Tisdagen den 2 september avlossades då den stora kulturkanonen i direktsändning och direktrapportering.
Många är de som ondgjort sig över att en s k kulturkanon (dubbeltydigheten i ordet i skrift är rolig i sig) skulle tas fram, och många har också beklagat den – dess innehåll, dess förekomst och/eller dess presentation – när den kom. För min den stänger jag öronen när Lars Trägårdh pratar på. Osammanhängande och pretentiöst, banaliteter sagda med manlig eftertryck. Men det är oviktigt, det viktiga är vad som faktiskt ligger på bordet. Listan.
I Sveriges radios Studio Ett diskuterades ”listan” på 100 verk eller företeelser av tre herrar (Johan Hilton, Mustafa Panshiri och Björn Wiman). Endast Panshiri var positiv. För mig är det symptomatiskt att just han som inte är född i Sverige och som arbetat som polis var positiv. Som uppvuxen i arbetarklassen vet jag vad den så kallade dolda läroplanen är för någonting. Det är allt det som den bildade medelklassen vet att man måste veta men som ingen berättar för dig att du måste veta.
Jag hade förmånen att växa upp i ett hem där det fanns en positiv inställning till läsning. Själv släpade jag hem kilovis med böcker från det lilla lokala biblioteket i Krokslätt och min mamma tittade nyfiket igenom allt – inte för att kontrollera som jag naivt först trodde utan för att hennes egen bildningstörst drev henne. Det var hon som köpte böcker av nobelpristagare och hon som följde med mig på bokrean. Pappa läste också mycket, men kanske mer om upptäcktsresor, strapatser, världsomseglingar och äventyr på Nordsjön.
I sjunde klass tog vår lärare i svenska, Ulla Hjulström, med klassen på teater. Jag hade aldrig varit på teater och jag tror att den första pjäsen var ”Den girige” av Molière men är inte helt säker. Jag förstod inte så mycket av själva handlingen men det blev en epifani – alltså en till synes enkel händelse som öppnade ett helt flöde inom mig. Jag blev teaterfrälst! Under skolgången men framförallt när jag under några år efter fyllda tjugo kunde leva mitt eget liv gick jag på snart sagt varenda pjäs som sattes upp på Stadsteatern. Lycka.
Det är så som jag ser på denna kulturkanon. Man kan diskutera de verk och företeelser som är med och de som valts bort. Men jag har svårt att se att något av dem som inkluderats inte borde varit med. För mig är den som en stor adventskalender – varje verk är en lucka, öppna den och du kan ta dig vidare in i ett helt nytt landskap.
Läs Sjöwall-Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” och dra i trådar och landa i Bo Widerbergs ”Mannen på taket” och följ honom vidare till kritiken mot svensk filmpolitik. Eller lyssna på Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och lyssna på den judiske flyktingen Georg Riedels basgångar och fundera på hur han kom hit och hur svensk folkmusik möter blå toner från den amerikanska södern. Och nu är detta inte längre den dolda läroplanen, det är tillgängligt för alla.
Sannolikt kommer den bildade medelklassen och hitta andra koder för att avgränsa och exkludera, men här finns i alla fall en väg in. Nu återstår det viktigaste – var är politiken, resurserna och infrastrukturen för att göra allt detta operativt? Var är pengarna till studiecirklar, folkbildning, folkhögskolor och nyutgivningar? Var är den stora borgerliga kulturpolitiken, den som krävs för att upprätthålla ett kulturarv? Kulturminister Parisa Liljestrand har inte visat någon som helst vilja eller förmåga att driva fram de resurserna. För det skall hon ha mycket kritik, och jag tänker fortsätta rikta den mot henne, men inte för en ganska vettig lista på viktiga referenser i svensk kulturhistoria.
VÄNSTRA STRANDEN 
Hej Marie och tack!
Jag håller med dig om betydelsen av att dela kulturella upplevelser och öppna dörrar till de verk som gjort beständiga avtryck på utvecklingen av ”vår” kultur. Jag tycker att kultur är kanon men har svårare att se den tappad i formen av en kanon. Men det är förstås viktigt annat än så som du skriver dela och samla verk som tycks vara de som erkänns om man vill bli initierad i vårt samhälle, låt den inte vara ett kulturellt kapital för utvalda och något som distingerar. Lättare sagt än gjort, när den blir allmängods är det snart sagt annat som räknas.
När regering tar sig an att detaljstyra och peka ut har den svårt att överblicka den samlade politiska agendan. På samma gång som vi blir presenterade en kulturkanon lyser satsningen på kulturinstitutioner med sin frånvaro. Jag är enig med dig på den punkten. De monteras snarast ner. En annan intressant aspekt av detta virrvarr är den nya lärarutbildningsutredningen. Den låter just sådant som rör skolans normativa uppgift stryka på foten. Med kognitionsvetenskap som primat för formeringen av lärarprofessionen blir det inte tid att möta lärarstudenter i skolans normativa uppdrag, var gränser för det gemensamma dras, vad är sådant som vi inte kan göra oss urarva och samtidigt tala om ett samhälle, hur och var har dessa gränser dragits över tid och varför… Lägg därtill utbildningslandskapets sociala (!) och kulturella skillnader.
Kanon motiveras av en ”spittrad samtid”, av ”segregation” och ”gängkriminalitet”. Men listor kommer att hålla tunnt om man tänker sig att de på något sätt skall fungera som åtgärder.
I skolor behövs den litterära kulturen materialiseras i bokform och bibliotek exemplevis. Skollandskapet är något av skilda världar därvidlag.
Tack
Ylva Bergström
Du är spot on avseende skolan. Jag har blivit allt mer varse (genom barnbarnen) hur skolan idag skall vara någon slags ”all-socialiserings-vuxenblivande-institution”. Och att kontrollmekanismerna är absurda (t ex lärare som varje dag meddelar föräldrarna huruvida barnen ”klarade” läxan eller ej). Skolans uppgift är att förse barn och ungdomar med verktyg – läsa, räkna, skriva och en hel del omvärldskunskap i historia, geografi m m. Men bildningsresan gör man sedan, med hjälp av de verktygen.
Sedan bryr jag mig inte så mycket om vilka intentionerna med kanonen var, det är ju bara trams med ”svenska värderingar” eftersom allt och inget är ”svenskt”. Men att få hållpunkter och referenser som det svenska samhället idag ser som givna det är väl en bra grej. Tack och lov för mångfalden.