En bref: Varför kontraktsparlamentarismen inte är ett bra svar på någon fråga

”Sedan flera mandatperioder tillbaka har den svenska riksdagens folkrepresentation blivit alltmer präglad av långsiktiga, på förhand ingångna avtal, överenskommelser och kontrakt. Syftet har varit att sköra regeringar med hjälp av stödpartier skall kunna genomföra politiska förslag som de politiska partiernas eliter på förhand har kommit överens om. Och detta utan att störas av invändningar från vare sig det svenska beredningstvånget eller oppositionen. Den så kallade kontraktsparlamentarismen har hittills nått en höjdpunkt med Tidöavtalet mellan en borgerlig minoritetsregering ledd av Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna.

Konflikten menar jag står mellan partieliternas intresse att inteckna framtiden och den demokratiska legitimitet som återfinns i den brokiga – och ibland bångstyriga – representationen. Och i ivern att undvika extraval tar partierna en, mindre legitim, genväg till makten.”

Så inleder jag en understreckare i Svenska Dagbladet den 31 juli 2026. Syftet med texten är att problematisera, ja till och med att ifrågasätta, den praxis med olika typer av överenskommelser som grund för den svenska regeringsmakten som blivit vanlig på senare år. Jag använder mig både av kollegers forskning kring fenomenet som min eget arbete med 1900-talets franska politik för att ifrågasätta legitimiteten i beslut som fattas över huvudet på väljarna, som är överenskomna långt i förväg och som utgör en form av villkor för att en minoritetsregering överhuvudtaget skall kunna regera.

Jag menar att det finns alternativ i form av den förhandlingsparlamentarism som är vanlig i våra skandinaviska grannländer. Självklart är det ingen enkel situation med åtta partier i riksdagen och med ett valsystem som tillhör världen absolut mest proportionella (även om spärren på fyra procent finns där). Men om partierna istället för att inteckna framtiden tvingades kompromissa sig fram i det parlamentariska arbetet, både med budget och enskilda sakfrågor, så skulle den demokratiska legitimiteten bli större. Då finns möjligheter för hela parlamentets brokiga mångfald att bli delaktig i arbetet. Det vitaliserar representationen, det blir mindre förutsägbart men det kommer även där att uppstå allianser och koalitioner av partier som upplever att de kan lita på varandra.

Visst blir det krångligare och visst blir det trögare. Men demokrati är vare sig ”leverans” (dagens modeord) eller någon form av beställningar där partieliterna klickar i sina alternativ och så blir det så. Demokrati är intressen som representeras och som fajtas med varandra i förhandlingar, samtal, kompromisser, kohandel och ibland också i öppen konflikt. Det är fortfarande den bästa styrelseform vi har kommit på.

Jag avslutar understreckaren med frågan

”Vilket pris är vi beredda att betala för den demokratiska representationen? Med många partier i riksdagen blir hållbara majoriteter svåra att skapa och upprätthålla. I våra skandinaviska grannländer lyckas man hantera förhandlingar i parlamentet efter valet. Om de ideologiska skiljelinjerna är så djupa att man måste skriva detaljerade avtal med partier för att de skall stödja en (minoritets-)regerings politik så är väl frågan om den förda politiken ligger i folkets intresse. I stället är det kanske partieliternas intressen som främst skyddas av kontraktsparlamentarismen.”

Den oemotståndliga myten om mediernas politiska vridning – till höger och vänster

Jag brukar uppskatta att lyssna på det mediekritiska programmet ”Medierna” som sänds i P1. Men i lördags blev jag besviken. Ungefär 20 minuter in i programmet förklarar Anna Hedenmo, länge ankare i Agenda-redaktionen på SvT, att medierna för femton år sedan mörkade nyheter som gynnade SD. Detta visste hon eftersom hon själv hört det hända. Denna anekdotiska bevisning använder Hedenmo sedan för att förklara att den värld som representeras av SD-väljande män inte återfinns i public service (eller möjligen medier i allmänhet, syftningen är oklar). Hennes samtalspartner Viktor Barth-Kron från Expressen fyller i med att program som kulturnyheterna inte rymmer några Tidörepresentanter, att folk som läser humaniora röstar vänster (vilket gör att kulturradio är vänster) samt avslutar med att P3-programledarna inte ”har så mycket balans” (oklart om det är vänster eller höger) vilket uppenbarligen då leder till att innehållet präglas av deras obalans.

