Etikett: demokrati

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

Flaggviftande kan inte förbjudas i år, men vänta bara…

Socialdemokraterna i den förra regeringen brukade återkomma till och berömma sig av att ha skärpt straffen för minst sjuttio olika brott. Men en annan insats som nog gått lite under radarn är att både den förra regeringen och den nuvarande gemensamt har flyttat fram positionerna ifråga om inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Den förste juli 2022 började en helt ny terroristbrottslag att gälla (SFS 2022:666). Innehållet är egentligen inte nytt men nyheten är att samla lagstiftningen i en och samma lag. En svaghet i lagstiftningen är att begreppet terrorism eller terroristbrott aldrig definieras. Som i många andra fall blir det förstås den juridiska prövningen som kommer att sätta en praxis. Men i min värld är det otillfredsställande att det endast sägs att en terroristorganisation är ”en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämpling till terroristbrott” (§ 3) eftersom det är att förutsätta det som skulle förklaras.

I lagens § 4 anges att terroristbrott är brott som syftar till att

allvarligt skadar ett land eller en mellanstatlig organisation, injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning, tvinga ett offentligt organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i ett land eller i en mellanstatlig organisation.

Låt oss säga att tolkningsutrymmet är ganska stort. Att en person som tidigare varit aktiv i Nordiska Motståndsrörelsen NMR i somras på öppen gata mördade en välkänd och profilerad offentlig tjänsteperson, tillika en medelålders kvinna, i centrum av Sveriges i särklass mest högprofilerade politiska evenemang under ett valår är inte att injaga fruktan i befolkningen, eller del av befolkningen.

Men utöver denna förändring har också en grundlagsförändring röstats igenom under 2022. En riksdagsomröstning genomfördes under våren 2022 och en, efter valet, under hösten 2022. Regeringsformens skydd för allas vår rätt att vara medlemmar och aktiva i en förening har därmed inskränkts genom att det nu är möjligt att vanlig lag begränsa föreningsfriheten med hänvisning till att de ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. I Regeringsformen kap 2 § 24 anges sedan den förste januari 2023 att föreningsfriheten får inskränkas när det gäller sammanslutningar som ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. Tidigare kunde föreningsfriheten inskränkas endast för organisationer av militär natur och/eller sådana som ägnade sig åt förföljelse av folkgrupp t ex grundat på hudfärg.

Och det är denna grundlagsändring som fått utrikesminister Tobias Billström att i Turkiet påstå att Sverige kan komma att förbjuda ”flaggviftande” genom en ny lag under år 2023. Regeringen har för avsikt att under våren presentera en ny lag som – baserat på grundlagsförändringen – avser att inskränka föreningsfriheten avseende ”terroristorganisationer”. Och det är nu det ovannämnda problemet med den vaga definitionen blir avgörande. För vad ÄR en terroristorganisation? Ja, enligt den nya lagstiftningen från juli 2022 är det en sammanslutning som begår eller förbereder terroristbrott. Och terroristbrott var – som vi såg ovan – sådant som skulle injaga fruktan i befolkningen eller allvarligt destabilisera t ex grundläggande ekonomiska strukturer.

Ett stort antal remissinstanser, bland dem så gott som alla de stora universitetens juridiska expertis, var mycket kritiska till grundlagsförändringen. Man menade att det inte fanns tillräckligt tydliga definitioner av terrorism och att regeringen inte hade kunnat visa på argument för att understödjande av terrorism och terrororganisationer inte redan var kriminaliserat i lagstiftningen. Möjligheten att förbjuda militärt organiserad verksamhet eller förföljelse av folkgrupper torde täcka behovet. Flera påpekade också att föreningsfriheten är en avgörande demokratisk rättighet och att inskränkningar av den måste motiveras och avvägas mot nackdelarna mycket tydligare än vad som var fallet här.

Men det hade den juridiska expertisen inget för, grundlagslagändringen har röstats igenom. Som en följd av det kan vi därför vänta en lag som på olika sätt avser att inskränka föreningsfriheten med hänvisning till kampen mot terrorism.

Att förbjuda ”flaggviftning” är dock omöjligt utan ytterligare en grundlagsändring. Att demonstrera eller hålla möten där man använder sig av fanor och flaggor är opinionsyttringar som skyddas av yttrandefriheten. Men vem vet, håll koll på förslag till nya grundlagsändringar under mandatperioden. Såväl denna grundlagsförändring som som lagen om utrikesspionage gick under de flestas radar.

Det är så vår frihet och våra rättigheter kringskärs, i små, små steg men alltid med en och samma riktning. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Läs remissyttranden här.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

Motstånd från mitten?

Boken ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) av Per Svensson och Svante Weyler är allt annat än måttfull. Den är passionerad, engagerad och närmast missionerande i sitt budskap: kompromissens lov, mittpunktens evangelium och demokratin som livsform. En gång i tiden fanns något som kallades ”socialliberalism”, dock närmast utrotad idag. Innehållsligt är boken ett försök att återknyta till den ideologiska strömningen. Men fokus ligger dock på demokratin som samhällsfundament.

Som statsvetare sympatiserar jag starkt med tanken att ”mittåt” är det enda rimliga stridsropet i en demokrati, från demokrater. Boken är en kraftig vidräkning med många av våra nuvarande politiska ledare, en vidräkning jag menar är rättvis. Och det är framförallt borgerligheten som får sig en släng av sleven. Förklaringen är inte att författarna är några vänsterideologer, istället lever de efter den gamla devisen att man inte skall göra sig dummare än man är utan istället leva upp till sin förmåga och göra sina egna resurser rättvisa.

