Kategori: musik

Upphovsrätten fördelar makten i informationssamhället

Upphovsrättens historia – låter ju rätt spännande i den kulturdebatt vi är mitt inne i nu. Och Martin Fredriksson har skrivit en avhandling om frågan: ”Skapandets rätt. Ett kulturvetenskapligt perspektiv på den svenska upphovsrättens historia” (2009).

Fredrikssons utgångspunkt är att ”upphovsmannarätten” eller ”upphovsrätten” är en konsekvens av föränderliga krafter i historien, men den borde nog ha kvalificerats mer för att bli en riktigt vass vägledning för studien. Men, de mer intrikata konsekvenserna av detta antagande framstår tydligt i debatten om 1960 års upphovsrättslag. Övergången från en ”upphovsman” till en ”upphovsrätt” skedde i stort sett av språkliga skäl! Ännu ett belägg för hur viktigt vårt ordval är. Fredriksson lyfter också upp S-riksdagsmannen Johan Lundberg från historien, en man som redan 1960 motionerade om att upphovsrätten borde avskaffas. Lundberg menar att upphovsrätten premierar ”drönare” som hänger fast vid döda mäns prestationer. Att enskilda verk är individuellt ägda menar också Lundberg är en anomali eftersom kulurellt arbete är en kollektiv prestation. Lundberg menar också att upphovsrätten hämmar den kulturella, tekniska och ekonomiska utvecklingen bl a eftersom den hindrar kulturspridning till breda folklager. Inget är nytt under solen säger Predikaren, men här är det nästan kusligt att läsa argumentationer som förekommer femtio år senare!

Fredriksson konstaterar att tillgänglighet var ett argument för upphovsmannarätt i slutet av 1800-talet medan det knappt hundra år senare var ett argument mot samma reglering. På samma sätt visar han gång på gång hur synen på original och kopia har skiftat, liksom synen på konstnären och publiken. Det sistnämnda ges en mycket välavvägd minianalys där Fredriksson jämför TV-programmen ”Hylands hörna” och ”Skäggen”, två program som båda relaterade till publiken på samma sätt, trots sina övriga olikheter.

Fredriksson skriver, inspirerad av Boyle, att ”upphovsrätten fördelar och reglerar makten över informationsekonomins viktigaste tillgångar vilket gör den lika fundamental för informationssamhället som kontrollen över lönearbetet var för 1800-talets industriella ekonomi”. (s 320). Det är ett teoretiskt mycket intressant konstaterande som borde få möjlighet att sjunka in hos de politiker som tror att ”fildelningsdebatt” och ”FRA-frågor” är något som blåser över likt en ljummen sommarvind i juni.

Martin Fredrikssons avhandling ”Skapandets rätt” är tyvärr alltför empiriskt ostyrd, det blir lite som att leta efter diamanter i en kolgruva. Men när diamanterna väl dyker upp får vi intressanta reflektioner kring upphovsrätt, skapande och teknologisk utveckling. Jag tror att den tvärvetenskapliga ansatsen och den deskriptiva forskningsfrågan begränsat möjligheten att göra de skarpaste analyserna.

Franska samhällsvetare i debatten

Alltmera frustrerad och avundsjuk tillbringade jag idag nära två timmar på medievaruhuset FNAC (Rue de Rennes) botaniserandes bland samhällsvetenskaplig litteratur, jazzskivor och så kallad världsmusik. Mängden intressanta böcker skrivna av forskare inom statsvetenskap, sociologi och historia var överväldigande. I den franska samhällsdebatten återfinns en insikt om att samhällsvetenskapliga teorier faktiskt får samhälleliga effekter, för att citera en av författarna (Raymond Boudon). Den insikten leder franska samhällsvetare till engagemang och en argumentation i debatten på ett helt annat sätt än vad man finner hos de flesta svenska dito. Visst kan en del av bredden i debatten skyllas på att det franska språkområdet är så mycket större än det nordiska, men jag hävdar att alltför få svenska samhällsvetare är intresserade av att delta i en debatt om samhällsvetenskaplig forsknings politiska konsekvenser. Det är en brist. Både för samhället och för forskningen.