Särskilt anmärkningsvärt är samtalet eftersom Hedenmo bara ett par minuter innan talat om sin frustration över att inte ens forskningsresultat anses stå över politiseringen. Och då får man inget alls att hålla sig i, säger hon uppgivet.

Men nu är det ju så att forskningen visar att det inte finns några som helst belägg för vare sig höger- eller vänstervridning i medierna avseende vilka partier som gynnas. Vår mest framstående, nationellt som internationellt, forskare på området, professor Jesper Strömbäck, har i några populärt formulerade artiklar i Magasinet Konkret skrivit om den här myten. Han försöker dekonstruera och vederlägga påståenden med hjälp av, just det, forskning.

På samma sätt har forskare, sagde Strömbäck med två kolleger, visat att det inte är journalister som styr valrörelsen utan istället politiker. Att alltså politikerna i valet 2022 fick prata om det som de ville prata om, inte det som medierna kanske borde bett dem prata om med tanke på väljarnas informationsbehov.

Påståendet att de SD-röstande männen inte får sin värld speglad i medierna faller på sin egen orimlighet då de frågor som är viktigast för dem ständigt är i nyhetsmediernas fokus (brottslighet, bensinpriser, invandring). Med tanke på att den utvidgade mediesfären dessutom i första hand vänder sig till just dessa SD-röstande män blir påståendet än mer märkligt. Vi har ju t o m en jämställdhetsminister som funnit anledning att initiera en utredning om hur den s k manosfären påverkar unga män, ett uppdrag som knappast tillkommit i ett vakuum.

Medierapportering styrs av en mängd olika faktorer – en del av dem relaterar till ägande och finansiering, andra till målgrupper och nyhetsvärdering. Några medier är nischade och andra försöker vara breda. En del journalister är unga, andra gamla. Några är uppvuxna i Sverige, andra någon annanstans. Vissa är män, andra är kvinnor. Några är ingendera. Svepande påståenden av den typ som Barth-Kron och Hedenmo gör i Medierna leder inte till bättre eller sannare rapportering. Tvärtom.

Partiledarna i Almedalen: Vart tog världen vägen?

Hemma efter en intensiv och varm vecka i Almedalen, Visby, på Gotland, där alla partiledare håller tal och mängder av människor deltar i, lyssnar på och diskuterar seminarier som går av stapeln i hundratal varje dag. Jag har lyssnat på sju av åtta tal av partiledarna (inte Daniel Helldén) och konstaterar en nästan total avsaknad av internationellt engagemang. Och detta i kontrast till Almedalens kokande seminaregryta där en mängd internationella frågor var på agendan – som migration, Israel-Palestina och Ukraina för att nämnda några.

Endast Nooshi Dadgostar (V) tog upp Palestinafrågan och dessutom Ukrainakriget i en uppmaning till solidaritet. I övrigt var det jag hörde att omvärlden var osäker, otrygg, farlig, att Trump är oberäknelig och att energiresurserna påverkas av krig och konflikter. Däremot var talen fulla av löften om x antal tusen kronor mer i bidrag eller skattesänkningar, det var vi svenskar hit och vi svenskar dit. Som om just vi på jordklotet hade gjort oss alldeles särskilt förtjänta av en utlandsresa varje år och det ack så utslitna ”Villa, Volvo, Vovve” som återkom hos flera partiledare.

Samtidigt avslutades veckan med exceptionell värmebölja – 30 grader varmt och 90 procents luftfuktighet, rapporter om döda barn i värmen, risk för skyfall och åska både i Sverige och Europa. I Gaza hålls befolkningen med knapp nöd ovanför svältgränsen, vilket tyvärr inte är fallet i Sudan, Israel fortsätter sin offensiv i Libanon och förstör familjers hem, vilket också bosättarna ägnar sig åt på Västbanken. Inget ”Villa, Volvo, Vovve” där inte. USA och Iran påstås ha vapenvila men bomberna faller ändå. I Ukraina har det ryska anfallskriget snart varat lika länge som andra världskriget. Civila dödas nästan varje dag i bombanfall och förödelsen avseende infrastruktur är gigantisk.

