En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

Flaggviftande kan inte förbjudas i år, men vänta bara…

Socialdemokraterna i den förra regeringen brukade återkomma till och berömma sig av att ha skärpt straffen för minst sjuttio olika brott. Men en annan insats som nog gått lite under radarn är att både den förra regeringen och den nuvarande gemensamt har flyttat fram positionerna ifråga om inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Den förste juli 2022 började en helt ny terroristbrottslag att gälla (SFS 2022:666). Innehållet är egentligen inte nytt men nyheten är att samla lagstiftningen i en och samma lag. En svaghet i lagstiftningen är att begreppet terrorism eller terroristbrott aldrig definieras. Som i många andra fall blir det förstås den juridiska prövningen som kommer att sätta en praxis. Men i min värld är det otillfredsställande att det endast sägs att en terroristorganisation är ”en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämpling till terroristbrott” (§ 3) eftersom det är att förutsätta det som skulle förklaras.

I lagens § 4 anges att terroristbrott är brott som syftar till att

allvarligt skadar ett land eller en mellanstatlig organisation, injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning, tvinga ett offentligt organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i ett land eller i en mellanstatlig organisation.

Låt oss säga att tolkningsutrymmet är ganska stort. Att en person som tidigare varit aktiv i Nordiska Motståndsrörelsen NMR i somras på öppen gata mördade en välkänd och profilerad offentlig tjänsteperson, tillika en medelålders kvinna, i centrum av Sveriges i särklass mest högprofilerade politiska evenemang under ett valår är inte att injaga fruktan i befolkningen, eller del av befolkningen.

Men utöver denna förändring har också en grundlagsförändring röstats igenom under 2022. En riksdagsomröstning genomfördes under våren 2022 och en, efter valet, under hösten 2022. Regeringsformens skydd för allas vår rätt att vara medlemmar och aktiva i en förening har därmed inskränkts genom att det nu är möjligt att vanlig lag begränsa föreningsfriheten med hänvisning till att de ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. I Regeringsformen kap 2 § 24 anges sedan den förste januari 2023 att föreningsfriheten får inskränkas när det gäller sammanslutningar som ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. Tidigare kunde föreningsfriheten inskränkas endast för organisationer av militär natur och/eller sådana som ägnade sig åt förföljelse av folkgrupp t ex grundat på hudfärg.

Och det är denna grundlagsändring som fått utrikesminister Tobias Billström att i Turkiet påstå att Sverige kan komma att förbjuda ”flaggviftande” genom en ny lag under år 2023. Regeringen har för avsikt att under våren presentera en ny lag som – baserat på grundlagsförändringen – avser att inskränka föreningsfriheten avseende ”terroristorganisationer”. Och det är nu det ovannämnda problemet med den vaga definitionen blir avgörande. För vad ÄR en terroristorganisation? Ja, enligt den nya lagstiftningen från juli 2022 är det en sammanslutning som begår eller förbereder terroristbrott. Och terroristbrott var – som vi såg ovan – sådant som skulle injaga fruktan i befolkningen eller allvarligt destabilisera t ex grundläggande ekonomiska strukturer.

Ett stort antal remissinstanser, bland dem så gott som alla de stora universitetens juridiska expertis, var mycket kritiska till grundlagsförändringen. Man menade att det inte fanns tillräckligt tydliga definitioner av terrorism och att regeringen inte hade kunnat visa på argument för att understödjande av terrorism och terrororganisationer inte redan var kriminaliserat i lagstiftningen. Möjligheten att förbjuda militärt organiserad verksamhet eller förföljelse av folkgrupper torde täcka behovet. Flera påpekade också att föreningsfriheten är en avgörande demokratisk rättighet och att inskränkningar av den måste motiveras och avvägas mot nackdelarna mycket tydligare än vad som var fallet här.

Men det hade den juridiska expertisen inget för, grundlagslagändringen har röstats igenom. Som en följd av det kan vi därför vänta en lag som på olika sätt avser att inskränka föreningsfriheten med hänvisning till kampen mot terrorism.

Att förbjuda ”flaggviftning” är dock omöjligt utan ytterligare en grundlagsändring. Att demonstrera eller hålla möten där man använder sig av fanor och flaggor är opinionsyttringar som skyddas av yttrandefriheten. Men vem vet, håll koll på förslag till nya grundlagsändringar under mandatperioden. Såväl denna grundlagsförändring som som lagen om utrikesspionage gick under de flestas radar.

