Valérie Pécresse – en allvarlig utmanare till Macron

Valérie Pécresse. Ett namn att lägga på minnet. Hon blev idag det franska högerpartiet Les Républicains presidentkandidat inför nästa års presidentval i Frankrike. Pécresse kommer från den moderna gaullistiska ådran i dagens sammanslagna högerparti.* Hon stödde Alain Juppé när han försökte bli partiets presidentkandidat 2017, men det blev istället Francois Fillon som ställdes mot Emanuel Macron. Pécresse har också varit rådgivare till den tidigare presidenten Jacques Chirac.

Pécresse kan beskrivas som en mittenprofil i ett splittrat högerparti. Hon har erfarenhet både som minister i tidigare regeringar och som ordförande för regionen Ile-de-France (regionen där Paris ligger). I regeringen ansvarade hon för utbildnings- och högskolefrågor och för ekonomi. I ekonomisk politik har hon agerat och uttalat sig för att minska statliga utgifter, sänka arbetslöshetsersättningar och höja pensionsåldern. Ifråga om migration vill hon införa tak för invandring och begränsa välfärden för dem som bott mindre än fem år i Frankrike. Hon beskriver sig som i första hand sekulär (laïque) men är uppfostrad i en katolsk familj och gick i katolsk skola.

Pécresse är såvitt jag vet den första kvinna som kandiderar till presidentposten för det parti, eller de partier, som utgör dagens högerparti. I presidentvalet blir hon en skarp utmanare av president Macron, vars liberala profil vetter något mer åt vänster än Pécresse, men också av Marine le Pen, vars nationalism dock vetter avsevärt mer högerut än Pécresses. Le Pen blir nu inte längre ensam kvinna att utmana Macron på allvar, inte heller ensam om att stå för konservativa värden. Macron och Pécresse värnar båda det europeiska samarbetet, något le Pen inte gör. Men le Pen och Pécresse delar en konservativ värdegrund, något Macron inte gör. I migrationsfrågor och kriminalpolitik intar Pécresse en position mellan Macron och le Pen.

Det blir intressant att följa hur `Pécresse profilerar sig, och i vad mån den moderna gaullismen har fått en ny inkarnation i Frankrike.

* Nicolas Sarkozy kom även han från gaullismen in i högerpartiet men det fick knappast något större genomslag i hans politik.

Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.

Är det skillnad på våldsbrott och våldsbrott?

Jag har länge reflekterat över en märklig obalans i den svenska debatten om brottslighet – gängskjutningar fyller alla medier alla dagar i veckan. Den politiska debatten kan inte kräva tillräckligt mycket av längre straff, mer repression och hårdare tag mot alla dessa unga män. Även om det dödliga våldet har ökat de senaste åren i Sverige så är nivån inte exceptionell. År 2007 låg t ex enligt BRÅ på samma nivå som 2020 avseende dödligt våld per 100 000 invånare. Och konsulterar vi framlidne Hanns von Hofers sammanställning av historisk statistik över brottslighet syns det tydligt att ökningen av antal döda per 100 000 invånare till följd av våld ökar från 1950-talet i jämn takt, för att sjunka under 1990-talet och sedan öka igen.

För undvikande av alla missförstånd, detta är inget försök att förminska konsekvenserna och smärtan som tillfogas vårt samhälle och enskilda individer av den typ av brottslighet som benämns ”gängskjutningar”. Men vi behöver flera perspektiv för att öka tryggheten i vårt samhälle.

Biträdande chefen för EUROPOL besöker Sverige och säger så här till TT:

– Alla länder är olika. Men den typ av problem vi ser i Sverige är sådana som vi kan hitta även i andra europeiska länder. Det är inte en unik situation, säger han och fortsätter:

– Jag kan förstå att för svenskar är det en tydlig förändring jämfört med tidigare, men det är en situation som kan kännas igen från andra länder. Jag vill inte säga att situationen är värre än någon annanstans.

(Svenska Dagbladet 17 september 2021)

När jag läste lokaltidningen igår för den plats där jag befinner mig togs tre allvarliga brott upp som nu avslutats med dom: 1. En välkänd våldsman hade helt oprovocerat misshandlat en person på gatan som försökt hjälpa honom att inte krocka med lyktstolpe. Den misshandlade mannen får sannolikt hjärnskador och men för resten av livet. 2. Ett berusat par blev irriterad på en äldre man på en restaurang (enligt övriga gäster helt utan anledning) och mannen i paret försökte döda den äldre mannen med kniv. Han lyckades nästan, men mannen överlevde. Även han kommer att få bestående, sannolikt allvarliga men, för resten av livet. 3. En berusad man hotade och misshandlade en femåring som befann sig utanför en butik med sin cykel. Vem som helst förstår att en femåring aldrig glömmer en sådan sak. Mannen hotade också att döda en kommunal tjänsteperson som skulle hantera ett ärende i relation till mannen.

Alla dessa gärningspersoner är dömda i första instans. Alla överfall har varit oprovocerade och offren har varit okända för gärningspersonerna. De här brotten är uppklarade. Ingen har dött till följd av våldet. Av tidningsuppgifter att döma rör det sig i alla tre fallen om berusade eller påtända ensamma män i medelåldern. Det finns ingen uppgift om gäng, klaner, familjer eller heder.

