En bref: Allhelgonahelgen också för de levande

De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.

Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.

I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.

För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

En bref x 4: Om statyer, Covid-19, pandemibekämpning och 1990-talets Hem-PC-reform

Denna vår har inte varit lik någon annan i min livstid. En  pandemi har härjat världen och i vårt land har människor och arbetsliv hamnat på sparlåga coh sorgen har hemsökt många av oss. Samtidigt som arbetsbördan varit extrem för att få all logistik kring distansundervisning och verksamhet som måste ställas om på några dagar. Konferenser har ställts in liksom planerad utåtriktad verksamhet. Under våren har jag dock fortsatt att skriva mina krönikor i Borås tidning, den senaste i söndags den 14 juni.

Jag väljer därför att presentera vårens fyra senaste krönikor i en enda post, det är alltså krönikor från och med mars och till och med juni 2020.

 

Politiska olikheter också när smitta bekämpas.

Den 22 mars skrev jag om hur de politiska förutsättningarna är avgörande för vilka verktyg en regering har till sitt förfogande för att bekämpa pandemin. I Sverige är myndigheterna oberoende och inte styrda av ministrarnas önskemål, i andra länder är myndigheter en del av själva departementet och helt underställd ansvarig minister. Som kan ställas till svars för enskilda händelser t ex i sjukvården. Sverige har en tradition av utredningar och kommitter men är också individualiserat, digitaliserat och globaliserat  högre utsträckning än många andra länder.

Allt har sin tid

Den 18 april låg sorgen tung över landet, jag och många andra hade drabbats av en personlig sorg. I min text tog jag fasta på det ömsesidiga i stödet människor emellan i den svåra tiden. Hur hänsyn och hjälpsamhet skulle ta oss igenom och sätta sin framtid på det som kommer efter. Allt har sin tid.

Vilka framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?

På Norges nationaldag den 17 maj skrev jag om hur framsynta beslut som fattas inför en osäker framtid kan vara avgörande för utvecklingen. Jag tog upp hur den svenska s k Hem-PC-reformen innebar att digitaliseringen fick en jämlik, och jämställd, prägel. Hur möjligheten att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt köpa dator gynnade dem som idag tillhör en äldre generation som inte fick datorkunskapen på jobb eller i skola. Nu har Sverige en mycket hög digitaliseringskompetens också högt upp i åldrarna. Vi måste fortsätta ta sådana genomtänkta beslut som inte är omedelbart utvärderingsbara. Beslut som leder i en önskad rikting för samhällsutvecklingen.

Om att riva ned statyer och auktoriteter

Och slutligen, den 14 juni skrev jag om hur rivningens av statyer kan vara ett tecken på hur materiella resursfrågor kommit att sammansmälta med frågor om värden och rättigheter på ett nytt sätt. Jag luftade min oro för att oförståendets polarisering skall leda oss in i ofruktbara kamper, på gatan eller i spalterna, och manade till en ökad vilja att förstå sin politiska motståndare.

En bref: Minnet skapar motstånd – om Gunnar Bolins ”Hovjuvelerarens barn”

Vi har sett det förr: människor som varit grannar och vänner blir fiender när politiken mobiliserar den livsfarliga vi-och-dom-logiken. Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, alla som påstår något annat ljuger. Europa är en mångfald som likt en bred flod integrerar och avskiljer på samma gång; vatten och land; stenar och strömmar; krökar och vattenfall. Det ena finns inte utan det andra.

I en söndagskrönika i Borås tidning den 26 januari 2020 tog jag upp kulturjournalisten Gunnar Bolins bok ”Hovjuvelerarens barn” som ett exempel på vikten av att minnas nazismen och totalitarianismen Europa erfarit.

Europa är en kontinent av mångfald, både i historia och kultur. Men många vill få oss att tro annorlunda. När ”vi” ställs mot ”dom” skapas konflikter, misstroende och – om det vill sig illa – avskiljande, exkludering och demonisering. Därför måste både minnet av förintelsen och minnet av Europas mångfald utgöra ett bålverk mot denna dumhetens och självöverskattningens ideologi.

