Etikett: Almedalen

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

Flaggviftande kan inte förbjudas i år, men vänta bara…

Socialdemokraterna i den förra regeringen brukade återkomma till och berömma sig av att ha skärpt straffen för minst sjuttio olika brott. Men en annan insats som nog gått lite under radarn är att både den förra regeringen och den nuvarande gemensamt har flyttat fram positionerna ifråga om inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Den förste juli 2022 började en helt ny terroristbrottslag att gälla (SFS 2022:666). Innehållet är egentligen inte nytt men nyheten är att samla lagstiftningen i en och samma lag. En svaghet i lagstiftningen är att begreppet terrorism eller terroristbrott aldrig definieras. Som i många andra fall blir det förstås den juridiska prövningen som kommer att sätta en praxis. Men i min värld är det otillfredsställande att det endast sägs att en terroristorganisation är ”en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämpling till terroristbrott” (§ 3) eftersom det är att förutsätta det som skulle förklaras.

I lagens § 4 anges att terroristbrott är brott som syftar till att

allvarligt skadar ett land eller en mellanstatlig organisation, injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning, tvinga ett offentligt organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i ett land eller i en mellanstatlig organisation.

Låt oss säga att tolkningsutrymmet är ganska stort. Att en person som tidigare varit aktiv i Nordiska Motståndsrörelsen NMR i somras på öppen gata mördade en välkänd och profilerad offentlig tjänsteperson, tillika en medelålders kvinna, i centrum av Sveriges i särklass mest högprofilerade politiska evenemang under ett valår är inte att injaga fruktan i befolkningen, eller del av befolkningen.

Men utöver denna förändring har också en grundlagsförändring röstats igenom under 2022. En riksdagsomröstning genomfördes under våren 2022 och en, efter valet, under hösten 2022. Regeringsformens skydd för allas vår rätt att vara medlemmar och aktiva i en förening har därmed inskränkts genom att det nu är möjligt att vanlig lag begränsa föreningsfriheten med hänvisning till att de ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. I Regeringsformen kap 2 § 24 anges sedan den förste januari 2023 att föreningsfriheten får inskränkas när det gäller sammanslutningar som ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. Tidigare kunde föreningsfriheten inskränkas endast för organisationer av militär natur och/eller sådana som ägnade sig åt förföljelse av folkgrupp t ex grundat på hudfärg.

Och det är denna grundlagsändring som fått utrikesminister Tobias Billström att i Turkiet påstå att Sverige kan komma att förbjuda ”flaggviftande” genom en ny lag under år 2023. Regeringen har för avsikt att under våren presentera en ny lag som – baserat på grundlagsförändringen – avser att inskränka föreningsfriheten avseende ”terroristorganisationer”. Och det är nu det ovannämnda problemet med den vaga definitionen blir avgörande. För vad ÄR en terroristorganisation? Ja, enligt den nya lagstiftningen från juli 2022 är det en sammanslutning som begår eller förbereder terroristbrott. Och terroristbrott var – som vi såg ovan – sådant som skulle injaga fruktan i befolkningen eller allvarligt destabilisera t ex grundläggande ekonomiska strukturer.

Ett stort antal remissinstanser, bland dem så gott som alla de stora universitetens juridiska expertis, var mycket kritiska till grundlagsförändringen. Man menade att det inte fanns tillräckligt tydliga definitioner av terrorism och att regeringen inte hade kunnat visa på argument för att understödjande av terrorism och terrororganisationer inte redan var kriminaliserat i lagstiftningen. Möjligheten att förbjuda militärt organiserad verksamhet eller förföljelse av folkgrupper torde täcka behovet. Flera påpekade också att föreningsfriheten är en avgörande demokratisk rättighet och att inskränkningar av den måste motiveras och avvägas mot nackdelarna mycket tydligare än vad som var fallet här.

Men det hade den juridiska expertisen inget för, grundlagslagändringen har röstats igenom. Som en följd av det kan vi därför vänta en lag som på olika sätt avser att inskränka föreningsfriheten med hänvisning till kampen mot terrorism.

Att förbjuda ”flaggviftning” är dock omöjligt utan ytterligare en grundlagsändring. Att demonstrera eller hålla möten där man använder sig av fanor och flaggor är opinionsyttringar som skyddas av yttrandefriheten. Men vem vet, håll koll på förslag till nya grundlagsändringar under mandatperioden. Såväl denna grundlagsförändring som som lagen om utrikesspionage gick under de flestas radar.

