VÄNSTRA STRANDEN

Nej, Sverige skall inte ha kärnvapen, men ett internationellt fredsarbete.

Det råder inte fred i Sverige, sa statsminister Ulf Kristersson på Folk och Försvar tidigare i år. Men tillade att det inte betydde att vi var i krig. Det kändes ju betryggande. Inte.

Jag växte upp under kalla kriget. Sverige hade då världens fjärde starkaste flygvapen. Jag kom att under en kort tid i tjugoårsåldern vara flyglotta. Utbildad på FV UNDS (Flygvapnets underrättelseskola) förlagd till Bråvalla men jag utbildades också på F7 Såtenäs. Jag skall inte sticka under stol med att jag var rätt stolt över det. Jag var en del av vårt svenska försvar, ett försvar som skapade självförtroende. Sverige hade allmän värnplikt, möjligheten att mobilisera närmare en miljon soldater och ett särskilt starkt kustförsvar. Men ingen jag kände skulle påstått annat än att vi var ett land i fred. Vi var väldigt mycket ett land i fred.

Parallellt med det starka försvaret hade Sverige också ett fredsarbete. Sverige hade nedrustningsambassadörer som Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Alva Myrdal. Och var pådrivande i arbetet för kärnvapennedrustning. Jämsides med ett starkt försvar och en grundläggande idé om självförsörjning drev Sverige alltså också en säkerhetspolitisk linje som utgick från att minska spänningar, kontrollera kärnvapen, kemiska vapen och andra massförstörelsevapen.

Idag har Sverige ett avsevärt svagare försvar, även om det är under uppbyggnad, som är mindre folkligt förankrat eftersom vi slopat allmän värnplikt (istället totalförsvarsplikt) och en självförsörjningsgrad som ligger lägre än våra grannländer. Samtidigt skickar regeringen ut den gamla broschyren ”Om kriget kommer…” i ny tappning och reklamen för vevradio poppar ständigt upp i sociala medier. Vi skall vara på tårna för vi lever ju ”inte i fred”. Som om själva pratet skulle göra oss tryggare. Det är precis tvärtom.

Att skapa rädsla hos en befolkning leder inte till något gott. Allt tal om det extrema säkerhetspolitiska läget får mig att undra var våra ministrar sagt under Kubakrisen 1962 eller vad tyckte om NATOs utplacering av kärnvapen i Tyskland under 1980-talet? För att inte tala om ubåtsjakterna vid samma tid. Ja, vi har ett krig i närområdet och vår plikt är att stötta och hjälpa Ukraina att stå emot Ryssland. Vi har en svekfull allierad i Washington vars agerande försämrar både Ukrainas situation och trappar upp spänningen internationellt. Vad är då en svensk regerings viktigaste uppgift? Att skapa tillit till vår förmåga, att tänka långsiktigt på vår självförsörjning av energi, mat och sjukvårdsmateriel och att fortsätta arbetet för nedrustning, fredlig konfliktlösning, stöd till folkrätten och till alla de internationella institutioner som bygger på den.

I april kommer den elfte konferensen för översyn av arbetet med icke-spridningsavtalet för kärnvapen att hållas i New York. Sverige är en del av Stockholmsinitiativet vars syfte är att ”skapa politiskt stöd för en pragmatisk och resultatinriktad agenda för kärnvapennedrustning”. Då kan vi inte ha ett Sverige som talar om att skaffa kärnvapen.

Den ”misslyckade integrationen” är en myt

För nu mer än 25 år sedan publicerade jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur). I den konstaterade vi att den s k integration av de invandrare som kommit till Sverige från mitten av 1960-talet och fram till mitten av 1990-talet kanske inte blivit helt som det var tänkt. Fyra kategorier brukar ses som centrala – social, ekonomisk, kulturell och politisk integration.

Vi menade att det fanns tecken på en ökande marginalisering, vilket delvis berodde på att det politiska Sveriges uppfattning om integration före 1980 i princip var assimilering. Några särskilda åtgärder för dem fanns inte. Genom de invandringspolitiska målen från 1975 hade särartsprincipen gällt för dem som kom under 1980-talets flyktinginvandring, bland annat stora grupper som flydde från kriget Iran-Irak. Visserligen var jämlikheten överordnad men framför allt tryckte den nya politiken på bevarandet av kulturell särart och minoritetstänkande. Den politiska integrationen via svenskt medborgarskap och därav följande plikter och rättigheter var den som lyckats bäst noterade vi. Och genomgående konstaterade vi att det var kvinnorna som hade det svårast att bli delaktiga av det svenska samhället.

