Utpressning, anpassning och isolering – olika strategier i mötet mellan demokrati och populism

Idag säger Sverigedemokraterna att enda möjligheten för någon regeringskonstellation att få deras stöd i riksdagen är att tillgodose deras viktigaste krav, nämligen en minskad invandring. Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, kallar själv utspelet för ett ultimatum. Inget parti i riksdagen har ännu (såvitt vi vet) förhandlat sakpolitik  med SD, men Karlssons utspel är heller ingen förhandlingsinvit, det är istället ett agerande som överensstämmer med vad partiforskningen kallar ett partis ”utpressningspotential”. Om ett nytt parti skall påverka konkurrensen mellan partierna i ett partisystemet måste det antingen vara en tänkbar koalitionspartner eller ha s k utpressningspotential. SD är inte önskat av något parti som koalitionspartner och bara ytterst motvilligt som stöd för en regering (M och KD). I en parlamentarisk situation utan klara majoritetsförhållanden använder SD därför den makt som erbjuds; utpressning.

Syftet är att tvinga andra partier att närma sig den egna ideologiska positionen. På det sättet kan partiet få ett inflytande även utan förhandlingar. Alla partier agerar inte så även om det vore en möjlighet. De flesta partier försöker förverkliga sin politik med hjälp av förhandlingar, kompromisser och förslag i syfte att påverka regeringen eller utöva vass opposition.

Frankrikes president 1959-1969 Charles de Gaulle tyckte inte att partier skulle ha för stort inflytande i en demokrati. Hans demokratisyn byggde på en uppfattning av närmast monarkiskt ursprung där den politiska ledaren själv mötte folket i val, utan de mellanhänder som partierna utgjorde. Men det är just som mellanhänder – eller länkar – mellan väljare och valda som partierna är livsnödvändiga för en demokrati. I dagens Europa ser vi en mängd nya partier som hävdar att de står för den okorrumperade och genuina folkviljan, trots att de endast  har 10-20 procent av väljarna bakom sig. Budskapen är färgade av en populistisk retorik om ett bedraget folk och en korrumperad elit och bygger på en uppfattning av ett samhälle utan intressekonflikter. Oftast är dessa partier nationalkonservativa och bygger på en idé om nationen som ett organiskt helt och konflikten är därför uppbyggd mellan ”vi” i folket och ”dom” som antingen är eliten eller främlingar, eller båda. Dessa partier spelar s a s på en annan spelplan än andra partier, då de menar sig representera folket som helhet på ett närmast mytologiskt sätt. Och detta trots att dessa partiorganisationerna i allmänhet är ovanligt elitstyrda, hierarkiska och slutna.

Poängen med politiska partier är inte att de var och en för sig representerar en folkvilja och sedan konkurrerar med andra motsvarande partier om vilken folkvilja som skall komma till makten – och då inkarnera hela makten utan att dela den med någon. Folkviljan är ju odelbar. Att konkurrera med sådana partier i ett partisystem blir en maktkamp, en kamp om hur demokratin skall uttolkas. Partier med populismens retorik är logiskt sett fiender till en liberal demokrati; andra partier konkurrerar om väljarnas stöd för att få möjlighet att genomföra sin politik, populistiska partier konkurrerar med andra partier i syfte att förändra systemet. Syftet är att genomdriva en politik där demokratins pluralism och rättigheter är hot istället för självklara delar av systemet.

Men hur motverkar man att partier av populistisk eller systemfientlig typ får fortsatt väljarstöd? En del menar att sådana partier skall förvisas från demokratins spelplan och isoleras, andra menar att man måste lyssna på deras väljare och anpassa sin egen politik för att gå dessa till mötes. I en nyligen publicerad studie* tycks resultaten peka på att båda dessa strategier måste användas samtidigt för att ha effekt. En isolering och exkludering av SD bör alltså kombineras med en justering av det egna politiska innehållet. Det är ju ingen enkel väg, att ett parti är exkluderat och isolerat brukar ju bero på att övriga partier på ideologiska grunder motsätter sig partiets politik. Hur skall andra partier då förväntas anpassa sin egen politik efter detta s k paria-parti? Alldeles klart tycks det dock vara att enbart anpassning av sin politik till t ex SD inte kommer att minska väljarstödet för det partiet alls. Endast om en sådan justering av det egna budskapet kombineras med skarp ideologisk och organisatorisk isolering av partiet finns en viss effekt.

