Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

En bref: Svaga band bygger samhällsgemenskap

För den som alltid tillhört någon minoritet vet att gemensamma normer och värderingar alltid tillämpas på minoriteternas bekostnad. Starka gemenskaper finns, och bör finnas, i familj och vänner. Jag skulle istället vilja slå ett slag för svaga band (weak ties) som bas för ett gott samhället.

Det är de svaga banden mellan människor, snarare än de starka gemenskaper, som ger tillgång till nya nätverk, skapar tillit och lämnar utrymme för variation och förändring.

Juli månads söndagskrönika (den 14 juli 2019) i Borås tidning behandlade de senaste årens favoritämne: Svenska Värderingar.

För mig är det obegripligt att så många debattörer tycks tro att ett samhälle fungerar som en familj – alltså med starka och djupa gemenskapsband – samtidigt som många kritiserar s k parallellsamhällen. Det som kännetecknar ett s k parallellsamhälle är just att samhället har blivit som en familj: maffia, kriminella gäng, klanvälden i länder utan statsmakt, släktfejder och sekter är alla exempel på när starka band och djupa gemenskaper hämmar och begränsar människors individuella rättigheter.

Ett samhälle karaktäriseras av vissa grundläggande gemensamma regler och normer, ibland talas om ett ”samhällskontrakt” mellan medborgare och statsmakt. Utgångspunkten är att medborgarna betalar skatt, är lojala mot institutionerna och lyder lagen och staten levererar välfärd, rättsstat och trygghet. Sådant skapas genom svaga band, alltså band som inte kräver likhet utan tolererar mångfald men band som skapar tillit och samförstånd.

 

Kristdemokraternas framtid höljd i dunkel

Kristdemokraterna är ett parti i förändring. I en intervju i P1 Sveriges radio imorse sa Ebba Busch Thor att hon redan i mars ändrat sig ifråga om vilka partier KD kan tänka sig att förhandla med, och det var förklaringen till den beramade arbetslunch med politiska samtal kring bl a sjukvård och migration som hon åt med Jimmie Åkesson häromdagen. I sitt försvar för sitt närmande har Ebba Busch Thor menat att den s k isoleringsstrategin lett till konstant ökande opinionssiffror för Sveriegdemokraterna. Men faktum är att Sverigedemokraterna inte ökat varaktigt i opinionen sedan december 2015.

Men Kristdemokraterna är inte helt samlade kring den nya strategin, ett par av partistyrelsens ledamöter reserverade sig mot beslutet i mars och David Lega menar idag att en så kraftig gir borde diskuterats på ett av partiets riksting. KD var uträknat inför valet 2018 men gjorde en stark valrörelse och kom tillbaka, även om det inte räckte för att ge de fyra allians-partierna majoritet i riksdagen. Och det är i det vinddraget partiet nu stormar framåt för att omsätta valresultatet i politiskt inflytande även om partiet inte förmådde vara med och bilda regering.

Små partier som växer och tappar i väljarstöd tenderar att också byta ut sin väljarbas, samtidigt som politiska partier inte överlever långsiktigt utan sina kärnväljare. Men för KD har antalet kärnväljare minskat över tid, samtidigt som partiet fått många nya sympatisörer utan förankring i de kristna grupper som en gång var partiets ursprung. Ebba Busch Thor sa i intervjun i morse att hennes parti växt fram efter kriget och som en protest mot både kommunism och nazism, men det är i högst grad en halvsanning. Kristen demokratisk samling bildades 1964 som en protest mot att kristendomsundervisningen försvann från den nya svenska läroplanen, och partiet bildades av personer från pingströrelsen och från konservativ kyrklighet. Det var först på 1980- och 1990-talet som partiet på allvar började hävda bördsrätt till den europeiska, och särskilt den tyska, kristdemokratin. Vid ungefär samma tidpunkt började partiet på ett seriöst sätt föra en ideologisk diskussion och mejsla ut en distinkt kristdemokratisk ideologisk plattform i vårt partisystem.