Det är så vår frihet och våra rättigheter kringskärs, i små, små steg men alltid med en och samma riktning. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Läs remissyttranden här.

Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

 

 

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Om vårt behov av konservatism

För stora delar av svensk borgerlighet, att döma av talen, är staten alla goda gåvors givare – om inte annat som kontrollfunktion. Individen har inget behov av samhällets sociala gemenskap och det civila samhället förväntas leva under marknadens färla. Ledarskapet inom svensk borgerlighet tar sällan eller aldrig initiativ till en konservativ idédebatt.

Så skrev jag den 16 juli i en ledarkrönika i Borås Tidning. Efter Almedalsveckan noterade jag den förvirring som svensk konservatism tycks ha hamnat i. Alldeles för mycket som påstås vara konservativ debatt handlar antingen om Sverigedemokraterna eller om bristen på/förekomsten av liberala värden som valfrihet, individualism och rationalitet. I min text hoppades jag att det ytterst olyckliga – och olämpliga – besöket i Almedalen från Nordiska Motståndsrörelsen kanske skulle få svensk konservatism att skaka loss från det inrikespolitiska spelet.

Jag vill se en idédebatt som går bortom individuella påhopp, taktiksnack om regeringsbildning och populistiska utspel. Vilken roll bör staten ha i ett gott samhälle? Hur långt kan kontrollen av enskilda medborgares liv tillåtas gå? Vilken roll skall ideella krafter och organisationer ha för samhällsgemenskap i Sverige om tio år? Finns det kollektiva värden som står över individens frihet – om ja, vilka då?

Redan för mer än sju år, före valet 2010, sedan skrev jag en rad om konservatism (jag har ju inte för inte ägnat stora delar av mitt forskarliv åt denna idetradition) men då pågick faktiskt en liten diskussion. Om det kan man läsa här.

Almedalsveckan IV: Flyktingopinion, Nordiska motståndsrörelsen och Åkessons utopier

Almedalen fick ge sig till tåls medan jag skötte andra ärenden på förmiddagen, men lagom till lunch på fredagen cyklade jag in till Visbys centrala delar för att äta torsk med äggsås på studentrestaurangen. Gott! Allvaret tog dock sin början på Västsvenska arenan där jag tillsammans med tre kolleger presenterade analyser av SOM-undersökningens data från 2016 års undersökning. Det seminariet går att se i efterhand här (scrolla längst ned).

I all korthet presenterade jag en kraftig förändring i attityd till flyktingmottagning, i restriktiv riktning, bland svenska folket. 2016 års undersökning bryter därmed en trend som länge visat minskad restriktivitet. Förklaringen till den snabba och stora förändringen är sannolikt den svenska policyförändringen; när politiken läggs om följer opinionen med. Bakgrunden är också att migrationsfrågorna sedan några år tillhör dem som står högst upp på svenskarnas agenda, en effekt av samspelet mellan politisk mobilisering, medial uppmärksamhet och ett förändrat parlamentariskt läge. Läs mer i SOM-boken ”Larmar och gör sig till” som publicerades sista veckan i juni.

När jag lämnade tältet där seminariet hölls möttes jag av den s k mångfaldsparaden i Visby som stannade alldeles utanför och höll ett litet apellmöte. En brokig samling av individer möttes under den gemensamma devisen ”kärlek åt alla”. Just bakom denna grupp ställde sig dock ett antal personer från Nordiska Motståndsrörelsen. De bar gemensamt en banderoll på vilken det bara stod just det, Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen vet mycket väl att det räcker med namnet och närvaron för att alla skall förstå budskapet.

På kvällen, efter en fika på fina ”Ett rum för resande” med en Amaretti-kaka och en läskande äppeljos, var det dags att lyssna på Jimmie Åkessons partiledartal. Hans svartmålning av vårt lands nuvarande läge var lika monokrom som någonsin hans utopi var fylld av förklarat ljus. Det var ont om politiska förslag, men sympatisörerna verkade gilla allra bäst när han använde de gamla uttrycket ”att ta seden dit man kommer” eller påpekade att om den som befann sig här inte ville anpassa sig till ”vårt” sätt att leva så kunde man ge sig av. Applåderna var i alla fall starkast i dessa passager.

