Etikett: demokrati

En bref: Varför kontraktsparlamentarismen inte är ett bra svar på någon fråga

”Sedan flera mandatperioder tillbaka har den svenska riksdagens folkrepresentation blivit alltmer präglad av långsiktiga, på förhand ingångna avtal, överenskommelser och kontrakt. Syftet har varit att sköra regeringar med hjälp av stödpartier skall kunna genomföra politiska förslag som de politiska partiernas eliter på förhand har kommit överens om. Och detta utan att störas av invändningar från vare sig det svenska beredningstvånget eller oppositionen. Den så kallade kontraktsparlamentarismen har hittills nått en höjdpunkt med Tidöavtalet mellan en borgerlig minoritetsregering ledd av Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna.

Konflikten menar jag står mellan partieliternas intresse att inteckna framtiden och den demokratiska legitimitet som återfinns i den brokiga – och ibland bångstyriga – representationen. Och i ivern att undvika extraval tar partierna en, mindre legitim, genväg till makten.”

Så inleder jag en understreckare i Svenska Dagbladet den 31 juli 2026. Syftet med texten är att problematisera, ja till och med att ifrågasätta, den praxis med olika typer av överenskommelser som grund för den svenska regeringsmakten som blivit vanlig på senare år. Jag använder mig både av kollegers forskning kring fenomenet som min eget arbete med 1900-talets franska politik för att ifrågasätta legitimiteten i beslut som fattas över huvudet på väljarna, som är överenskomna långt i förväg och som utgör en form av villkor för att en minoritetsregering överhuvudtaget skall kunna regera.

Jag menar att det finns alternativ i form av den förhandlingsparlamentarism som är vanlig i våra skandinaviska grannländer. Självklart är det ingen enkel situation med åtta partier i riksdagen och med ett valsystem som tillhör världen absolut mest proportionella (även om spärren på fyra procent finns där). Men om partierna istället för att inteckna framtiden tvingades kompromissa sig fram i det parlamentariska arbetet, både med budget och enskilda sakfrågor, så skulle den demokratiska legitimiteten bli större. Då finns möjligheter för hela parlamentets brokiga mångfald att bli delaktig i arbetet. Det vitaliserar representationen, det blir mindre förutsägbart men det kommer även där att uppstå allianser och koalitioner av partier som upplever att de kan lita på varandra.

Visst blir det krångligare och visst blir det trögare. Men demokrati är vare sig ”leverans” (dagens modeord) eller någon form av beställningar där partieliterna klickar i sina alternativ och så blir det så. Demokrati är intressen som representeras och som fajtas med varandra i förhandlingar, samtal, kompromisser, kohandel och ibland också i öppen konflikt. Det är fortfarande den bästa styrelseform vi har kommit på.

Jag avslutar understreckaren med frågan

”Vilket pris är vi beredda att betala för den demokratiska representationen? Med många partier i riksdagen blir hållbara majoriteter svåra att skapa och upprätthålla. I våra skandinaviska grannländer lyckas man hantera förhandlingar i parlamentet efter valet. Om de ideologiska skiljelinjerna är så djupa att man måste skriva detaljerade avtal med partier för att de skall stödja en (minoritets-)regerings politik så är väl frågan om den förda politiken ligger i folkets intresse. I stället är det kanske partieliternas intressen som främst skyddas av kontraktsparlamentarismen.”

