En bref: Twitters avstängning av Trump hotar inte demokratin

President Trump och liknande röster använder ju just dessa mediala kanaler för att undvika den traditionella journalistiken. Det är därför helt konsekvent att Trump oavlåtligen förtalat journalister och vägrat svara på deras frågor. Att då se avstängningen som ett hot mot demokratin faller på sin egen orimlighet.

Så skrev jag i Borås Tidning i en söndagskrönika den 24 januari 2021. Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari blev dåvarande president Trumps uppvigling via sociala medier för mycket även för dessa kommersiella nätföretag. Och genast uppkom en diskussion om huruvida det faktum att flera sociala medier (Twitter, Youtube) stängt ned hans konton var ett hot mot demokratin.

Jag har med viss förvåning noterat att diskussionen om yttrandefrihet glidit ihop med frågan om friheten på internet. Men också att få aktörer inser vilken roll journalistiken fyller i en demokrati (och det är faktiskt inte primärt yttrandefriheten). Varje medborgare i en demokrati har ett skydd för sina åsikter och för sin rätt att uttrycka dem, stat och myndigheter får inte hindra oss att hysa eller framföra även upprörande uppfattningar (det finns gränser men de kan vi bortse från här). Men den rättigheten innebär inte att var och en har rätt att kräva plats på nätet (eller i radio, TV, digitala kanaler m m) för sina uppfattningar. Jag beklagar att internet i stor utsträckning blivit så monopoliserat att stora företag helt dominerar vår offentliga diskussion. Men just det är sällan i fokus för granskande journalistik.

Journalistik i meningen granskning och värdering av maktutövning och samhällsförändringar är oundgängligt i en demokrati, både för att medborgarna skall få en bred bas för sina politiska val och för att all maktutövning måste kontrolleras. Men det är inte det president Trump sysslat med på Twitter. Snarare tvärtom faktiskt.

En bref: Och efter pandemin…

Förhoppningsvis förstår vi nu hur många erfarenheter i livet som bygger på mänskliga möten och gemensamma mänskliga ansträngningar i tid och rum. Vi är många som saknar teater, konserter och opera liksom gudstjänster. Jag tror att vi kommer att värdera varandra på ett nytt sätt och värdera de yrken och insatser som kräver mänsklig närvaro på ett annat sätt.

Så skrev jag i går i söndagens ledarkrönika den 27 december 2020 i Borås Tidning i en text som försökte sig på att berätta något om den framtid som sannolikt möter oss på andra sidan vaccineringen.

Det är ett stort ljus i en lång mörk tunnel att vaccineringen av svenskarna nu har kommit igång. Men som jag argumenterar för så tror jag inte att tillvaron blir som den var bara för att restriktioner försvinner och sjukdomen covid-19 reduceras till ett bland många influensavirus. Nej, jag tror på allvar att arbetsliv och umgänge har förändrats på ett irreversibelt sätt. Och jag tror och hoppas att vår förmåga att uppskatta de mänskliga mötena har ökat – något som kanske ger oss anledning till större urskiljning när vi träffas. Vem och vad prioriteras för ett fysiskt möte och vilken fråga kan hanteras via videosamtal?

För att inte tala om alla dem som utför uppgifter som endast delvis eller inte alls kan utföras digitalt. Även om digitaliseringen kan vara goda verktyg (och är) i t ex många vårdyrken eller transportbranschen så krävs det en närvaro på platsen som mycket kontorsarbete inte kräver. Låt oss hoppas att den skillnaden inte leder till större ojämlikhet utan istället till att vi värderar den fysiska närvaron högre, som något exklusivt jämfört med alla (tyvärr ofta trista) digitala möten vi genomfört de senaste månaderna…

Ljuset är på väg tillbaka och med det kommer också vaccinet.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.

En bref: Allhelgonahelgen också för de levande

De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.

Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.

I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.

För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Hur demokratier dör. En bok med angeläget ärende.

Under sommaren har jag läst ”How democracies die. What history reveals about our future” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Boken kom redan 2018 men att läsa den under upptakten till det amerikanska presidentvalet den 3 november i år var en väl vald tidpunkt. Levitsky och Ziblatt är båda statsvetare med en inriktning mot politisk historia och jämförande politik. Det är en resonansbotten som ger deras bok särskild tyngd.

Boken är en systematisk genomgång med jämförelser i både tid och rum av hur det gått till när demokratiska styrelseskick gått under och förbytts i diktatur eller auktoritära regimer, med fokus på utvecklingen i USA. Men den ger också en spänstig djupdykning i amerikansk politisk historia. Kapitlen om varför Donald Trumps dystopiska presidentskap är en effekt av en lång utveckling i den amerikanska partiernas kräftgång avseende ansvar, tolerans och förmåga att finna lösningar gav åtminstone mig en och annan ny insikt. För att inte tala om diskussionen om hur den amerikanska demokratin historiskt hanterat valdeltagande, ett avsnitt i boken som för mig satte Trumps attacker på fenomenet poströstning i en upplysande kontext.

I ett av de första kapitlen ställer författarna upp en matris med fyra avgörande indikatorer för auktoritärt agerande från en demokratisk regim. De fyra är i korthet:

1. Avvisande av eller svag lojalitet till politikens grundläggande demokratiska spelregler, 2. Förnekande av de politiska motståndarnas legitimitet, 3. Tolerans eller uppmuntran till våld, 4. Att vara beredd att inskränka mänskliga och demokratiska rättigheter (civil rights) för politiska motståndare och för medier.

Det är en utmärkt krysslista för att undersöka vad som händer i omvärlden, och för att bedöma politiska partier och rörelser avseende demokratisk trovärdighet.

”Treating rivals as legitimate contenders for power and underutilizing one’s institutional prerogatives in the  spirit of fair play are not written into the American Constitution. Yet without them, our constitutional checks and balances will not operate as we expect them to do.” (s 212-213)

Genomgående i boken pekar författarna på att det inte är författningens eller lagens bokstav som är det centrala för en demokratisk utveckling. Istället är det viljan att uppfylla och genomföra åtgärder i enlighet med historiskt utvecklade spelregler och normer i demokratin som avgör. De två begrepp som Levitsky och Ziblatt lyfter upp för demokratins framtid är ”ömsesidig tolerans” samt ”institutionell fördragsamhet”. Om inte politiska aktörer uppvisar en ömsesidig tolerans och utvecklar fördragsamhet i de politiska processerna så är vi alla utsatta för fara. Demokratin kan inte tas för given. Inte någonstans. Och inte här hos oss heller.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.