Är det skillnad på våldsbrott och våldsbrott?

Jag har länge reflekterat över en märklig obalans i den svenska debatten om brottslighet – gängskjutningar fyller alla medier alla dagar i veckan. Den politiska debatten kan inte kräva tillräckligt mycket av längre straff, mer repression och hårdare tag mot alla dessa unga män. Även om det dödliga våldet har ökat de senaste åren i Sverige så är nivån inte exceptionell. År 2007 låg t ex enligt BRÅ på samma nivå som 2020 avseende dödligt våld per 100 000 invånare. Och konsulterar vi framlidne Hanns von Hofers sammanställning av historisk statistik över brottslighet syns det tydligt att ökningen av antal döda per 100 000 invånare till följd av våld ökar från 1950-talet i jämn takt, för att sjunka under 1990-talet och sedan öka igen.

För undvikande av alla missförstånd, detta är inget försök att förminska konsekvenserna och smärtan som tillfogas vårt samhälle och enskilda individer av den typ av brottslighet som benämns ”gängskjutningar”. Men vi behöver flera perspektiv för att öka tryggheten i vårt samhälle.

Biträdande chefen för EUROPOL besöker Sverige och säger så här till TT:

– Alla länder är olika. Men den typ av problem vi ser i Sverige är sådana som vi kan hitta även i andra europeiska länder. Det är inte en unik situation, säger han och fortsätter:

– Jag kan förstå att för svenskar är det en tydlig förändring jämfört med tidigare, men det är en situation som kan kännas igen från andra länder. Jag vill inte säga att situationen är värre än någon annanstans.

(Svenska Dagbladet 17 september 2021)

När jag läste lokaltidningen igår för den plats där jag befinner mig togs tre allvarliga brott upp som nu avslutats med dom: 1. En välkänd våldsman hade helt oprovocerat misshandlat en person på gatan som försökt hjälpa honom att inte krocka med lyktstolpe. Den misshandlade mannen får sannolikt hjärnskador och men för resten av livet. 2. Ett berusat par blev irriterad på en äldre man på en restaurang (enligt övriga gäster helt utan anledning) och mannen i paret försökte döda den äldre mannen med kniv. Han lyckades nästan, men mannen överlevde. Även han kommer att få bestående, sannolikt allvarliga men, för resten av livet. 3. En berusad man hotade och misshandlade en femåring som befann sig utanför en butik med sin cykel. Vem som helst förstår att en femåring aldrig glömmer en sådan sak. Mannen hotade också att döda en kommunal tjänsteperson som skulle hantera ett ärende i relation till mannen.

Alla dessa gärningspersoner är dömda i första instans. Alla överfall har varit oprovocerade och offren har varit okända för gärningspersonerna. De här brotten är uppklarade. Ingen har dött till följd av våldet. Av tidningsuppgifter att döma rör det sig i alla tre fallen om berusade eller påtända ensamma män i medelåldern. Det finns ingen uppgift om gäng, klaner, familjer eller heder.

I Sverige utgörs den allra största delen av våldsbrottsligheten av den typ av händelser som lokaltidningen skriver om. Det finns ingen kategori så överrepresenterad i brottsstatistiken som kategorin män. Och det finns ingenting som samvarierar lika starkt med våldsbrott som alkohol och narkotika.

Varför handlar inte den politiska debatten och de föreslagna lösningarna om tillgången på narkotika (ecstasy har exploderat på den svenska marknaden pga en märklig lagändring för ett antal år sedan, mer om det Sveriges Radios ”I lagens namn”), alkohol eller om maskulinitet? Varför talar vi så lite om gärningspersoners psykiska status (till viss del en konsekvens av missbruk)? Var finns de långsiktiga åtgärderna mot de män som upprepat och återkommande utsätter sin omgivning och sin familj för våld och hot? Är det skillnad på brott och brott?