Men vare sig klimatpolitiken, biståndspolitiken, internationell migration och flyktingsituationen, fredsarbete, konfliktlösning eller internationella relationer var tillräckligt viktigt för att partiledarna skulle lyfta upp dem i sina tal. Inte heller Europapolitiken var särskilt närvarande. EU och samarbetet mellan de stora blocken i världen – något som är helt avgörande för svenska ekonomi och svensk välstånd – togs inte upp. Tror vi, eller partiledarna, att Sverige är en ö?

Titeln på en av Marguerite Duras romaner – ”En fördämning mot Stilla Havet” – tycker jag passar bra för att karaktärisera fenomenet. Den boken handlar bokstavligt om det hopplösa företaget att freda en plantage från Stilla Havets salta vatten, men förstås egentligen om den fruktlösa kampen för att bibehålla det goda liv som de franska inflyttarna haft under kolonialtiden i Indokina. Är det där vi är? Försöker vi bygga en fördämning mot Stilla Havet? Det gickinte då. Det går inte nu.

Det är inte utan att jag saknar Jan Björklund som så gott som varje år åtminstone började sina tal i de internationella frågorna.

Konservatismens många olika skepnader

Vi lever i en konservativ tidsanda, sägs det. Men vilken sorts konservatism? De radikala förändringar som föreslås och drivs igenom i namn av konservatism förefaller sällan passa särskilt bra ihop mes konservatismens idé om långsamma förändringar. Konservatismens ideologiske fader Edmund Burke skulle sannolikt inte känna igen sig om han kunde avlyssna diskussionerna i Vita Huset eller följa reformarbetet i Rosenbad.

För Burke var nationen ett kollektiv, men inte ett kollektiv i nuet utan ett kollektiv av alla de som gått före och de som kommer efter. Vi som lever nu är bara en länk i den kedjan och kan inte göra anspråk på att omsätt alla våra impulser – konservativa eller ej – i handling. Burke förklarade för sina väljare i Bristol när han stödde den amerikanska frigörelsen från Storbritannien att han ”förvarar era intressen mot era åsikter”. Osedvanligt klokt sagt. Det var det långa perspektivet som skulle avgöra besluten som fattas idag.

Om Burke och en del annat om konservatismen pratar jag med statsvetarkollegerna Andreas Johansson Heinö (Timbro) och Katarina Barrling (Uppsala universitet) i Filosofiska Rummet, Sveriges radio P1. Kan avlyssnas här https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-spaning-efter-konservatismens-trender-och-politiska-utmaningar–2

Vill du höra mer om politiska ideologier och undertecknad så kan du också lyssna på programmet om liberalismen https://www.sverigesradio.se/avsnitt/pa-spaning-efter-liberalismens-trender-och-politiska-utmaningar

Både i Filosofiska rummet och i andra forum dyker termen ”nationalkonservatism” upp,, liksom begreppet ”nationalkonservativ partifamilj”. Under många år har det begreppet haft svårt att vinna gehör, men enligt min mening är det exakt det som vi talar om när vi talar om Sverigedemokrater, Rassemblement National, Alternativ für Deutschland m fl. Vad som förenar dem ideologiskt är just nationalkonservatism men med vad förledet ”modern” också säger, en ny tappning.

I min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas 2014) argumenterade jag starkt för att benämna ideologin just så – och jag kan konstatera att kapitlet i min bok inte alls tappat i aktualitet. Beskrivningen och den generella diskussionen om dessa partiers ideologiska innehåll och deras framgångar skulle kunna skrivas i det närmaste på samma sätt idag, 12 år senare.

Ge konservativa väljare ett demokratiskt alternativ!

