Är det skillnad på våldsbrott och våldsbrott?

Jag har länge reflekterat över en märklig obalans i den svenska debatten om brottslighet – gängskjutningar fyller alla medier alla dagar i veckan. Den politiska debatten kan inte kräva tillräckligt mycket av längre straff, mer repression och hårdare tag mot alla dessa unga män. Även om det dödliga våldet har ökat de senaste åren i Sverige så är nivån inte exceptionell. År 2007 låg t ex enligt BRÅ på samma nivå som 2020 avseende dödligt våld per 100 000 invånare. Och konsulterar vi framlidne Hanns von Hofers sammanställning av historisk statistik över brottslighet syns det tydligt att ökningen av antal döda per 100 000 invånare till följd av våld ökar från 1950-talet i jämn takt, för att sjunka under 1990-talet och sedan öka igen.

För undvikande av alla missförstånd, detta är inget försök att förminska konsekvenserna och smärtan som tillfogas vårt samhälle och enskilda individer av den typ av brottslighet som benämns ”gängskjutningar”. Men vi behöver flera perspektiv för att öka tryggheten i vårt samhälle.

Biträdande chefen för EUROPOL besöker Sverige och säger så här till TT:

– Alla länder är olika. Men den typ av problem vi ser i Sverige är sådana som vi kan hitta även i andra europeiska länder. Det är inte en unik situation, säger han och fortsätter:

– Jag kan förstå att för svenskar är det en tydlig förändring jämfört med tidigare, men det är en situation som kan kännas igen från andra länder. Jag vill inte säga att situationen är värre än någon annanstans.

(Svenska Dagbladet 17 september 2021)

När jag läste lokaltidningen igår för den plats där jag befinner mig togs tre allvarliga brott upp som nu avslutats med dom: 1. En välkänd våldsman hade helt oprovocerat misshandlat en person på gatan som försökt hjälpa honom att inte krocka med lyktstolpe. Den misshandlade mannen får sannolikt hjärnskador och men för resten av livet. 2. Ett berusat par blev irriterad på en äldre man på en restaurang (enligt övriga gäster helt utan anledning) och mannen i paret försökte döda den äldre mannen med kniv. Han lyckades nästan, men mannen överlevde. Även han kommer att få bestående, sannolikt allvarliga men, för resten av livet. 3. En berusad man hotade och misshandlade en femåring som befann sig utanför en butik med sin cykel. Vem som helst förstår att en femåring aldrig glömmer en sådan sak. Mannen hotade också att döda en kommunal tjänsteperson som skulle hantera ett ärende i relation till mannen.

Alla dessa gärningspersoner är dömda i första instans. Alla överfall har varit oprovocerade och offren har varit okända för gärningspersonerna. De här brotten är uppklarade. Ingen har dött till följd av våldet. Av tidningsuppgifter att döma rör det sig i alla tre fallen om berusade eller påtända ensamma män i medelåldern. Det finns ingen uppgift om gäng, klaner, familjer eller heder.

I Sverige utgörs den allra största delen av våldsbrottsligheten av den typ av händelser som lokaltidningen skriver om. Det finns ingen kategori så överrepresenterad i brottsstatistiken som kategorin män. Och det finns ingenting som samvarierar lika starkt med våldsbrott som alkohol och narkotika.

Varför handlar inte den politiska debatten och de föreslagna lösningarna om tillgången på narkotika (ecstasy har exploderat på den svenska marknaden pga en märklig lagändring för ett antal år sedan, mer om det Sveriges Radios ”I lagens namn”), alkohol eller om maskulinitet? Varför talar vi så lite om gärningspersoners psykiska status (till viss del en konsekvens av missbruk)? Var finns de långsiktiga åtgärderna mot de män som upprepat och återkommande utsätter sin omgivning och sin familj för våld och hot? Är det skillnad på brott och brott?

Missförstå mig inte – de ungdomar som dör av skjutvapen skall ha upprättelse för det brott de utsatts för och de unga män som tar sig rätten att förstöra tonårspojkars liv skall ha kännbara påföljder. Men – varför detta tunnelseende hos beslutsfattare, lagstiftare och debattörer?

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Demenssjukdomen som ett ödesdrama

Efter en lång filmtorka med anledning av pandemin kan vi nu gå på bio igen. Själv hade jag möjlighet att se filmen ”The Father” för ett par veckor sedan på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Personligen blev jag starkt berörd av filmen och av de båda huvudrollsinnehavarna Anthony Hopkins och Olivia Colman. Till min glädje hade jag inte läst några recensioner, bara korta positiva meningar, vilket gjorde att jag kom med öppet sinne till filmen. Noterar att många recensioner avmystifierar och dekonstruerar filmen på ett sätt som tar ifrån tittaren möjligheten att så att säga gå in i filmen på allvar.

Med egen nära erfarenhet av den typ av demenssjukdom som filmen fokuserar fick jag nästan déjà vu-känsla av många scener. För första gången ser jag en konstnärlig framställning av demens, och av den värld som uppstår kring den sjuke, som inte bara är trovärdig utan också rymmer en respektfull medkänsla. En demenssjuk person är inte någon att tycka synd om och förminska, utan en människa som drabbats av en psykiatrisk sjukdom. Demenssjukdom yttrar sig också på så många olika sätt, redan nu finns ju en diskussion om att Alzheimers sjukdom inte är en utan minst fyra olika. Om tio-tjugo år är kanske den etiketten ett minne blott precis som den förfärliga termen ”senildemens”.