***

För några år sedan formulerade sig en politisk debattör ungefär så här: ”Jag skulle ju helst av allt vilja att x-partiet hade alla 349 platserna i Sveriges riksdag, men nu är verkligheten en annan…”  Jag har kommit ihåg det eftersom påståendet när det gjordes tycktes vara en självklar sak; att alla väljare önskade att det egna partiet hade alla platser i riksdagen. Sådana utsagor är dock anti-demokratiska (även om det absolut inte var debattörens avsikt) eftersom det förutsätter en önskan att den egna uppfattningen skall vara allenarådande. Så fungerar inte en modern och liberal demokrati – istället är det förhandlande och kompromissandet mellan olika artikulerade intressen som är själva nerven i ett demokratiskt styrelseskick.

Lästips om populism och demokrati: Jan-Werner Müller ”What is populism?”

* Joost van Spanje & Nan Dirk de Graaf (2018) How established parties reduce other parties’ electoral support: the strategy of parroting the pariah, West European Politics, 41:1, 1-27, DOI: 10.1080/01402382.2017.1332328

 

 

 

Vad är viktigast – att förverkliga den egna politiken eller att blockera Sverigedemokraterna?

Den som väntar på något gott kan aldrig vänta för länge heter det i ordspråket. Men frågan är om vi skall få vänta på en regering ända till nästa ordinarie val?

Situationen är, som alla visste på förhand, extremt komplicerad. Partierna har gett löften om samarbeten och icke-samarbeten, och ett parti har inte ställt ut några andra löften än att man röstar ner allt som inte ger det egna partiet inflytande.

En grundläggande förutsättning för ett politiskt parti är att man vill försöka förverkliga den politik man gått till val på. Några moraliska betänkligheter kan man inte ha i denna fråga. Partiet verkar på väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan i syfte att förverkliga den politik som partiets medlemmar och ledning på olika, mer eller mindre interndemokratiska, sätt kommit fram till.

Därför är det partistrategiskt märkligt när Liberalernas Jan Björklund säger att det vore bättre med en regering som bestod av Socialdemokrater och Moderater, än att hans eget parti skulle kunna sitta i en mittenregering. Syftet är att kunna vara i opposition samtidigt som de båda huvudmotståndarna S och M är oskadliggjorda i en påtvingad gemenskap.

Likaledes är det partistrategiskt märkligt att Centerpartiets Annie Lööf vidhåller att hela alliansen skall regera med stöd av S. Den lösningen tvingar in Socialdemokraterna i en position där de inte skulle kunna förverkliga sin egen politik utan istället understödja en politik som tänkts ut av partier som står långt från Socialdemokratin i centrala policyfrågor. Syftet är att tvinga andra partier att betala priset för att hålla SD från inflytande men själv få möjlighet att förverkliga sitt program.

Och lika partistrategiskt märkligt är det att Ulf Kristersson i sina sonderingar för att hitta en regering som kan tolereras (inte stödjas, bara tolereras) av riksdagen inte diskuterat med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna vilka krav de skulle ställa för att inte rösta ned en regering med fyra borgerliga partier.

Bakgrunden är att det svenska partisystemet just nu genomgår vad som sannolikt är en bestående transformation. I systemet finns nu åtta partier som dels har olika positioner på en höger-vänster-skiljelinje, dels har olika positioner på en ny skiljelinje som vi kan kalla GAL-TAN. Därutöver finns ett flertal ”karteller” i systemet som bygger på ideologisk närhet: Alliansen; M+KD; L+C; S+Mp; S+Mp+V samt SD som inte ingår i någon kartell.