För alltså mer än 25 år sedan visste vi det fanns problem med bostadssegregering, låg utbildningsnivå och kvinnors utanförskap. Gjordes då ingenting? Jodå, i slutet av 1990-talet kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen stora proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” framtagen av dåvarande biträdande inrikesministern Leif ”Blomman” Blomberg (det fanns en sådan då). I den skissades på en helt ny väg – en integrationspolitik. Det är ett steg bort från de tidigare idéerna om statligt stöd för särart och siktar mer mot egenförsörjning och det vi idag kallar integration. Alltså inte en politik som handlar om invandringen till landet, om asylrätten eller utlänningslagen, inte heller om vilka mål om jämlikhet eller kulturell särart som invandrarna skulle uppnå i Sverige. Nej, det är nu vi på allvar får en statligt organiserad integrationspolitik. Jag skulle säga att ingen efterkommande proposition i ämnet har varit lika genomarbetad och lika ambitiös. Nu skulle staten ta ansvar för både anti-diskrimineringsarbete och ekonomiska förutsättningar att få arbete och utbildning. Bevarandet av de egna kulturella sederna låg på invandrarna själva. Modersmålsundervisningen har dock hela tiden setts som en avgörande fråga för barn till utlandsfödda föräldrar – språkkunskaperna ger kontakt över generationsgränserna och tillgång till den egna familjebakgrunden. Den åtgärden kan därför inte ses som en särartsfråga utan tvärtom som en möjlighet till förankring i Sverige.

Beslutet i riksdagen blev i enlighet med utskottets önskan, nämligen följande:

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken. Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp ska begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. En nyhet var därvid att kommunerna fick möjlighet bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram. Det integrationspolitiska arbetet ska inriktas bl.a. på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället. En ny myndighet ska inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället.

Den nya myndigheten? Integrationsverket. Jaha, men vad hände med det? Jo det lade Centerpartiet ned när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Från att ha stött inrättandet tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bytte partiet fot efter regeringsinträdet.

Personligen tror jag att nedläggningsbeslutet var ett dåligt beslut avseende integration av invandrare i vårt land. Kunskapsläget försämrades och idag har vi en dålig bas för att dra slutsatser om politiska åtgärder som fungerar. Regeringen Reinfeldt öppnade för en ökad arbetskraftsinvandring och några år senare lades arbetsförmedlingen ut i privat regi. Detta trots att vi vet att nyligen invandrade med flyktingbakgrund har det svårt med kontakter med det svenska samhället och därmed svårt att hitta vägar in i jobb. De privata utförarna klarade inte detta, och inte så mycket annat heller visade det sig.

Nu pratar alla om misslyckad integration. Men faktum är att vi vet väldigt lite om det, någon myndighet som har koll finns inte längre och invandringen är allt mer mångfacetterad. Mycket tyder emellertid på att den ekonomiska integrationen (sysselsättning) är avsevärt bättre än för 25 år sedan, att kvinnornas situation uppmärksammas mer idag, att barnen till de som invandrat i många delar har högre utbildning än sina svenskfödda generationskamrater, att det politiska engagemanget har inte minskat även om det är lägre än hos svenskfödda, att önskan att bli medborgare är lika stark men Migrationsverket missköter hanteringen och att sysselsättningsnivån för utlandsfödda är högre i Sverige och tiden till första jobbet kortare än i andra europeiska länder. Mångfalden är redan på plats i samhället – med mer än 20 procent utlandsfödda blir snart befolkningen en mix av kulturella vanor. Om vi räknar in alla barn och barnbarn till utlandsfödda som kommit hit sedan 1960-talet i gruppen med rötter utomlands närmar sig andelen nog 40 procent av befolkningen.