Häromdagen var jag på seminarium och lyssnade på en dansk kollega från Aarhus, Suthan Krishnarajan, som berättade om sin pågående forskning kring demokrati. Han hade genomfört ett omfattande experiment som visade att det bästa sättet att främja valet av politiska ledare med pålitlig demokratisk anda är att ge utrymme för medborgaren själv att förklara sig vara lojal med demokratiska värden och processer. Krishnarajan menade att om en medborgare får välja mellan en kandidat med ”rätt” politik men odemokratiskt beteende å ena sidan och en kandidat med ”fel” politik men demokratiskt beteende så väljer många av oss trots allt politiken först. Tyvärr kan det ju leda till att demokratin urholkas som i Ungern eller USA.

Många är de som försökt undervisa eller utbilda medborgarna i demokrati men metastudier av dessa försök visar att det knappast fungerar. Men Krishnarajan pekade på en annan väg – om vi medborgarna själva först får en möjlighet att uttrycka vår demokratiska tillhörighet så tycks vi mer benägna att inte se mellan fingrarna med korruption, repression och rundande av demokratiska institutioner. Som några av seminariedeltagarna påpekade så ger ett sådant förfarande medborgarna egenmakt, eller på engelska ”agency”. Inga pekpinnar och inget uppfostrande tilltal, istället en tilltro till att var och en av oss faktiskt innerst inne vet vad som är rätt och fel.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på Pierre Mendès France, den franske politiker jag ägnat en hel del forskningsmöda åt. Hans superkraft var, sa många kring honom, var just dialogen och att i den ta medborgarna på allvar. I sina möten i valkretsen Louviers på 1930-talet mötte han väljare inte för att trumfa igenom en färdig uppfattning (talepunkter…) utan för att i dialog lyssna, svara och förklara.

En annan tanke som väcktes genom seminariediskussionen var att om valet mellan en demokratisk kandidat och en politiskt ”rätt” kandidat är väldigt långt ideologiskt så blir antagligen tröskeln högre för att stödja demokratin framför den önskade politiken. Jag kunde inte låta bli att ägna en tanke åt den europeiska moderata höger som låtit sig slutas i den odemokratiska extremhögerns famn istället för att vara ett demokratiskt alternativ för konservativa, nationalistiska väljare med en önskan om starka auktoriteter och ordningar. Varför gav ni inte dem ett alternativ? Hur kunde ni svika både dessa väljare och demokratin?

När demokratin fick sitt genombrott var den moderata högern avgörande för att systemet skulle vinna acceptans. Det var genom att peka på möjligheten att via demokratin få stöd för de egna värderingarna (istället för risken för revolution då…) som konservativa väljare i europeiska stater kunde vinnas för demokratin. Om detta har Daniel Ziblatt skrivit en fantastisk bok; Conservative parties and the birth of democracy.

Men frågan återstår, hur tänkte ni, Europas socialkonservativa, värdekonservativa och moralkonservativa partier när ni flirtade med eller kastade er i famnen på radikalhögern i dess olika former – en rörelse som från sin första början uppvisat sina odemokratiska böjelser? Ni hade allt att vinna på att uthålligt stå kvar där ni stod, på insidan av den demokratiska demarkationslinjen. Men den kortsiktiga vinsten av makt var alltför frestande.

Arvid Lindman, statsminister 1928-1930 efter den allmänna rösträttens införande, konservativ partiledare som tog skarpt avstånd från både nazism och fascism.

Partiledare utan partier – men med fanclub?

Under de senaste 25 åren har trenden som statsvetare kallar ”dealignment” (avföljande) förvandlat det europeiska (och amerikanska) politiska landskapet. När statsvetarna på 1950-talet insåg vikten av partiidentifikation för att förklara utfallet av politiska val var det en avgörande vetenskaplig insikt. Men när vi idag ser hur partiidentifikationen fragmentiseras är det en lika viktig insikt. Västvärlden har sett en utveckling där medborgarna lämnat de traditionella partierna, uppkomna ur de grundläggande skiljelinjerna från demokratins barndom, för att delvis återansluta sig till nya partier. Regionala partier, nya gröna partier och sedan ett par decennier nationalistiska partier. Men förändringen är djupare än så.