I årets SOM-bok ”Storm och stiltje” har jag analyserat den flyktingpolitiska opinionens förändring och som vanligt beskrivit partisympatisörernas hållning i frågan om flyktingmottagning. Värt att notera är att de kristdemokratiska sympatisörerna mellan 2015 och 2018 har ökat sitt flyktingmotstånd med 31 procentenheter, från 40 procent till 71 procent som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Just år 2015 var det svenska flyktingmotståndet på sin lägsta nivå i befolkningen som helhet, men kristdemokratiska sympatisörer var redan då bland de mest restriktiva. Ändå är kristdemokraterna – tillsammans med moderaternas sympatisörer – de som ändrat sig klart mer än övriga partiers sympatisörer mellan 2015 och 2018. Om vi tittar ytterligare tio år tillbaka i tiden (2008) så har kristdemokratiska sympatisörerna gått från att tillhöra de minst flyktingnegativa av partisympatisörerna till att vara bland de mest flyktingnegativa.

De kristdemokratiska sympatisörerna är, bortsett från Sverigedemokraterna, också de som i lägst utsträckning stödjer värdet av mångkultur, 57 procent av kristdemokratiska sympatisörer anser att mångkultur är positivt för Sverige. Sverigedemokraternas sympatisörer är de enda som ger ett lägre stöd (17 procent) till mångkultur. Övriga riksdagspartier rör sig i ett spann mellan 72 procent (M) och 93 procent (V). (I denna fråga finns ingen tidslinje.)

Vart kristdemokratins ideologiutveckling och strategiska vägval leder partiet fram till nästa riksdagsval är ännu så länge höljt i dunkel.

 

 

Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

 

 

En bref: Vi måste sätta stopp för den social snedrekryteringen till högre utbildning

Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning.

Ja, så skrev jag i min söndagskrönika den 16 juni i Borås tidning. Märkligt nog handlar väldigt lite av utbildningsdebatterna om att det fortsätter att vara barn till högutbildade föräldrar som tar examen på universitet och högskolor. Istället är det mycket prat om sådant som mobilförbud och ordningsbetyg – samtidigt som klassklyftorna fortsätter att reproduceras i de yngre generationerna!

Och allra mest problematiskt är det att skiljelinjen mellan landsbygd och stad förstärker könsskillnaden i högre utbildning – pojkar på landsbygd är extremt underrepresenterade i högskolan.

Att utbildning skapar frihet för individen är på många sätt givet, men att öppna nya möjligheter att läsa ämnen och fält som kanske inte är de givna är också en frihet. Jag skulle vilja se akademiska basår, och särskilt inom humaniora för att öppna vägar in i akademiska studier för nya grupper och inom nya fält.

 

En bref: Om kvinnokamp och om en seger som måste vårdas

Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Så skrev jag i söndagens krönika i Borås tidning den 19 maj 2019. Idag den 24 maj är det 100 år sedan beslutet om lika och allmän rösträtt fattades av den svenska riksdagen. Införandet av rösträtt för kvinnor och en lika rösträtt för alla oavsett inkomst togs i flera steg, men just idag fattades det första riksdagsbeslutet av två om just rösträtten.

I dagarna diskuteras också kvinnors rätt till sin kropp och sina reproduktiva rättigheter och hälsa. En EU-parlamentariker från SD är under förundersökning för att ha begått ett övergrepp mot en kvinna han känner. Han har själv erkänt att han gjort det som sägs, men tycks inte förstå att det därmed är ett övergrepp, det bagatelliseras både av honom själv och av den egna partiledningen. En f d EU-parlamentariker från KD har under sin tid i EU-parlamentet agerat på ett sätt som enligt alla rimliga tolkningar går på tvärs med den egna partilinjen i fråga om kvinnors rätt till säker och trygg abort. Abort är ingen enkel politisk fråga, men dels strider hållningen mot det egna partiets uttryckliga position och dels vill personen ifråga inte själv förklara och argumentera för sin hållning.

Vi kvinnor måste fortfarande höja våra röster för att höras. Samhällsutvecklingen har varit på kvinnors sida i meningen att kampen har lett till att våra rättigheter har stärkts och våra möjligheter till likvärdiga livsvillkor förbättrats under de senaste seklet – men som alla politiska segrar så måste även denna vårdas, vidmaktshållas och utvecklas. Jämställdhet och kvinnors rättigheter är ingen naturlag, tvärtom så har de vunnits genom politisk kamp. Så, håll i och håll igång!

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT.  Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.