Var finns romanerna om den sönderfallande svenska medelklassen?

När jag var i tjugoårsåldern, ja, nog faktiskt redan i tonåren, läste jag Olle Hedberg. Hedberg är en svensk författare, på sin tid en av de absolut mest lästa och populära, som idag är totalt bortglömd. Orättvist tycker jag, hans skildringar av medelklassens liv borde vara högst relevanta. Hedberg föddes precis på andra sidan förra sekelskiftet och debuterade som författare på 1930-talet. Han skrev i princip en bok om året fram till sin död för egen hand 1974. Hedberg var förtegen om sitt eget liv vid sidan av författarskapet men mycket produktiv. Han publicerade i princip en bok om året från debuten med ”Rymmare och fasttagare” 1930. Och de flesta av dem skildrade den medelklass i vilken han själv vuxit upp – inte alltid så barmhärtigt. Hedberg efterträdde Sten Selander (stol nummer sex, idag Tomas Riad) i Svenska Akademien vilket kanske var en ödets ironi – Selander var en idealistisk och nationellt sinnad naturskildrare och botaniker, Hedberg en krass realist men också anti-auktoritär människoskildrare. Själv har jag en halvmeter böcker hemma av Hedberg, antikvariatsinköp förstås, men det är ett tag sedan jag läste dem.

Trots att medelklassen idag är under enorm förändring, uppåt och nedåt, uppfattar jag att det skrivs mycket litet skönlitteratur som har relevans för den samhällsförändringen. När socialdemokratin i mitten av 1960-talet genomförde den avgörande strategiska bedömningen att den nya medelklassen måste inkluderas i den grupp som partiet såg som sin blev det startskottet till en mängd inkluderande välfärdsreformer. Och socialdemokratin blev löntagarnas, inte exklusivt arbetarklassens, parti. Den s k offentliga sektorn befolkades av nya löntagargrupper, välutbildade och oftast lutande åt vänster i sina politiska preferenser. Och litteraturen följde med; t ex P C Jersild, Kerstin Thorvall, Sven Delblanc och Per Gunnar Evander. Men samhällsförändringar tar inte semester eller paus.

Dagens nya medelklass tenderar att vara både globaliserad och individualiserad. Kreativitet, flexibilitet och det egna varumärket är centrala faktorer för att etablera sig på arbetsmarknaden. Byråchefer och sekreterare är utbytta mot strateger och samordnare, stämpelklockor mot flextid. Och på den privata arbetsmarknaden växer företag med en stark hierarki och krav på personlig hängivenhet, dold under jeans-och-tröja-ideologi och laid-back-attityd. När tjänstemannaförbunden i PTK (Privattjänstemannakartellen) och Svenskt Näringsliv kom överens om förändringar av LAS (Lagen om anställningsskydd) 2020, en överenskommelse som IF Metall, Kommunal och SACO först så småningom också anslöt sig till, så är det en illustration till hur medelklassen fragmentiserats. Såvitt jag förstår är förhandlingsprocessen inte avslutad och slutresultatet därför ännu omöjligt att värdera.

Vem skriver romanerna om den nya medelklassen? Skriver förresten mer än någon enstaka svenskspråkig författare om klass, arbetsliv och vardagsliv? En snabb sökning på svenskspråkig skönlitteratur från våren 2021 ger vid handen att översatt litteratur toppar, sedan deckare/kriminalromaner av olika slag, därefter en och annan historisk roman och så ett par undantag – men där handlingen utgörs av en persons livshistoria tillbaka sjuttio år i tiden eller på ett fiktivt sommarparadis i Skåne. Kanske fyller kriminalromanen rollen som medelklassens skildrare, eller är det de pseudodokumentära texterna från Ulf Lundell och Karl Ove Knausgård som gör det? Eller TV-serier som förenklat och färdigtuggat förevisar moraliska dilemman och avgöranden?

Ja, jag är inte litteraturvetare, säkert finns det olika svar på ovanstående frågor. Kanske är ett av dem att dagens svenskspråkiga författare inte finner det intressant att kritiskt skildra den svenska medelklassens förändring – det tror jag är en felbedömning. Det samhälle som inte har plats för en kulturell självreflektion blir snart obegripligt för sig självt.

