Kategori: svensk politik

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Sverige åt svenskarna – tio år senare

Nu är det tio år sedan min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” kom ut på Atlas Akademi. Den byggde på 20 års arbete med forskning om invandringsopinion och nationalistiska ideologier.

Jag bestämde mig ett par år tidigare för att försöka sammanfatta forskningsläget och i någorlunda enkel form presentera state-of-the-art vid den tidpunkten. Då var den svenska opinionen inte i närheten av lika negativ till invandring som under de första åren på 1990-talet och de senaste åren, tvärtom var det en minoritet av svenskarna som menade att landet borde ta emot färre flyktingar.

När jag läser om kapitlet om de nationalkonservativa partierna (som t ex SD) och hur framgångarna för dem kan förklaras noterar jag att det formulär för hur nationalkonservativa, främlingsfientliga och populistiska partier tar makten har följts till punkt och pricka: Montera ned striden om fördelningspolitiken, fresta stora traditionella partier att försöka ta över frågorna, ta strid om kultur- och livsstilsfrågor, upp med social kontroll och lag/ordning på agendan, använd kollektiv nationell identitet för att bygga upp en unik nationalkonservativ profil men ta strid mot öppen rasism i partiet och se till att ha en effektiv, kontrollerad men lokalt förankrad partiorganisation. Använd alla mediekanaler som står till buds och skapa ständig mediehype kring egna frågor. Det tio år gamla kapitlet är lika aktuellt idag som det var då – men då byggde det på forskningsresultat från Europa. Idag skulle jag lägga till ressentimentet; mobilisera människors underlägsenhetskänslor, känslan av att vara orättfärdigt föraktad av en översittar-elit.

Nu har jag ägnat ytterligare tio år åt att följa forskningen och i någon mån bidra med det jag haft tid till som prodekan och dekan. Jag tror att forskningen kring nationalkonservatism har gått in i ett nytt skede där demokratifrågorna bör stå i fokus. Exakt vilka forskningsfrågor som är och bör vara centrala för att förstå hur och varför demokratin backar i världen kan diskuteras men att som samhällsvetare sluta engagera oss i frågorna vore tjänstefel.

Är segregation en urban självklarhet?

…det är mycket viktigt att understryka att städer är tydligt segregerade nästan oberoende av vilken social variabel vi väljer. Vi ser i våra städer en motsvarande koncentration i olika bostadsområden efter utbildningsnivå, inkomstnivå, hälsostatus, yrke, ålder, partisympatier och så vidare.

Vad är det då som driver denna koncentrationsprocess som ger upphov till segregering? Den helt dominerande mekanismen är att människor vill bo nära andra människor som de känner samhörighet med i termer av värderingar, intressen, preferenser, språk, religion, etnicitet, nationalitet, profession etcetera. Att bo i en sådan mer eller mindre specialiserad koncentration leder till att människorna upplever högre välfärd jämfört med att bo blandat.

Charlie Karlsson, SvD Debatt 26 december 2023.

Just nu diskuteras segregation, oftast med bestämningen ”etnisk” före, i den politiska sfären. Socialdemokraterna har bett om ursäkt för all sin tidigare migrationspolitik (den var för snäll) och Moderaterna har bytt från uppmaningen att öppna våra hjärtan till krav på dyrksäkra lås. Sverigedemokraterna tycker fortfarande att det kommer alldeles för många, att de som är här borde åka hem och att kraven på alla som inte är födda innanför gränsen kan vara nästan hur många som helst.

För ett kvarts sekel sedan skrev jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999). Förutom att vi analyserade partier, opinion och beslutsfattare avseende alla tänkbara aspekter av migration drog vi några slutsatser om just integration och segregation.

Vi noterade att den svenska invandrarpolitiken (det vi idag benämner integrationspolitik) hade kännetecknats av tvära kast nellan betoning av assimilation å ena sidan och bibehållande av kulturell och språklig särart å den andra. Övergången från den huvudsakliga arbetskraftsinvandringen (fram till mitten av 1970-talet) till flyktinginvandring var dåligt förberedd, menade vi. Arbetskraftsinvandrarna hade en krets att komma till och ofta var arbetsgivaren aktivt stödjande också i frågor om kontakter med myndigheter och hälsovård. Flyktingar däremot hade ingenting att komma till, bara att fly ifrån. Under lång tid från 1990-talet och framåt förbättrades mottagandet och de permanenta uppehållstillstånden gav också möjlighet att planera för sin framtid. Trots svårigheterna för många som kommit hit sedan 1980-talet har Sverige idag en hög sysselsättning bland utrikesfödda jämfört med övriga EU-länder.