Någon sa för en tid sedan till mig att det finns inga partier som har ledare längre, det är snarare ledare som har partier. Och det ligger en del i det. Dagens partier har i stor utsträckning blivit en form av fanclub till den som för tillfället är ledare. Statsvetare har i alla tider sagt att partiledare har liten betydelse för väljarnas val av parti, och även om betydelsen har ökat så är det fortfarande sant att väljarna uppger andra ting som skäl för sitt partival. Men eftersom andra strukturella förändringar har försatt partierna i en ny roll har ändå ledaren fått en mycket större betydelse.

Allt färre medborgare är engagerade i ett parti, allt färre ser sig som anhängare av ett visst parti, allt färre partier styrs av sina medlemmar och den digitala utvecklingen har satt ett enormt fokus på partiledarens direktkontakt med medborgare, utan mellanhänder som partimedlemmar. Men väljarkåren är också allt mer påläst, kunnig och har förmåga att hantera komplexa politiska frågor utan att använda sig av de kortkommandon eller genvägar som utgörs av partiideologier eller partiprogram. Sammantaget blir partiledaren – personen, ansiktet, kapaciteten, tilltalet – allt mer i fokus.

Vi har sett den här personaliseringen i många högerextrema partier – till exempel Jordan Bardella i Nationell Samling i Frankrike och Geert Wilders i Frihetspartiet i Nederländerna. Men också senast i det danska valet där Lars Lökke Rasmussen var valets segrare utan att han egentligen vann några väljare alls.

I Sveriges Radios program God morgon Världen söndagen den 29 mars fick kollegan Jenny Madestam frågan om hur Folkpartiets/Liberalernas gamla partiledare hade hanterat en situation som dagens. Hennes svar var just att pressen på partiledare idag är oerhört mycket större än då. Partiledaren skall vara med överallt och vara ansiktet utåt för allt som partiet gör och står för. Därav också att förhandlingen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna egentligen var en uppgörelse mellan Simona och Jimmie. Vi har fått ett partisystem som består av partiledare med var sin fanclub.

Läs mer om ledare utan anhängare i boken ”Leaders without partisans. Dealignment, media change and the personalization of politics.”

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti, eller?

Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.

Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.

Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.

Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?

Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.

*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.

Simona Mohamsson

Nej, Sverige skall inte ha kärnvapen, men ett internationellt fredsarbete.

Det råder inte fred i Sverige, sa statsminister Ulf Kristersson på Folk och Försvar tidigare i år. Men tillade att det inte betydde att vi var i krig. Det kändes ju betryggande. Inte.

Jag växte upp under kalla kriget. Sverige hade då världens fjärde starkaste flygvapen. Jag kom att under en kort tid i tjugoårsåldern vara flyglotta. Utbildad på FV UNDS (Flygvapnets underrättelseskola) förlagd till Bråvalla men jag utbildades också på F7 Såtenäs. Jag skall inte sticka under stol med att jag var rätt stolt över det. Jag var en del av vårt svenska försvar, ett försvar som skapade självförtroende. Sverige hade allmän värnplikt, möjligheten att mobilisera närmare en miljon soldater och ett särskilt starkt kustförsvar. Men ingen jag kände skulle påstått annat än att vi var ett land i fred. Vi var väldigt mycket ett land i fred.

Parallellt med det starka försvaret hade Sverige också ett fredsarbete. Sverige hade nedrustningsambassadörer som Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Alva Myrdal. Och var pådrivande i arbetet för kärnvapennedrustning. Jämsides med ett starkt försvar och en grundläggande idé om självförsörjning drev Sverige alltså också en säkerhetspolitisk linje som utgick från att minska spänningar, kontrollera kärnvapen, kemiska vapen och andra massförstörelsevapen.

Idag har Sverige ett avsevärt svagare försvar, även om det är under uppbyggnad, som är mindre folkligt förankrat eftersom vi slopat allmän värnplikt (istället totalförsvarsplikt) och en självförsörjningsgrad som ligger lägre än våra grannländer. Samtidigt skickar regeringen ut den gamla broschyren ”Om kriget kommer…” i ny tappning och reklamen för vevradio poppar ständigt upp i sociala medier. Vi skall vara på tårna för vi lever ju ”inte i fred”. Som om själva pratet skulle göra oss tryggare. Det är precis tvärtom.