Den oemotståndliga myten om mediernas politiska vridning – till höger och vänster

Jag brukar uppskatta att lyssna på det mediekritiska programmet ”Medierna” som sänds i P1. Men i lördags blev jag besviken. Ungefär 20 minuter in i programmet förklarar Anna Hedenmo, länge ankare i Agenda-redaktionen på SvT, att medierna för femton år sedan mörkade nyheter som gynnade SD. Detta visste hon eftersom hon själv hört det hända. Denna anekdotiska bevisning använder Hedenmo sedan för att förklara att den värld som representeras av SD-väljande män inte återfinns i public service (eller möjligen medier i allmänhet, syftningen är oklar). Hennes samtalspartner Viktor Barth-Kron från Expressen fyller i med att program som kulturnyheterna inte rymmer några Tidörepresentanter, att folk som läser humaniora röstar vänster (vilket gör att kulturradio är vänster) samt avslutar med att P3-programledarna inte ”har så mycket balans” (oklart om det är vänster eller höger) vilket uppenbarligen då leder till att innehållet präglas av deras obalans.

Särskilt anmärkningsvärt är samtalet eftersom Hedenmo bara ett par minuter innan talat om sin frustration över att inte ens forskningsresultat anses stå över politiseringen. Och då får man inget alls att hålla sig i, säger hon uppgivet.

Men nu är det ju så att forskningen visar att det inte finns några som helst belägg för vare sig höger- eller vänstervridning i medierna avseende vilka partier som gynnas. Vår mest framstående, nationellt som internationellt, forskare på området, professor Jesper Strömbäck, har i några populärt formulerade artiklar i Magasinet Konkret skrivit om den här myten. Han försöker dekonstruera och vederlägga påståenden med hjälp av, just det, forskning.

På samma sätt har forskare, sagde Strömbäck med två kolleger, visat att det inte är journalister som styr valrörelsen utan istället politiker. Att alltså politikerna i valet 2022 fick prata om det som de ville prata om, inte det som medierna kanske borde bett dem prata om med tanke på väljarnas informationsbehov.

Påståendet att de SD-röstande männen inte får sin värld speglad i medierna faller på sin egen orimlighet då de frågor som är viktigast för dem ständigt är i nyhetsmediernas fokus (brottslighet, bensinpriser, invandring). Med tanke på att den utvidgade mediesfären dessutom i första hand vänder sig till just dessa SD-röstande män blir påståendet än mer märkligt. Vi har ju t o m en jämställdhetsminister som funnit anledning att initiera en utredning om hur den s k manosfären påverkar unga män, ett uppdrag som knappast tillkommit i ett vakuum.

Medierapportering styrs av en mängd olika faktorer – en del av dem relaterar till ägande och finansiering, andra till målgrupper och nyhetsvärdering. Några medier är nischade och andra försöker vara breda. En del journalister är unga, andra gamla. Några är uppvuxna i Sverige, andra någon annanstans. Vissa är män, andra är kvinnor. Några är ingendera. Svepande påståenden av den typ som Barth-Kron och Hedenmo gör i Medierna leder inte till bättre eller sannare rapportering. Tvärtom.

Ge konservativa väljare ett demokratiskt alternativ!

Häromdagen var jag på seminarium och lyssnade på en dansk kollega från Aarhus, Suthan Krishnarajan, som berättade om sin pågående forskning kring demokrati. Han hade genomfört ett omfattande experiment som visade att det bästa sättet att främja valet av politiska ledare med pålitlig demokratisk anda är att ge utrymme för medborgaren själv att förklara sig vara lojal med demokratiska värden och processer. Krishnarajan menade att om en medborgare får välja mellan en kandidat med ”rätt” politik men odemokratiskt beteende å ena sidan och en kandidat med ”fel” politik men demokratiskt beteende så väljer många av oss trots allt politiken först. Tyvärr kan det ju leda till att demokratin urholkas som i Ungern eller USA.