Frågan om segregation har diskuterats sedan urbaniseringen började (antagligen innan också…). Chicagos segregation mellan invandrare från olika delar av Europa stimulerade den politiska sociologins utveckling i början av 1900-talet. Under sent 1800-tal kom industrialiseringen i vårt land att leda till inflyttning från städerna och proletarisering av tidigare drängar, pigor och lantarbetare. Integrationen av dessa grupper politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan skrivas på kontot för allmän rösträtt, välfärdssamhälle och utbildning. Mina förfäder två generationer tillbaka flyttade in från landsbygd till städer och arbetade länge nederst på samhällsstegen samtidigt som de utvecklade en ny livsstil. Pension, eget hus, semester och möjligheten för barnen att få en utbildning var viktiga byggstenar i integrationen (i meningen politiskt, ekonomiskt och kulturellt deltagande) för kommande generationer.

Men för dem som flyttade in var inte ”staden” något som man ”integrerades i”. Familjer umgick med andra familjer som var ungefär som de själva – kom från samma platser, hade samma yrken, samma religiösa utblick och samma kulturella intressen. Och så är det fortfarande. Precis som prof em Charlie Karlsson skriver i artikeln som citeras ovan så trivs vi oftast bäst med dem som är ungefär som vi själva. Det betyder inte att vi inte kan eller vill umgås med andra. På jobbet, i kyrkan, i skolan, i bostadsområdet, på tillställningar eller i föreningslivet träffas vi över alla gränser och skapar kontaktytor. Ibland uppstår långvariga och djupa relationer på det sättet, ibland förblir de ytliga men vänliga.

Självklart kommer därför människor som flyttar hit från andra länder, med andra språk, religioner och traditioner också att söka sig till varandra. Det finns hur många exempel som helst på det, och särskilt för första generationen ger det en trygghet. Man kan få hjälp i besvärliga situationer, man är känd eller igenkänd ”hemifrån” och man blir förstådd med den bakgrund man har. Bara att flytta inom vårt eget land är utmanande för många, hur svårt skall det då inte vara att komma från Kongo eller Laos och hit?

Den avgörande frågan är om alla får samma möjligheter att bli delaktiga; politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Och det är där statens kompensatoriska uppgift kommer in, det är därför staten skall fördela skattepengar till verksamheter som understödjer möjligheterna till delaktighet, för alla. Folkbildning, fritidsgårdar, föreningar, religiösa organisationer och musikskolor är alla exempel på den typen av aktiviteter som främjar delaktighet särskilt för dem som växer upp här. Men inte att börja flytta folk, riva husen de bor i eller hindra vissa från att bo på vissa adressen. Det är inte delaktighet; det är snarast diskriminering.

Själva essensen av en stad är att den består av oändligt många kretsar och gemenskaper som samsas på en liten yta men som tolererar varandra och visar hänsyn mot varandra. Hänsyn, tolerans och nyfikenhet är nödvändigt om man man vill bo i en stad. Grundläggande normer om mellanmänskligt beteende behöver upprätthållas men hur man klär sig, utövar sin religion eller vilket språk man pratar är vars och ens ensak. Ibland går kretsarna i varandra ibland är det vattentäta skott mellan dem. Tack vare tätheten och olikheterna är utbudet av traditioner, kulturer, vanor och tänkesätt stort. Individer går mellan och över gränser. I de mötena skapas dynamik och utveckling. Den fatala idén att integration uppnåtts när alla är lika innebär ju bara utjämning, nivellering och kollektivisering. Det är ju alldeles absurt. Mängden olikheter på en liten yta gör en stad till en stad!