Att skapa rädsla hos en befolkning leder inte till något gott. Allt tal om det extrema säkerhetspolitiska läget får mig att undra var våra ministrar sagt under Kubakrisen 1962 eller vad tyckte om NATOs utplacering av kärnvapen i Tyskland under 1980-talet? För att inte tala om ubåtsjakterna vid samma tid. Ja, vi har ett krig i närområdet och vår plikt är att stötta och hjälpa Ukraina att stå emot Ryssland. Vi har en svekfull allierad i Washington vars agerande försämrar både Ukrainas situation och trappar upp spänningen internationellt. Vad är då en svensk regerings viktigaste uppgift? Att skapa tillit till vår förmåga, att tänka långsiktigt på vår självförsörjning av energi, mat och sjukvårdsmateriel och att fortsätta arbetet för nedrustning, fredlig konfliktlösning, stöd till folkrätten och till alla de internationella institutioner som bygger på den.

I april kommer den elfte konferensen för översyn av arbetet med icke-spridningsavtalet för kärnvapen att hållas i New York. Sverige är en del av Stockholmsinitiativet vars syfte är att ”skapa politiskt stöd för en pragmatisk och resultatinriktad agenda för kärnvapennedrustning”. Då kan vi inte ha ett Sverige som talar om att skaffa kärnvapen.

Den ”misslyckade integrationen” är en myt

För nu mer än 25 år sedan publicerade jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur). I den konstaterade vi att den s k integration av de invandrare som kommit till Sverige från mitten av 1960-talet och fram till mitten av 1990-talet kanske inte blivit helt som det var tänkt. Fyra kategorier brukar ses som centrala – social, ekonomisk, kulturell och politisk integration.

Vi menade att det fanns tecken på en ökande marginalisering, vilket delvis berodde på att det politiska Sveriges uppfattning om integration före 1980 i princip var assimilering. Några särskilda åtgärder för dem fanns inte. Genom de invandringspolitiska målen från 1975 hade särartsprincipen gällt för dem som kom under 1980-talets flyktinginvandring, bland annat stora grupper som flydde från kriget Iran-Irak. Visserligen var jämlikheten överordnad men framför allt tryckte den nya politiken på bevarandet av kulturell särart och minoritetstänkande. Den politiska integrationen via svenskt medborgarskap och därav följande plikter och rättigheter var den som lyckats bäst noterade vi. Och genomgående konstaterade vi att det var kvinnorna som hade det svårast att bli delaktiga av det svenska samhället.

För alltså mer än 25 år sedan visste vi det fanns problem med bostadssegregering, låg utbildningsnivå och kvinnors utanförskap. Gjordes då ingenting? Jodå, i slutet av 1990-talet kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen stora proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” framtagen av dåvarande biträdande inrikesministern Leif ”Blomman” Blomberg (det fanns en sådan då). I den skissades på en helt ny väg – en integrationspolitik. Det är ett steg bort från de tidigare idéerna om statligt stöd för särart och siktar mer mot egenförsörjning och det vi idag kallar integration. Alltså inte en politik som handlar om invandringen till landet, om asylrätten eller utlänningslagen, inte heller om vilka mål om jämlikhet eller kulturell särart som invandrarna skulle uppnå i Sverige. Nej, det är nu vi på allvar får en statligt organiserad integrationspolitik. Jag skulle säga att ingen efterkommande proposition i ämnet har varit lika genomarbetad och lika ambitiös. Nu skulle staten ta ansvar för både anti-diskrimineringsarbete och ekonomiska förutsättningar att få arbete och utbildning. Bevarandet av de egna kulturella sederna låg på invandrarna själva. Modersmålsundervisningen har dock hela tiden setts som en avgörande fråga för barn till utlandsfödda föräldrar – språkkunskaperna ger kontakt över generationsgränserna och tillgång till den egna familjebakgrunden. Den åtgärden kan därför inte ses som en särartsfråga utan tvärtom som en möjlighet till förankring i Sverige.

Beslutet i riksdagen blev i enlighet med utskottets önskan, nämligen följande:

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken. Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp ska begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. En nyhet var därvid att kommunerna fick möjlighet bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram. Det integrationspolitiska arbetet ska inriktas bl.a. på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället. En ny myndighet ska inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället.

