Kategori: utbildning

En bref: Nej universitetens stora fråga är inte s k cancelkultur

Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.

Så skrev jag tillsammans med Erika Alm, vicedekan och docent i genusvetenskap vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet på Göteborgs-Postens kultursida den 16 november. Bakgrunden var att den nye utbildningsministern Mats Persson i en debattartikel i Expressen gått ut och föreslagit att regeringen skulle initiera en utredning om förekomst av s k cancelkultur på universiteten. Motivet angavs vara en granskning i TV4 som lyft upp något exempel på vad som skulle kunna utgöra en sådan händelse som avses med ”canceling” (som alltså inte innebär inställt flyg eller tåg). Vi menar dels att ministern letar efter något som han inte kan definiera och som inte heller utgör något avgörande problem inom sektorn, dels att en nytillträdd minister borde ge sig i kast med vad som är de stora problemen för våra studenter och våra unga forskare, nämligen underfinansieringen av humaniora och samhällsvetenskap och de ständigt nya pålagorna som skall kontrollera, registrera, bedöma, utvärdera och rapportera till andra myndigheter och till regeringen.

En av våra poänger var just att med tanke på alla de regler och krav som läggs lärosätena avseende likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering så är det närmast komiskt att påtala att vi ägnar oss för mycket åt sådant. För det är ju ur dessa strukturer som uppmärksamheten på hur vi talar om varandra och agerar mot varandra kommer. Vi har ju båda också ledningsuppdrag och vet att kränkningar och diskriminering hanteras i enlighet med myndighetens handläggningsordningar, svensk lag och arbetsmiljöverkets förordningar.

Det utbildningsministern gör är istället att utifrån anekdotisk bevisning använda sin egen plattform för att intervenera i akademins inte liv, i den frihet under ansvar som forskning och utbildning förväntas ha. Om han nu inte är nöjda med alla de hundratals dokument och rapporter som vi lämnar inom området (likabehandling, arbetsmiljö, jämställdhet, diskriminering m m) så kanske han kan börja med att fatta beslut om dem istället.

En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

En bref: Vi måste sätta stopp för den social snedrekryteringen till högre utbildning

Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning.

Ja, så skrev jag i min söndagskrönika den 16 juni i Borås tidning. Märkligt nog handlar väldigt lite av utbildningsdebatterna om att det fortsätter att vara barn till högutbildade föräldrar som tar examen på universitet och högskolor. Istället är det mycket prat om sådant som mobilförbud och ordningsbetyg – samtidigt som klassklyftorna fortsätter att reproduceras i de yngre generationerna!

Och allra mest problematiskt är det att skiljelinjen mellan landsbygd och stad förstärker könsskillnaden i högre utbildning – pojkar på landsbygd är extremt underrepresenterade i högskolan.

Att utbildning skapar frihet för individen är på många sätt givet, men att öppna nya möjligheter att läsa ämnen och fält som kanske inte är de givna är också en frihet. Jag skulle vilja se akademiska basår, och särskilt inom humaniora för att öppna vägar in i akademiska studier för nya grupper och inom nya fält.

 

Populistiskt utspel om religiösa friskolor

Idag har socialdemokraterna sagt att de vill gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Ungefär en procent av landets elever går i s k religiösa friskolor, de flesta av dem i kristna skolor och några i muslimska skolor. Alla skolor i Sverige, alltså alla skolor i Sverige, har att hålla sig till den gällande läroplanen. Ingen skola i Sverige, alltså ingen skola i Sverige, kan ha konfessionella (religiösa) delar i sin undervisning. Skolor som drivs av en religiös huvudman har ofta religiösa frivilliga inslag som andakter eller bön utanför skoltid. Men det är absolut inte alltid fallet.

Hur socialdemokraterna ser på de förskolor – ”Kyrkans förskola” som sedan många år drivs av Svenska Kyrkan över hela landet framgår inte men logiskt måste dessa väl också förbjudas.

1. OM Sverige tillåter friskolor och fritt skolval är det rimligen så att religiösa huvudmän inte kan diskrimineras. Kontrollen av skolorna måste ske på samma sätt som för alla andra huvudmän.

2. Såväl Anna Ekströms som Ardalan Shekarabis beskrivningar av religiösa friskolor är verklighetsfrämmande och uppvisar en närmast religionsfientlig hållning. Shekarabi jämför med en skola i sitt tidigare hemland Iran som alldeles uppenbart inte skulle kunna drivas i Sverige på grund av vår lagstiftning. Ekström säger i SvT Aktuellt att ”en skola som delas in på grundval av religion passar inte i det svenska samhället”. Det är litet svårt att förstå vad Ekström menar eftersom 99 procent av eleverna går i skolor som delats in efter andra faktorer som huvudmän, bostadsort, klass, profil eller språk t ex. Att ”dela in skolor” efter språk är tydligen helt ok, eller efter dansprofil eller idrott, och underlättar alltså arbetet mot segregation.

