Jag är dödstrött på skoldebatten. Ja, jag menar inte att den inte skall föras, men jag blir både ledsen och arg av att höra upprepningarna av hur vår svenska skola helt tycks ha degenererat under de senaste decennierna. Nu är jag ju inte dummare än att jag begriper att det finns många välfungerande skolor, men det räcker faktiskt med en liten droppe citronsaft för att smaksätta hela tillbringaren. Skoldebatten smakar beskt.
Tyvärr gäller detta också debatten om omsorg om våra äldre liksom en hel del andra avreglerade offentliga verksamheter (i Göteborg har tre vårdcentraler stängts efter misskötsel t ex).
Då är det tragiskt att höra oppositionspolitiker som vrider sig som en mask på kroken likt Mikael Damberg i kvällens Aktuellt (ej på nätet) och inte kan svara på frågan om riskkapital-bolag skall kunna köpa och sälja skolor även i framtiden. Det är lika illa att lyssna till en Stockholmspolitiker som Christopher Järkeborn som svänger likt en vindflöjel och nu vill stoppa utförsäljning av äldreboenden till Attendo Care efter att ha förespråkat den avreglering vars konsekvenser man nu inte vill ta.
Socialdemokratin fattade beslut om kommunaliseringen av skolan, den dåvarande borgerliga regeringen om friskolereformen, socialdemokratiska regeringar om avreglering av elmarknad, telefoni och infrastruktur, alliansregeringen om järnvägen o s v. Vore det inte klädsamt om fler politiker tog ansvar för dessa beslut? Är det ingen som minns debatten i slutet av 1980-talet när nästan hela svenska folket ville ha ”mindre offentlig sektor”? Det fanns ju ett skäl till att besluten kom!
Vi behöver en uppriktig och genomgripande politisk debatt kring varför avregleringen i vissa avseenden blev ett misslyckande, inte politiker som försöker springa ifrån sitt ansvar och istället rusar till andra änden av lokalen.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vad anser du vara skälet till att ”nästan hela svenska folket ville ha mindre offentlig sektor” i slutet på 80-talet?
För oss som inte var med, eller iallafall oförmögna att följa den politiska debatten, hur var stämningen i slutet av 80-talet?
Men påstår inte Svallfors att stödet för vård och skola i offentlig regi har varit stabilt högt ända sen 80-talet? Var inte utförsäljningsivern ett fenomen inom den övre medelklass som dominerar såväl politiska partier som offentlighet? Så har i alla fall jag uppfattat det, ända sen då.
För övrigt är det väl inget fel att ångra sig när man har gjort något som visar sig inte bli bra. Tyvärr är ju den vanligaste politikerreflexen att tjyvhålla även på sina misstag.
Även om det förstås är allra bäst om man kan föreslå vad man gör nu.
Socialdemokratins ideologiska ryggrad knäcktes under nyliberalismens offensiv på 80-talet. Kjell-Olov Feldt och den s k kanslihushögern var snabba att ta avstånd från den keysianism som tidigare väglett s i ekonomiska frågor. Och i samband med att den ekonomiska politiken lades om kunde den offentliga sektorn utmålas som den tärande utan att s helhjärtat ställde upp till dess försvar.
80-talet var verkligen nyliberalismens guldålder och påverkade politiker som Reifeldt och Borg, som nu, utan att trumpeta ut sitt budskap på gator och torg, fullt ut genomför sina idéer – igen utan att s förmår att försvara den offentliga sektorn.
För den som vill fördjupa sig i grunddokumentet för den nyliberala offensiven se föjande länk.
http://www.greenpeace.org/usa/en/campaigns/global-warming-and-energy/polluterwatch/The-Lewis-Powell-Memo/
Lennart Nilssons analyser visar att stödet för att ”minska den offentliga sektorn” var mycket stort strax före den borgerliga valsegern 1991. Det betyder inte att stödet för den allmänna välfärden var lågt, men väldigt många människor upplevde att svaret på problemen som upplevde då (minns ni kampanjen för ett rum i långvården?) och som var tydliga i t ex slutdebatterna inför 1985 års val skulle vara en avreglering. Om detta har jag skrivit i ”Kampen om Kunskapen” (2008) tillsammans med Ulf Bjereld (ett särskilt kapitel om 1980-talet).
Man kan med fördel också läsa Kristina Boréus fina avhandling ”Högervåg” som kom redan1994 och analyserar den politiska retoriken under bl a 1980-talet.
VS
Ja, det borde ju inte minst jag veta. Jag har ju själv deltagit i denna antibyråkratiska våg, via miljörörelsen.
Men vad som hände var ju inte att kraven på folkligt inflytande tillgodosågs, utan att det offentliga avpolitiserades, byråkratiserades ytterligare genom att låsas in i New Public Management, med budgeten som styrmedel. Det har ju inte minst du själv skrivit om. Och detta har aldrig varit något folkligt krav över huvud taget.
Men precis, min poäng är att det var vi själva som släppte lös anden i flaskan. Ibland låter det som om det var ”dom andra” som var ”dumma”. Men det var vi, vi själva som i demokratisk ordning öppnade flaskan och kallade på anden. Vi måste nu också ta ansvar för att få honom i flaskan igen, bildligt talat…
VS