I första hand är det Sverigedemokraternas skugga som vilar över regeringsförhandlingarna. Men flera av partierna har svårt att avgöra vad som är viktigast: att hålla SD borta från inflytande eller att förverkliga sin egen politik. För Centern och Liberalerna är den frågan just nu avgörande, och sannolikt inser partiledningarna att dessa två också hänger ihop. (Med SD-inflytande blir det svårare att få igenom sin egen politik.) För Mp och S lär frågan komma smygande under Löfvens sonderingar.

Det finns bara en utväg ur detta dilemma och det är att varje parti bestämmer vad som är viktigast; att maximera möjligheten att förverkliga den egna politiken eller att maximera möjligheten att isolera SD från inflytande över den svenska politiken. I detta beslut spelar också partiets storlek roll; är man trolig som dominerande parti i en koalition eller mera som en junior partner?

***

Den som lever får se. M som i möte eller M som i Moderaterna. Eller M som i mitten…

 

 

En bref x 2: Demokratins högtidsdag och debatt kring politisk representation

Tiden rinner fort undan och här kommer därför en liten blänkare om mina två senaste söndagskrönikor i Borås Tidning.

Jag fick förtroendet att skriva på valdagen (papperstidningen) och valde då att lyfta fram inte bara att valdagen förstås är en högtidsdag, men också varna för att vi kanske för första gången på länge står inför ett politiskt val där starka krafter vill inskränka våra fri- och rättigheter. Under en lång följd av år har friheterna utvidgats, både genom att fler grupper omfattats och genom att friheterna i sig har utvidgats. Men, som jag skrev, vart går vi efter valdagen?

I Sverige anser ett parti att regnbågsflaggor är partipolitiska och inte får förekomma vid en lokal för förtidsröstning, ett annat parti anser att förskolans uppdrag att ge både flickor och pojkar möjlighet att utmana könsstereotypa lekar borde förbjudas, ett tredje och fjärde parti vill av pur religionsfientlighet förbjuda konfessionella skolor trots att de följer läroplan och kvalitetskrav och ett femte parti vill utvisa människor trots dödsstraff eller tortyr.  (…)  Den här ideologiska spänningen har funnits under ytan (…)  Vilken riktning tar vi efter valet – fördjupa eller inskränka demokratin?

Hela artikeln kan du läsa i Borås Tidning den 9 september 2018 och digitalt här.

En månad senare, den 7 oktober 2018, var det dags att ta tag i valresultatet. En debatt hade blossat upp kring en inkryssad kandidat för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi, eftersom hon hade utländsk bakgrund och hade kampanjat på sitt hemspråk. Forskningen vet ganska mycket idag om olika typer av representationsideologier och -modeller. Det finns i allmänhet inte något som är ”rätt” eller ”fel”. Men det är välkänt att minoritetsgrupper ofta tar på sig ett annat ansvar för representation än de kandidater som tillhör majoritetsbefolkingen. Även kvinnor har tenderat att se sig också som representanter för kvinnor i allmänhet, och inte bara för sitt parti. Om detta skrev jag alltså i min söndagskrönika den 7 oktober i år.

Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Leila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

Hela texten finns i papperstidningen den 7 oktober och digitalt kan du läsa den här.

Och med dessa ord lämnar bloggen Borås Tidning för den här gången.

Vad betyder lite mensblod?

Ibland tror jag att mensblod fortfarande är det hos kvinnor som provocerar män allra mest. Av en olycklig slump såg jag ett avsnitt av ”Opinion Live” på SvT igår torsdag, en debatt som handlade om att Jämställdhetsmyndigheten har tilldelat föreningen ”Mensen” ett anslag på 500 000 kronor för ett projekt som syftade till ”menscertifierade arbetsplatser”. Förutom att jag är rätt trött på att det skall krävas ”certifiering” för att kunna bete sig anständigt så ser jag inga som helst bekymmer med ett projekt som skall förbättra möjligheterna för kvinnor att få utrymme för sig egenart i arbetslivet. Men bekymmer är det många andra som får av detta beslut.