Det är så vår frihet och våra rättigheter kringskärs, i små, små steg men alltid med en och samma riktning. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Läs remissyttranden här.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

En bref: Nej universitetens stora fråga är inte s k cancelkultur

Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.

Så skrev jag tillsammans med Erika Alm, vicedekan och docent i genusvetenskap vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet på Göteborgs-Postens kultursida den 16 november. Bakgrunden var att den nye utbildningsministern Mats Persson i en debattartikel i Expressen gått ut och föreslagit att regeringen skulle initiera en utredning om förekomst av s k cancelkultur på universiteten. Motivet angavs vara en granskning i TV4 som lyft upp något exempel på vad som skulle kunna utgöra en sådan händelse som avses med ”canceling” (som alltså inte innebär inställt flyg eller tåg). Vi menar dels att ministern letar efter något som han inte kan definiera och som inte heller utgör något avgörande problem inom sektorn, dels att en nytillträdd minister borde ge sig i kast med vad som är de stora problemen för våra studenter och våra unga forskare, nämligen underfinansieringen av humaniora och samhällsvetenskap och de ständigt nya pålagorna som skall kontrollera, registrera, bedöma, utvärdera och rapportera till andra myndigheter och till regeringen.

En av våra poänger var just att med tanke på alla de regler och krav som läggs lärosätena avseende likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering så är det närmast komiskt att påtala att vi ägnar oss för mycket åt sådant. För det är ju ur dessa strukturer som uppmärksamheten på hur vi talar om varandra och agerar mot varandra kommer. Vi har ju båda också ledningsuppdrag och vet att kränkningar och diskriminering hanteras i enlighet med myndighetens handläggningsordningar, svensk lag och arbetsmiljöverkets förordningar.

Det utbildningsministern gör är istället att utifrån anekdotisk bevisning använda sin egen plattform för att intervenera i akademins inte liv, i den frihet under ansvar som forskning och utbildning förväntas ha. Om han nu inte är nöjda med alla de hundratals dokument och rapporter som vi lämnar inom området (likabehandling, arbetsmiljö, jämställdhet, diskriminering m m) så kanske han kan börja med att fatta beslut om dem istället.

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.

En bref: Missnöjesväljarna bestämmer färdriktningen

När globaliseringen ökar under 1980- och 1990-talet minskar skillnaderna mellan de olika alternativens ekonomiska politik, alltså oavsett om regeringarna har olika färg. Partierna kan inte följa upp sin ideologiska retorik i valrörelserna, ideologin får inte genomslag i regeringsställning. För att profilera sig driver partierna i stället kulturella och nationella frågor som rör religion, invandring, kriminalitet eller normkritik. Och den här kulturella politiska dimensionen ökar snarast det ideologiska avståndet mellan partierna. Större avstånd alltså och ändå likartad politik.

Så skrev jag i min krönika i tidningen Dagen ett par dagar efter det svenska valet, den 15 september 2022.

Resultatet av det forskningsprojekt som jag tillsammans med en grupp kolleger under ledning av professor Magnus Hagevi bedrivit talar just för att skillnaden mellan den ekonomiska politik som regeringar faktiskt för minskar, trots att deras retorik signalerar ökat avstånd. Projektet har avrapporterats i den nya boken ”Party realignment in Western Europe” (Hagevi, Blombäck, Demker, Hinnfors och Loxbo)

När globaliseringen ökar under 1980- och 1990-talet minskar skillnaderna mellan de olika alternativens ekonomiska politik, alltså oavsett om regeringarna har olika färg. Partierna kan inte följa upp sin ideologiska retorik i valrörelserna, ideologin får inte genomslag i regeringsställning. För att profilera sig driver partierna i stället kulturella och nationella frågor som rör religion, invandring, kriminalitet eller normkritik. Och den här kulturella politiska dimensionen ökar snarast det ideologiska avståndet mellan partierna. Större avstånd alltså och ändå likartad politik.