Många är de som försökt undervisa eller utbilda medborgarna i demokrati men metastudier av dessa försök visar att det knappast fungerar. Men Krishnarajan pekade på en annan väg – om vi medborgarna själva först får en möjlighet att uttrycka vår demokratiska tillhörighet så tycks vi mer benägna att inte se mellan fingrarna med korruption, repression och rundande av demokratiska institutioner. Som några av seminariedeltagarna påpekade så ger ett sådant förfarande medborgarna egenmakt, eller på engelska ”agency”. Inga pekpinnar och inget uppfostrande tilltal, istället en tilltro till att var och en av oss faktiskt innerst inne vet vad som är rätt och fel.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på Pierre Mendès France, den franske politiker jag ägnat en hel del forskningsmöda åt. Hans superkraft var, sa många kring honom, var just dialogen och att i den ta medborgarna på allvar. I sina möten i valkretsen Louviers på 1930-talet mötte han väljare inte för att trumfa igenom en färdig uppfattning (talepunkter…) utan för att i dialog lyssna, svara och förklara.

En annan tanke som väcktes genom seminariediskussionen var att om valet mellan en demokratisk kandidat och en politiskt ”rätt” kandidat är väldigt långt ideologiskt så blir antagligen tröskeln högre för att stödja demokratin framför den önskade politiken. Jag kunde inte låta bli att ägna en tanke åt den europeiska moderata höger som låtit sig slutas i den odemokratiska extremhögerns famn istället för att vara ett demokratiskt alternativ för konservativa, nationalistiska väljare med en önskan om starka auktoriteter och ordningar. Varför gav ni inte dem ett alternativ? Hur kunde ni svika både dessa väljare och demokratin?

När demokratin fick sitt genombrott var den moderata högern avgörande för att systemet skulle vinna acceptans. Det var genom att peka på möjligheten att via demokratin få stöd för de egna värderingarna (istället för risken för revolution då…) som konservativa väljare i europeiska stater kunde vinnas för demokratin. Om detta har Daniel Ziblatt skrivit en fantastisk bok; Conservative parties and the birth of democracy.

Men frågan återstår, hur tänkte ni, Europas socialkonservativa, värdekonservativa och moralkonservativa partier när ni flirtade med eller kastade er i famnen på radikalhögern i dess olika former – en rörelse som från sin första början uppvisat sina odemokratiska böjelser? Ni hade allt att vinna på att uthålligt stå kvar där ni stod, på insidan av den demokratiska demarkationslinjen. Men den kortsiktiga vinsten av makt var alltför frestande.

Arvid Lindman, statsminister 1928-1930 efter den allmänna rösträttens införande, konservativ partiledare som tog skarpt avstånd från både nazism och fascism.

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

Jean Marie le Pen – inte bara invandringskritik…

Den europeiska högerextremismens nestor Jean Marie le Pen har gått bort. Han somnade in, stilla och lugnt enligt tidningsuppgifterna, den 7 januari 2025. I Sveriges Radios Studio Ett togs nyheten förstås upp. Oavsett att Jean Marie le Pen inte längre leder eller ens är medlem av det franska högerextrema partiet Rassemblement National så har en symbol för europeisk extremism gått ur tiden. Men i Studio Ett sades om honom att han var kontroversiell, bråkig, lyfte begränsning av migration, nationell suveränitet och hans ideologi kallades konservativ nationalism.

Jean Marie le Pen själv hade knappast varit nöjd med det eftermälet, och det är faktiskt inte heller särskilt karaktäristiskt för hans politiska arv. le Pen var politiskt aktiv redan under studentåren i Paris, hans antikommunism syntes mer i slagsmål på gatan än i debatter. Le Monde hade en god översikt över hans politiska liv, ett politiskt liv som började redan under andra världskriget.

Jean Marie le Pen satt i det franska parlamentet 1956-1962 för det närmast högerpopulistiska poujadistpartiet. Dessförinnan hade han varit fallskärmssoldat i Algeriet och var en stark tillskyndare av den s k Algérie-Francaise-rörelsen vars idéer var en del av den franska högerextremismen. En idé som så när välte den franska demokratin över ända 1958 när franska militärer i Alger hotade med statskupp. Konsekvensen blev att Charles de Gaulle övertog premiärministerposten och den femte republiken tog sin början. Jean Marie le Pen själv har anklagats för att ha deltagit i den franska tortyr som är omvittnad under kriget i Algeriet. Även om han senare tillbakavisat det så sa han redan 1962 ungefär att han gjorde i Algeriet det som alla gjorde i Algeriet vilket är svårt att tolka på annat sätt än att han åtminstone var väl medveten om vad som pågick.