Den nya myndigheten? Integrationsverket. Jaha, men vad hände med det? Jo det lade Centerpartiet ned när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Från att ha stött inrättandet tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bytte partiet fot efter regeringsinträdet.

Personligen tror jag att nedläggningsbeslutet var ett dåligt beslut avseende integration av invandrare i vårt land. Kunskapsläget försämrades och idag har vi en dålig bas för att dra slutsatser om politiska åtgärder som fungerar. Regeringen Reinfeldt öppnade för en ökad arbetskraftsinvandring och några år senare lades arbetsförmedlingen ut i privat regi. Detta trots att vi vet att nyligen invandrade med flyktingbakgrund har det svårt med kontakter med det svenska samhället och därmed svårt att hitta vägar in i jobb. De privata utförarna klarade inte detta, och inte så mycket annat heller visade det sig.

Nu pratar alla om misslyckad integration. Men faktum är att vi vet väldigt lite om det, någon myndighet som har koll finns inte längre och invandringen är allt mer mångfacetterad. Mycket tyder emellertid på att den ekonomiska integrationen (sysselsättning) är avsevärt bättre än för 25 år sedan, att kvinnornas situation uppmärksammas mer idag, att barnen till de som invandrat i många delar har högre utbildning än sina svenskfödda generationskamrater, att det politiska engagemanget har inte minskat även om det är lägre än hos svenskfödda, att önskan att bli medborgare är lika stark men Migrationsverket missköter hanteringen och att sysselsättningsnivån för utlandsfödda är högre i Sverige och tiden till första jobbet kortare än i andra europeiska länder. Mångfalden är redan på plats i samhället – med mer än 20 procent utlandsfödda blir snart befolkningen en mix av kulturella vanor. Om vi räknar in alla barn och barnbarn till utlandsfödda som kommit hit sedan 1960-talet i gruppen med rötter utomlands närmar sig andelen nog 40 procent av befolkningen.

Diskriminering, segregation, språksvårigheter, främlingsfientlighet och kort utbildning är fortsatta hot mot integrationen. Kanske är det där politiska åtgärder behövs? Som Per Strömblad visade för 20 år sedan, eller Maria Tyrberg lyfte fram för några år sedan i sina avhandlingar. Just nu går den politiska utvecklingen åt andra hållet – ökad exkludering, ökad betoning på olikhet och högre krav för att etablera sig långsiktigt i vårt land.

Men om vi tittar på den generation som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar (eller har far- och morföräldrar med utländsk bakgrund) så är vare sig utbildning eller språk längre några barriärer. Så, visst finns det häckar att hoppa över fortfarande, men jag skulle vilja påstå att de är färre och lägre idag än de var på 1990-talet. Kanske kan vi kasta myten om den misslyckade integrationen på sophögen.

Ett fönster mot en ljus framtid? (Bild från Paris, Seinen)

Idéer om nationen: Var Algeriet Frankrike eller något annat än Frankrike?

När Frankrike 1954 förlorade överhögheten över Indokina (nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja) var det en militär förlust. I juni 1954 valdes en ny premiärminister, Pierre Mendès France, som tog på sig uppgiften att på en månad hitta en lösning som gjorde det möjligt för Frankrike att lämna Indokina. Och så blev det, den 20 juli kom de s k Genèveavtalen till stånd, med stöd av stormakterna men utan deras explicita underskrifter.

För Frankrike var förlusten av Indokina inte så mycket en kris för nationen som för militären. Indokina hade ändå varit en del av det franska imperiet som inte var avgörande för bilden av Frankrike som nation. För alla bofasta med franska rötter som befann sig i Indokina var det naturligtvis en svår tid. Om att leva som fransk familj i Indokina har Marguerite Duras skrivit, bland annat i den fina ”En fördämning mot Stilla Havet”. Men när kriget i Algeriet började i november 1954 var hotet mot den egna nationella självbilden mycket starkare än vad kriget i Indokina någonsin varit. Algeriet var ju en del av Frankrike. Eller hur var det med den saken? Om detta har jag skrivit i den vetenskapliga artikeln ”France and Algeria: ideas of the nation in the French political elite discourse 1954–1956” nyligen publicerad i tidskriften Journal of Political Ideologies.