En bref: Koranbränningarna är trams och ingen ”religionskritik”

Vår regering och vår riksdag står på intet sätt bakom de koranbränningar som äger rum i vårt land. Agerandet ryms inom den vida ram som är svensk yttrande- och demonstrationsfrihet ger. Gott så. Men, att regeringsföreträdare försvarar sig med att lagstiftningen ser ut si eller så i stället för att tydligt och klart stå upp för religionsfrihet och för minoriteters rätt till sin kultur, religion och livsstil i vårt eget land är brist på civilkurage. I stället sjungs en halvkväden visa vars egentliga melodi hörs av alla som lyssnar.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 29 augusti 2023. Jag är uppörd över att personer med dåligt omdöme som ställer sig utanför en lokal för tillbedjan och religiös undervisning och tänder eld på en skrift med religiös innebörd förlänas epitetet ”religionskritiker”. Handlingen är vulgär, tölpaktig (som t o m Jimmie Åkesson uttryckt det) och fullständigt anti-intellektuell – raka motsatsen till religionskritik. Allas vår Ingemar Hedenius ägnade sig åt religionskritik, liksom Richard Dawkins. Förbundet Humanisterna är en religionskritisk rörelse. Inom kristen teologi finns gott om religionskritiker som läser bibel och tradition med kritiska ögon. Själv ägnar jag mig då och då åt religionskritik inom ramen för min profession som statsvetare. Men att tända eld på en bok det passerar sannerligen inte som religionskritik.

Jag saknar ett enstämmigt och tydligt stöd för religionsfriheten – för alla – från vår regering och dess stödparti. Och för den delen från delar av oppositionen också. Istället kommer sliriga uttalanden om äventyrandet av vårt lands säkerhet och islamistiska (sic) regimer som kritiserar Sverige. Naturligtvis skall Sverige inte vika en tum från sin hävdvunna yttrandefrihet (som alltså innebär att statsmakten inte får undertrycka medborgarnas frihet att uttrycka sina åsikter fritt). Men när regeringen nu aviserar förändringar av ordningslagen är det ju exakt det vi är på väg att göra. Om polisen skall ta hänsyn till rikets säkerhet eller risk för terrordåd så räcker det ju att hota med det så vips har yttrandefriheten inskränkts! Hur tänkte ni där?

Som troende kristen skulle jag reagera starkt om någon ställde sig utanför Uppsala domkyrka och urinerade i nattvardskärlen, trampade på oblaterna och ropade ut sitt hat mot min tro. Det är väl ungefär så många muslimer känner när deras heliga skrift bränns med bacon som tändved. Jag känner stark sympati för deras sårade känslor. Jag tycker det är förfärligt att de skall behöva utstå detta enbart för att de bekänner sig till en av de stora världsreligionerna. Och jag skulle aldrig i livet anse att dessa beteenden är något att ta på allvar som religionskritik.

Däremot kan jag inte se att agerandet kan, eller bör, förbjudas per se. Om provokationer av detta slag är att betrakta som hets mot folkgrupp är en annan sak, det borde kanske prövas. Och generellt borde nog lagen om hets mot folkgrupp ses över med tanke på hur många rasistiska och diskriminerande beteenden som faktiskt inte alls träffas av lagen. Men det är en sak jag lämnar till kloka jurister.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.

Vetenskapsfestivalen: No Trespassing!

Onsdagen den 19 april höll jag en kort föreläsning vid Vetenskapsfestivalens arrangemang i Domkyrkan ”No Trespassing!” Det var ett samtal om vad människans territoriella gränsdragningar gör med såväl de som är innanför som utanför gränsen. Medverkade med var sin föreläsning gjorde också Ulf Bjereld och Michael Nausner. Nedan följer en förkortad textversion av min föreläsning från den 19 april 2023.

Vad ’vi’ tycker om ’dom’ och hur det påverkas av tidsanda och politiska beslut

Sociologen Georg Simmel har sagt att ”främlingen är inte vandraren, som kommer idag och går imorgon, utan den som kommer idag men stannar imorgon”. (Essän Främlingen 1908/Exkurs über den Fremden)

Simmel beskriver hur främlingen genom sitt utanförskap får en distans till den grupp i vilken hen ingår. Ett utanförskap som å ena sidan kan skapa möjligheter för gruppens medlemmar att anförtro sig åt främlingen men också å den andra kan ifrågasätta grunden för gemenskapen. Georg Simmel var en tysk sociolog av judisk börd, och han använder i sina texter då och då konkreta judiska erfarenheter i sina teoretiska arbeten om främlingskap. Han tar judarnas historiska roll som köpmän som exempel på hur de som ses som främlingar hänvisas till den ekonomiska sfär där det så att säga ”inte redan är fullt”. Handel och köpenskap, menar Simmel, kan absorbera många och är mer dynamiskt än till exempel jordägande och jordbruksproduktion. Om jag skulle dra en nutida parallell så är kanske gig-ekonomin, arbete i andra människors hem och techbranschen idag sådana områden. Alltså ekonomiska områden som kan absorbera många människor eftersom det inte finns en på förhand given mängd eller antal positioner.