Den vård som erbjuds demenssjuka i vårt land är alltför fokuserad på omhändertagande, tillrättaläggande och egna val. I alldeles för liten utsträckning tar svensk äldreomsorg hänsyn till demenssjukdom kräver sjukvårdsinsatser, både fysiska och psykiatriska. En fysiskt skör 90-åring behöver förmodligen grundläggande hjälp med praktiska ting som tvätt, mat och städning, i viss mån personlig hygien och omvårdnad. Men en demenssjuk person behöver medicinsk kompetens och ett särskilt bemötande för att överhuvudtaget kunna fungera i sin verklighet. Filmen ”The Father” gestaltar precis hur komplex och svårbemästrad den situationen är.

Och filmen ger relationen far-dotter en egen roll på ett sätt som jag uppskattade mycket.

Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.

Den lusofona världen – om Portugal och kolonialism

På en jämn födelsedag förra året fick jag boken ”Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” av journalisten Henrik Brandão Jönsson i present. Inte förrän nu har tiden medgivit att boken blivit läst. Så mycket roligare då att läsupplevelsen blev så god! Boken är en exposé, vägledd av de sju dödssynderna, över Portugals koloniala historia och hur den har skapat moderna globala mötesplatser. Som Jönsson skriver så är denna den av världen skamligt underrapporterad, mycket på grund av bristande språkkunskaper menar han.

Visserligen är det många kolonialmakten – som Storbritannien och Frankrike – vilka haft välden i vilka solen aldrig går ned. Men bortsett från den detaljen är Jönsson pregnant, glasklar och lättfattlig kring oerhört invecklade och tragiska historiska händelser. Allra mest uppskattar jag den icke-moraliserande berättartekniken som låter läsaren själv fälla omdömet – en teknik alltför få journalister idag verkar behärska. Den hederliga reseskildringen blir här uppdaterad och ett verktyg i en skarp analys av historia och globalisering.

Jönsson gestaltar också platserna väl – jag har aldrig besökt Goa eller Macao och ändå framstår de levande för mig. Blandningen av detaljer och samhällsanalys lyfter texten och skapar mening åt en bok som denna. Väl sammanhållen, fokuserad (en person som förmår välja bort?) och faktiskt lättsam trots komplexa och tunga berättelser. Berättelserna ger också insikter om andra delar av världen; om Goa får vi också veta en del om den israeliska militären, om Brasilien en hel del om slavhandel och om Macao en hel del om Trump och Kina. Dock uppfattar jag då och då att författaren kryddar sina betraktelser med en knivsudd machismo. Det är onödigt då rätten smakar utmärkt som den är.

Det enda jag saknar är – kartor! Varför kunde vi inte få visuellt stöd till de relevanta vandringar, promenader, flyg, tåg- och taxiresor som utgör bokens motorer?

En utmärkt bok för sommardagar i hammocken liksom för mörka höstkvällar.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/m80zj5e6lq8s3368jwfl/D-r_solen_aldrig_g-r_ned_9789127167643.jpg

Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.

En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Regeringskrisen: En latent spänning har blivit ett öppet drama

Svensk politik är ovanligt, men inte oväntat, turbulent just nu. De konflikter som spelas upp inför öppen ridå just nu, med ett hot om misstroende initierat av Vänsterpartiet och snabbt understött och därmed implementerat av Sverigedemokraterna, är resultatet av en latent spänning som krävt mycket kraft att hålla tillbaka.

Vänsterpartiet blåser till strid på rätt fråga ur ett partistrategiskt perspektiv, både ideologiskt och taktiskt då marknadens roll i bostadspolitiken är en central fråga för partiet (och en tydlig vänster-höger-fråga) och då väljare som hyr sin bostad är överrepresenterade i Vänsterpartiets väljarkår. Lägg då till att partiledaren Nooshi Dadgostar har bostadspolitiken som ett av sina politiska ”expertområden”. Partiet har också förvarnat om att fri hyressättning/marknadshyror skulle kunna bli en konfliktfråga.

Det är också rimligt att Vänsterpartiet till slut inte vill vara med och hålla tillbaka den latenta spänningen i svensk politik. Frågan var snarast vid vilken tidpunkt i processen det skulle ske. Partiet har aktivt ställts utanför allt inflytande, trots en lång historia av stöd – och även inflytande i – till socialdemokratiska regeringar. Få bedömare har tidigare ansett att det inflytande som Vänsterpartiet utövat har lett Sverige i extremistisk, odemokratisk eller särskilt ansvarslös riktning. Men sedan frågan om Sverigedemokraternas samarbetskapital kommit på bordet – framförallt genom de borgerliga partiernas agerande – så har frågan om Vänsterpartiets inflytande också blivit en avgörande, och giftig, fråga i svensk politik.

Det är Sverigedemokraternas pariastatus som parti (alltså att ingen har velat samarbeta med dem politiskt) som lett till att också Vänsterpartiet måste hållas borta från inflytande över regeringspolitiken, nu och framåt hypotetiskt. Om Centerpartiet, och framför allt Liberalerna, skulle kunna ta avstånd från Sverigedemokraterna så måste de för sin interna trovärdighets skull också avväpna Vänsterpartiet (vilket Januariavtalet gjorde). Vänsterpartiets utvisning från politikens finrum handlar således om Sverigedemokraternas anspråk på inträde i detsamma.

Problemet är ju bara att Vänsterpartiet under lång tid har samarbetat med och haft inflytande i socialdemokratiskt ledda regeringar. Nu har Vänsterpartiet tröttnat på sin nya förvisade pariaroll på extremkanten och utlöser det drama som legat latent under lång tid. Naturligtvis är det paradoxalt att partiet gör det genom att politiskt legitimera det parti som Vänsterpartiet står kanske allra längst ifrån ideologiskt och vars ”skuld” det är att Vänsterpartiet hamnat i kylan. Men ibland är min fiendes fiende just därför också min vän.

En ny midsommarkris? Ja, åskmolnen tornar upp sig.