Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.

En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Regeringskrisen: En latent spänning har blivit ett öppet drama

Svensk politik är ovanligt, men inte oväntat, turbulent just nu. De konflikter som spelas upp inför öppen ridå just nu, med ett hot om misstroende initierat av Vänsterpartiet och snabbt understött och därmed implementerat av Sverigedemokraterna, är resultatet av en latent spänning som krävt mycket kraft att hålla tillbaka.

Vänsterpartiet blåser till strid på rätt fråga ur ett partistrategiskt perspektiv, både ideologiskt och taktiskt då marknadens roll i bostadspolitiken är en central fråga för partiet (och en tydlig vänster-höger-fråga) och då väljare som hyr sin bostad är överrepresenterade i Vänsterpartiets väljarkår. Lägg då till att partiledaren Nooshi Dadgostar har bostadspolitiken som ett av sina politiska ”expertområden”. Partiet har också förvarnat om att fri hyressättning/marknadshyror skulle kunna bli en konfliktfråga.

Det är också rimligt att Vänsterpartiet till slut inte vill vara med och hålla tillbaka den latenta spänningen i svensk politik. Frågan var snarast vid vilken tidpunkt i processen det skulle ske. Partiet har aktivt ställts utanför allt inflytande, trots en lång historia av stöd – och även inflytande i – till socialdemokratiska regeringar. Få bedömare har tidigare ansett att det inflytande som Vänsterpartiet utövat har lett Sverige i extremistisk, odemokratisk eller särskilt ansvarslös riktning. Men sedan frågan om Sverigedemokraternas samarbetskapital kommit på bordet – framförallt genom de borgerliga partiernas agerande – så har frågan om Vänsterpartiets inflytande också blivit en avgörande, och giftig, fråga i svensk politik.

Det är Sverigedemokraternas pariastatus som parti (alltså att ingen har velat samarbeta med dem politiskt) som lett till att också Vänsterpartiet måste hållas borta från inflytande över regeringspolitiken, nu och framåt hypotetiskt. Om Centerpartiet, och framför allt Liberalerna, skulle kunna ta avstånd från Sverigedemokraterna så måste de för sin interna trovärdighets skull också avväpna Vänsterpartiet (vilket Januariavtalet gjorde). Vänsterpartiets utvisning från politikens finrum handlar således om Sverigedemokraternas anspråk på inträde i detsamma.

Problemet är ju bara att Vänsterpartiet under lång tid har samarbetat med och haft inflytande i socialdemokratiskt ledda regeringar. Nu har Vänsterpartiet tröttnat på sin nya förvisade pariaroll på extremkanten och utlöser det drama som legat latent under lång tid. Naturligtvis är det paradoxalt att partiet gör det genom att politiskt legitimera det parti som Vänsterpartiet står kanske allra längst ifrån ideologiskt och vars ”skuld” det är att Vänsterpartiet hamnat i kylan. Men ibland är min fiendes fiende just därför också min vän.

En ny midsommarkris? Ja, åskmolnen tornar upp sig.

En bref: Få röster till stöd för mångkultur och generöst mottagande av flyktingar

Yngre svenskar och de med en längre högskoleutbildning ger fortsatt ett jämförelsevis starkare stöd för ett mångkulturellt samhälle. Och skillnaderna i åsikt har ökat kraftigt de sista åren mellan generationer och mellan olika utbildningsnivåer.

Med början år 2016 har svenskarna generellt blivit avsevärt mer restriktivt inställda till att ta emot flyktingar, men också till visionen om ett mångkulturellt samhälle. Men det finns också stora grupper i det svenska samhället som påverkats mycket litet av den kraftiga opinionsförskjutningen. Jag skriver i en krönika i dagens Borås Tidning om den studie jag genomfört inom ramen för 2020 års SOM-undersökning. Hela rapporten ”Ingen anledning till oro (?)” publiceras den 23 juni i år.

De väljare som har ungefär samma inställning nu som för fem år sedan till att ta emot flyktingar och till ett mångkulturellt samhälle är i allmänhet yngre, under 50 år, och de har också för det mesta en längre högskole- eller universitetsutbildning. De som ändrat sig mest och blivit mer restriktiva är svenskar med kort utbildning. lite äldre och ofta över 65 år samt med sympatierna till höger. Men också personer med kortare utbildning, t ex enbart grundskola, med sympatier till vänster om mitten har ändrat uppfattning.

I studien visar jag att skillnaden mellan dem med kortare och längre utbildning har ökat dramatiskt under de senaste åren. Man kan förenklat säga att de med längre utbildningar i större utsträckning står kvar vid den ståndpunkt de hade 2015 medan de utan högskoleutbildning har ändrat sig mycket i restriktiv riktning. Om vi tittar på partisympati är det den grupp som sympatiserar med Kristdemokrater och Moderater som förändrats mest de sista fem åren. Men förändringen syns förstås bland alla partiers sympatisörer.

