu? Motvind och stängda dörrar alltså. Jodå, så kan man se det. Men vad jag syftar på är inte en Juholtaffär mer eller mindre utan en kamp om samhällsutvecklingen. Och den kampen vill inte socialdemokratin ta längre.

Sedan en längre tid vet vi att partierna konkurrerar med varandra om vem skall förvalta samhället bäst. Maktdelningsmodeller blir viktigare för partierna än frågor om mobilisering och artikulering av krav. Statsvetare talar om kartellpartier (=partier som blir en del av statsapparaten) och om en amerikansk demokrati-modell. Vi vet också att det kostar på att regera, under de senaste decennierna har trenden att regeringar alltid förlorar väljarstöd varit tydlig. Under socialdemokraternas guldålder förlorade regeringspartier inte på att regera i Västeuropa, sedan 1970-talets slut ser vi en ny era ta vid.* Sammantaget får vi därmed en helt ny typ av partikonkurrens, en konkurrens som begränsar reformagendan och som innebär att byten vid makten är ödesbestämda. Det är en partikonkurrens som inte gynnar socialdemokratin såsom den historiskt vuxit fram eftersom socialdemokratins politiska uppdrag varit reformer, kamp mot den ekonomiska maktens överhöghet och ökad jämlikhet i en värld som opåverkad ger ökade klyftor. Att försöka bli förvaltare av ett system man inte själv byggt upp och/eller lägga reformagendan på hyllan skulle innebära att lämna uppdraget.

Finns det då ingen väg ut? Avsättandet av Mona Sahlin och den process som nu tycks leda åt samma håll med Håkan Juholt är bara symptom på en större kris. Socialdemokratins traditionella ledning saknar enighet om uppdraget. Bland yngre och mer perifera grupper finns idéer om reformer och politiska mål, men dessa tränger inte igenom den bunkervägg som partiledningen byggt upp i syfte att återvinna makten. Jag får den bestämda uppfattningen att socialdemokratins ledning är så angelägen att återvinna makten – som det kartellparti det blivit – att man håller på att kompromissa bort det uppdrag som en gång ledde väljarna och sympatisörerna till partiet. Men i kampen om makten tappar partiet den grund på vilket makten skulle utövas. Socialdemokratin är ett stort parti, tack vare det har man en viss ”buffert” och riskerar inte på något sätt utplåning. Men om socialdemokratin skall fortsätta vara ett stort parti som också bär en vision om ett nytt samhälle så måste partiet spränga bunkern, möta sina vänligt stämda kritiker och enas om en reformagenda som bryter med den rådande ordningen. Det spelar ingen som helst roll vem som sitter i toppen om partiet bara får upp den politiska styrfarten, ett stort parti kan förlora mycket men har också möjlighet att vinna mycket om vinden blåser åt det egna hållet. Nu är socialdemokratin nere för räkning. Det är synd, demokratin behöver vitala alternativ. Annars får vi en rysk demokratimodell…

Läs också Lena Andersson i DN.

Läs också min tidigare post om socialdemokratins kräftgång.

(* Wouter van der Brug på dagens seminarium vid statsvet inst, GU.)

Saabs sista suck

Hur länge är det rationellt och klokt att ha förhoppningar, vara tuff i motvind, stå på sig och bita ihop? Och när övergår hoppet istället i ett osunt tunnelseende? I fallet Saab har nog tunnelseendet inträtt för väldigt länge sedan. ”Vi är inte döda än” säger Victor Muller om sitt företag efter att ha fått nej från tingsrätten för ännu en företagsrekonstruktion. Nej, frestas man väl svara, men företaget är både dött och begravet.