På skivavdelningen – som fortfarande är påfallande välsorterad – återfann jag skivor med västafrikansk jazz/världsmusik, kubansk indie samt, förstås, fin vintagejazz från 1954 (Bill Evans). Även detta saknas i Sverige. Kanske mer begripligt dock.

Tomas Andersson Wij om den borgerliga regeringens kulturskymning

Dags igen för puff – en utmärkt text i söndagens Aftonbladet, skriven av musikern och sångaren Tomas Andersson Wij (som f ö var en underbar sommarpratare för en del år sedan). Den borgerliga regeringens intellektuella kollaps tecknas i utomordentliga välfunna formuleringar här.

Musik och hockey som nationell stolthet

När söndagen går mot sitt slut har Sveriges hamnat på skuggsidan ifråga om två normalt sett stolta grenar: musik och ishockey. Det svenska landslaget i hockey har lyckats hamna utanför pallen i VM i Moskva och vår nationella stolthet har sårats i grunden när The Ark hamnade i den sista fjärdedelen av de deltagande länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Ifråga om hockeyn menar väl de flesta att det är stjärnorna från Nordamerika som saknas, men kanske också att presumtiva landslagsdeltagare känner för lite plikt och stolthet över sitt land. Debatten om Eurovisionsschlagern är lite mer spretig; allt från att det är en dum tävling till att schlager inte är någon vinnande genre längre.

Jag ansluter mig inte till dem som klagar på ”öststaterna” som bara ”röstar på varandra”. Men jag skulle vilja veta vilka grupper i de olika länderna som faktiskt röstar? Och hur populärt är arrangemanget i t ex Tyskland, Frankrike och Ryssland? Jag tycker också att det är en märklig ordning att melodierna numera kan spelas hur mycket som helst, inte bara i semin, före tävlingen.

Viktigast tror jag är att röstningsreglerna borde göras om – det är knappast förenligt med dagens globaliserade och individualiserade värld att Ryssland och Andorra har samma tyngd i en omröstning om populärkultur. Inför t ex jurygrupper, semifinalheat och viktad röstning.

Grundläggande tror jag är att för många av de länder som kom högt upp i listan så var artistframträdandet och ögonblicket i rampljuset präglat av stort nationellt allvar (nej, inte Ukraina) medan Frankrike, England, Sverige och Tyskland uppfattade tävlingen som en fråga om ironi, show och musikunderhållning. Kanske en mentalitetsfråga. När den egna statens självständighet som hos flera stater på Balkan tillkommit först efter blodiga krig så blir även musiken ett led i den nationella självreflektionen. Kanske också en fråga om historia. Tysklands Frank Sinatra-inspirerade bidrag kanske inte fungerar i länder där amerikansk kultur representerade ondskan själv fram till 1990?

Men det receptet hjälper nog inte det svenska hockeylaget. Där är det nog stjärnorna som måste hem.

Latinamerikanska nerver?

”Inte så värst medryckande” skriver Tore Ljungberg i sin recension i GP (papperstidningen) av Brasil Big Bom med Magnus Lindgren och Lina Nyberg på Konserthuset i Göteborg i måndags. Stora delar av publiken tycktes dela hans uppfattning, många gick i pausen eller hade osedvanligt bråttom ut efter sista låten.

Ett märkligt beteende med tanke på att konserten var ambitiös, kreativ och bestod av bitvis lysande modern cross-over-jazz. Ljungbergs bärande argument i recensionen är att ”svenska musiker är inte födda med den latinamerikanska nerven.” Satte någon i halsen?

Vad hade Ljungberg väntat sig – sambaflickor? Glada infödingar som slår på trummor? Om det är Magnus Lindgren som står för blåset och arrangemangen så torde varje jazz-fan förstå att det inte är 1950-talets Rio som återupplevs på scenen.

Och tillåter GP att man får skriva vad som helst i en recension?

Den vilsna kvinnan – La Traviata

Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning av Verdis berömda opera ”La Traviata” ställer jag mig fortfarande den fråga som tydligen många andra ställt sig: Varför lämnar Violetta Alfredo? 