Diskriminering, segregation, språksvårigheter, främlingsfientlighet och kort utbildning är fortsatta hot mot integrationen. Kanske är det där politiska åtgärder behövs? Som Per Strömblad visade för 20 år sedan, eller Maria Tyrberg lyfte fram för några år sedan i sina avhandlingar. Just nu går den politiska utvecklingen åt andra hållet – ökad exkludering, ökad betoning på olikhet och högre krav för att etablera sig långsiktigt i vårt land.

Men om vi tittar på den generation som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar (eller har far- och morföräldrar med utländsk bakgrund) så är vare sig utbildning eller språk längre några barriärer. Så, visst finns det häckar att hoppa över fortfarande, men jag skulle vilja påstå att de är färre och lägre idag än de var på 1990-talet. Kanske kan vi kasta myten om den misslyckade integrationen på sophögen.

Ett fönster mot en ljus framtid? (Bild från Paris, Seinen)

Idéer om nationen: Var Algeriet Frankrike eller något annat än Frankrike?

När Frankrike 1954 förlorade överhögheten över Indokina (nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja) var det en militär förlust. I juni 1954 valdes en ny premiärminister, Pierre Mendès France, som tog på sig uppgiften att på en månad hitta en lösning som gjorde det möjligt för Frankrike att lämna Indokina. Och så blev det, den 20 juli kom de s k Genèveavtalen till stånd, med stöd av stormakterna men utan deras explicita underskrifter.

För Frankrike var förlusten av Indokina inte så mycket en kris för nationen som för militären. Indokina hade ändå varit en del av det franska imperiet som inte var avgörande för bilden av Frankrike som nation. För alla bofasta med franska rötter som befann sig i Indokina var det naturligtvis en svår tid. Om att leva som fransk familj i Indokina har Marguerite Duras skrivit, bland annat i den fina ”En fördämning mot Stilla Havet”. Men när kriget i Algeriet började i november 1954 var hotet mot den egna nationella självbilden mycket starkare än vad kriget i Indokina någonsin varit. Algeriet var ju en del av Frankrike. Eller hur var det med den saken? Om detta har jag skrivit i den vetenskapliga artikeln ”France and Algeria: ideas of the nation in the French political elite discourse 1954–1956” nyligen publicerad i tidskriften Journal of Political Ideologies.

Juridiskt var Algeriet uppdelade i departement som var inordnade i Frankrike på samma sätt som departmenten på den europeiska sidan. Sedan tidigt 1800-tal hade fransmän från Europa flyttat till Algeriet för att odla vin, grönsaker, starta företag eller arbeta inom olika industri- och handelssektorer som växte fram under 1900-talets början. Algeriet var på en och samma gång en del av Frankrike och en del av det franska koloniala imperiet. Inom den post-koloniala forskningen ses den nationella självbilden vara präglad av en kolonial struktur, en hegemoni, så att eventuella motsättningar eller alternativ försvinner. Ett sådant exempel är Robert Gildea som menar att kolonialismen är den konstituerande strukturen i den franska nationella självbilden. Ett krig som det i Algeriet – och för den delen i Indokina – utlöser därför en identitetskris. För andra, som historikern Todd Shepard, är det snarare den franska förmågan att omformulera den nationella identiteten efter att ha förlorat Algeriet som står i fokus. En omformulering som han då menar sker med hjälp av idén om republiken och som därför utgår från att bevara en icke-kolonial identitet. Alltså ungefär så här: ”När Algeriet var en del av Frankrike så var det Frankrike men nu när vi förlorat det så vet vi ju att det egentligen inte alls var en del av republiken Frankrike eftersom republikens värden inte hade impregnerat Algeriet.”

Mina studier av Pierre Mendès France tid vid makten, under Algerietkrigets inledande år, 1954-1956, visar att det fanns flera olika tolkningar av nationell identitet i den politiska eliten. Det var inte så att den koloiniala hegemonin omfattade elitens tänkande helt och hållet, och det var inte så att den nationella identiteten kunde omformuleras just då. Istället fanns det en kamp mellan olika idéer om nationen, både juridiska och kulturella, inom den lilla grupp franska politiker som hade att fatta beslut om såväl sociala reformer som militära förstärkningar till Algeriet.