Den lusofona världen – om Portugal och kolonialism

På en jämn födelsedag förra året fick jag boken ”Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” av journalisten Henrik Brandão Jönsson i present. Inte förrän nu har tiden medgivit att boken blivit läst. Så mycket roligare då att läsupplevelsen blev så god! Boken är en exposé, vägledd av de sju dödssynderna, över Portugals koloniala historia och hur den har skapat moderna globala mötesplatser. Som Jönsson skriver så är denna den av världen skamligt underrapporterad, mycket på grund av bristande språkkunskaper menar han.

Visserligen är det många kolonialmakten – som Storbritannien och Frankrike – vilka haft välden i vilka solen aldrig går ned. Men bortsett från den detaljen är Jönsson pregnant, glasklar och lättfattlig kring oerhört invecklade och tragiska historiska händelser. Allra mest uppskattar jag den icke-moraliserande berättartekniken som låter läsaren själv fälla omdömet – en teknik alltför få journalister idag verkar behärska. Den hederliga reseskildringen blir här uppdaterad och ett verktyg i en skarp analys av historia och globalisering.

Jönsson gestaltar också platserna väl – jag har aldrig besökt Goa eller Macao och ändå framstår de levande för mig. Blandningen av detaljer och samhällsanalys lyfter texten och skapar mening åt en bok som denna. Väl sammanhållen, fokuserad (en person som förmår välja bort?) och faktiskt lättsam trots komplexa och tunga berättelser. Berättelserna ger också insikter om andra delar av världen; om Goa får vi också veta en del om den israeliska militären, om Brasilien en hel del om slavhandel och om Macao en hel del om Trump och Kina. Dock uppfattar jag då och då att författaren kryddar sina betraktelser med en knivsudd machismo. Det är onödigt då rätten smakar utmärkt som den är.

Det enda jag saknar är – kartor! Varför kunde vi inte få visuellt stöd till de relevanta vandringar, promenader, flyg, tåg- och taxiresor som utgör bokens motorer?

En utmärkt bok för sommardagar i hammocken liksom för mörka höstkvällar.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/m80zj5e6lq8s3368jwfl/D-r_solen_aldrig_g-r_ned_9789127167643.jpg

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

Författaren Sven Westerberg har gått bort

Just hemkommen från en kortare semesterresa med familjen sitter jag och resonerar med maken om svenska deckarförfattare som gått sina egna vägar, som haft en egen röst och vi pratar om Sven Westerberg som vi båda uppskattar mycket. Och inser att det är länge sedan det kom någon ny bok. Maken kollar lite på nätet. Sven Westerberg gick bort för en knapp månad sedan. Vi blev båda lite tysta där vi lunchbordet. En lite kall vind drog in. Jag blev väldigt ledsen.

Jag minns inte exakt  när jag läste min första bok av Westerberg, men jag tror att det var i samband med hans publika genombrott runt millennieskiftet då jag kom att läsa ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Snabbt köpte och lånade jag därefter det han redan skrivit och har sedan läst i stort sett allt så fort det kommit ut. Han tillhör, ja jag använder presens, mina absoluta favoritförfattare. Kategoriserad som ”deckarförfattare” var han med sin genreöverskridande prosa, erfarenhetsbaserade texter, lågmält moraliskt impregnerade böcker, uppenbara och säkra språkkänsla ovanlig idag. Han hade en egen röst som inte handlade om honom själv.

Han tillförde min värld något extra; en läsupplevelse, en eftertanke, en reflektion, ja, en mening, långt utöver berättelsen. Så många gånger har frågor från böckerna blivit till tankar som jag ofta återkommit till. Frågor om tidens egentliga natur och om moralens karaktär. Att han då och då jämfördes med John le Carré kan jag förstå, beröringspunkterna finns i just dessa lätta vingslag kring livets allra tätaste mörker, men läsaren behöver också vara uppmärksam nog att uppfatta luftvirvlarna.

Jag kommer verkligen att sakna Sven Westerbergs författarskap.

***

Du som vill läsa något av Sven Westerberg; börja t ex med ”Guds fruktansvärda frånvaro” eller ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” som är två lite olika typer av berättelser inom Westerbergs produktion.