Till en viss gräns har jag beundrat de lojala Saab-medarbetarna som trott på sitt företag och på sin nye chef. Min uppfattning är att Saab har/hade ett innovativt ingenjörskunnande och upprätthöll en unik indutriell kompetens i Västsverige. Detta borde tagits tillvara. För snart tre år sedan satsade regeringen lånegarantier för 20 miljarder till hela fordonsindustrin om man ställer om till grön teknologi, ett forskningsinstitut skulle inrättas för tre miljarder och ytterligare fem miljarder kunde lånas för företag i direkt kris. Några månader senare drogs allting tillbaka alternativt var omöjligt att förverkliga. Näringsminister Olofsson sa sig stänga dörren för Saab eftersom det ändå ”var kört” – i februari 2009. Nu två och ett halvt år senare ser Olofsson en andra rekonstruktion eller Kina som en lösning. Nu vet vi att det knappast blir någon andra rekonstruktion, och eventuella pengar från Kina dröjer. En rysk finansiär med dunkel bakgrund släpps inte in, just på grund av de garantier för europeiska lån som regeringen ställt upp.

Tja, i nu tre år har Saabs öde varit i stöpsleven. Under dessa år har bilindustriklustret i Västsverige utarmats och kompetens försvunnit. Saab-anställda i Trollhättan har gått hemma i månader, några bilar har inte tillverkats, tiden rinner och pengarna med den. Det som hänt Saab är den sämsta av världar – istället för en snabb försäljning medan företaget fortfarande besatt kompetens, kreativitet och framåtanda har processen blivit en evighetslång dragkamp mellan olika mer eller mindre seriösa finansiärer. Hopp har väckts och släckts. Underleverantörer vet inte om de skall satsa nytt, leva på vad som redan är etablerat, lämna skeppet eller hoppas en lösning. Att utifrån den positionen nu – efter tre förlorade år – återhämta sig är den verkligt heroiska uppgiften.

Ju fortare det blir klart att Saab läggs ned i sin nuvarande form desto bättre. Victor Muller exploaterar och utnyttjar hoppfulla Saab-anställda, föröder det kapital som företaget i sig själv utgör (varumärke, fasta tillgångar, kreativiteten hos anställda) allt i syfte att fylla upp någon hjältekostym som verkar vara denne mans livsluft.

Men det är regeringens lama agerande, bristfälliga intresse och uppenbara okunnighet om denna industrigrens betydelse för regionen har öppnat för frälsargestalter som Muller.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Anders Borg och de bristande argumenten

”Sverige har varit ett land som haft väldigt höga skatter och det har medfört rätt stora skadeverkningar i termer av att vi förlorat mycket jobb och haft brister i vårt företagsklimat.”

Så försvarade Anders Borg skattesänkningarna på totalt 100 miljarder i Ekot (SR) på påskafton. Han behövde aldrig motivera på vilket sätt de tidigare skatterna lett till färre jobb eller sämre företagsklimat. Svenskt Näringsliv hävdar envetet att den enda radikala åtgärden för att förbättra företagsklimatet är att förändra arbetsmarknadslagstiftningen. Alltså göra det lättare att anställa, avskeda, ge de löner man önskar och sätta egna arbetsvillkor. Nästa recept som föreskrivs från Svenskt Näringsliv är att förbättra utbildningssystemet eftersom det trots åtta procents arbetslöshet är brist på arbetskraft. Om vi istället tittar på arbetslösheten så var 391 000 personer arbetslösa 1993 och så gott som exakt samma antal var arbetslösa i februari 2011. Sverige har idag nästan åtta procents arbetslöshet och det är ungefär samma andel som i juni 2005. Givet dessa uppgifter tycker jag att det är ett märkligt uttalande att hävda att skattesystemet gjort att vi förlorat jobb.

Och när saker ställs på sin spets får vi för övrigt alltid veta att det är finanskrisen 2008-2010 som orsakat arbetslösheten. Vilket ju verkar rimligt.  På samma sätt sa Göran Persson när han talade om den ekonomiska krisen på 1990-talet att starka finanser är nödvändiga för en bra välfärd, samtidigt som denna välfärd skars ned.

Precis som ekonomerna sa i ”Godmorgon, världen” igår så hände det något med ungdomsarbetslösheten i mitten av 1970-talet. Den stora strukturkrisen på 1970-talet var egentligen slutet på en fantastisk boom på arbetsmarknaden som varat ända sedan Europa återhämtade sig efter kriget. Sedan dess ökar framför allt ungdomsarbetslösheten för varje ny kris.