Jag har gått igenom privata och officiella samtida dokument och analyserat de motstridiga uppfattningarna som kom till uttryck i interna överläggningar och korrespondenser. Även om premiärminister Mendès France i krigets efterdyningar framhöll att Algeriet varit en del av Frankrike, innebar detta inte att han förespråkat en kolonial överhöghet från Paris över Algeriet. Att skilja på juridisk, territoriell och kulturell identitet var främmande. På samma sätt hade man i diskussionen svårt att förhålla sig till grupper som talade franska och var muslimer, eller inte var muslimer men inte franskättade, eller de algeriska judarna – för att nämna några komplexa identiteter. Dessa ideologiska skillnader var av avgörande betydelse för krigets fortsättning. Såväl inom regeringskabinett som utanför dem fördes diskursiva strider om vilka som skulle inkluderas i en fransk respektive algerisk nation, i medborgarskapet och i den politiska gemenskapen.

Efter 1957 var i praktiken saken avgord, kriget hade eskalerat och idén om att Algeriet var en del av Frankrike på jämlika villkor hade försvunnit. Istället var det koloniala logiken som vann, genom de maktresurser som militär och ekonomiska intressen gjorde bruk av. Men det hade inte behövt bli så. Att Charles de Gaulle (av alla) sedan blev den som lyckade frigöra Frankrike från detta förödande krig och omformulera den franska nationen är en annan (men likväl intressant) historia.

Frågan om vem och vilka som hör till en nation har inte upphört att vara viktig. I den svenska politiska debatten är frågan oupphörligt återkommande. Skall vi följa idealen från Mendès France så är den nationella identiteten knuten till politiska institutioner och medborgarskap, inte till territoriella eller etniska gränser, inte heller till historiska band. Nationens förmåga till sociala reformer och ekonomisk tillväxt menade han var mer avgörande för den nationella identiteten än gemensam historia eller kontroll av ett visst territorium. Kanske något att begrunda för den svenska politiska eliten av idag.

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

”Vad hände med arbetarklassen?” Några ord om en bok

Vad hände med marxismen? Efter att ha läst Johan Alfonssons bok om arbetarklassen känner jag mig lite uppmuntrad. Inte för att han förklarar vad som hände med den samhällsvetenskapliga teorin som marxismen utvecklade, utan för att han tillämpar huvuddelen av dess tankegods rakt av på vår tid. För första gången p¨å länge läser jag en politisk text som använder sig av ett etablerat teoretiskt tankegods och drar slutsatser om vår tid som inte bygger på svepande påståenden om kunskapssamhället, nya mansroller eller ”woke-rörelser”. I boken ”Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige” står vi med två rejäla skor med ståltåhätta i den marxistiska myllan på arbetsplatser och skolgårdar. Tack för det. Den så kallade ”TAN-vänstern” skulle kunna ha fått någon att hålla handen.

Men, jag håller inte med om särskilt mycket i Alfonssons bok även om jag välkomnar den. Vi behöver precis de här teoretiskt underbyggda diskussionerna om samhällsutvecklingen och det är bara i kampen mellan perspektivet som argumenten vässas. Alfonssons tes (jag gör honom säkert inte rättvisa) är att arbetsklassens politiska och fackliga företrädare har svikit dem till förmån för en medelklass som han menar har påståtts tagit de tuffaste ekonomiska smällarna. Och att kampen om medelklassens röster har lett fram till att arbetsklassen istället börjat rösta på Sverigedemokraterna, vilket alltså gör högerdominansen i politiken manifest. Alfonssons ärende med boken är att uppmärksamma den här utvecklingen och ge arbetarklassen och dess företrädare kraft och tillit i att återvinna den kollektiva kraft som finns i den faktiska arbetarklassen. Och han gör det med empiri och argument. Han påpekar att det politiska arbetet bör handla om att ge arbetarklassen strukturell makt, inte makt över sig själva som individer. Kampen för kortare arbetstid (i ljuset av teknikutvecklingen) kan vara en väg till sådana inbrytningar men att det bara är ett första steg.

