Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

Författaren Sven Westerberg har gått bort

Just hemkommen från en kortare semesterresa med familjen sitter jag och resonerar med maken om svenska deckarförfattare som gått sina egna vägar, som haft en egen röst och vi pratar om Sven Westerberg som vi båda uppskattar mycket. Och inser att det är länge sedan det kom någon ny bok. Maken kollar lite på nätet. Sven Westerberg gick bort för en knapp månad sedan. Vi blev båda lite tysta där vi lunchbordet. En lite kall vind drog in. Jag blev väldigt ledsen.

Jag minns inte exakt  när jag läste min första bok av Westerberg, men jag tror att det var i samband med hans publika genombrott runt millennieskiftet då jag kom att läsa ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Snabbt köpte och lånade jag därefter det han redan skrivit och har sedan läst i stort sett allt så fort det kommit ut. Han tillhör, ja jag använder presens, mina absoluta favoritförfattare. Kategoriserad som ”deckarförfattare” var han med sin genreöverskridande prosa, erfarenhetsbaserade texter, lågmält moraliskt impregnerade böcker, uppenbara och säkra språkkänsla ovanlig idag. Han hade en egen röst som inte handlade om honom själv.

Han tillförde min värld något extra; en läsupplevelse, en eftertanke, en reflektion, ja, en mening, långt utöver berättelsen. Så många gånger har frågor från böckerna blivit till tankar som jag ofta återkommit till. Frågor om tidens egentliga natur och om moralens karaktär. Att han då och då jämfördes med John le Carré kan jag förstå, beröringspunkterna finns i just dessa lätta vingslag kring livets allra tätaste mörker, men läsaren behöver också vara uppmärksam nog att uppfatta luftvirvlarna.

Jag kommer verkligen att sakna Sven Westerbergs författarskap.

***

Du som vill läsa något av Sven Westerberg; börja t ex med ”Guds fruktansvärda frånvaro” eller ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” som är två lite olika typer av berättelser inom Westerbergs produktion.

 

 

 

 

Akademien har inte tagit ansvar för sitt eget oberoende

Den svenska akademien är i kris. Just om det tror jag inte det råder någon tvekan. Men det verkar inte riktigt som om alla ledamöter inser krisens allvarliga konsekvenser. Någon väg tillbaka för akademien finns inte, nu är anden ur flaskan och parnassens hjältar har visat sig vara både mänskliga och ömkliga. Att de som är kvar – vilka de nu egentligen är efter alla turer – skulle kunna återfå den glans och det renommé som sällskapet haft utåt bedömer jag som helt uteslutet. Bättre då att genomföra en rejäl utvädring och tvätt av all byk för att återstarta med stadgar som går att förena med rättsstatens krav på ansvar, transparens och förutsägbara processer. Akademien har helt enkelt inte levt upp till det stora ansvar som vilar på den som säger sig vara oberoende, nämligen att värna den egna integriteten.

Att en ledamot i akademien (Frostensson) är gift med en man som anklagas för att under decennier förgripit sig på yngre kvinnliga konstnärer, författare och kulturarbetare är naturligtvis genant för akademien. Men det är inte ledamotens ansvar. Hennes ansvar är dock att hon inte förstått sitt eget jäv. En grundprincip är att det är jag som individ som måste tillkännage att jag är jävig. Här har hon uppenbarligen brustit om vi skall tro rapporteringen.

Akademiens ansvar är dock att gruppen, under ledning av sin ständige sekreterare, fortsatt att ge bidrag utan att utreda de anklagelser de för länge sedan fått vetskap  och som rör allvarliga övergrepp och maktmissbruk.

Akademiens ansvar är också att när man genomfört en oberoende juridisk granskning av den verksamhet till vilken man gett bidrag under lång följd av år, ja, en verksamhet som inte tycks ha kunnat existera utan bidragen, också offentliggöra slutsatserna av utredningen. Ekonomiska oegentligheter tycks kunna läggas till listan av anklagelser mot mannen som lett verksamheten. Sådant skall naturligtvis åtgärdas och utredas.

Akademiens ansvar är också att man inte omarbetat och grundligt gått igenom jävsaspekter av verksamheten. När en grupp delar ut medel, utan ansökan, blir frågan om jäv extremt delikat. Naturligtvis är sannolikheten att man är jävig mycket större när man förväntas dela ut pengar till ändamål som man själv inom gruppen föreslår och finner värdiga ett bidrag. Ansökningsförfarandet ger större möjligheter till likabehandling. Akademien bör överväga en sådan lösing, även om den är avsevärt mer arbetskrävande.

Oberoende är inte ett tillstånd som karaktäriseras av materiella omständigheter utan av ett sinnelag. Det sinnelaget tycks inte särskilt ha tyngt arbetet under tidigare år. Priset för det betalar dagens ledamöter och de som är beroende av akademiens viktiga arbete för svenska språket.

Jag har noterat att de som över tid lämnat akademien påfallande ofta varit ledamöter som i första hand varit med som författare (Gyllensten, Ekman, Aspenström, Espmark, Östergren, Lotass och kanske även Englund). Av de ledamöter som i första hand är skönlitterära författare eller lyriker – och som inte önskat någon förändring – är väl bara bara Kristina Lugn kvar (vid sidan av Frostensson). Jag vet inte om jag missförstått enskilda ledamöters position men jag anar en spricka mellan i huvudsak äldre ledamöter med akademisk examen men kanske utan kontakt med breda akademin (universiteten) och å andra sidan författare, lyriker och dramatiker med brett engagemang i samhällsutvecklingen.

Kanske handlar akademiens kris därmed om att en del av dess ledamöter inte förstått vad det innebär att ha auktoritet i dagens samhälle? Auktoritet idag vinns i relationer präglade av förtroende och öppenhet, inte genom position, kön eller ålder. Min pappa använde ibland det lite gammaldags uttrycket att ”vara karl för sin hatt”. Några av de ärevördiga ledamöterna i Svenska Akademien har väl visat sig inte vara just det.

En och annan är dock fortfarande kvinna för sin knytblus. Oavsett kön.

 

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).

Tiden är politisk

Ur Utopia av Wislawa Szymborska

Barn av vår tid

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.

Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Hämtat från Bodil Malmstens blogg ”Finistère”, 20 mars 2007.