Charles de Gaulle stod för en konservativ nationalism, det le Pen var anhängare av var något annat. Och han avskydde de Gaulle. le Pen stod för en anti-demokratisk och extrem variant av nationalism som också ledde honom till att stödja presidentkandidaten Tixier-Vignancourt i presidentvalet 1965. En man som både gratulerade Franco till hans kamp mot den spanska demokratiska republiken, röstade ja till Vichyregimen och blev chef för dess propagandaministerium.

Så småningom skapade Jean Marie le Pen det stilbildande högerextrema partiet Front National 1972. Ett parti som blev en förebild och ett slags stöd för många andra högerextrema partier i Europa (bland annat för Sverigedemokraterna). Han har upprepat uttalat sig rasistiskt och anti-semitiskt och till slut kom hans dotter Marine le Pen att driva fram en uteslutning av honom ur partiet. Men det handlade mer om hans oförmåga att hålla tyst och förstå att använda den rätta vokabulären i samtiden – knappast om att de politiska idéerna i partiet förändrats.

Det finns mycket mer att säga och skriva om Jean Marie le Pen, han blev 96 år och hann med en hel del. Att hans död är en personlig förlust för hans dotter och familj bör vi komma ihåg. En människas död sätter alltid spår. Men vi behöver också se att hans politiska liv inte handlade om att vilja ha lite mindre invandring och att hylla fransk suveränitet. De idéerna omfattas av många, Jean Marie le Pen var istället en ideologisk härförare inom den europeiska högerextremismen. Så låt oss prata om honom och hans arv på det sättet.

Nyårstankar om den korporativa demokratin

Donald Trump kommer snart att installeras som president i USA, igen. Ingen kan tvivla på att hans idéer har sina rötter i revanschism, ressentiment och olika sorters hämndbegär. Han utnämningar till olika poster visar att han använder dessa poster som belöningar till sina personliga vänner och rådgivare. Kompetens för uppdragen är underordnat liksom erfarenhet. Vilket ju också stämmer bra på honom själv och hans parhäst Elon Musk. Det enda de har att skryta med är sina egon, sina pengar och sina medieplattformar. Trump är i gott sällskap med Brasiliens förre president Bolsonaro, men också Argentinas Milei, Kina Xi Jingping och förstås Vladimir Putin. De utövar politisk makt inte på ideologisk eller demokratisk grund utan med egenintresset i första rummet. De vill berika sig, de vill bibehålla sitt inflytande i samhällena de styr (och globalt) och gynna sina egna. I detta liknar de 1500-talets kungar och furstar. Alltså långt före demokratin. Trump som vår tids Henrik VIII eller varför inte Kristian Tyrann?

Björn Wiman skriver bra idag i DN om hur språket perverteras av denna sorts politiker. Man kanske inte ens skall kalla dem politiker. Politik är att styra och leda för det gemensamma bästa, om det är något som dessa herrar inte gör så är det detta. Wiman skriver

I en essä i tidskriften The New Yorker från i höstas skildrade skribenten Joshua Rothman hur det offentliga språket i USA lyder under dessa nya lagar. Man säger saker utan spärrar, ju mer gränslöst och osammanhängande desto bättre. Förankringar till verkligheten eller verifierbar kunskap behövs inte – det är snarare en fördel om de uteblir, eftersom det tillåter den talande att fritt elaborera sina fantasier. Donald Trumps tal är typiska men inte unika exempel på hur halsbrytande associationer, grova påhopp och hopfantiserade lögner skapar ett förvridet mardrömslandskap, som vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Det förflutna får inga konsekvenser och framtiden förlorar sin betydelse, eftersom allt uppgår i ett enda svindlande, svamlande nu.