I Sverige utgörs den allra största delen av våldsbrottsligheten av den typ av händelser som lokaltidningen skriver om. Det finns ingen kategori så överrepresenterad i brottsstatistiken som kategorin män. Och det finns ingenting som samvarierar lika starkt med våldsbrott som alkohol och narkotika.

Varför handlar inte den politiska debatten och de föreslagna lösningarna om tillgången på narkotika (ecstasy har exploderat på den svenska marknaden pga en märklig lagändring för ett antal år sedan, mer om det Sveriges Radios ”I lagens namn”), alkohol eller om maskulinitet? Varför talar vi så lite om gärningspersoners psykiska status (till viss del en konsekvens av missbruk)? Var finns de långsiktiga åtgärderna mot de män som upprepat och återkommande utsätter sin omgivning och sin familj för våld och hot? Är det skillnad på brott och brott?

Missförstå mig inte – de ungdomar som dör av skjutvapen skall ha upprättelse för det brott de utsatts för och de unga män som tar sig rätten att förstöra tonårspojkars liv skall ha kännbara påföljder. Men – varför detta tunnelseende hos beslutsfattare, lagstiftare och debattörer?

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Demenssjukdomen som ett ödesdrama

Efter en lång filmtorka med anledning av pandemin kan vi nu gå på bio igen. Själv hade jag möjlighet att se filmen ”The Father” för ett par veckor sedan på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Personligen blev jag starkt berörd av filmen och av de båda huvudrollsinnehavarna Anthony Hopkins och Olivia Colman. Till min glädje hade jag inte läst några recensioner, bara korta positiva meningar, vilket gjorde att jag kom med öppet sinne till filmen. Noterar att många recensioner avmystifierar och dekonstruerar filmen på ett sätt som tar ifrån tittaren möjligheten att så att säga gå in i filmen på allvar.

Med egen nära erfarenhet av den typ av demenssjukdom som filmen fokuserar fick jag nästan déjà vu-känsla av många scener. För första gången ser jag en konstnärlig framställning av demens, och av den värld som uppstår kring den sjuke, som inte bara är trovärdig utan också rymmer en respektfull medkänsla. En demenssjuk person är inte någon att tycka synd om och förminska, utan en människa som drabbats av en psykiatrisk sjukdom. Demenssjukdom yttrar sig också på så många olika sätt, redan nu finns ju en diskussion om att Alzheimers sjukdom inte är en utan minst fyra olika. Om tio-tjugo år är kanske den etiketten ett minne blott precis som den förfärliga termen ”senildemens”.

Den vård som erbjuds demenssjuka i vårt land är alltför fokuserad på omhändertagande, tillrättaläggande och egna val. I alldeles för liten utsträckning tar svensk äldreomsorg hänsyn till demenssjukdom kräver sjukvårdsinsatser, både fysiska och psykiatriska. En fysiskt skör 90-åring behöver förmodligen grundläggande hjälp med praktiska ting som tvätt, mat och städning, i viss mån personlig hygien och omvårdnad. Men en demenssjuk person behöver medicinsk kompetens och ett särskilt bemötande för att överhuvudtaget kunna fungera i sin verklighet. Filmen ”The Father” gestaltar precis hur komplex och svårbemästrad den situationen är.

Och filmen ger relationen far-dotter en egen roll på ett sätt som jag uppskattade mycket.

Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.

Den lusofona världen – om Portugal och kolonialism

På en jämn födelsedag förra året fick jag boken ”Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” av journalisten Henrik Brandão Jönsson i present. Inte förrän nu har tiden medgivit att boken blivit läst. Så mycket roligare då att läsupplevelsen blev så god! Boken är en exposé, vägledd av de sju dödssynderna, över Portugals koloniala historia och hur den har skapat moderna globala mötesplatser. Som Jönsson skriver så är denna den av världen skamligt underrapporterad, mycket på grund av bristande språkkunskaper menar han.

Visserligen är det många kolonialmakten – som Storbritannien och Frankrike – vilka haft välden i vilka solen aldrig går ned. Men bortsett från den detaljen är Jönsson pregnant, glasklar och lättfattlig kring oerhört invecklade och tragiska historiska händelser. Allra mest uppskattar jag den icke-moraliserande berättartekniken som låter läsaren själv fälla omdömet – en teknik alltför få journalister idag verkar behärska. Den hederliga reseskildringen blir här uppdaterad och ett verktyg i en skarp analys av historia och globalisering.

Jönsson gestaltar också platserna väl – jag har aldrig besökt Goa eller Macao och ändå framstår de levande för mig. Blandningen av detaljer och samhällsanalys lyfter texten och skapar mening åt en bok som denna. Väl sammanhållen, fokuserad (en person som förmår välja bort?) och faktiskt lättsam trots komplexa och tunga berättelser. Berättelserna ger också insikter om andra delar av världen; om Goa får vi också veta en del om den israeliska militären, om Brasilien en hel del om slavhandel och om Macao en hel del om Trump och Kina. Dock uppfattar jag då och då att författaren kryddar sina betraktelser med en knivsudd machismo. Det är onödigt då rätten smakar utmärkt som den är.

Det enda jag saknar är – kartor! Varför kunde vi inte få visuellt stöd till de relevanta vandringar, promenader, flyg, tåg- och taxiresor som utgör bokens motorer?

En utmärkt bok för sommardagar i hammocken liksom för mörka höstkvällar.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/m80zj5e6lq8s3368jwfl/D-r_solen_aldrig_g-r_ned_9789127167643.jpg

Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.