Missförstå mig inte – de ungdomar som dör av skjutvapen skall ha upprättelse för det brott de utsatts för och de unga män som tar sig rätten att förstöra tonårspojkars liv skall ha kännbara påföljder. Men – varför detta tunnelseende hos beslutsfattare, lagstiftare och debattörer?

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Demenssjukdomen som ett ödesdrama

Efter en lång filmtorka med anledning av pandemin kan vi nu gå på bio igen. Själv hade jag möjlighet att se filmen ”The Father” för ett par veckor sedan på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Personligen blev jag starkt berörd av filmen och av de båda huvudrollsinnehavarna Anthony Hopkins och Olivia Colman. Till min glädje hade jag inte läst några recensioner, bara korta positiva meningar, vilket gjorde att jag kom med öppet sinne till filmen. Noterar att många recensioner avmystifierar och dekonstruerar filmen på ett sätt som tar ifrån tittaren möjligheten att så att säga gå in i filmen på allvar.

Med egen nära erfarenhet av den typ av demenssjukdom som filmen fokuserar fick jag nästan déjà vu-känsla av många scener. För första gången ser jag en konstnärlig framställning av demens, och av den värld som uppstår kring den sjuke, som inte bara är trovärdig utan också rymmer en respektfull medkänsla. En demenssjuk person är inte någon att tycka synd om och förminska, utan en människa som drabbats av en psykiatrisk sjukdom. Demenssjukdom yttrar sig också på så många olika sätt, redan nu finns ju en diskussion om att Alzheimers sjukdom inte är en utan minst fyra olika. Om tio-tjugo år är kanske den etiketten ett minne blott precis som den förfärliga termen ”senildemens”.

Den vård som erbjuds demenssjuka i vårt land är alltför fokuserad på omhändertagande, tillrättaläggande och egna val. I alldeles för liten utsträckning tar svensk äldreomsorg hänsyn till demenssjukdom kräver sjukvårdsinsatser, både fysiska och psykiatriska. En fysiskt skör 90-åring behöver förmodligen grundläggande hjälp med praktiska ting som tvätt, mat och städning, i viss mån personlig hygien och omvårdnad. Men en demenssjuk person behöver medicinsk kompetens och ett särskilt bemötande för att överhuvudtaget kunna fungera i sin verklighet. Filmen ”The Father” gestaltar precis hur komplex och svårbemästrad den situationen är.

Och filmen ger relationen far-dotter en egen roll på ett sätt som jag uppskattade mycket.

Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.

Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.

En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Regeringskrisen: En latent spänning har blivit ett öppet drama

Svensk politik är ovanligt, men inte oväntat, turbulent just nu. De konflikter som spelas upp inför öppen ridå just nu, med ett hot om misstroende initierat av Vänsterpartiet och snabbt understött och därmed implementerat av Sverigedemokraterna, är resultatet av en latent spänning som krävt mycket kraft att hålla tillbaka.

Vänsterpartiet blåser till strid på rätt fråga ur ett partistrategiskt perspektiv, både ideologiskt och taktiskt då marknadens roll i bostadspolitiken är en central fråga för partiet (och en tydlig vänster-höger-fråga) och då väljare som hyr sin bostad är överrepresenterade i Vänsterpartiets väljarkår. Lägg då till att partiledaren Nooshi Dadgostar har bostadspolitiken som ett av sina politiska ”expertområden”. Partiet har också förvarnat om att fri hyressättning/marknadshyror skulle kunna bli en konfliktfråga.

Det är också rimligt att Vänsterpartiet till slut inte vill vara med och hålla tillbaka den latenta spänningen i svensk politik. Frågan var snarast vid vilken tidpunkt i processen det skulle ske. Partiet har aktivt ställts utanför allt inflytande, trots en lång historia av stöd – och även inflytande i – till socialdemokratiska regeringar. Få bedömare har tidigare ansett att det inflytande som Vänsterpartiet utövat har lett Sverige i extremistisk, odemokratisk eller särskilt ansvarslös riktning. Men sedan frågan om Sverigedemokraternas samarbetskapital kommit på bordet – framförallt genom de borgerliga partiernas agerande – så har frågan om Vänsterpartiets inflytande också blivit en avgörande, och giftig, fråga i svensk politik.