Talet lekte bitvis med traditionellt fascistiska ideologiska element, som t ex förnekandet av klass och kön som intressekonflikter till förmån för folkets enhet och gemenskap. Även de utopiska visionerna hade drag av de anti-kapitalistiska visioner som präglade Benito Mussolinis ideologiska bagage. Den fria marknaden och socialismen är hos honom de givna fienderna, staten och nationen är ett och folket är denna kombinations inkarnation. Mest påfallande hos Åkesson var dock den ymniga användningen av  termen ”folkhem” – och talet började och slutade med Heidenstams fosterländska epos ”Medborgarsång” (1899).

Läs f ö gärna om folkhemsmetaforens resa, från sitt ursprung i den tyska konservatismen till bärande del i socialdemokratin, i Fredrika Lagergrens avhandling ”På andra sidan välfärdsstaten” från 1999.

De alldeles otvetydiga fascisterna, både till ideologi, organisation och politisk aktivitet är dock Nordiska Motståndsrörelsen som häpnadsväckande nog fått tillstånd att medverka i Almedalsveckan år 2017. Deras budskap sammanfattas i nio punkter (deras eget material) och innebär att vare sig demokrati eller rättsstat kan fortleva. De nio punkterna är dock motstridiga i ett flertal avseenden som gör dem svåra att vare sig tolka eller se som seriösa förslag. Hur kan t ex yttrandefriheten vara ”omfattande” i någon rimlig mening av ordet när ”folkförräderi” skall hanteras av folkdomstolar och media som är ”folkfientlig” skall förbjudas?

Men viktigare just nu än att skärskåda NMR:s budskap är att förstå skillnaden mellan å ena sidan aktörer som är meningsmotståndare inom ramen för en demokratisk värdegrund och aktörer som ser sina politiska motståndare som fiender, vars existens man alltså kan sätta ifråga. Den skiljelinjen verkar inte vara helt glasklar för alla.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på den brittisk-inspirerade puben Black Sheep med en diskussion om staten Burgunds uppgång och fall. 🙂

***

Detta blir min sista rapport från Almedalen och jag önskar alla som har semester en avkopplande sådan och i vilket fall en sommar med ledig tid för familj och vänner.

 

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

Almedalsveckan I: Björklund, (G) som i Gud och populism

Så var då Almedalsveckan igång för min del. Anlände ett – som vanligt får man nog säga – soligt Visby med en imponerande välfungerande logistik kring ankomst och inkvartering. Och efter ett par timmars förberedelser inför morgondagens seminarier var det dags att lyssna på Jan Björklund på Almedalens scen.

Eftersom jag hört Björklund många gånger både från den scenen och i andra sammanhang känner jag igen han retoriska stil: personlig, individorienterad, uppfordrande och rätt kaxig. Idag var det inget om skolan, ett område där kaxigheten tyvärr har kompletterats med skygglappar, men mer om klassresor, starka kvinnor (särskilt mamma) och möjligheten för alla, verkligen alla, att kunna förverkliga sin potential och utvecklas så långt förmågan räcker.

Jag har alltid känt en frändskap med Björklund, hans uppväxt liknar min egen, och jag upplever att han bottnar i frågor om klassresor och uppbrott från auktoritära kollektiv. Talet idag var personligt, kort och kärnfullt, med en tydlig socialliberal prägel. Jag läste in en önskan att inte bidra till den polarisering som håller på att göra alla politikens nödvändiga kompromisser och allianser omöjliga.

Att Björklund håller ställningarna är tydligt, frågan är hur länge ställningarna håller. Över valet 2018? Ja, jag tror Jan Björklund vill vara nyckeln till en ny regeringsmajoritet, kanske ser han det som liberalernas uppgift återigen, som för hundra år sedan. Och han vill vara den som gör det möjligt.

***

För övrigt; trevligt mingel i Krukmakarens hus, (G) som i Gud arrangerade – vilket betyder tidningen Dagen, Pingst och Frälsningsarmén.

Imorgon deltar jag i två seminarier och sannolikt en radiosändning. Fokus imorgon är termen ”populism” som jag diskuterar kl 9.00 på Västsvenska arenan och sedan i ett annat perspektiv på Newman/Bilda-scenen kl 11.00 – sannolikt även i Studio Ett, Sveriges radio efter kl 17.