Författaren Sven Westerberg har gått bort

Just hemkommen från en kortare semesterresa med familjen sitter jag och resonerar med maken om svenska deckarförfattare som gått sina egna vägar, som haft en egen röst och vi pratar om Sven Westerberg som vi båda uppskattar mycket. Och inser att det är länge sedan det kom någon ny bok. Maken kollar lite på nätet. Sven Westerberg gick bort för en knapp månad sedan. Vi blev båda lite tysta där vi lunchbordet. En lite kall vind drog in. Jag blev väldigt ledsen.

Jag minns inte exakt  när jag läste min första bok av Westerberg, men jag tror att det var i samband med hans publika genombrott runt millennieskiftet då jag kom att läsa ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Snabbt köpte och lånade jag därefter det han redan skrivit och har sedan läst i stort sett allt så fort det kommit ut. Han tillhör, ja jag använder presens, mina absoluta favoritförfattare. Kategoriserad som ”deckarförfattare” var han med sin genreöverskridande prosa, erfarenhetsbaserade texter, lågmält moraliskt impregnerade böcker, uppenbara och säkra språkkänsla ovanlig idag. Han hade en egen röst som inte handlade om honom själv.

Han tillförde min värld något extra; en läsupplevelse, en eftertanke, en reflektion, ja, en mening, långt utöver berättelsen. Så många gånger har frågor från böckerna blivit till tankar som jag ofta återkommit till. Frågor om tidens egentliga natur och om moralens karaktär. Att han då och då jämfördes med John le Carré kan jag förstå, beröringspunkterna finns i just dessa lätta vingslag kring livets allra tätaste mörker, men läsaren behöver också vara uppmärksam nog att uppfatta luftvirvlarna.

Jag kommer verkligen att sakna Sven Westerbergs författarskap.

***

Du som vill läsa något av Sven Westerberg; börja t ex med ”Guds fruktansvärda frånvaro” eller ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” som är två lite olika typer av berättelser inom Westerbergs produktion.

 

 

 

 

En bref: Civil olydnad nödvändig i ett gott samhälle

Att nu se liberala debattörer jämföra civil olydnad med trakasserier av abortsökande kvinnor eller att smita från trängselskatten får mig att undra hur låg den intellektuella nivån i debatten egentligen är i vårt land. Hur vettig är ryggmärgsreflexen att foga sig under en statsmakt som om några år kräver att vi ska ange våra grannar för att de gömmer flyktingar eller att vi bevisar vår svenskhet för att få stanna här?

Så skrev jag i min tredje och sista sommarkrönika i tidningen Dagen den 8 augusti 2018 kring ämnet civil olydnad. Frågan om civil olydnad blev hett diskuterad för några veckor sedan då studenten Elin Ersson vägrade sätta sig ned på ett flygplan och därmed hindrade planet från att lyfta. Inte förrän en person som skulle utvisas från landet hade lämnat planet lämnade också hon planet. Det enskilda fallet har diskuterats tillräckligt, men påtagligt många skribenter och debattörer verkar inte förstå vad civil olydnad är – hennes agerande har diskuterats utifrån terrorperspektiv eller repressiva perspektiv som inte hör hemma i en politisk diskussion.

Det är lätt att bli provocerad av civil olydnad och det är ett av dess syften. Som filosofen Rawls hävdat så är det i en demokrati, alltså i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet, som civil olydnad är en framkomlig väg eftersom det är där sådant motstånd kan belysa orimliga lagar eller orättfärdiga praktiker. Så, bli gärna provocerad men använd den känslan till självreflektion och utmana dina egna positioner nästa gång det händer.

Utan civil olydnad stelnar samhället i betong. Och ett samhället utan olydnad, friktion och motstånd är faktiskt inte en demokrati alls. För där människor lever tillsammans uppstår alltid lite nyttig friktion – om ingen förbjuder den…

 

En bref: Vi behöver ett nytt valsystem där väljarnas önskemål om allianser får mer genomslag

Vi har ett fragmentiserat partisystem, en lägre spärr kommer att förvärra den situationen. Samtidigt önskar paradoxalt nog fler väljare än tidigare se en slags mittenregering – en s k blocköverskridande regering – samtidigt som partierna tycks göra allt för att undvika just en sådan lösning. I dag måste väljarna göra en komplicera bedömning i flera steg men har i praktiken endast en röst att placera. Med partier som tappat förankringen i breda väljarlager äger partierna för mycket av spelsystemet och väljarna för lite. Vi behöver ett valsystem som tar hänsyn till det uttänjda partisystemet men ändå ger möjlighet för samlande regeringsallianser.