Det är Sverigedemokraternas pariastatus som parti (alltså att ingen har velat samarbeta med dem politiskt) som lett till att också Vänsterpartiet måste hållas borta från inflytande över regeringspolitiken, nu och framåt hypotetiskt. Om Centerpartiet, och framför allt Liberalerna, skulle kunna ta avstånd från Sverigedemokraterna så måste de för sin interna trovärdighets skull också avväpna Vänsterpartiet (vilket Januariavtalet gjorde). Vänsterpartiets utvisning från politikens finrum handlar således om Sverigedemokraternas anspråk på inträde i detsamma.

Problemet är ju bara att Vänsterpartiet under lång tid har samarbetat med och haft inflytande i socialdemokratiskt ledda regeringar. Nu har Vänsterpartiet tröttnat på sin nya förvisade pariaroll på extremkanten och utlöser det drama som legat latent under lång tid. Naturligtvis är det paradoxalt att partiet gör det genom att politiskt legitimera det parti som Vänsterpartiet står kanske allra längst ifrån ideologiskt och vars ”skuld” det är att Vänsterpartiet hamnat i kylan. Men ibland är min fiendes fiende just därför också min vän.

En ny midsommarkris? Ja, åskmolnen tornar upp sig.

En bref: Få röster till stöd för mångkultur och generöst mottagande av flyktingar

Yngre svenskar och de med en längre högskoleutbildning ger fortsatt ett jämförelsevis starkare stöd för ett mångkulturellt samhälle. Och skillnaderna i åsikt har ökat kraftigt de sista åren mellan generationer och mellan olika utbildningsnivåer.

Med början år 2016 har svenskarna generellt blivit avsevärt mer restriktivt inställda till att ta emot flyktingar, men också till visionen om ett mångkulturellt samhälle. Men det finns också stora grupper i det svenska samhället som påverkats mycket litet av den kraftiga opinionsförskjutningen. Jag skriver i en krönika i dagens Borås Tidning om den studie jag genomfört inom ramen för 2020 års SOM-undersökning. Hela rapporten ”Ingen anledning till oro (?)” publiceras den 23 juni i år.

De väljare som har ungefär samma inställning nu som för fem år sedan till att ta emot flyktingar och till ett mångkulturellt samhälle är i allmänhet yngre, under 50 år, och de har också för det mesta en längre högskole- eller universitetsutbildning. De som ändrat sig mest och blivit mer restriktiva är svenskar med kort utbildning. lite äldre och ofta över 65 år samt med sympatierna till höger. Men också personer med kortare utbildning, t ex enbart grundskola, med sympatier till vänster om mitten har ändrat uppfattning.

I studien visar jag att skillnaden mellan dem med kortare och längre utbildning har ökat dramatiskt under de senaste åren. Man kan förenklat säga att de med längre utbildningar i större utsträckning står kvar vid den ståndpunkt de hade 2015 medan de utan högskoleutbildning har ändrat sig mycket i restriktiv riktning. Om vi tittar på partisympati är det den grupp som sympatiserar med Kristdemokrater och Moderater som förändrats mest de sista fem åren. Men förändringen syns förstås bland alla partiers sympatisörer.

I frågor som rör migration tyder resultaten på att vi får en ökad splittring mellan äldre och yngre svenskar. På samma sätt tycks åsiktsskillnaden mellan personer med högskola i bagaget och de utan högskola öka i dessa frågor. Såväl politiker som medier har gett stort utrymme åt kritik mot svensk flykting- och migrationspolitik under senare år. De tre största partierna – S, M och SD – är alla påtagligt restriktiva i sin hållning till flyktingmottagning och visar stark skepsis mot ett mångkulturellt samhälle. Men ytterst få politiska och mediala röster artikulerar, samlar och kanaliserar de mindre restriktiva ståndpunkter som är representativa för en yngre och välutbildad generation. Oavsett vilken uppfattning man själv har i sakfrågan borde det förhållandet inge en viss oro för framtidens politiska utveckling.