Simmel pekar på en mörkare sida av främlingskapet. Han tar som exempel de antika grekernas relation till dem som grekerna kallade ”barbarer”. I det främlingskapet frånkänns främlingen alla de egenskaper som ”vi” menar är allmänmänskliga. De exkluderas ur den krets som ens potentiellt kan vara en del av gemenskapen. Och här lurar en särskild fara menar Simmel; nämligen den att själva främlingskapet inte ses som en individuell egenskap. Främlingskap delas av ”gruppen främlingar”. Och därmed ses också den enskilde ”främlingen” som en del av denna grupp. Vi och dom är inte bara en gräns mellan mig och dig, det är också en gräns mellan individualitet å ena sidan och kategoriska bedömningar utifrån gruppens egenskaper å den andra.

                                                             ***

Under de trettio år som jag som forskare vid Göteborgs universitet analyserat opinionen avseende invandring, migration och flyktingar har en av de genomgående tematikerna varit hur vi drar upp gränser mellan oss som människor. Min första uppsats i vad som skulle bli Göteborgs universitets SOM-instituts rapportserie hette till och med ”Vi och dom” och jag skrev med en kollega redan 1992.

Under början 1990-talet var invandringsfrågan en stor fråga, bland annat genom partiet Ny Demokrati men framför allt genom krigen på Balkan. Sverige tog emot omkring 130 000 asylsökande från Balkan. När alla ärenden hade handlagts mot slutet av 1990-talet hade ungefär 75 000 flyktingar fick uppehållstillstånd.

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Partiet hade främst mobiliserat på ekonomiskt missnöje men kom också att alltmera mobilisera motstånd mot framför allt islam och muslimer under sin aktiva period i riksdagen. När motståndet mot flyktingar var som starkast 1992 tyckte 65 procent eller två tredjedelar av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjönk motståndet under hela 1990-talet.

Efter attentaten mot World Trade Center 2001 ökade åter motståndet något för att efter några år åter minska fram till sin absolut lägsta punkt, hösten 2015. År 2015 tyckte 40 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 med nästan sex procent och 20 mandat. Alliansregeringen tappade då sin majoritet och därmed möjligheten att på egen hand fatta beslut i t ex i flyktingpolitiken. Svaret från regeringen blev en överenskommelse med Miljöpartiet för att underlätta för t ex barn att få uppehållstillstånd, ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång samt särskilt  skydda arbetskraftsinvandringen.

Men 2014 förlorade Alliansregeringen valet och en ny socialdemokratisk koalitionsregering tillträdde med Stefan Löfven i spetsen. Tidig höst 2015, när flyktingströmmen från Syrien och andra delar av Mellanöstern fortfarande kom till Sverige bildades välkomstkommittéer som ”Refugees Welcome”. Frivilliga mötte upp på järnvägsstationer och hjälpte till med mat och logi. Och statsminister Löfven stod på Medborgarplatsen den 6 september 2015 under en demonstration och sa att ”mitt Europa bygger inga murar”. Opinionsvinden hade han i ryggen. Aldrig har en så liten andel svenskar motsatt sig flyktingmottagning som då.

Men på senhösten 2015, med stöd av den borgerliga oppositionen, förändrades flyktingpolitiken. Genom ID-kontroller vid gränsen, undantag från EU-regler, så begränsades möjligheter att söka asyl kraftigt, nu blev tillfälliga uppehållstillstånd som norm och ett försörjningskrav för att få anhöriga till Sverige tillkom. Sverige från den ena polen till den andra. Bakgrunden var att många kommunpolitiker sviktade under trycket av både det logistiska och ekonomiska ansvaret för flyktingarna som kom i stor mängd. Syftet var uttryckligen att göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Sverige behövde, enligt regeringen, en andningspaus. Lagar i detta syfte beslutades under december 2015 och januari 2016. Lagar som skulle vara tillfälliga men som blivit permanenta, och som sedan ytterligare skärpts. Året därefter, år 2016, ökade motståndet i opinionen mot att ta emot flyktingar kraftigt, nästan 60 procent önskade då ta emot färre flyktingar, och motståndet har fortsatt att ligga högt över de nivåer som gällde fram till 2015.