 

 

 

 

Akademien har inte tagit ansvar för sitt eget oberoende

Den svenska akademien är i kris. Just om det tror jag inte det råder någon tvekan. Men det verkar inte riktigt som om alla ledamöter inser krisens allvarliga konsekvenser. Någon väg tillbaka för akademien finns inte, nu är anden ur flaskan och parnassens hjältar har visat sig vara både mänskliga och ömkliga. Att de som är kvar – vilka de nu egentligen är efter alla turer – skulle kunna återfå den glans och det renommé som sällskapet haft utåt bedömer jag som helt uteslutet. Bättre då att genomföra en rejäl utvädring och tvätt av all byk för att återstarta med stadgar som går att förena med rättsstatens krav på ansvar, transparens och förutsägbara processer. Akademien har helt enkelt inte levt upp till det stora ansvar som vilar på den som säger sig vara oberoende, nämligen att värna den egna integriteten.

Att en ledamot i akademien (Frostensson) är gift med en man som anklagas för att under decennier förgripit sig på yngre kvinnliga konstnärer, författare och kulturarbetare är naturligtvis genant för akademien. Men det är inte ledamotens ansvar. Hennes ansvar är dock att hon inte förstått sitt eget jäv. En grundprincip är att det är jag som individ som måste tillkännage att jag är jävig. Här har hon uppenbarligen brustit om vi skall tro rapporteringen.

Akademiens ansvar är dock att gruppen, under ledning av sin ständige sekreterare, fortsatt att ge bidrag utan att utreda de anklagelser de för länge sedan fått vetskap  och som rör allvarliga övergrepp och maktmissbruk.

Akademiens ansvar är också att när man genomfört en oberoende juridisk granskning av den verksamhet till vilken man gett bidrag under lång följd av år, ja, en verksamhet som inte tycks ha kunnat existera utan bidragen, också offentliggöra slutsatserna av utredningen. Ekonomiska oegentligheter tycks kunna läggas till listan av anklagelser mot mannen som lett verksamheten. Sådant skall naturligtvis åtgärdas och utredas.

Akademiens ansvar är också att man inte omarbetat och grundligt gått igenom jävsaspekter av verksamheten. När en grupp delar ut medel, utan ansökan, blir frågan om jäv extremt delikat. Naturligtvis är sannolikheten att man är jävig mycket större när man förväntas dela ut pengar till ändamål som man själv inom gruppen föreslår och finner värdiga ett bidrag. Ansökningsförfarandet ger större möjligheter till likabehandling. Akademien bör överväga en sådan lösing, även om den är avsevärt mer arbetskrävande.

Oberoende är inte ett tillstånd som karaktäriseras av materiella omständigheter utan av ett sinnelag. Det sinnelaget tycks inte särskilt ha tyngt arbetet under tidigare år. Priset för det betalar dagens ledamöter och de som är beroende av akademiens viktiga arbete för svenska språket.

Jag har noterat att de som över tid lämnat akademien påfallande ofta varit ledamöter som i första hand varit med som författare (Gyllensten, Ekman, Aspenström, Espmark, Östergren, Lotass och kanske även Englund). Av de ledamöter som i första hand är skönlitterära författare eller lyriker – och som inte önskat någon förändring – är väl bara bara Kristina Lugn kvar (vid sidan av Frostensson). Jag vet inte om jag missförstått enskilda ledamöters position men jag anar en spricka mellan i huvudsak äldre ledamöter med akademisk examen men kanske utan kontakt med breda akademin (universiteten) och å andra sidan författare, lyriker och dramatiker med brett engagemang i samhällsutvecklingen.

Kanske handlar akademiens kris därmed om att en del av dess ledamöter inte förstått vad det innebär att ha auktoritet i dagens samhälle? Auktoritet idag vinns i relationer präglade av förtroende och öppenhet, inte genom position, kön eller ålder. Min pappa använde ibland det lite gammaldags uttrycket att ”vara karl för sin hatt”. Några av de ärevördiga ledamöterna i Svenska Akademien har väl visat sig inte vara just det.

En och annan är dock fortfarande kvinna för sin knytblus. Oavsett kön.

 

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).