3. Föreställningen om religion är trångsynt och inskränkt – religionsfriheten i vårt land kräver t ex att det finns andaktsrum/stilla rum i skolor där elever kan utöva sin religion. Elevers religionsfrihet skall skyddas. Europakonventionen kräver att familjer kan ge sina barn en religiös uppfostran om man så önskar, något som underlättas om barnen t ex kan be eller ha en andakt före eller efter skolan. Religion är ett samhällsfenomen som finns överallt i samhället. Vårt land är idag mångreligiöst även om den kristna religionen dominerar. Om vi inte inser vad det mångreligiösa betyder för demokratin och skyddet för religionsfriheten är vi illa ute.

Jag bedömer socialdemokraternas utspel som en form av populism – partiet vädjar till en förenklad, okunnig och svart-vit religionsuppfattning och använder en utsatt minoritet för att positionera sig på den nya kulturella konfliktaxel som blivit allt viktigare i svensk politik när klass och fördelningspolitik bleknar bort.

Men denna vädjan till folklig vrede öppnas dock dammluckorna till repression och missaktning mot religiösa föreställningar överhuvudtaget. Men här finns ingen kompromiss i den liberala demokratin – minoriteters rättigheter skall värnas.

Careful what you wish for, säger ordspråket.

***

Läs gärna Andreas Johansson Heinö i Dagen i samma ämne.

Läs gärna också en debattartikel jag skrivit i samma tidning den 4 november 2016, baserad på min forskning om synen på religionsfrihet.

 

En bit kvar till jämställdhet i statsvetenskapen

Under de här dagarna pågår Statsvetenskapliga Förbundets årsmöte i Karlstad, jag är inte själv där men jag har läst den ambitiösa jämställdhetskartläggning (O Folke, M Hagevi och M Solevid 2017) av det svenska statsvetarsamhället som förbundet genomfört. Jag är väldigt glad att tillhöra en akademisk gemenskap som är så självreflekterande att man genomför denna typ av kartläggning, och det är inte första gången utan istället den femte sedan starten 1996!

Mycket är positivt i denna femte omgång, det bör verkligen understrykas. Det svenska statsvetarsamhället består av nästan 550 svenska statsvetare (doktorander och disputerade verksamma inom akademin) och av dem är ca 40 procent kvinnor. När jag disputerade 1993 fanns i landet inga kvinnor som var professorer i statsvetenskap och mer än 90 procent av alla lektorer var män!

Men, fortfarande återstår mycket att göra. Andelen professorer som är kvinnor är mycket låg vid de två av de fyra största institutionerna, de i Göteborg (24 procent) och i Uppsala (16 procent). Både i Stockholm och Lund är könsbalansen betydligt bättre bland professorerna. Totalt finns det idag 25 kvinnor i landet som är professorer i statsvetenskap medan antalet män i samma position är drygt dubbelt så många (56). Och bland lektorerna är fortfarande männen i majoritet (61 procent) och utjämningen mellan könen har stannat upp sedan 2007.

Rapporten konstaterar också att kvinnor tar längre tid på sig för professorsmeritering, oftare än män leder egna projekt men mindre ofta bjuds in att medverka i andras forskningsprojekt, oftare än män lämnar akademin efter disputation, oftare innehar anställningar med lägre andel forskning i anställningen samt oftare arbetar med kvalitativa metoder vilka har sämre förutsättningar för publicering i de högst rankade tidskrifterna. Sammantaget är alltså de akademiska trösklarna enligt denna rapport högre för en kvinna som disputerar i statsvetenskap än för en man.

Rapporten finns att läsa på SWEPSA:s hemsida.

Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba mot en jämställd akademi! Sådana här kartläggningar gör dock det jobbet mycket lättare.

”Breddat deltagande” – nej tack, ett mycket dåligt förslag om universitetsutbildning

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

***************************    ***************************   *********************

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

 

Vi behöver ett starkare tjänstemannaethos!

Det behövs också en obligatorisk statstjänstemannautbildning så att alla som arbetar i staten kan få den kunskap de behöver om den gemensamma värdegrunden, det statliga uppdraget, offentlighets- och sekretesslagstiftningen med mera.

Ordföranden för Statstjänstemannaförbundet Britta Lejon skriver på Svenska Dagbladets debattsida och påpekar att statens verksamhet har andra förutsättningar än privat verksamhet avseende effektivisering och rationalisering. Jag tycker detta är en viktig fråga som länge legat i träda. När haveriet på Transportstyrelsen nu kommit upp till ytan är detta ett lämpligt tillfälle att ta tag i den.

