Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.

En bref: Kläder signalerar pondus och makt – särskilt för kvinnor

Kvinnors klädsel har haft en relation till kvinnors egen maktambition, kvinnors ställning i samhället och till könens relation längre än någon kan minnas. Idag år 2019 pågår diskussioner om kvinnor får, vill eller kan hölja sitt huvud i en täckande huvudduk. För mig är det ett individuellt val som jag inte har med att göra. Själv gillar jag skarpt att ha hatt, gärna med rosetter och blommor. När jag var i tonåren var flickors tajta jeans något som föräldragenerationen gärna ville stoppa. Idag kan jag förstå vad som låg bakom motståndet, men vem kan hindra vinden från att blåsa? Det har funnits tider och platser när kvinnor inte fick bära byxor, inte visa naveln, inte ha bikini, inte ha burkini eller bära lågklackade skor. I den akademiska världen tillhör fortfarande fracken männen, men även där sker en uppluckring. En flicka i frack är idag inte alls så uppseendeväckande som när filmen med samma namn spelades in år 1956.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 6 oktober i år. Jag argumenterade både för kvinnans rätt att välja kläder och stil själv – utan att behöva bli kritiserad – och för att vi borde våga vara lite mer tillåtande i klädfrågor än vad många av oss känner är möjligt.

Tyvärr är det nämligen svårt att bli tagen på allvar, särskilt som kvinna, om man inte klär sig inom normen för hur en person med makt bör klä sig. Jag fick snabbt erfara att mina jämnåriga manliga kolleger med motsvarande meriter lätt togs på allvar även i jeans och rutiga skjortor. Själv insåg jag att kavaj, snygga skor och en viss skärpa i rösten krävdes för att nå samma resultat i auktoritetsgrad.  Med åren har jag dock skaffat mig både en egen stil, viss pondus och större självkänsla – men jag råder fortfarande yngre kvinnliga kolleger att ta på kavajen och lyfta fram sin vetenskapliga meriter i lärosalen.

***

PS Jag har fortfarande lite roligt åt när jag skall föreläsa någonstans eller medverka i någon debatt där ingen känner mig och kan sätta mig på första bänk, på scenen eller stå vid dörren en lång stund utan att någon uppmärksammar att jag ens är där. 🙂 DS

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.