I frågor som rör migration tyder resultaten på att vi får en ökad splittring mellan äldre och yngre svenskar. På samma sätt tycks åsiktsskillnaden mellan personer med högskola i bagaget och de utan högskola öka i dessa frågor. Såväl politiker som medier har gett stort utrymme åt kritik mot svensk flykting- och migrationspolitik under senare år. De tre största partierna – S, M och SD – är alla påtagligt restriktiva i sin hållning till flyktingmottagning och visar stark skepsis mot ett mångkulturellt samhälle. Men ytterst få politiska och mediala röster artikulerar, samlar och kanaliserar de mindre restriktiva ståndpunkter som är representativa för en yngre och välutbildad generation. Oavsett vilken uppfattning man själv har i sakfrågan borde det förhållandet inge en viss oro för framtidens politiska utveckling.

Diktatorn i Minsk är den verklige terroristen

För ett par veckor sedan ägnade sig en stat i vår omedelbara närhet åt ett terrordåd. Ingen dödades och det blev inget rättsligt efterspel för gärningsmannen. Däremot för offret. Den 23 maj tog presidenten i Belarus, Alexander Lukasjenko, beslutet att med hjälp av det egna flygvapnet tvinga ner ett civilt flygplan på väg från ett EU-land (Grekland) till ett annat (Litauen) i Minsk. Allt i syfte att kunna arrestera regimkritikern Roman Protasevich och hans flickvän, som är rysk medborgare. Protasevich hade 2019 lämnat Belarus och var verksam i Polen där han tillsammans med en kollega ledde en regimkritisk nätkanal Nexta Telegram. Nexta Telegram var en avgörande informationskanal och samordnande struktur för de uppror som ägde rum i Belarus efter valet 2020. Ett val som diktatorn Alexander Lukasjenko påstod sig ha vunnit med sovjetiska siffror, ett både osannolikt och oacceptabelt resultat för den interna oppositionen. Liksom för de flesta demokratiskt sinnade övriga europeiska regimerna.

Sedan ett par veckor befinner sig Protasevich i fängelse och utsätts av allt att döma för tortyr och förnedring som leder till att han i nationell TV gör avbön och påstår sig vara terrorist. Hans mor – som också lämnat landet – vädjar om stöd för sin 26 år gamle son, och vilken mor skulle inte göra det?

I Sveriges radio berättade P1 idag om vilken tortyr och förnedring som tidigare idrottshjältar utsattes för efter att ha gripits för att ha deltagit i demonstrationer efter valet (i realiteten var personen på väg till ett matställe). I Godmorgon världen berättar Johanna Melen (Rysslandskorrespondens) om händelseförloppet just nu. Allt tyder på att Protasevich utsatts för olika former av tortyr, hot och förnedring och han kan nu användas för att släcka allt hopp hos den belarusiska motståndsrörelsen. Protasevich blir på detta sätt en oerhört dyrbar gåva för diktatorn i Minsk – genom att knäcka Protasevich och göra detta så publikt som möjligt kan han släcka allt hopp hos den organiserade motståndsrörelsen.

Sveriges utrikesminister Ann Linde har (förstås) krävt att Protasevich och hans flickvän skall släppas, EU har bannlyst luftrummet över Belarus och förbjudit det nationella flygbolaget att flyga över eller landa i EU. Ökade sanktioner har också riktats mot Lukasjenko. Det är bra. Men det räcker inte.

Alla svenska partiledare borde självklart gemensamt protestera mot den Belarusiska regimen och kräva att Protasevich och hans flickvän Sofia Sapega omedelbart släpps och kan lämna landet. Men, eftersom detta handlar om enskilda individers liv måste också andra vägar prövas just nu: finns kontakter med Ryssland som kan utnyttjas? finns diplomatiska kanaler som kan användas i tysthet? finns kulturella/sportsliga/ekonomiska nätverk som kan användas? Alla verktyg är idag nödvändiga att använda för att befria två unga människor från den belarusiska statens klor. Två unga människor vars enda brott var att de deltog i ett demokratiskt motstånd mot en diktator var regim är en kvarleva från den sovjetiska era vi borde lagt bakom oss för länge sedan. Därefter måste Sverige på olika sätt undersöka vad vi som land kan göra ytterligare för att stärka och stödja det organiserade motståndet mot den belarusiska regimen.

Befria Roman Protasevich och Sofia Sapega. Nu.

En bref: Om svenska barn i syriska läger, brottsoffer, politikens skådespel och GAL-TAN

En gång i månaden skriver jag en ledarkrönika i Borås tidning och jag brukar lägga ut dem med länk även här. Den här våren har varit arbetstyngd och tyvärr har jag därför inte riktigt hunnit med att ge den möjligheten. Idag väljer jag därför att lägga ut länkarna till mina fyra senaste ledarkrönikor i Borås tidning nedan, med en mycket kort introduktion till var och en.

I februari skrev jag om den skamliga politik som innebär att Sverige vägrar ta hem den svenska barn och mödrar som befinner sig i syriska fångläger efter IS-kalifatets fall. Men hyllar också Borås som valt att gå mot strömmen och göra det som all mänsklig anständighet bjuder – ta hem barnen och rannsaka mödrarna avseende brottsmisstankar. Kan läsas här.

