FRA-lagens skiljelinjer

Dagens FRA-seminarium i Almedalen var ett av de mest välorganiserade och självdisciplinerade tillställningar jag bevistat på länge. På scenen satt nio personer med djupgående kännedom om och/eller inblandning i FRA-lagens tillkomst och i publiken mer än 100 personer som i stort sett alla var emot lagen. Under ledning av Martin Aagard var stämningen nästan lite uppsluppen. Det var som om vi som är motståndare instinktivt kände att vårt argumentativa och moraliska övertag inte behövde förstärkas ytterligare. Det var endast Mikael Odenberg – vem annars? – som föll ur ramen genom ett personangrepp på Rick Falkvinge när denne ställde en fråga.

Sten Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell (tiilika reservofficer i flottan) var dock den som sakligt framstod i sämst dager. Först kunde han inte skilja på de åtgärder staten har rätt att ta till mot brottsmisstänkta och andra medborgare eftersom han försvarade lagen med hänvisning till sin erfarenhet av att som åklagare fatta beslut om integritetsinskränkningar. Sedan hade han överhuvudtaget inget svar alls när Tidningsutgivarnas VD frågade hur de tänkte hantera det flagranta brott mot meddelarskyddet som lagen är. Jevrell kippade efter ett svar som en fisk kippar efter luft. Han försökte med att ”sådant material skall slängas” varvid frågeställaren poängterade att lagövertträdelsen begås i samma ögonblick som FRA alls behandlar mejlet ifråga. För det tredje talade Jevrell om att man skall ”naturligtvis” bearbeta och ”titta på” den dom från Europadomstolen som underkänt en brittisk avlyssningslag av samma typ som FRA-lagen. Juristen Clarence Craaford påpekade då att det var ett arbete som borde skett innan lagen klubbades igenom. Det är nämligen så Europakonventionen numera skall fungera. Jevrells kompetens för sitt uppdrag bör nog ifrågasättas.

Det var sedan intressant att höra hur Diakonia fick rådet att kryptera sina mejl om man ville undvika att känslig information om konflikten i Mellanöstern skulle nå t ex brittisk eller amerikansk säkerhetstjänst. Hm, är det vad ”terroristerna” också skall göra då? Crafoord påpekade klokt att det var information kring just den typ av etniska och religiösa konflikter som Diakonia sysslar med som skall avlyssnas…

Det nationella perspektivet dominerade dock diskussionen, något som är mycket märklig i denna globala era. Detta nationella intresse dominerade dock motiven framför allt hos dem som ansåg lagen nödvändig medan de globala individuella fri- och rättigheterna var vad som präglade motståndarnas argument. Skiljelinjen mellan konservativ nationalism och ultramodern individualism blev tydlig.

Annie Johansson (c) försökte rädda sin heder genom att hänvisa till att FRA-lagen visat att unga människor visst är politiskt engagerade. Jaha, så det var skälet till att hon protesterade mot lagen från början och hävdade att hon skulle driva integritetsfrågorna i riksdagen om hon blev vald. Unga människor är politiskt engagerade, bara inte så mycket i partipolitiken. Det behöver vi ingen FRA-lag för att få veta.