Sällan har jag hört och sett en sådan öppen raljans mot kvinnor som ville tala om mens utifrån olika perspektiv som i detta avsnitt av Opinion Live. Programledaren tillät det ena hånfulla uttalandet efter det andra och såg närmast road ut. Jag anser att beteendet kan jämställas med trakasserier – hade det som några ur publiken sade istället sagts på en arbetsplats hade det varit en anledning att påtala för chefen att man utsatts för en kränkande handling. Men nu var det ”bara teve” och därför ingrep ingen.

Mensblod har alltid provocerat – för att inte tala om att det närmast ansetts som ett kvinnligt vapen mot mannen. Jag minns några rader ur Marilyn Frenchs fortfarande lika aktuella bok ”Kvinnorummet” (1978) där en grupp kvinnliga universitetsstudenter själva gestaltar det hot som de utgör mot de manliga studenterna på biblioteket. Kvinnorna beskriver det som att män tycker att kvinnor blodar ner golvet i det fina biblioteket. Ibland har jag sett bilden framför mig av oss kvinnor i biblioteket, bärande på tunga böcker och rapporter, och lämnande ett litet spår av små röda blodfläckar efter sig på golvet. Då kan jag le lite inombords.

Det faktum att vi kvinnor regelbundet menstruerar är en viktig del av våra kvinnoliv. Arbetsplatser, bostäder och samhälle måste naturligtvis anpassas till den verkligheten. Om inte kvinnor ges utrymme att byta mensskydd, har lämpliga platser att slänga använda mensskydd och kan vila i samband med smärtsam menstruation då är inte villkoren på arbetsplatsen anständiga. Och ingen kvinna skall någonsin behöva utsättas för raljanta påhopp eller hånfulla gliringar för att man har behov som den icke-menstruerande har. Basta.

 

 

Författaren Sven Westerberg har gått bort

Just hemkommen från en kortare semesterresa med familjen sitter jag och resonerar med maken om svenska deckarförfattare som gått sina egna vägar, som haft en egen röst och vi pratar om Sven Westerberg som vi båda uppskattar mycket. Och inser att det är länge sedan det kom någon ny bok. Maken kollar lite på nätet. Sven Westerberg gick bort för en knapp månad sedan. Vi blev båda lite tysta där vi lunchbordet. En lite kall vind drog in. Jag blev väldigt ledsen.

Jag minns inte exakt  när jag läste min första bok av Westerberg, men jag tror att det var i samband med hans publika genombrott runt millennieskiftet då jag kom att läsa ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Snabbt köpte och lånade jag därefter det han redan skrivit och har sedan läst i stort sett allt så fort det kommit ut. Han tillhör, ja jag använder presens, mina absoluta favoritförfattare. Kategoriserad som ”deckarförfattare” var han med sin genreöverskridande prosa, erfarenhetsbaserade texter, lågmält moraliskt impregnerade böcker, uppenbara och säkra språkkänsla ovanlig idag. Han hade en egen röst som inte handlade om honom själv.

Han tillförde min värld något extra; en läsupplevelse, en eftertanke, en reflektion, ja, en mening, långt utöver berättelsen. Så många gånger har frågor från böckerna blivit till tankar som jag ofta återkommit till. Frågor om tidens egentliga natur och om moralens karaktär. Att han då och då jämfördes med John le Carré kan jag förstå, beröringspunkterna finns i just dessa lätta vingslag kring livets allra tätaste mörker, men läsaren behöver också vara uppmärksam nog att uppfatta luftvirvlarna.

Jag kommer verkligen att sakna Sven Westerbergs författarskap.

***

Du som vill läsa något av Sven Westerberg; börja t ex med ”Guds fruktansvärda frånvaro” eller ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” som är två lite olika typer av berättelser inom Westerbergs produktion.