I mars skrev jag om att politiken också innehåller centrala delar av iscensättning och skådespel. Att politiska signaler också sänds och uppfattas även om de inte avser konkreta förslag, synpunkter eller reformer. Förutsättningarna kan förändras genom att politiken förkroppsligas också i det vi gör, eller inte gör. Kan läsas här.

I april uppmärksammade jag ett kommande kapitel i årets SOM-bok, baserad på den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet, där jag och Caroline Mellgren undersöker svenskarnas syn på brottsoffer. Ett intressant resultat var att vi jämfört med för femton år sedan inte alls i samma utsträckning anser att offer för våldsbrott varit oförsiktiga och därför råkat illa ut. Kan läsas här.

Och i maj månad diskuterade jag användbarheten av den s k GAL-TAN-skalan för analys av samhällsförändringar. Den kulturellt impregnerade GAL-TAN kontrasteras ofta med den mer materiellt uppbyggda vänster-höger-skalan för att förstå opinionsbildning och partiståndpunkter. Men från en del håll kommer kritik om att GAL-TAN egentligen är en moraluppfattning. Så är de inte menar jag. Kan läsas här.

En bref: Twitters avstängning av Trump hotar inte demokratin

President Trump och liknande röster använder ju just dessa mediala kanaler för att undvika den traditionella journalistiken. Det är därför helt konsekvent att Trump oavlåtligen förtalat journalister och vägrat svara på deras frågor. Att då se avstängningen som ett hot mot demokratin faller på sin egen orimlighet.

Så skrev jag i Borås Tidning i en söndagskrönika den 24 januari 2021. Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari blev dåvarande president Trumps uppvigling via sociala medier för mycket även för dessa kommersiella nätföretag. Och genast uppkom en diskussion om huruvida det faktum att flera sociala medier (Twitter, Youtube) stängt ned hans konton var ett hot mot demokratin.

Jag har med viss förvåning noterat att diskussionen om yttrandefrihet glidit ihop med frågan om friheten på internet. Men också att få aktörer inser vilken roll journalistiken fyller i en demokrati (och det är faktiskt inte primärt yttrandefriheten). Varje medborgare i en demokrati har ett skydd för sina åsikter och för sin rätt att uttrycka dem, stat och myndigheter får inte hindra oss att hysa eller framföra även upprörande uppfattningar (det finns gränser men de kan vi bortse från här). Men den rättigheten innebär inte att var och en har rätt att kräva plats på nätet (eller i radio, TV, digitala kanaler m m) för sina uppfattningar. Jag beklagar att internet i stor utsträckning blivit så monopoliserat att stora företag helt dominerar vår offentliga diskussion. Men just det är sällan i fokus för granskande journalistik.

Journalistik i meningen granskning och värdering av maktutövning och samhällsförändringar är oundgängligt i en demokrati, både för att medborgarna skall få en bred bas för sina politiska val och för att all maktutövning måste kontrolleras. Men det är inte det president Trump sysslat med på Twitter. Snarare tvärtom faktiskt.

En bref: Och efter pandemin…

Förhoppningsvis förstår vi nu hur många erfarenheter i livet som bygger på mänskliga möten och gemensamma mänskliga ansträngningar i tid och rum. Vi är många som saknar teater, konserter och opera liksom gudstjänster. Jag tror att vi kommer att värdera varandra på ett nytt sätt och värdera de yrken och insatser som kräver mänsklig närvaro på ett annat sätt.

Så skrev jag i går i söndagens ledarkrönika den 27 december 2020 i Borås Tidning i en text som försökte sig på att berätta något om den framtid som sannolikt möter oss på andra sidan vaccineringen.

Det är ett stort ljus i en lång mörk tunnel att vaccineringen av svenskarna nu har kommit igång. Men som jag argumenterar för så tror jag inte att tillvaron blir som den var bara för att restriktioner försvinner och sjukdomen covid-19 reduceras till ett bland många influensavirus. Nej, jag tror på allvar att arbetsliv och umgänge har förändrats på ett irreversibelt sätt. Och jag tror och hoppas att vår förmåga att uppskatta de mänskliga mötena har ökat – något som kanske ger oss anledning till större urskiljning när vi träffas. Vem och vad prioriteras för ett fysiskt möte och vilken fråga kan hanteras via videosamtal?

För att inte tala om alla dem som utför uppgifter som endast delvis eller inte alls kan utföras digitalt. Även om digitaliseringen kan vara goda verktyg (och är) i t ex många vårdyrken eller transportbranschen så krävs det en närvaro på platsen som mycket kontorsarbete inte kräver. Låt oss hoppas att den skillnaden inte leder till större ojämlikhet utan istället till att vi värderar den fysiska närvaron högre, som något exklusivt jämfört med alla (tyvärr ofta trista) digitala möten vi genomfört de senaste månaderna…

Ljuset är på väg tillbaka och med det kommer också vaccinet.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.