Alfonsson resonerar om olika sätt att begreppsliggöra klass och landar – som många av oss – i att det är svårt men att man rimligen måste hålla sig till någon form av marxistisk princip. Han skriver att den del av löntagarna vars arbete har ett högt värde på arbetsmarknaden (lång utbildning, efterfrågade, specialkompetens) tillhör medelklassen medan de vars arbetskraft är lågt värderad tillhör arbetarklassen. Och arbetarklassen består av både kvalificerade och okvalificerade arbetare. (s 40-42) Han menar också att den grupp löntagare som utgör arbetarklassen i dagens samhällsutveckling är mer osynliggjord än tidigare, att de nästan raderats ut från politikens karta, trots att de utgör ryggraden i så många branscher.

Men, Alfonsson skriver en hel bok om det post-industriella samhällets utveckling utan att, såvitt jag kan se, nämna ordet globalisering. Marx skulle knappast ha bortsett från att arbetarklassens exponering mot en global arbetsmarknad har dragit undan benen för väldigt många av de nationella kanalerna till ökad kollektiv makt. Alfonsson pratar inte heller om huruvida han menar klassen för sig eller klassen i sig – alltså behovet av en klassidentitet (som urholkats). Jag saknar också en diskussion om den kommunikationsteknologiska utvecklingens effekter i termer av förändrade förutsättningar för mobilisering. Inte heller diskuteras frågan om rättigheter, både som människa och medborgare, vilka konsekvent har underminerats för den grupp som inte ens kvalificerar sig (marxistiskt) för att ingå i arbetarklassen. Det kollektiva aktörskap Alfonsson efterfrågar kräver både klassmedvetande och en nationell begränsning av konkurrensen på arbetsmarknaden. Inga av dessa villkor är uppfyllda idag. Avsaknaden av dessa perspektiv gör boken mindre relevant, både politiskt och teoretiskt. Oaktat detta tycker jag att Alfonsson skrivit en både intressant och viktig bok.

Alfonsson använder sin morfar som ett exempel på den traditionella arbetarklassen. Morfadern var typograf, en uppburen position i arbetarklassen och samtidigt ett bra exempel på vad som händer när produktivkrafterna förändras (digitaliseringen). Alfonssons morfar och min pappa tillhör samma generation. Min pappa började som motorelev till sjöss och sedan filare på varven i Göteborg. Han slutade sin bana som gruppchef på en marinmekanisk verkstad. Precis som Alfonssons morfar gjorde han en sagolik klassresa ekonomiskt, men han blev aldrig medelklass. Frågan är om vår tid alls ger möjlighet för en arbetarklass (eller ett rent proletariat) som kan göra den resan – inte en klassresa utan en ekonomisk och social resa från armod till välfärd? Den viktiga frågan hänger för mig kvar i rummet efter läsningen av Alfonssons bok.

Trump och Grönland: Ge inte vika för en gangster

President Donald J. Trump, ledare för NATOS största militära nationella kontingent, har krävt att få äga Grönland, ett territorium som är en del av NATO-allierade kungariket Danmark men har ett långtgående självstyre. Trump har vidhållit att han ”måste” ha Grönland och inga förhandlingslösningar har bitit. Topplocket verkar nu ha gått på Trump när hans NATO-allierade genomför en gemensam NATO-övning för att stärka säkerheten i Arktis. De medverkande NATO-allierade skall straffas med tullar på alla varor som exporteras till USA.

I skrivande stund har både Emmanuel Macron och Keir Starmer kallat Trumps hot om höjda tullar mot vissa europeiska länder för totalt oacceptabelt och malplacerat. Regeringsföreträdare i Tyskland – som inte är direkt berörda – meddelar att de förutsätter ett gemensamt europeiskt svar. Europeiska rådet och kommissionen har meddelat att den territoriella integriteten för medlemsländerna är okränkbar och att man är bestämd i att samordnat försvara den nationella suveräniteten. (Le Monde 17 jan 2026)

Det lite komiska (eller kanske inte) i sammanhanget är ju att orsaken till Trumps hot är en NATO-övning för att stärka säkerheten på Grönland. Var det inte just säkerheten Trump använde som argument för att vilja äga Grönland? Jo, men hans argument om att det bara finns hundslädar som försvar är inte bara föraktfullt mot både Grönland och Danmark, det är också falskt. Det spelar ingen roll hur stark säkerheten är på Grönland eftersom Trump inte anser att någon annan eller något internationellt samarbete skapar den säkerhet han syftar på. Säkerhet för Trump är detsamma som äga, kontrollera, styra och dominera. Vi andra kallar det auktoritärt styre, diktatur eller varför inte socialt dominansbeteende.