Att vilken bransch som helst som subventioneras växer begriper var och en. Att RUT- och ROT-avdrag, liksom den kommande lägre restaurangmomsen, kommer att stimulera till fler jobb är därför alldeles klart. Men är det just dessa sektorer som bör växa? Det är ett normativt/politiskt beslut. Vill vi att Sverige skall växa genom fler latte-barer, gourmet-krogar, städföretag och bostadsrätter/villor som renoverar? Är det framtiden?

Mycket tyder också på att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det driver ned lägstalönerna, vilket ger möjlighet till jobb för dem med lägst kompetens. Däremot är det få som tror att upprepade sådana s k jobbskatteavdrag ger samma effekt. Tricket lyckas s a s inte varje gång. Men återigen, detta är ett normativt beslut. Vill vi att de som har dålig skolgång, dåliga svenskkunskaper eller handikapp av olika slag skall sälja sig för billigaste priset? Är det den väg ut ur arbetslösheten som Sverige vill anvisa?

Jag menar att det är märkligt att Anders Borg oftast oemotsagd får lov att hävda det samband som eventuellt finns mellan inkomstskatter och antalet jobb när det inte finns minsta tecken på lägre arbetslöshet idag än t ex under 1990-talet, eller innan den borgerliga regeringen tog över. Och att han så fort han får frågan använder finanskrisen som förklaring – som om den vore den enda krisen i Sveriges ekonomiska historia.

Varför inte klädsamt erkänna att Sverige är extremt beroende om händelser i omvärlden, såväl kriser som uppgångar? Därefter kan Borg säga att han anser, på ideologiska grunder, att skattesänkningar och avdrag för personalintensiva servicebranscher är det han vill satsa på. Jag antar att det betyder att han vill se Sverige som ett modernt latte-lapande urbant tjänstemannaparadis med hemservice och något som påminner om italienska familjemiddagar på kvarterskrogen. Fine för mig. Men säg då det! Göm dig inte allmänna teorier om skatter, jobb och löner när dessa inte kan understödjas med empiriska argument. Ekonomi är en normativ vetenskap i lika hög grad som all annan vetenskap. Politik är en normativ verksamhet, inte en teknisk.

Att sedan hela idén kring den s k arbetslinjen kan ifrågasättas återkommer jag till. Är det verkligen en bättre investering för framtiden att skicka en arbetslös 19-åring till ett callcenter med provisionsjobb än att se till att ungdomen får en gedigen yrkesutbildning alt. akademisk utbildning? Eller att en arbetslös person med många års utbildning till läkare eller ingenjör skall ta ett städjobb tio mil från hemorten hellre än att underhålla sin kompetens med en arbetslivskurs och satsa på ett jobb inom sin egen sfär? Som väl framgår så svarar jag nej på dessa frågor.

Tågkaoset hotar framtida utveckling och tillväxt

– Ja, vi har ju en infrastrukturminister som undrar vad göteborgarna skall i Borås och göra och som tror att om tågen körs av Veolia istället för av SJ så kommer de i tid.

Så sa tågmästaren på mitt tåg häromdagen à propos problemen med infrastrukturen i Sverige. Han gjorde sig just klar inför ankomst till Göteborgs Central, själv 55 minuter sen med en hel vagn passagerare som bokats om och som därför var närmare tre timmar sena. Dessförinnan hade han fått dela ut Fanta och Cola samt smörgåsar eftersom ingen mat kommit med tåget till dem av oss som beställt det. Vagnen hade nämligen satts in på kort varsel då vår ursprungliga vagn tagit bort från ett annat – även det kraftigt försenat – tåg. Han pratade med oss och suckade lite uppgivet, vi log och försökte komma med uppiggande tillrop som ”sämst underhåll i Europa” och ”det är ju så kallt ute”. Jag såg att han tyckte situationen var påfrestande och tänkte att han var typen som tar påfrestningar med galghumor. Kanske var han göteborgare…