Juridiskt var Algeriet uppdelade i departement som var inordnade i Frankrike på samma sätt som departmenten på den europeiska sidan. Sedan tidigt 1800-tal hade fransmän från Europa flyttat till Algeriet för att odla vin, grönsaker, starta företag eller arbeta inom olika industri- och handelssektorer som växte fram under 1900-talets början. Algeriet var på en och samma gång en del av Frankrike och en del av det franska koloniala imperiet. Inom den post-koloniala forskningen ses den nationella självbilden vara präglad av en kolonial struktur, en hegemoni, så att eventuella motsättningar eller alternativ försvinner. Ett sådant exempel är Robert Gildea som menar att kolonialismen är den konstituerande strukturen i den franska nationella självbilden. Ett krig som det i Algeriet – och för den delen i Indokina – utlöser därför en identitetskris. För andra, som historikern Todd Shepard, är det snarare den franska förmågan att omformulera den nationella identiteten efter att ha förlorat Algeriet som står i fokus. En omformulering som han då menar sker med hjälp av idén om republiken och som därför utgår från att bevara en icke-kolonial identitet. Alltså ungefär så här: ”När Algeriet var en del av Frankrike så var det Frankrike men nu när vi förlorat det så vet vi ju att det egentligen inte alls var en del av republiken Frankrike eftersom republikens värden inte hade impregnerat Algeriet.”

Mina studier av Pierre Mendès France tid vid makten, under Algerietkrigets inledande år, 1954-1956, visar att det fanns flera olika tolkningar av nationell identitet i den politiska eliten. Det var inte så att den koloiniala hegemonin omfattade elitens tänkande helt och hållet, och det var inte så att den nationella identiteten kunde omformuleras just då. Istället fanns det en kamp mellan olika idéer om nationen, både juridiska och kulturella, inom den lilla grupp franska politiker som hade att fatta beslut om såväl sociala reformer som militära förstärkningar till Algeriet.

Jag har gått igenom privata och officiella samtida dokument och analyserat de motstridiga uppfattningarna som kom till uttryck i interna överläggningar och korrespondenser. Även om premiärminister Mendès France i krigets efterdyningar framhöll att Algeriet varit en del av Frankrike, innebar detta inte att han förespråkat en kolonial överhöghet från Paris över Algeriet. Att skilja på juridisk, territoriell och kulturell identitet var främmande. På samma sätt hade man i diskussionen svårt att förhålla sig till grupper som talade franska och var muslimer, eller inte var muslimer men inte franskättade, eller de algeriska judarna – för att nämna några komplexa identiteter. Dessa ideologiska skillnader var av avgörande betydelse för krigets fortsättning. Såväl inom regeringskabinett som utanför dem fördes diskursiva strider om vilka som skulle inkluderas i en fransk respektive algerisk nation, i medborgarskapet och i den politiska gemenskapen.

Efter 1957 var i praktiken saken avgord, kriget hade eskalerat och idén om att Algeriet var en del av Frankrike på jämlika villkor hade försvunnit. Istället var det koloniala logiken som vann, genom de maktresurser som militär och ekonomiska intressen gjorde bruk av. Men det hade inte behövt bli så. Att Charles de Gaulle (av alla) sedan blev den som lyckade frigöra Frankrike från detta förödande krig och omformulera den franska nationen är en annan (men likväl intressant) historia.

Frågan om vem och vilka som hör till en nation har inte upphört att vara viktig. I den svenska politiska debatten är frågan oupphörligt återkommande. Skall vi följa idealen från Mendès France så är den nationella identiteten knuten till politiska institutioner och medborgarskap, inte till territoriella eller etniska gränser, inte heller till historiska band. Nationens förmåga till sociala reformer och ekonomisk tillväxt menade han var mer avgörande för den nationella identiteten än gemensam historia eller kontroll av ett visst territorium. Kanske något att begrunda för den svenska politiska eliten av idag.