Trump spelar inte efter reglerna och han accepterar inte domaren. För honom finns det bara ett politiskt mål och det är att göra USA stort och mäktigt (igen). Som Martin Liby Troein skriver klokt i DN så finns det ingen poäng med att försöka förstå Trump enligt någon form av diplomatisk logik. Trump är en gangster, en flåbuse på ren svenska, och han agerar som en sådan. Han är just nu starkast på den här gatan och då får alla andra finna sig i det. I alla fall enligt honom själv. Det är just för att motverka sådana här maktfullkomliga despoter vi har folkrätten, den internationella regelstyrda ordningen. Och nu är inte läge att diskutera förändringar i densamma, istället är det nu vi skall hålla fast i den. Hårt, uthålligt och intensivt.

Förra gången Sverige hade en allvarlig diplomatisk kris med USA var efter Olof Palmes tal 1972. Palme likställde de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972 med andra illdåd i historien som Babi Jar, Treblinka och Guernica. Konsekvensen blev att den tillträdande svenske ambassadören Yngve Möller inte var välkommen till Washington. Men också att den amerikanske ambassadören inte återvände till Stockholm efter julhelgen hemmavid. Alla diplomatiska kontakter fick ske på lägre nivå, och som den mångårige diplomaten Jan Eliasson skriver så blev det ett okonventionellt diplomatiskt arbete med luncher på stan och kontakter med kongressmän, senatorer och universitet. Inte förrän på våren 1974 normaliserades förbindelserna. Men en lärdom var att inte vika ner sig. Sverige höll fast vid sin skarpa kritik av USAs agerande i Vietnam, och den linjen upprätthölls av andremannen i Washington, Leif Leifland, som fick axla rollen som chargé d’affaires i Washington. Efter krigets slut gav den amerikanska administrationen Sverige rätt, kritiken var legitim.

På samma sätt måste Sverige, och EU, nu hålla fast vid de principer som finns uttryckta i folkrätten, hålla fast vid den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten utan att vika en tum. Trump är ingen förhandlare eller affärsman, han är en gangster. Hur bemöter man en sådan? Man samlar ihop ett större gäng, ställer sig i vägen och vägrar ge vika när Trump skriker och viftar med armarna. Man säger – vi är redo att prata när du lugnat ner dig. Det kräver självdisciplin, beslutsamhet och strategisk förmåga av de europeiska staterna. Låt oss hoppas att den kraften finns i EU (och det europeiska NATO) och att Sverige kan vara en medspelare och inte en passiv publik på läktaren.

***

PS Det har funnits andra presidenter i USA – nedan en bild från Roosevelt Island i New York med en skulptur av Franklin D Roosevelt.

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

Dömas till vård eller fängelse? En evig fråga

Vi har fått en uppflammande debatt om rättspsykiatrisk vård, fängelsestraff och vårt behov av skydd från farliga personer. Bakgrunden är två bestialiska mord på kvinnor under julen men också morden av två äldre personer i somras. Sannolikheten är hög för att gärningsmännen i alla dessa fall skulle kunna komma att bedömas vara psykiskt störda under gärningen.

I de flesta andra länder kan en gärningsperson inte dömas för ett brott om hen inte anses tillräknelig, alltså kan anses ha ett moraliskt ansvar för de gärningar hen utfört. Men i Sverige ställs alla inför domstol, en del döms till rättspsykiatrisk vård och andra till fängelse. Under 00-talet dömdes alltfler gärningspersoner till fängelse än tio år tidigare, utan att någon lagändring skett. 2002 kom en utredning (SOU 2002:03) vars direktiv var att föreslå

en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Enligt våra direktiv skall reformen åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen skall också syfta till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbehov.