***

Det finns många studier som visar att vår önskan att höra till, att vara en del av ett ”vi” är viktigt för oss både psykologiskt och fysiskt. Det är avgörande för vår överlevnad helt enkelt. Alla som flyttat nya in i en by på landet vet hur lång tid det tar att bli del av ”vi” och vilka skarpa villkor som är förknippat med det. Gränser dras synligt och osynligt mellan människor, gårdar och familjer.

Under en lång följd av år från 1970-talet och framåt blev både landsgränser och kulturella gränser allt mer upplösta och genomsläppliga. I Norden hade vi redan från 1954 en passunion, vi kunde resa mellan våra länder utan särskild identitetshandling. Vi talar också språk som är ganska lättförståeliga för de flesta av oss som har ett skandinaviskt språk som modersmål. Och med EU-medlemskapet på 1990-talet öppnades gränser mot resten av den europeiska kontinenten. Enandet av Tyskland och murens fall 1989 gjorde Europa till ett stort ”vi”. Jag minns fortfarande en resa i Tyskland 1986 och skyltarna utefter den tysk-tyska gränsen där det stod ”Där borta, där är också Tyskland”. Här var gränsen inte ett isärhållande utan tvärtom, något som förstärkte innehållet i ett viktigt ”vi”. Vi, det var Tyskland, oavsett att någon dragit en gräns rakt igenom den gemenskapen.

Men under senare år har gränserna upprättats och rests igen. Religion, hudfärg och språk har blivit gränser som begränsar möjligheter till arbete, fritid och familjeliv. Kön har blivit ett ”vi” som är villkorat. Gränsöverskridande könsidentiteter provocerar och leder ibland till exkludering. Ett allt större avstånd mellan den grupp i vårt land som har det ekonomiskt allra sämst och alla övriga skapar ett påtagligt utanförskap. Begreppet papperslösa är ett tydligt exempel på en gräns som inte är territoriell i sig självt, men där människan som är ”papperslös” förkroppsligar just sådana gränser. I den politiska diskussionen avgörs identifikationen med en grupp av andra och inte av din egen uppfattning. Det finns en godtycklighet i vem som är med och vem som är utanför – det skapar ängslighet. Och en upptagenhet av gränser mellan vi och dom.

Väldigt få gränser är ovillkorliga – medborgarskap kan vara dubbelt och ålder är en fråga om vad man orkar för att nämna två kategorier som ofta ses som givna. Gränser avgörs av politiska beslut, av de aktiviteter vi själva deltar i eller som vi driver. Offentlig retorik som betonar gränser uppmärksammar oss på vikten av att inkludera och exkludera. En retorik som fokuserade mer på det gemensamma skulle tona ned behovet av gränssättning. Och just för att demokratin räknar alla individer som lika mycket värda så måste vi ha en slags ”anständighetens åsiktskorridor” så att denna likvärdighet kan upprätthållas. När människor på godtyckliga grunder istället delas in i dem som är en del av oss och de som inte är det finns stor risk att också diskriminerande politiska beslut kommer att följa.

***

”Främlingen är den som kommer idag och stannar imorgon” skrev Simmel. Och det är så grupper och identiteter omförhandlas och förändras. Hemma i byn eller i bostadsområdet dämpas behovet av olikhet och uppdelning genom att vi alla ses i gemensam skola, i gudstjänst, på fotboll eller på älgjakt. Men när gränser auktoritativt påbjuds uppifrån och förenas med beslut som särskiljer, då blir särskiljandet också ett faktum i alla de sammanhang där vi möts. Då blir främlingen för alltid en främling. En bildlig gräns övergår till en fysisk gräns. Och kanske till en territoriell. Och då får dessa gränser en betydelse som på lång sikt innebär att demokratins grundvalar undermineras.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.