Jag firade idag (söndag) gudstjänst i First United Methodist Church i Chicago, också benämnd som Chicago Temple. Min älskade farfar skulle gråtit glädjetårar om han sett mig där och jag är glad att jag ärvt hans förmåga att bli djupt känslomässigt berörd av andra människor. Det är skönt att vara metodist och extra skönt kändes det idag när jag också praktiskt erfor känslan av att vara en del av en världsvid kristen gemenskap. Och visst fick jag kämpa med glädjetårarna jag också.
Predikan av Philip L Blackwell innehöll två ting jag särskilt lade märke till. För det första: Himmelriket liknas vid en stad; staden med gator av guld, det himmelska Jerusalem. Staden som metafor är helt central i berättelsen om den tillkommande världen. Det är som en stad som himmelen uppstår. Vilket underbart visionärt budskap för en city-församling! Det är stadens mångfald, modernitet och gemenskap som får stå modell för det himmelrike Gud vill leda oss till. För det andra: Framtiden finns inte. Dagens evangelietexter från Lukas 14:e kapitel behandlade Jesu förutsägelser om sin död och där talar han om idag, imorgon och den tredje dagen. Som Blackwell påpekade är den tredje dagen uppståndelsedagen, och sedan den dagen är framtiden redan här. Men lever vi så? Lever vi i den framtid Gud redan givit oss? Nej, oftast tänker vi på nu och sedan, och glömmer att visionen är mekanismen som får framtiden att uppstå redan här. Att leva i Guds framtid, menade Blackwell, det är att leva i Guds rike redan nu, att leva ut Guds kärlek till människorna nu – då kommer framtiden nu.
Låt mig också citera en text, förtryckt på söndagens gudstjänstblad: ”We welcome all people to the life of this congregation. We believe that we are all in need of God’s love and grace and that God, through Jesus Christ, intends the church to be a community that incarnates love, grace and justice for all people. Holding true to that belief, we welcome and encourage all persons, including persons of all sexual orientations and gender identities, in every aspect of our Christian life together”. Kanske kan man mena att det säger något om USA att det “måste” stå så, men jag vill hellre se det som en bild av “det andra USA”. Det som vi sällan möter i debatten i Europa. Det USA som är så djupt kritiskt mot det egna samhällssystemet så att när den kritiken kommer från omvärlden då kallas det anti-amerikanism, som Robert Keohane – en av de mest ansedda statsvetarna i världen – sa på en av vetenskapliga paneler jag bevistat här. Låt oss ge dessa amerikanska interna kritiker stöd, uppmuntran och kraft. Det är bara de som kan förändra det amerikanska samhället på ett bestående sätt.
VÄNSTRA STRANDEN 