Enligt handlingen gör hon ett kärleksoffer. Alfredos far ber Violetta att lämna Alfredo, för att göra Alfredos syster lycklig. Alltså för att systern skall kunna gifta sig dygdigt, då hennes fästman hotar lämna henne p g a Alfredos förbindelser med en prostituerad. Men Alfredo får inte veta någonting, han invaggas istället i föreställningen att Violetta gått tillbaka till sin brutale, men rike, tidigare älskare. Att Violetta dör på slutet, att hennes tuberkulos tar hennes liv, det vet vi alla som läst ursprungshistorien ”Kameliadamen” som handlar om Marie Duplessis. Duplessis var en av dåtidens lyxprostituerade och troligen också älskarinna till Alexandre Dumas d y, författaren till ”Kameliadamen”. 

Men, ändå, hur skall jag och mitt unga kvinnliga sällskap känna igen oss i Violetta? Att uppsättningen försöker vara tidlös och spegla ett liv som skulle kunna utspelas runt Stureplan i Stockholm hjälper inte. Den psykologiska gåtan hur en förälder lurar sin son i syfte att försäkra sig om sin dotters dygd, hur Violetta förnedras och hur omgivningen är blind för vad som sker – nej, den blir aldrig löst i den här miljön. 

Kärleken, helst mellan två, är idag det som är det högsta värdet. Att en slags hederskultur skulle få inverka på det är inte trovärdigt om man inte tolkar om operan till en fråga om kolliderande kultursystem. Vid den här tiden (ca 1850) rådde en slags hederskultur i hela Europa. Operan präglas av detta, och det är den klangbotten mot vilket Violettas offer skall förstås. Idag framstår hennes handlande irrationellt. Och hon framstår än mer som den vilsna. Hennes kvinnoidentitet är också hennes fångenskap, och det är i hennes roll som prostituerad hon kan avkrävas ett offer till förmån för en annan kvinnas dygd. Själv har ju Violetta ingen enligt föreställningen.  

Jag vill se mer radikala nytolkningar av La Traviata där man inte bara byter miljö bakom figurerna, utan också försöker se vilken mytologisk tanke som ligger därunder och försöker gestalta den i vårt samhälle.

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Moderskapets mytiska dimensioner

Läser i Signum Gunilla Maria Olssons recension av Elise Claessons bok ”Mamma at Home. Det Moderlösa Samhället”. Olsson skriver nyanserat att det måste finnas plats för många könsroller, men så kommer det: ”Men dit borde självfallet också höra en möjlighet att låta moderskapet slå ut i full blom”. Vad står det här egentligen? Vad innebär det att ”låta moderskapet slå ut i full blom”?

Det får mig att tänka på Per Bjurmans krönika i dagens AB som handlar om att Keith Richards också har barn. Bakgrunden är att amerikanska kolumnister ondgör sig över Britney Spears okontrollerade beteende – inkluderande flykt från behandlingshem, rakad skalle, tatueringar och en tillvaro utan trosor (inte i Tyrolen dock) – eftersom hon har barn. Jojo, skriver Bjurman, det har Keith Richards också. Ingen har hojtat om barnavårdsnämnden när han beskrivit sin hedonistiska tillvaro i heroinrus och med påtagligt många groupies i hotellsängarna. Men han kanske inte har lust att låta faderskapet ”slå ut i full blom”?

Ge oss ett föräldraskap. Uttolkat på många sätt, men alltid med barnens utveckling i centrum. Det räcker bra så, tack.

Ferry + Dylan. Wow!

Bryan Ferry + Bob Dylan = sant! Så underbart. Enligt Kulturbloggen kommer Bryan Ferry (Roxy Musics sångare om han inte är bekant) med en en hel skiva Dylan-tolkningar. Ferry har tidigare (2002) kommit med en singel på vilken ingår ”It’s all over now, baby blue”.

Roxy var sin tids mest intressanta musikgäng – Bryan Eno, Phil Manzanera, Andy MacKay och Graham Simpson fanns också med i gruppen. Tyvärr tycker många att de var som bäst från LP:n ”Siren” och framåt. Det tycker inte jag. ”2HB” och Ladytron” får mig fortfarande att gråta (första plattan). För att inte tala om hela albumet ”For your pleasure” som är helt suveränt (andra plattan). Jag försökte länge uppnå Enos ljudbilder med hjälp av de egna keyboarden, pedaler, ekomaskiner och rullbandspelare. Det fanns ögonblick när man närmade sig…

Nå, Bob Dylan är ju inte så dum han heller. Så kombinationen Ferry och Dylan lär bli lysande.