Så skrev jag i min krönika i Borås tidning som publicerades den 15 juli (i papperstidningen den 16 juli) där jag refererade ett seminarium som Mittunivsersitetet genomfört vid politikerveckan i Almedalen i år (2018). Medverkade gjorde representanter för Kd, Peter Kullman, för M, Per Nilsson och  för Fi kom Gudrun Schyman samt från arrangören Mittuniversitetet medverkade docent Niklas Bolin. Fil dr Sofie Blombäck, även hon Mittuniversitet, ledde samtalet.

Inte så många andra än statsvetare och representanter för små partier talar om valsystem idag, tyvärr. Som statsvetare vet vi att just valsystem, tillsammans med nomineringsprocesser internt i partier, är helt avgörande processer för hur makt fördelas i vårt demokratiska system. Jag skulle gärna se en ny samlad översyn av vårt valsystem, inte av mandatfördelningar* och valkretsindelning utan av själva sättet att välja våra representanter till såväl nationella som lokala församlingar. Vågar en ny riksdag med så många små partigrupper som själva har så mycket att förlora (eller vinna?) på förändringar ta sådana beslut om en utredning av det slaget och som får litet muskler?

 

*Där den senaste förändringen från 2015 innebär istället en ännu mer ökad proportionalitet vilket alltså ökar följsamheten mot ett alltmer fragmentiserat partisystem utan att ta hänsyn till behovet av regeringsfähighet.

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Naiv religionsfientlighet i den politiska diskussionen

naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans.

Så skrev jag i min första sommarkrönika i Dagen den 29 juni där jag tog upp vinterns och vårens olika förslag med tydliga religionsfientliga övertoner.

Jag tycker det är tråkigt att se och höra hur många av våra politiska ledare på ett förenklat sätt diskuterar ”religion” som om det bara vore en orsak till förtryck, repression och inskränkthet. Många konfessionella skolor är förebilder när det gäller mångkultur och öppenhet, religiösa övertygelser är ofta vägen till kärleksfull omsorg om medmänniskan och de teologiska frågorna sätter ofta ljuset på de kanske absolut skarpaste etiska avvägningarna i varje samhälle. Religion – i denna allmänna mening – är därför i grunden något gott i ett samhälle och kan bidra genom att ta kropp och gestalt i oss medborgare. Men det kräver mognad och tolerans, av oss vanliga medborgare, men kanske särskilt av vårt politiska ledarskap.

En bref: Tilltron till ”mannen-på-gatan” är kraftigt överdriven

Någonstans fanns en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte.

Idag skriver jag söndagskrönika i Borås Tidning om några av mina första erfarenheter som journalist, på GT i Göteborg, och om hur journalistiken under 1980-talet tog en inriktning bort från både den s k skjutjärnsjournalistiken och det som kallades ”New Journalism”. Idealet blev snarare en slags ”mannen-på-gatan”-bild av världen som en sanning och en verklig verklighet.

Jag kan inte säga om detta var en svensk företeelse men jag vet att för min del förknippar jag det med min egen tid på Journalisthögskolan i Göteborg (eller Journalistlinjen vid Göteborgs universitet som det formellt hette). Jag började i januari 1982 och gick två år men eftersom jag fick fortsätta jobba på min praktikplats (TT) tog examensarbetet – som man gjorde sista terminen – lite längre tid och jag tog min examen den 28 augusti 1984.

Fokus i utbildningen – vid sidan av det praktiska – var vardaglighet och fokus låg ofta på ”vanliga människor”. Jag minns när Stig Malm blev ordförande för LO (1983) och vi på skolan var precis inne i ett sjok när vi gjorde ”Västfronten” (övningstidningen) och den av oss utsedde redaktionschefen på fullt allvar påstod att han dels inte visste vem Stig Malm var, dels inte ansåg att vi skulle skriva om att han blivit ordförande eftersom det inte angick vanliga människor. Vi hade också ett uppmärksammat besök av Janne Josefsson, men tyvärr minns jag inget innehållsligt från besöket. Jag minns dock en journalistlärare som hette Karsten som älskade att ha stormöten. Det gjorde inte jag.

Jag skrev i alla fall mitt examensarbete om ett fall av polismisshandel i Trollhättan och var inspirerad av storheter som Truman Capote, Tom Wolfe och Norman Mailer (examensarbetet håller dock långt ifrån något Pulitzerklass…) men det var inget som var särskilt uppskattat av mina lärare. Jag var själv mest glad att vara klar och komma ut i verkligheten… Jag hade några kurskamrater som gjorde något i samma stil – men ämnet var ett helt annat – jag tror de skrev om ett berömt danskt lyxhotell Hotell D’Angleterre. De hette Kristina Kappelin, Maria Ernestam och Eva Welander. De gick rätt bra för dem också. Sedan.