Att vara offentlig tjänsteman är något fint, något dyrbart och att vara en av dem som upprätthåller demokratins grundläggande funktioner: rättsstat och opartiskhet. Det kräver ett särskilt ethos (karaktär eller dygd) att upprätthålla en sådan roll. Ändå rustas mycket få av de anställda i stat och kommun för en sådan roll.

Det som vår statsminister kallar förvaltningskultur borde kultiveras och ges större betydelse både vid rekrytering och i utbildning. Behovet av s k visselblåsare skulle minska om fler chefer i staten och kommunen vårdade sig om ett tjänstemannaethos som t ex innebär att frågan om att bryta mot gällande lagstiftning helt enkelt besvaras med ett nej. Nöd bryter alltid lag, men effektivisering eller behov av att dra ner på kostnaderna är inte nöd i den meningen.

En god vän till mig påpekade att i Storbritannien erbjuder de stora universiteten alla blivande ”public servants” (offentliga tjänstemän) en särskild ettårig yrkesförberedande utbildning var syfte är att lägga grunden för att utöva ett ämbetsmannaansvar. I den ingår filosofi, statsvetenskap, juridik m m med särskilt fokus på praktiska aspekter på vad som åligger en person som arbetar för det allmänna. Kursen läses alltså efter grundexamen och har en praktisk inriktning. Jag anser att vi i Sverige borde satsa på det, och på att låta offentliga verksamheter som ägnar sig åt myndighetsutövning finansieras och granskas just avseende på ett sådant ethos. Inte med ständiga krav på ytterligare effektiviseringar i enlighet med företagsekonomiska modeller.

Läs gärna Jan Olssons och Erik Hysings bok om tjänstemannaroller i en politiskt styrd verksamhet eller titta in på hemsidan för den ettåriga masterutbildning som ges på Oxford university.

Förbud för könsuppdelade klasser – ett väldigt dåligt förslag

Att Gustav Fridolin idag i Sveriges Radio Ekot meddelar att ett ”förbud” för könsuppdelade klasser skall utredas gör mig beklämd.

När jag gick i skolan (ja det var väldigt länge sedan) var delar av gymnastiklektionerna uppdelade mellan pojkar och flickor. Jag spelade t ex handboll med bara flickor medan pojkarna ägnade sig åt någon annan bollsport. Vi hade förmånen av att ha två idrottslärare som då och då hanterade grupperna tillsammans. Med tanke på mina synfel var handboll sannerligen inte någon sport jag kunde göra mig gällande i. Särskilt inte som en handfull av mina klasskamrater (flickor) spelade handboll på serienivå. På samma sätt hade vi en hel del grupparbeten i barnkunskapen uppdelade mellan flickor och pojkar. Och om jag inte minns fel var det också fallet på en del mattelektioner. Det hände ibland och hade alltid en pedagogisk funktion – ibland beroende på ämnet och ibland beroende på dynamiken i gruppen.

Så länge män och kvinnor inte är jämställda i våra samhällen kommer alla försök att behandla alla lika resultera i att maktstrukturerna upprätthålls. Jag menar att det är barnsligt att låtsas att inte gruppen män maktmässigt är överordnad gruppen kvinnor – vilket inte betyder att det finns individer i båda grupperna som har en annan position. Det är också närmast provicerande att en person som talar om sin lärarerfarenhet från skolan inte låtsas om att det är i ungdomsåren som spänningarna mellan könen väldigt lätt förstärker och cementerar en över- och underordning som består i vuxen ålder.

Naturligtvis skall män och kvinnor liksom flickor och pojkar visa varandra ömsesidig respekt och hänsyn i alla sammanhang. Frågan här är ju hur vi åstadkommer det – Fridolin blandar ihop medel och mål.

Vi kan och bör lämna dessa frågor lämnas till den professionella pedagogens omdöme och fortsätta föra en uppfriskande debatt kring frågan. Och det är i det sammanhanget naivt att tro att strikt likabehandling av alla individer är detsamma som att bemöta individer med lika omsorg och respekt.

***

För övrigt diskuterades igår på facebook om filosofin blivit mindre samhällsrelevant idag än för 25 år sedan. På frågan har jag inget exakt svar, men de märkliga politiska förslag som dyker upp i komplexa normativa frågor kanske talar för tesen. Ett litet bokförslag för Fridolin vore en introduktion i ämnet, t ex ”Tretton texter i politisk filosofi” eller varför inte en fin samling texter av framlidne rättsfilosofen Ronald Dworkin.

”Du är i alla fall söt att se på” Om att vara kvinna och forskare på Handelshögskolan

ja, du är i alla fall söt att se på

Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.

Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.

Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.

Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:

Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)

När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.

Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser –  som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.