Ofta hörs i debatten att det är föräldrarna som måste ta ansvar för att deras barn mobbar andra i skolan, inte är studiemotiverade eller pratar i mobil under lektionerna. Nu skall alla barn få betyg från första klass, syftet tycks vara att föräldrarna skall få ett slags kvitto från skolan. Skolminister Björklund och alliansregeringen betonar ofta kundperspektivet och här är det tydligen föräldrarna som är kunder och barnen är väl då objekten för skolans effekter. I någon skola lanseras ett internetbaserat system där föräldrar skall kunna gå in varje dag och se om just deras barn glömt penna eller böcker just denna dag.
Jag är helt emot synsättet att föräldrar ses som skolans egentliga subjekt. Det borde vara tvärtom, skolan är den plats där barn och ungdomar lär sig att anpassa sig och leva i ett modernt pluralistiskt vuxensamhälle med gemensamma normer. Inte den plats där varje förälders uppfattning skall styra barnets utveckling. Skolan borde vara statens arena och inte föräldrarnas. Hur många ungdomar skulle inte behöva få utvecklas i samspel med varandra och med andra vuxna utan att vara rädda för föräldrarnas vakande öga? Det finns gott om barn och ungdomar som bär en rädsla för att bli slagna eller utskällda när deras skolresultat presenteras för föräldrarna. I vårt pluralistiska samhälle är inte längre familjen den plats som kan skapa och socialisera ungdomarna in i de normer som kommer att fungera för dem i vuxenlivet. Risken är istället att familjen ger ungdomar en helt skev bild av samhället i övrigt och därmed skapar kaos för en ung människa som sedan möter en okänd värld därutanför. Föräldrarna är inte de som skall leva med skolupplevelserna och betygen resten av livet.
Frigör skolan från föräldrarna, ge lärarna betydligt större auktoritet att i samspel med sina elever utveckla och leva efter gemensamma normer. Lärarna skall inte stå till svars inför konkurrenshungriga föräldrar som betalar barnen olika många tusen kronor beroende på vilka betyg de får. Fråga efter vad barnen och ungdomarna vill ifråga om sin utbildning och inte vad föräldrarna tycker sig ha rätt att fordra! Friskolereformen har naturligtvis underblåst idéen att barnen är en vara som skall utvecklas i enlighet med ägarna/föräldrarnas önskemål.
Bort med föräldrainflytandet från skolan och istället in med vuxenvärlden!
VÄNSTRA STRANDEN 
Håller med i stort sett. Fast jag hajade till inför meningen ”Skolan borde vara statens arena och inte föräldrarnas.” Skulle föredragit ”Skolan borde vara barnens, ungdomarnas och de kompetenta lärarnas arena” typ. Så blir det mindre Platon över det hela :).
Hajade också till av den meningen. Vad menas?
En eloge för Vänstra Stranden som inte skymmer sina åsikter i snömos (som somliga tycks vilja göra). För om familjens betydelse för barnen minskar till förmån för anställda lärare är det staten som försöker ta vid, allt annat är illusioner. Men: ”I vårt pluralistiska samhälle är inte längre familjen den plats som kan skapa och socialisera ungdomarna in i de normer som kommer att fungera för dem i vuxenlivet.” Varför skulle skolan vara bättre på detta? Finns det inte hur många exempel som helst på normer som skolan försöker föra över på barnen som inte har något med verkligheten att göra? Är det en pluralistisk värld där en aktör (kommunala skolor) ger en uppsättning normer? Pluralism borde kräva mångfald, även vad gäller skolor och uppfostran.
Det här var alltför djärva grepp, tycker jag. Har du inte tänkt på att lärarna som grupp har en ytterst begränsad kunskap om ”ett modernt pluralistiskt vuxensamhälle med gemensamma normer”. Deras erfarenheter utanför privatlivet begränsas oftast av just skolans väggar, hela livet har läraren tillbringat i skolan! Naturligtvis har lärarna som vuxna värdefulla erfarenheter utöver bokkunskaperna, men jag tror att ett ökat föräldraengegemang istället vore nyttigt. Detta engagemang skulle då inte bara röra de egna barnen, förstås, utan skulle samlat kunna ge skolan ett lyft närmare ”ett modernt pluralistiskt vuxensamhälle med gemensamma normer”. Alltså: Kanske alla föräldrar skulle delta i skolan som stöd i undervisningen, som kunskapskälla och som vuxenföredömen. En reform med rätt till, säg sex timmars arbetsdag för föräldrar med full ekonomisk kompensation, under förutsättning att en timma ägnas åt samhällstjänst i skolan. Vad sägs om en sådan linje?
Kul att så många hittat hit!
Vad menar jag med att skolan bör vara statens arena undrar Charlotte och Jimmy. Jo, min tanke var att ställa detta i motsats till familjen och motsvarande gemenskaper. Min tanke var att hävda skolan som en ”fri” arena där vuxensamhället, de samhälleliga institutionerna, ungdomarna och framtiden möts. Skolan är inte ”ägd” av någon av samhällets grundelement (familjer, individer, institutioner) utan en gemensam arena för socialisation.
Varför skolan framför familjen, undrar gärningsmannen. Här var min tanke (i paritet med ovanstående) att ungdomarnas vuxenliv bäst befrämjas av a) pluralism i själva skolan samt b) den värdediskussion som kommer in i skolan genom ungdomarna själva och lärarna. Jag tror att många ungdomar behöver en slags ”frizon” där de får utveckla sina egan värderingar – naturligtvis på grundval av vad de har med sig och vad som helt outplånligt präglar dem hemifrån.
