Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

Utpressning, anpassning och isolering – olika strategier i mötet mellan demokrati och populism

Idag säger Sverigedemokraterna att enda möjligheten för någon regeringskonstellation att få deras stöd i riksdagen är att tillgodose deras viktigaste krav, nämligen en minskad invandring. Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, kallar själv utspelet för ett ultimatum. Inget parti i riksdagen har ännu (såvitt vi vet) förhandlat sakpolitik  med SD, men Karlssons utspel är heller ingen förhandlingsinvit, det är istället ett agerande som överensstämmer med vad partiforskningen kallar ett partis ”utpressningspotential”. Om ett nytt parti skall påverka konkurrensen mellan partierna i ett partisystemet måste det antingen vara en tänkbar koalitionspartner eller ha s k utpressningspotential. SD är inte önskat av något parti som koalitionspartner och bara ytterst motvilligt som stöd för en regering (M och KD). I en parlamentarisk situation utan klara majoritetsförhållanden använder SD därför den makt som erbjuds; utpressning.

Syftet är att tvinga andra partier att närma sig den egna ideologiska positionen. På det sättet kan partiet få ett inflytande även utan förhandlingar. Alla partier agerar inte så även om det vore en möjlighet. De flesta partier försöker förverkliga sin politik med hjälp av förhandlingar, kompromisser och förslag i syfte att påverka regeringen eller utöva vass opposition.

Frankrikes president 1959-1969 Charles de Gaulle tyckte inte att partier skulle ha för stort inflytande i en demokrati. Hans demokratisyn byggde på en uppfattning av närmast monarkiskt ursprung där den politiska ledaren själv mötte folket i val, utan de mellanhänder som partierna utgjorde. Men det är just som mellanhänder – eller länkar – mellan väljare och valda som partierna är livsnödvändiga för en demokrati. I dagens Europa ser vi en mängd nya partier som hävdar att de står för den okorrumperade och genuina folkviljan, trots att de endast  har 10-20 procent av väljarna bakom sig. Budskapen är färgade av en populistisk retorik om ett bedraget folk och en korrumperad elit och bygger på en uppfattning av ett samhälle utan intressekonflikter. Oftast är dessa partier nationalkonservativa och bygger på en idé om nationen som ett organiskt helt och konflikten är därför uppbyggd mellan ”vi” i folket och ”dom” som antingen är eliten eller främlingar, eller båda. Dessa partier spelar s a s på en annan spelplan än andra partier, då de menar sig representera folket som helhet på ett närmast mytologiskt sätt. Och detta trots att dessa partiorganisationerna i allmänhet är ovanligt elitstyrda, hierarkiska och slutna.

Poängen med politiska partier är inte att de var och en för sig representerar en folkvilja och sedan konkurrerar med andra motsvarande partier om vilken folkvilja som skall komma till makten – och då inkarnera hela makten utan att dela den med någon. Folkviljan är ju odelbar. Att konkurrera med sådana partier i ett partisystem blir en maktkamp, en kamp om hur demokratin skall uttolkas. Partier med populismens retorik är logiskt sett fiender till en liberal demokrati; andra partier konkurrerar om väljarnas stöd för att få möjlighet att genomföra sin politik, populistiska partier konkurrerar med andra partier i syfte att förändra systemet. Syftet är att genomdriva en politik där demokratins pluralism och rättigheter är hot istället för självklara delar av systemet.

Men hur motverkar man att partier av populistisk eller systemfientlig typ får fortsatt väljarstöd? En del menar att sådana partier skall förvisas från demokratins spelplan och isoleras, andra menar att man måste lyssna på deras väljare och anpassa sin egen politik för att gå dessa till mötes. I en nyligen publicerad studie* tycks resultaten peka på att båda dessa strategier måste användas samtidigt för att ha effekt. En isolering och exkludering av SD bör alltså kombineras med en justering av det egna politiska innehållet. Det är ju ingen enkel väg, att ett parti är exkluderat och isolerat brukar ju bero på att övriga partier på ideologiska grunder motsätter sig partiets politik. Hur skall andra partier då förväntas anpassa sin egen politik efter detta s k paria-parti? Alldeles klart tycks det dock vara att enbart anpassning av sin politik till t ex SD inte kommer att minska väljarstödet för det partiet alls. Endast om en sådan justering av det egna budskapet kombineras med skarp ideologisk och organisatorisk isolering av partiet finns en viss effekt.

***

För några år sedan formulerade sig en politisk debattör ungefär så här: ”Jag skulle ju helst av allt vilja att x-partiet hade alla 349 platserna i Sveriges riksdag, men nu är verkligheten en annan…”  Jag har kommit ihåg det eftersom påståendet när det gjordes tycktes vara en självklar sak; att alla väljare önskade att det egna partiet hade alla platser i riksdagen. Sådana utsagor är dock anti-demokratiska (även om det absolut inte var debattörens avsikt) eftersom det förutsätter en önskan att den egna uppfattningen skall vara allenarådande. Så fungerar inte en modern och liberal demokrati – istället är det förhandlande och kompromissandet mellan olika artikulerade intressen som är själva nerven i ett demokratiskt styrelseskick.

Lästips om populism och demokrati: Jan-Werner Müller ”What is populism?”