Svensson och Weyler menar att den borgerlighet som dominerade efter demokratins införande och särskilt under efterkrigstiden alltid sökte lösningar i mitten (ja, utom högerpartiet då). Och de gör en poäng av att 1968 (som fenomen) drog ”medelsvensson” i smutsen trots att de medborgarna var avgörande för samhällsstabiliteten. För många slutade den individuella revolten i misär, i alla fall om man inte hade ärvda pengar eller gedigen familjebakgrund. En slags bedräglighet som slog hårdast mot de som hade minst. Mitten, eller ”Svenssonlivet” har och hade trots allt sina fördelar. Och var (och är) ofta ett ideal för dem som av olika skäl befinner sig i periferin.

Volymen rymmer diskussioner om dagens brist på social rörlighet, den märkliga klyftan mellan medborgare och forskare å ena sidan och politiskt ledarskap å den andra avseenden svensk skola samt förslag till konstitutionella förändringar i en kreativ blandning som jag saknar inför valet 2022. Och förslagen till åtgärder, på s 167, är utmärkt: Positiv parlamentarism, återupprätta utredningsväsendet, skolfrågan måste lösas, använd skatteverktygen för att dämpa förmögenhetsklyftorna på bostadsmarknaden och fokusera på att åstadkomma social rörlighet.

Jag har två reflektioner:

1. Författarna tenderar att jämställda ”mittenpolitik” till sin form (kompromisser och överenskommelser) med ett visst innehåll. De avvisar tanken på att mitten är detsamma som lika mycket höger som vänster. Men när de använder medborgarnas överväldigande samling i mitten som argument så rör det ju oftast innehållet i politiken, inte formen. Jag tror författarna menar att formen är överordnad innehållet i argumentationen, men då blir kanske inte medborgarnas åsikter ett lika starkt argument för ståndpunkten.

2. Min läsning av boken indikerar att (och det följer delvis av punkten 1) problemet med den bristande förmågan att föra politiken i mitten förklaras av vårt politiska ledarskap. Och på sätt och vis är det till dem boken indirekt är riktad. Vi som läser den förväntas avkräva ledarskapet mogenhet och sans nog att hitta de kompromisser som krävs för att fortsätta utveckla det svenska samhället. Och säga nej till nationell inskränkthet och auktoritär ordning. I slutet av boken nämns Reinfeldts regel för att hålla ihop en borgerlig regering under åtta år – alltid dominera mittfältet. Det är en uppmaning till borgerliga partiledare av alla schatteringar.

Läs och diskutera den här texten, det är den väl värd och det håller den för. Och njut av språket och formuleringarna från skribenter som behärskar både skriftspråket och förmågan att gestalta. Alldeles särskilt skulle jag vilja att politiska förtroendevalda från partier på mittfältet läste den och begrundade dess uppfordrande teser.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Den (tillbaka?)trängda demokratin

…politiker idag sitter fast i målstyrningar, skolpengar, beställar/utförarsystem och upphandlingar. Utrymmet för det politiska i termer av resursfördelning och ansvar blir allt mindre samtidigt som det politiska talet är ungefär detsamma. Vallöften om kortade vårdköer, höjda betyg, bättre barnomsorg men allt färre verktyg att genomföra dem med.

”Trängd Demokrati, s 95

I citatet ovan, ur en liten bok med titeln ”Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa” (Gidlunds 2022), redogör genusvetaren och den f d politikern Kerstin Alnebratt för sin personliga upplevelse av att leva med New Public Management. Boken är skriven av henne och av statsvetarna Malin Rönnblom, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson tillsammans. De behandlar politikområden som kulturpolitik, jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och upphandlingar och gestaltar hur fokus i dagens politiska arbete ligger på hur snarare än på vad.

Fokus ligger på hur jämställdhetsplaner är utformade, hur upphandlingskriterier ställs upp och vilken säkerhet företag erbjuder kvinnor som flyr från våld. Det är inte uppnådda resultat eller de långsiktiga politiska konsekvenserna som står i fokus utan processen och handläggningen. Självklart är dessa ting väsentliga – transparens och likabehandling är avgörande värden i en demokrati. Men de är inte att jämställa med resultat och uppnådda mål.

När skyddade boenden för kvinnor som utsätts för våld och kontroll blir en upphandlingsfråga upphör den maktordning som möjliggör mäns övermakt att vara relevant. Frågorna som ställs blir istället operativa kring lås, säkerhet och kontroll tillsammans med kostnadseffektivitet – helheten går förlorad. På samma sätt blir jämställdhet inte en fråga om kvinnors och mäns representation eller lika löner utan istället hur en jämställdhetsplan utformas och följs upp.

Författarna refererar också till den skillnad mellan politikens ”motståndare” och politikens ”fiender” som statsvetaren Chantal Mouffe lyfts fram. När vi börjar se på dem som tänker annorlunda inte som legitima motståndare utan som fiender som skall tillintetgöras då har vi redan tappat demokratin. De politiska krafter som ser på politik som ett krig, de är i grund och botten demokratins dödgrävare.

Man behöver inte hålla med om alla slutsatser avseende varje område men pläderingen för att demokrati är en livsform och inte bara en beslutsmodell är viktig. Den ligger i linje med argumentationen i den spridda och mycket diskuterade amerikanska boken ”How democracies die” (Levitsky och Ziblatt) som poängterar att demokrati är så mycket mer än författningens bokstav. Demokratin kräver välvilja och goda föresatser för att överleva, och det krävs av alla medborgare men alldeles särskilt av våra politiska ledare.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.