Men infrastrukturproblemen är värre än såhär. Vi som individer hittar oftast sätt att hantera återkommande hinder: vi kringgår dem och vi ändrar beteende. Frågan är bara vilka konsekvenser detta hanterande får för samhället i stort. Katrine Kielos skrev så klokt för en tid sedan att ”(M)änniskor som aldrig förr har haft så mycket pengar, sitter plötsligt på tåg som inte går.” Vad gör man då med sina pengar? Köper ny bil. Åker till Thailand. Går på restaurang. Renoverar köket. Alltså – konsumerar. Individuellt.

En väninna berättade om en person som försökt sälja sitt hus utanför Stockholm men får för lite för det (givet vad de gav) eftersom alltför få vill bo så att man är beroende av tågförbindelserna…  Kontentan blir att personen söker annat jobb, inte i Stockholm utan i mindre stad, bilpendling, lägre betalt och sämre framtidsmöjligheter, men allt annat är ohållbart.

Själv låter jag alltsomoftast bli att åta mig uppdrag i Stockholm, jag överväger allvarligt att avsluta ett av mina längre uppdrag där och jag är inte alls pigg på att resa till övriga landet för att medverka i olika arrangemang. Varför? Därför att den tid som i praktiken går åt ofta är dubbelt så lång som den tid jag avsatt. Därför att hemkomster 3-6 timmar efter utsatt tid, utan riktig mat eller värme, påverkar nästa arbetsdag på ett oacceptabelt sätt. Därför att den service med radio, mat och byten som skall fungera alltmera sällan gör det. Den s k tredje uppgiften för universitet och högskolor (att samverka med det omgivande samhället) blir därmed allt mer Göteborgscentrerad för mig.

För min individuella del är detta inget bekymmer. Jag blir mer närvarande för kolleger och studenter, jag hinner forska mer och jag hinner ägna min familj mer tid. Men jag är övertygad om att allt fler tänker som jag. Vi får negativa cirklar där människor med kvalificerade kompetenser av olika slag – de kan vara praktiska eller teoretiska – i allt mindre utsträckning är flexibla. Tillväxten påverkas, mångfalden minskar och kreativiteten sjunker. Människor vill röra sig (resandet går uppåt) och regeringens uppfattning är att man skall söka jobb många mil hemifrån. Priset får idnvidien betala. Inte alla har som jag ett alternativ. För andra är det stress-sjukdomar och lite tid med barn och familj som blir resultatet. Vi vet också att vår fysiska hälsa påverkas av stress.

Hur kan vi ha en regering som så hårdnackat vägrar inse att investeringar i infrastrukturen är en investering i framtiden? Hur kan vuxna och välutbildade människor inbilla sig att tågen kommer i tid bara det står något annat än SJ på vagnssidan? Hur kan moderna ministrar förlita sig på privat företagsamhet inom ett område där de allra flesta är överens om att det torde råda ett s k naturligt monopol?

Jag förstår inte att Alliansregeringen så konsekvent vänt moderna, tekniskt avancerade och framtidsorienterade infrastrukturlösningar som snabbtåg, utökat underhåll, sammanhållen trafikpolitik och fler spår ryggen. Infrastrukturen och särskilt järnvägen kräver en blocköverskridande långsiktig överenskommelse som sätter landets tillväxt, medborgarnas utveckling och samhällets rationalitet i första rummet. Bort med ideologiska låsningar där moderata ministrar verkar ha fått beröringsskräck med allt som heter kollektiv samordning.

Läs Enn Kokk om Posten och naturliga monopol m fl. Läs också min tidigare artikel om tåg och avreglering (SvD). Läs fler bloggar om tågkaos. En märklig kommentar kommer från KD-riksdagsledamoten Enochson. Hon anser att SJ:s styrelse skall bytas ut. Som att skjuta på pianisten när man inte gillar musiken.

En hel blogg om tågkaos, förseningar och pendling, Tågpendlaren.