En bref: Minnet skapar motstånd – om Gunnar Bolins ”Hovjuvelerarens barn”

Vi har sett det förr: människor som varit grannar och vänner blir fiender när politiken mobiliserar den livsfarliga vi-och-dom-logiken. Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, alla som påstår något annat ljuger. Europa är en mångfald som likt en bred flod integrerar och avskiljer på samma gång; vatten och land; stenar och strömmar; krökar och vattenfall. Det ena finns inte utan det andra.

I en söndagskrönika i Borås tidning den 26 januari 2020 tog jag upp kulturjournalisten Gunnar Bolins bok ”Hovjuvelerarens barn” som ett exempel på vikten av att minnas nazismen och totalitarianismen Europa erfarit.

Europa är en kontinent av mångfald, både i historia och kultur. Men många vill få oss att tro annorlunda. När ”vi” ställs mot ”dom” skapas konflikter, misstroende och – om det vill sig illa – avskiljande, exkludering och demonisering. Därför måste både minnet av förintelsen och minnet av Europas mångfald utgöra ett bålverk mot denna dumhetens och självöverskattningens ideologi.

Är trettiotalet på väg tillbaka? Frågan är väl felställd, på sätt och vis, för exkluderingen och försvaret av någon form av rasmässiga eller etniska privilegier dyker upp i många olika former och tider. Men motståndsrörelsen finns i minnet, vägran att låta sig förföras av skönmålningar eller förnekanden – håll minnet vid liv.

Och läs gärna Gunnar Bolins bok – den är både underhållande och allvarlig.

En bref: Är det verkligen integration vi vill ha?

På 1990-talet i Sverige kom den mångkultur som bejakats i 1980-talets liberala politiska diskurs att börja skava eftersom frågor om religion, familj, mat, språk och livsstilar utmanade den svenska hegemonin. Under 1950-1970-talet kunde en invandrare som försörjde sig, höll sig i skinnet och undvek negativa synpunkter på svensk julmat förefalla ”integrerad”. Det hindrade förstås inte mytbildning finnar med kniv eller jugoslaver med potatisodling i parketten. Men när den trivsamma exotisering som till en början präglade idéerna om mångkulturen under 1990-talet övergick i faktiska krav från nya grupper på jämlika rättigheter och resurser, följdes den i sin tur på 00-talet av majoritetssamhällets krav på t ex språkkunskaper, klädkoder, sekulära normer, pappaledigheter och accepterande av HBTQ-rättigheter.

Så skrev jag i söndagskrönikan i Borås tidning den 23 februari 2020.

Begreppet ”dålig integration” har blivit en form av s k buzz-word för allting från kulturkrockar till arbetslöshet. Men faktum är ju att svensk integrationspolitik är bra, och jämfört med många andra länder i Europa har Sverige lyckats bra med att få utlandsfödda i arbete och barn med utlandsfödda föräldrar att utbilda sig på samma villkor som inföddas barn.

Och den avgörande frågan är om det verkligen är integration vi vill ha? Integration innebär per definition en form utav maktutövning, och för den som kommer från ett annat land är det förstås ett större ingrepp i den personliga integriteten än för den som fötts och vuxit upp här. Egentligen vill vi väl ge alla invånare möjligheten att bli autonoma, omdömesgilla medborgare som kan förverkliga sin potential som individer? Det är så vi bygger ett hållbart samhälle. Frågan är då vilka medel skall vi använda i det syftet? Inte självklart att det är desamma som olika aktörer beskriver som ”integrationspolitik”.

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.