Med många partier, flera ideologiska dimensioner och globaliseringens begränsning blir manöverutrymmet litet för alla regeringar. Risken är därför stor att förändringen uteblir. Vilket i sin tur kommer att öka missnöjet. Ledarskap i detta läge vore att kliva av den här uppdrivna karusellen och börja tala om realistiska möjligheter, konkreta mål och att berätta om hur vi kan vara en del av en global omställning av vår ekonomi och vår livsstil så att hela planeten kan överleva. Framtidstro. Framstegsoptimism. Visioner om ett samhälle där fler får del av det gemensamma. Men det vinner man inga missnöjesröstare på, inte lika enkla poänger att spela hem alltså.

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

Motstånd från mitten?

Boken ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) av Per Svensson och Svante Weyler är allt annat än måttfull. Den är passionerad, engagerad och närmast missionerande i sitt budskap: kompromissens lov, mittpunktens evangelium och demokratin som livsform. En gång i tiden fanns något som kallades ”socialliberalism”, dock närmast utrotad idag. Innehållsligt är boken ett försök att återknyta till den ideologiska strömningen. Men fokus ligger dock på demokratin som samhällsfundament.

Som statsvetare sympatiserar jag starkt med tanken att ”mittåt” är det enda rimliga stridsropet i en demokrati, från demokrater. Boken är en kraftig vidräkning med många av våra nuvarande politiska ledare, en vidräkning jag menar är rättvis. Och det är framförallt borgerligheten som får sig en släng av sleven. Förklaringen är inte att författarna är några vänsterideologer, istället lever de efter den gamla devisen att man inte skall göra sig dummare än man är utan istället leva upp till sin förmåga och göra sina egna resurser rättvisa.

Svensson och Weyler menar att den borgerlighet som dominerade efter demokratins införande och särskilt under efterkrigstiden alltid sökte lösningar i mitten (ja, utom högerpartiet då). Och de gör en poäng av att 1968 (som fenomen) drog ”medelsvensson” i smutsen trots att de medborgarna var avgörande för samhällsstabiliteten. För många slutade den individuella revolten i misär, i alla fall om man inte hade ärvda pengar eller gedigen familjebakgrund. En slags bedräglighet som slog hårdast mot de som hade minst. Mitten, eller ”Svenssonlivet” har och hade trots allt sina fördelar. Och var (och är) ofta ett ideal för dem som av olika skäl befinner sig i periferin.

Volymen rymmer diskussioner om dagens brist på social rörlighet, den märkliga klyftan mellan medborgare och forskare å ena sidan och politiskt ledarskap å den andra avseenden svensk skola samt förslag till konstitutionella förändringar i en kreativ blandning som jag saknar inför valet 2022. Och förslagen till åtgärder, på s 167, är utmärkt: Positiv parlamentarism, återupprätta utredningsväsendet, skolfrågan måste lösas, använd skatteverktygen för att dämpa förmögenhetsklyftorna på bostadsmarknaden och fokusera på att åstadkomma social rörlighet.

Jag har två reflektioner:

1. Författarna tenderar att jämställda ”mittenpolitik” till sin form (kompromisser och överenskommelser) med ett visst innehåll. De avvisar tanken på att mitten är detsamma som lika mycket höger som vänster. Men när de använder medborgarnas överväldigande samling i mitten som argument så rör det ju oftast innehållet i politiken, inte formen. Jag tror författarna menar att formen är överordnad innehållet i argumentationen, men då blir kanske inte medborgarnas åsikter ett lika starkt argument för ståndpunkten.

2. Min läsning av boken indikerar att (och det följer delvis av punkten 1) problemet med den bristande förmågan att föra politiken i mitten förklaras av vårt politiska ledarskap. Och på sätt och vis är det till dem boken indirekt är riktad. Vi som läser den förväntas avkräva ledarskapet mogenhet och sans nog att hitta de kompromisser som krävs för att fortsätta utveckla det svenska samhället. Och säga nej till nationell inskränkthet och auktoritär ordning. I slutet av boken nämns Reinfeldts regel för att hålla ihop en borgerlig regering under åtta år – alltid dominera mittfältet. Det är en uppmaning till borgerliga partiledare av alla schatteringar.

Läs och diskutera den här texten, det är den väl värd och det håller den för. Och njut av språket och formuleringarna från skribenter som behärskar både skriftspråket och förmågan att gestalta. Alldeles särskilt skulle jag vilja att politiska förtroendevalda från partier på mittfältet läste den och begrundade dess uppfordrande teser.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.