* Joost van Spanje & Nan Dirk de Graaf (2018) How established parties reduce other parties’ electoral support: the strategy of parroting the pariah, West European Politics, 41:1, 1-27, DOI: 10.1080/01402382.2017.1332328

 

 

 

En bref: Civil olydnad nödvändig i ett gott samhälle

Att nu se liberala debattörer jämföra civil olydnad med trakasserier av abortsökande kvinnor eller att smita från trängselskatten får mig att undra hur låg den intellektuella nivån i debatten egentligen är i vårt land. Hur vettig är ryggmärgsreflexen att foga sig under en statsmakt som om några år kräver att vi ska ange våra grannar för att de gömmer flyktingar eller att vi bevisar vår svenskhet för att få stanna här?

Så skrev jag i min tredje och sista sommarkrönika i tidningen Dagen den 8 augusti 2018 kring ämnet civil olydnad. Frågan om civil olydnad blev hett diskuterad för några veckor sedan då studenten Elin Ersson vägrade sätta sig ned på ett flygplan och därmed hindrade planet från att lyfta. Inte förrän en person som skulle utvisas från landet hade lämnat planet lämnade också hon planet. Det enskilda fallet har diskuterats tillräckligt, men påtagligt många skribenter och debattörer verkar inte förstå vad civil olydnad är – hennes agerande har diskuterats utifrån terrorperspektiv eller repressiva perspektiv som inte hör hemma i en politisk diskussion.

Det är lätt att bli provocerad av civil olydnad och det är ett av dess syften. Som filosofen Rawls hävdat så är det i en demokrati, alltså i ett samhälle som strävar efter rättvisa och jämlikhet, som civil olydnad är en framkomlig väg eftersom det är där sådant motstånd kan belysa orimliga lagar eller orättfärdiga praktiker. Så, bli gärna provocerad men använd den känslan till självreflektion och utmana dina egna positioner nästa gång det händer.

Utan civil olydnad stelnar samhället i betong. Och ett samhället utan olydnad, friktion och motstånd är faktiskt inte en demokrati alls. För där människor lever tillsammans uppstår alltid lite nyttig friktion – om ingen förbjuder den…

 

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

Om asylsökande som konverterar: Religion är inte kunskap om dogmer

Jag har med stigande förvåning och även med stigande skam tagit del av rapporteringen av Migrationsverkets hanterande av asylansökningar från kristna konvertiter i vårt land.

Under längre tid har bl a tidningen Dagen rapporterat om att asylsökande som konverterat till kristen tro misstros och att deras delaktighet i en kristen församling inte utgör någon grund för trovärdighet i denna fråga. Därefter visade en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, vid Göteborgs universitet, att migrationsverkets handläggare hade en bokstavsfixerad och okunnig uppfattning om vad kristen tro är. Om de sökande inte svarade rätt på närmast tentamensliknande frågor om psalmer, högtider eller teologiska dogmer ansågs deras kristna övertygelse inte trovärdig. Och nu visar tidningen Dagen att personer som sökt asyl i vårt land för att de blivit kristna och är aktiva i en frikyrka anses tillhöra en sekt och att de dessutom misstänkliggörs för att de besöker församlingar som tillhör två olika inriktningar (Equmeniakyrkan och Pingst).

Att konsekvent förneka individens religionsutövande som ett bevis för sin tro och istället lita till läxförhör eller checklistorär helt fel perspektiv när konvertiter skall bedömas. Medverkan och arbete i en församling är i sig själv ett uttryck för och ett växande i kristen tro. Religion som fenomen är inte en lära, en ideologi eller kunskapsfråga. För de flesta kristna är mötet med Gud och Kristus snarast en relation, och kyrkan är en gemenskap med trossyskon i en församling. Och för många kyrksamma som skulle anse sig själva vara kristna är det nog lite si och så med kunskaperna om t ex Treenigheten eller firandet av vissa kristna högtider. Att två av Sveriges största, och ett av dem med absolut längst historia här, frikyrkosamfund av MIgrationsverket betraktas som ”sekter” är löjeväckande och okunnigt på en nivå som jag inte ens finner begriplig. (Migrationsverket har just i skrivande stund sagt att uttrycket var ”olyckligt”)

Handläggningen av asylärenden som rör konvertiter måste anförtros personer med särskild kompetens och förmåga inom det religionsvetenskaplig området, men som också har en erfarenhet av religiöst liv som gör dem skickade att bedöma den sökandes agerande i en religiös kontext. Akademiska kunskaper löser inte allt men studier inom området torde öka insikten om religionsbegreppets komplexitet. Insikten om det egna ansvaret för att upprätthålla samhällets skydd för demokratiska rättigheter som skydd mot religiös förföljelse bör vara självklart hos den som är anställd i staten.

Om det är något demokratierna i Europa inte kan kompromissa med idag så är det rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva och leva i sin religiösa identitet och trosuppfattning utan att bli misstrodd, misstänkliggjord och förnekad.

***

Jag har skrivit om fenomenet tidigare utifrån ett inom-kristet perspektiv på min blogg Emmausvandrarna. Min senaste vetenskapliga artikel inom området berör delvis samma fenomen, nämligen religionens samhälleliga plats.