Är trettiotalet på väg tillbaka? Frågan är väl felställd, på sätt och vis, för exkluderingen och försvaret av någon form av rasmässiga eller etniska privilegier dyker upp i många olika former och tider. Men motståndsrörelsen finns i minnet, vägran att låta sig förföras av skönmålningar eller förnekanden – håll minnet vid liv.

Och läs gärna Gunnar Bolins bok – den är både underhållande och allvarlig.

En bref: Är det verkligen integration vi vill ha?

På 1990-talet i Sverige kom den mångkultur som bejakats i 1980-talets liberala politiska diskurs att börja skava eftersom frågor om religion, familj, mat, språk och livsstilar utmanade den svenska hegemonin. Under 1950-1970-talet kunde en invandrare som försörjde sig, höll sig i skinnet och undvek negativa synpunkter på svensk julmat förefalla ”integrerad”. Det hindrade förstås inte mytbildning finnar med kniv eller jugoslaver med potatisodling i parketten. Men när den trivsamma exotisering som till en början präglade idéerna om mångkulturen under 1990-talet övergick i faktiska krav från nya grupper på jämlika rättigheter och resurser, följdes den i sin tur på 00-talet av majoritetssamhällets krav på t ex språkkunskaper, klädkoder, sekulära normer, pappaledigheter och accepterande av HBTQ-rättigheter.

Så skrev jag i söndagskrönikan i Borås tidning den 23 februari 2020.

Begreppet ”dålig integration” har blivit en form av s k buzz-word för allting från kulturkrockar till arbetslöshet. Men faktum är ju att svensk integrationspolitik är bra, och jämfört med många andra länder i Europa har Sverige lyckats bra med att få utlandsfödda i arbete och barn med utlandsfödda föräldrar att utbilda sig på samma villkor som inföddas barn.

Och den avgörande frågan är om det verkligen är integration vi vill ha? Integration innebär per definition en form utav maktutövning, och för den som kommer från ett annat land är det förstås ett större ingrepp i den personliga integriteten än för den som fötts och vuxit upp här. Egentligen vill vi väl ge alla invånare möjligheten att bli autonoma, omdömesgilla medborgare som kan förverkliga sin potential som individer? Det är så vi bygger ett hållbart samhälle. Frågan är då vilka medel skall vi använda i det syftet? Inte självklart att det är desamma som olika aktörer beskriver som ”integrationspolitik”.

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

En bref: Svaga band bygger samhällsgemenskap

För den som alltid tillhört någon minoritet vet att gemensamma normer och värderingar alltid tillämpas på minoriteternas bekostnad. Starka gemenskaper finns, och bör finnas, i familj och vänner. Jag skulle istället vilja slå ett slag för svaga band (weak ties) som bas för ett gott samhället.

Det är de svaga banden mellan människor, snarare än de starka gemenskaper, som ger tillgång till nya nätverk, skapar tillit och lämnar utrymme för variation och förändring.

Juli månads söndagskrönika (den 14 juli 2019) i Borås tidning behandlade de senaste årens favoritämne: Svenska Värderingar.

För mig är det obegripligt att så många debattörer tycks tro att ett samhälle fungerar som en familj – alltså med starka och djupa gemenskapsband – samtidigt som många kritiserar s k parallellsamhällen. Det som kännetecknar ett s k parallellsamhälle är just att samhället har blivit som en familj: maffia, kriminella gäng, klanvälden i länder utan statsmakt, släktfejder och sekter är alla exempel på när starka band och djupa gemenskaper hämmar och begränsar människors individuella rättigheter.

Ett samhälle karaktäriseras av vissa grundläggande gemensamma regler och normer, ibland talas om ett ”samhällskontrakt” mellan medborgare och statsmakt. Utgångspunkten är att medborgarna betalar skatt, är lojala mot institutionerna och lyder lagen och staten levererar välfärd, rättsstat och trygghet. Sådant skapas genom svaga band, alltså band som inte kräver likhet utan tolererar mångfald men band som skapar tillit och samförstånd.