En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.

Är det skillnad på våldsbrott och våldsbrott?

Jag har länge reflekterat över en märklig obalans i den svenska debatten om brottslighet – gängskjutningar fyller alla medier alla dagar i veckan. Den politiska debatten kan inte kräva tillräckligt mycket av längre straff, mer repression och hårdare tag mot alla dessa unga män. Även om det dödliga våldet har ökat de senaste åren i Sverige så är nivån inte exceptionell. År 2007 låg t ex enligt BRÅ på samma nivå som 2020 avseende dödligt våld per 100 000 invånare. Och konsulterar vi framlidne Hanns von Hofers sammanställning av historisk statistik över brottslighet syns det tydligt att ökningen av antal döda per 100 000 invånare till följd av våld ökar från 1950-talet i jämn takt, för att sjunka under 1990-talet och sedan öka igen.

För undvikande av alla missförstånd, detta är inget försök att förminska konsekvenserna och smärtan som tillfogas vårt samhälle och enskilda individer av den typ av brottslighet som benämns ”gängskjutningar”. Men vi behöver flera perspektiv för att öka tryggheten i vårt samhälle.

Biträdande chefen för EUROPOL besöker Sverige och säger så här till TT:

– Alla länder är olika. Men den typ av problem vi ser i Sverige är sådana som vi kan hitta även i andra europeiska länder. Det är inte en unik situation, säger han och fortsätter:

– Jag kan förstå att för svenskar är det en tydlig förändring jämfört med tidigare, men det är en situation som kan kännas igen från andra länder. Jag vill inte säga att situationen är värre än någon annanstans.

(Svenska Dagbladet 17 september 2021)

När jag läste lokaltidningen igår för den plats där jag befinner mig togs tre allvarliga brott upp som nu avslutats med dom: 1. En välkänd våldsman hade helt oprovocerat misshandlat en person på gatan som försökt hjälpa honom att inte krocka med lyktstolpe. Den misshandlade mannen får sannolikt hjärnskador och men för resten av livet. 2. Ett berusat par blev irriterad på en äldre man på en restaurang (enligt övriga gäster helt utan anledning) och mannen i paret försökte döda den äldre mannen med kniv. Han lyckades nästan, men mannen överlevde. Även han kommer att få bestående, sannolikt allvarliga men, för resten av livet. 3. En berusad man hotade och misshandlade en femåring som befann sig utanför en butik med sin cykel. Vem som helst förstår att en femåring aldrig glömmer en sådan sak. Mannen hotade också att döda en kommunal tjänsteperson som skulle hantera ett ärende i relation till mannen.

Alla dessa gärningspersoner är dömda i första instans. Alla överfall har varit oprovocerade och offren har varit okända för gärningspersonerna. De här brotten är uppklarade. Ingen har dött till följd av våldet. Av tidningsuppgifter att döma rör det sig i alla tre fallen om berusade eller påtända ensamma män i medelåldern. Det finns ingen uppgift om gäng, klaner, familjer eller heder.

I Sverige utgörs den allra största delen av våldsbrottsligheten av den typ av händelser som lokaltidningen skriver om. Det finns ingen kategori så överrepresenterad i brottsstatistiken som kategorin män. Och det finns ingenting som samvarierar lika starkt med våldsbrott som alkohol och narkotika.

Varför handlar inte den politiska debatten och de föreslagna lösningarna om tillgången på narkotika (ecstasy har exploderat på den svenska marknaden pga en märklig lagändring för ett antal år sedan, mer om det Sveriges Radios ”I lagens namn”), alkohol eller om maskulinitet? Varför talar vi så lite om gärningspersoners psykiska status (till viss del en konsekvens av missbruk)? Var finns de långsiktiga åtgärderna mot de män som upprepat och återkommande utsätter sin omgivning och sin familj för våld och hot? Är det skillnad på brott och brott?

Missförstå mig inte – de ungdomar som dör av skjutvapen skall ha upprättelse för det brott de utsatts för och de unga män som tar sig rätten att förstöra tonårspojkars liv skall ha kännbara påföljder. Men – varför detta tunnelseende hos beslutsfattare, lagstiftare och debattörer?

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Demenssjukdomen som ett ödesdrama

Efter en lång filmtorka med anledning av pandemin kan vi nu gå på bio igen. Själv hade jag möjlighet att se filmen ”The Father” för ett par veckor sedan på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Personligen blev jag starkt berörd av filmen och av de båda huvudrollsinnehavarna Anthony Hopkins och Olivia Colman. Till min glädje hade jag inte läst några recensioner, bara korta positiva meningar, vilket gjorde att jag kom med öppet sinne till filmen. Noterar att många recensioner avmystifierar och dekonstruerar filmen på ett sätt som tar ifrån tittaren möjligheten att så att säga gå in i filmen på allvar.

Med egen nära erfarenhet av den typ av demenssjukdom som filmen fokuserar fick jag nästan déjà vu-känsla av många scener. För första gången ser jag en konstnärlig framställning av demens, och av den värld som uppstår kring den sjuke, som inte bara är trovärdig utan också rymmer en respektfull medkänsla. En demenssjuk person är inte någon att tycka synd om och förminska, utan en människa som drabbats av en psykiatrisk sjukdom. Demenssjukdom yttrar sig också på så många olika sätt, redan nu finns ju en diskussion om att Alzheimers sjukdom inte är en utan minst fyra olika. Om tio-tjugo år är kanske den etiketten ett minne blott precis som den förfärliga termen ”senildemens”.

Den vård som erbjuds demenssjuka i vårt land är alltför fokuserad på omhändertagande, tillrättaläggande och egna val. I alldeles för liten utsträckning tar svensk äldreomsorg hänsyn till demenssjukdom kräver sjukvårdsinsatser, både fysiska och psykiatriska. En fysiskt skör 90-åring behöver förmodligen grundläggande hjälp med praktiska ting som tvätt, mat och städning, i viss mån personlig hygien och omvårdnad. Men en demenssjuk person behöver medicinsk kompetens och ett särskilt bemötande för att överhuvudtaget kunna fungera i sin verklighet. Filmen ”The Father” gestaltar precis hur komplex och svårbemästrad den situationen är.

Och filmen ger relationen far-dotter en egen roll på ett sätt som jag uppskattade mycket.

Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.