Syftet var alltså att hålla isär vårdbehov och straffpåföljder. Rättspsykiatrin skall inte användas för att skydda samhället från farliga personer och personer som kan antas kunna ta ansvar för gärningarna skall dömas till fängelse. Utredningen var omfattande men ett av nyckelförslagen var att begreppet tillräknelighet skulle införas i det svenska systemet. Utredningen betonade också att vårdbehovet skulle stå i centrum, oavsett om den skedde i fängelse eller på psykiatrisk klinik. Syftet var också att utvecklas ett mer humant system än det som dittills hade varit i kraft. Utredningen föreslår också att samhällsskyddet skall tillgodoses genom en tidsobestämt förvaring för dem vars vårdbehov uttömts eller avslutats eller dem var fängelsepåföljd har avslutats. Det är exakt samma förslag som den nuvarande regeringen nu, nästan ett kvarts sekel senare nu lanserar. Utredningen, som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 1999, kallade sig psykansvarsutredningen och leddes av Sten Heckscher.

Men det hände ingenting avseende de juridiska frågorna. Propositionerna handlade om vårdkedjor, samordning och ekonomiskt ansvar. Men år 2008 tillsattes en ny utredning av regeringen Reinfeldt (SOU 2012:17) vars uppgift var att föreslå lagändringar i linje med den större reform som var förväntad mot bakgrund av psykansvarskommittén ovan. Syftet var att avskaffa begreppet rättspsykiatrisk tvångsvård, så skrev ministrarna Göran Hägglund (KD) och Beatrice Ask (M).

Inte heller den utredningen gav särskilt mycket. Det blev aldrig i någon proposition som avsåg att genomföra avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som ministrarna utlovat. Det som kom var ytterligare tekniska förslag om kommunikation, ordning och säkerhet kring de rättspsykiatriska vårdenheterna. Remissinstanserna var kritiska och det politiska intresset ljummet. Fortfarande finns inte begreppet tillräknelighet i svensk lagstiftning. (Jag är inte jurist, rätta mig gärna om jag har fel.)

För fem år sedan skrev Petter Svensson, då redaktör på Norstedts Juridik, om en ny avhandling av Tova Bennet som rörde straffansvar att i vissa lägen tycktes rättspsykatrin vara enda sättet för gärningspersoner att få den psykiska vård eller ehandling som personen behöver. Risken, menar Svensson, är att man dömer till vård trots att andra påföljder vore mer straffrättsligt korrekt.

Vårdplatserna inom den öppna psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna. Oavsett straffrättsligt system för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare kan bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Denna realitet kan också, mer eller mindre medvetet, styra bedömningarna av hur rättsliga och rättspsykiatriska aktörer ser på själva skuldfrågan. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, trumfar över straffrättslig teori.

Idag talar vi om åtminstone tre avskyvärda dåd som med största sannolikhet utförts av psykiskt störda gärningsmän. Om de döms till vård eller fängelse, eller döms alls, är en framtida fråga. Allvarlig psykisk störning är ingen diagnos utan ett juridiskt begrepp i vår lagstiftning. Man får inte då inte dömas till fängelse. Men alla ställs inför domstol, domen kan bli fängelse även om man anses ha lidit av en psykisk störning. Vården skall då ges i fängelset. Resurserna för det är dock inte tillräckliga.

Den diskussion som förs nu och som ställer frågan om varför dessa personer inte var tvångsomhändertagna eller hade dömts till rättspsykiatrisk vård väjer för de svåra frågorna: 1. Ingen kan veta om en person är farlig eller ej. Vissa villkor, ibland självförvållade, kan skapa farlighet. Sjukdom kan komma och gå. En påföljd bygger på tanken om skuld, och skuld kräver medvetenhet om sina handlingar. 2. Det är ytterst politiska beslut som ligger till grund för var gränserna går mellan ”sjuk” och ”frisk”. Och oaktat att vi inte godtyckligt låser in en person som begått ytterst allvarliga brott hela livet – oavsett sjukdom eller ansvar – så kommer vi alltid att leva med risken att vederbörande en dag kommer ut.

För det första är frågan om tillräknelighet central, och den är inte löst. För det andra finns det en vällovlig men verklighetsfrämmande idé i psykiatrin att personer som lider av psykisk ohälsa skall ta stort eget ansvar för sin behandling. För det tredje vet vi att återfallen efter psykiatrisk vård är lägre än efter fängelsestraff. Jag vet inte om en ny utredning (för vilken gång i ordningen…) är på sin plats. Men fokus på dessa tre ting vore kanske ett fall framåt.

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.