 

 

 

 

En bref: Civil olydnad nödvändig i ett gott samhälle

Att nu se liberala debattörer jämföra civil olydnad med trakasserier av abortsökande kvinnor eller att smita från trängselskatten får mig att undra hur låg den intellektuella nivån i debatten egentligen är i vårt land. Hur vettig är ryggmärgsreflexen att foga sig under en statsmakt som om några år kräver att vi ska ange våra grannar för att de gömmer flyktingar eller att vi bevisar vår svenskhet för att få stanna här?

Så skrev jag i min tredje och sista sommarkrönika i tidningen Dagen den 8 augusti 2018 kring ämnet civil olydnad. Frågan om civil olydnad blev hett diskuterad för några veckor sedan då studenten Elin Ersson vägrade sätta sig ned på ett flygplan och därmed hindrade planet från att lyfta. Inte förrän en person som skulle utvisas från landet hade lämnat planet lämnade också hon planet. Det enskilda fallet har diskuterats tillräckligt, men påtagligt många skribenter och debattörer verkar inte förstå vad civil olydnad är – hennes agerande har diskuterats utifrån terrorperspektiv eller repressiva perspektiv som inte hör hemma i en politisk diskussion.

Det är lätt att bli provocerad av civil olydnad och det är ett av dess syften. Som filosofen Rawls hävdat så är det i en demokrati, alltså i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet, som civil olydnad är en framkomlig väg eftersom det är där sådant motstånd kan belysa orimliga lagar eller orättfärdiga praktiker. Så, bli gärna provocerad men använd den känslan till självreflektion och utmana dina egna positioner nästa gång det händer.

Utan civil olydnad stelnar samhället i betong. Och ett samhället utan olydnad, friktion och motstånd är faktiskt inte en demokrati alls. För där människor lever tillsammans uppstår alltid lite nyttig friktion – om ingen förbjuder den…

 

En bref: Vi behöver ett nytt valsystem där väljarnas önskemål om allianser får mer genomslag

Vi har ett fragmentiserat partisystem, en lägre spärr kommer att förvärra den situationen. Samtidigt önskar paradoxalt nog fler väljare än tidigare se en slags mittenregering – en s k blocköverskridande regering – samtidigt som partierna tycks göra allt för att undvika just en sådan lösning. I dag måste väljarna göra en komplicera bedömning i flera steg men har i praktiken endast en röst att placera. Med partier som tappat förankringen i breda väljarlager äger partierna för mycket av spelsystemet och väljarna för lite. Vi behöver ett valsystem som tar hänsyn till det uttänjda partisystemet men ändå ger möjlighet för samlande regeringsallianser.

Så skrev jag i min krönika i Borås tidning som publicerades den 15 juli (i papperstidningen den 16 juli) där jag refererade ett seminarium som Mittunivsersitetet genomfört vid politikerveckan i Almedalen i år (2018). Medverkade gjorde representanter för Kd, Peter Kullman, för M, Per Nilsson och  för Fi kom Gudrun Schyman samt från arrangören Mittuniversitetet medverkade docent Niklas Bolin. Fil dr Sofie Blombäck, även hon Mittuniversitet, ledde samtalet.

Inte så många andra än statsvetare och representanter för små partier talar om valsystem idag, tyvärr. Som statsvetare vet vi att just valsystem, tillsammans med nomineringsprocesser internt i partier, är helt avgörande processer för hur makt fördelas i vårt demokratiska system. Jag skulle gärna se en ny samlad översyn av vårt valsystem, inte av mandatfördelningar* och valkretsindelning utan av själva sättet att välja våra representanter till såväl nationella som lokala församlingar. Vågar en ny riksdag med så många små partigrupper som själva har så mycket att förlora (eller vinna?) på förändringar ta sådana beslut om en utredning av det slaget och som får litet muskler?

 

*Där den senaste förändringen från 2015 innebär istället en ännu mer ökad proportionalitet vilket alltså ökar följsamheten mot ett alltmer fragmentiserat partisystem utan att ta hänsyn till behovet av regeringsfähighet.