Kommer också att tänka på Sven Lidman, författare och fritänkare inom pingströrelsen, som i sin kritik av Lewi Pethrus talade om ”svinintresset” när pingströrelsen började starta tidningar och radiostationer. I grund och botten handlade det om en kritik mot Pethrus önskan att göra pingströrelsen till en plattform för ekonomiskt och politiskt inflytande. Pethrus själv blev dock inte rik på kuppen, det handlade för honom inte om personlig vinning. Lidman dog innan Pethrus startade KDS men jag kan tänka mig att Lidman i detta projekt hade sett just ”svinintresset” bli politiskt.

För 25 år sedan satt jag och maken på kafé Grottan i Göteborg och diskuterade utvecklingen efter demokratin. Vi såg båda tecken på utmattning i de demokratiska staternas självförsvar mot auktoritära ledare, ekonomiska påtryckningar och bildandet av en slags politisk klass. Mycket har sagts om den korporativa staten, men vi pratade om den korporativa demokratin. Vi spekulerade i hur framtidens parlament skulle vara sammansatta när de politiska partierna gått i graven, folkrörelserna upphört och marknaden erövrat våra själar med hull och hår. Kanske, tänkte vi, är det företagen som sitter där, och de anställda i olika företag. Affärs- och egenintresset omskapat till demokratiska ordningar. Fackliga sammanslutningar för olika områden slåss med tech-företagens organisationer, de som inte har anställning eller jobbar har inga företrädare. Kanske har andra organiserade intressen också mandat. Men allt handlar om att ekonomiskt och materiellt gynna den egna gruppen så mycket som möjligt och därmed dra till sig så många anhängare som möjligt. Kanske avskaffas valen helt och hållet och ersätts av en återkommande förnyelse av parlamentet grundat på näringslivsstrukturen i samhället. Statliga funktioner reduceras till skatteuppbörd, försvar och våldsmonopol.

Dystopi? Mm, kanske det. Men öppna då ögonen och se vad som händer i världen. Är demokratin inte värd att slåss för?

Den nödvändiga Almedalen

Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.

Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.

Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.

Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.

En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

En bref: Besinna er, demokratin är under attack!

Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 12 oktober i år. Syftet var att påminna om att det demokratiska styrelseskicket inte bara handlar om enkla majoritetsregler eller opinionsläget i enskilda frågor. Demokrati är ett komplext styrelseskick som kräver ett ledarskap som är besjälat av att lösa problem, hantera konflikter och förhandla sig framåt genom politiska dilemman. Det finns aldrig någon lösning som kommer att gillas av alla. Knepet är att ta sig fram med legitimitet och acceptans även från dem som inte gillar inriktningen.

Och då måste det finnas en grundläggande respekt för de demokratiska institutionerna och därmed också för värdet av saklighet, oberoende och det gemensamma bästa. Att sätta sina egna politiska visioner framför de demokratiska spelreglerna leder till auktoritärt styre. Men det finns också krav på en politisk anständighet som tyvärr allt mer försvunnit bland de personer – presidenter likaväl som ordföranden i parlamentsutskott. Ord betyder något, vulgära uttalanden om muslimer eller politiska motståndare hör helt enkelt inte hemma i den demokratiska diskussionen. Lögner och halvsanningar sprids som en löpeld bland människor som antingen inte förstår bättre eller ser en möjlighet att utnyttja dem för egen vinning.

Jag är ledsen att behöva påpeka det självklara: demokrati liksom schack har spelregler. Lika lite som den ena spelaren kan låta sina pjäser vandra som de vill över brädet, ta vilka hen vill och sedan helt grundlöst och godtyckligt förklara motståndaren ”Schack matt”, lika lite kan folkvalda företrädare göra anspråk på att äga makten för sin egen skull och sedan kalla det ”demokrati”. Besinna er!