Borde inte föräldrar delta mer i skolan, undrar Thomas. Jo, om man gör det på ett sådant altruistiskt och kolelktivt sätt som han föreslår. Men så fungerar det inte (min erfarenhet bara). Istället blir det oerhört konkurrensinriktat, och mycket om att principerna skall vara rättvisa och lika för alla men just miiiittt baaaarn behöver ditten eller datten och därför måste man särbehandla.
Jag vill inte alls bannlysa föräldrar från skolan men jag vill sätta klackarna i backen inför den utveckling mot alltmer av ett perspektiv som ger föräldrarna ”rätt” till olika saker från skolan och som bygger på att föräldrar alltid skall veta allting om sina barn genast. I mina svarta stunder kan jag undra om föräldrar uppmuntrar denna utveckling eftersom de lagt över socialisation och uppfostran på skolan och själva abdikerat. Låt istället dessa socialisationsgemenskaper komplettera varandra och ge därmed ungdomen en god möjlighet att väga av, bedöma och ta ställning själv.
Som sagt, jag håller med dig stranden. Men när man formulerar det som att ”skolan ska vara statens arena” låter det som att eleverna ska fostras att tillvarata olika statsintressen…Och det kanske är fint om staten är fin. Men om staten hamnar i krig kan det ju handla om att eleverna ska fostras till goda soldater i fosterlandets tjänst. Bara som ett exempel.
Jag lägger mig – jag uttryckte mig på ett olämpligt sätt. Hoppas det gick fram hur jag menade i svaret ovan.
”Friskolereformen har naturligtvis underblåst idéen att barnen är en vara som skall utvecklas i enlighet med ägarna/föräldrarnas önskemål.”
Det här är en intressant frågeställning. För vem äger egentligen en sexåring? Samhället? Familjen? Menar vi att samhället har legitima befogenheter att utforma skolan som en föräldrarfri zon för så små barn, ”en “fri” arena där vuxensamhället, de samhälleliga institutionerna, ungdomarna och framtiden möts”.
Jag skulle nog argumentera för att föräldrars inflytande över sina barn måste få ha möjlighet att sträcka sig in i skolans värld, åtminstone under barnens tidigare skolår. Skillnaden är stor mellan ett barn som precis börjat skolan och en tonåring som är på väg att ta steget in i vuxenvärlden och där forma sin egen identitet. I ett pluralistiskt samhälle tror jag dessutom att samhället måste tillåta att föräldrar uppfostrar sina barn med åsikter som majoritetssamhället inte delar och att denna uppfostran kan ta sig sådana uttryck som friskolor.
Himmel! Stå på dig Vänstra stranden. Inte skall du vika ned dig när du drabbats av klarsyn. För många med dig menar att skolan skall vara statens arena, fast det inte är alla som inser vad det betyder. För just då kan det som för tillfället verkar fint läras ut i skolan som ”normer som kommer att fungera för dem i vuxenlivet”. Detta ”fina” kan i vissa situationer vara att det är fosterländskt att offra sina barns liv. Detta tycker inte Vänstra stranden och Charlotta om (och inte Gärningsmannen heller). Gissningsvis skulle det då vara angeläget för Vänstra stranden och Charlotta att de själva fick ge ”fina” normer till sina barn.
Men om skolan lär ut normer som Vänstra stranden och Charlotta tycker om, så är det tydligen ok att ta över föräldrarnas plats. Fast det är ju mycket möjligt att det finns föräldrar som inte tycker om dessa normer. Men då är det tydligt ok att skolan och därmed staten tar deras plats.
Är det inte en större fara att föräldrarna inte engagerar sig i sina barn för att efter bästa förmåga ge dem goda villkor och sunda normer? Ursäkta att det blev långt, men detta låg varmt om hjärtat. Så summa summarum: fram för ökat föräldraransvar.
Nej men – nu håller ju detta på att spåra ur. Jag backade inte från min hållning utan från min formulering. Formuleringen visade sig kunna missuppfattas.
En gång till nu då: Föräldrar skall uppfostra och socialisera sina barn. Föräldrar har ansvar för sina barn (ssk om de är under 10-12 år). Föräldrar får gärna uppfostra sina barn i tanketraditioner som inte är majoritetssamhällets (min tanketradition här verkar dock inte falla somliga på läppen…) vilket dock inte på något sätt förutsätter friskolor. Skolan tillhör inte föräldrarna, det är vad jag försöker säga. SKOLAN är ett alternativ till FAMILJEN – det ena utseluter inte det andra. Men nu tycker jag att det verkar som om FAMILJEN skall överordnas allting annat. Det är förödande för många barn. Många familjer är faktiskt inte goda familjer och skolan kan då ge mycket starkt stöd för ungdomens utveckling.
Har det gått fram? 🙂
It’s clear to me och jag håller med till 100%.
Gärningsmannen: vad jag menade, fast jag uttryckte mig ”elliptiskt”, var snarast att om staten är demokratisk & pluralistisk till sin natur och sålångt möjligt sätter den enskildes bästa i centrum så blir det harmlöst, men fortfarande tvivelaktigt, att kalla skolan för ”statens arena”.
Frågan är väl inte OM statens idéer styr i skolan, utan med VILKA IDEAL den gör det. Familjen är också den en arena för statsmakten, så genomreglerad och kontrollerad. Oppositionen mellan offentligt och privat är en liberal chimär. Vidare: om inte ”mångfald” och ”pluralism” är den rådande statsideologin idag undrar jag vilken som egentligen är det. Jag skulle hellre se ”jämlikhet” som ett dominerande ledord.
Det har gått fram, och jag håller med. 😉