Diktatorn i Minsk är den verklige terroristen

För ett par veckor sedan ägnade sig en stat i vår omedelbara närhet åt ett terrordåd. Ingen dödades och det blev inget rättsligt efterspel för gärningsmannen. Däremot för offret. Den 23 maj tog presidenten i Belarus, Alexander Lukasjenko, beslutet att med hjälp av det egna flygvapnet tvinga ner ett civilt flygplan på väg från ett EU-land (Grekland) till ett annat (Litauen) i Minsk. Allt i syfte att kunna arrestera regimkritikern Roman Protasevich och hans flickvän, som är rysk medborgare. Protasevich hade 2019 lämnat Belarus och var verksam i Polen där han tillsammans med en kollega ledde en regimkritisk nätkanal Nexta Telegram. Nexta Telegram var en avgörande informationskanal och samordnande struktur för de uppror som ägde rum i Belarus efter valet 2020. Ett val som diktatorn Alexander Lukasjenko påstod sig ha vunnit med sovjetiska siffror, ett både osannolikt och oacceptabelt resultat för den interna oppositionen. Liksom för de flesta demokratiskt sinnade övriga europeiska regimerna.

Sedan ett par veckor befinner sig Protasevich i fängelse och utsätts av allt att döma för tortyr och förnedring som leder till att han i nationell TV gör avbön och påstår sig vara terrorist. Hans mor – som också lämnat landet – vädjar om stöd för sin 26 år gamle son, och vilken mor skulle inte göra det?

I Sveriges radio berättade P1 idag om vilken tortyr och förnedring som tidigare idrottshjältar utsattes för efter att ha gripits för att ha deltagit i demonstrationer efter valet (i realiteten var personen på väg till ett matställe). I Godmorgon världen berättar Johanna Melen (Rysslandskorrespondens) om händelseförloppet just nu. Allt tyder på att Protasevich utsatts för olika former av tortyr, hot och förnedring och han kan nu användas för att släcka allt hopp hos den belarusiska motståndsrörelsen. Protasevich blir på detta sätt en oerhört dyrbar gåva för diktatorn i Minsk – genom att knäcka Protasevich och göra detta så publikt som möjligt kan han släcka allt hopp hos den organiserade motståndsrörelsen.

Sveriges utrikesminister Ann Linde har (förstås) krävt att Protasevich och hans flickvän skall släppas, EU har bannlyst luftrummet över Belarus och förbjudit det nationella flygbolaget att flyga över eller landa i EU. Ökade sanktioner har också riktats mot Lukasjenko. Det är bra. Men det räcker inte.

Alla svenska partiledare borde självklart gemensamt protestera mot den Belarusiska regimen och kräva att Protasevich och hans flickvän Sofia Sapega omedelbart släpps och kan lämna landet. Men, eftersom detta handlar om enskilda individers liv måste också andra vägar prövas just nu: finns kontakter med Ryssland som kan utnyttjas? finns diplomatiska kanaler som kan användas i tysthet? finns kulturella/sportsliga/ekonomiska nätverk som kan användas? Alla verktyg är idag nödvändiga att använda för att befria två unga människor från den belarusiska statens klor. Två unga människor vars enda brott var att de deltog i ett demokratiskt motstånd mot en diktator var regim är en kvarleva från den sovjetiska era vi borde lagt bakom oss för länge sedan. Därefter måste Sverige på olika sätt undersöka vad vi som land kan göra ytterligare för att stärka och stödja det organiserade motståndet mot den belarusiska regimen.

Befria Roman Protasevich och Sofia Sapega. Nu.