Kategori: religion

En bref: Koranbränningarna är trams och ingen ”religionskritik”

Vår regering och vår riksdag står på intet sätt bakom de koranbränningar som äger rum i vårt land. Agerandet ryms inom den vida ram som är svensk yttrande- och demonstrationsfrihet ger. Gott så. Men, att regeringsföreträdare försvarar sig med att lagstiftningen ser ut si eller så i stället för att tydligt och klart stå upp för religionsfrihet och för minoriteters rätt till sin kultur, religion och livsstil i vårt eget land är brist på civilkurage. I stället sjungs en halvkväden visa vars egentliga melodi hörs av alla som lyssnar.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 29 augusti 2023. Jag är uppörd över att personer med dåligt omdöme som ställer sig utanför en lokal för tillbedjan och religiös undervisning och tänder eld på en skrift med religiös innebörd förlänas epitetet ”religionskritiker”. Handlingen är vulgär, tölpaktig (som t o m Jimmie Åkesson uttryckt det) och fullständigt anti-intellektuell – raka motsatsen till religionskritik. Allas vår Ingemar Hedenius ägnade sig åt religionskritik, liksom Richard Dawkins. Förbundet Humanisterna är en religionskritisk rörelse. Inom kristen teologi finns gott om religionskritiker som läser bibel och tradition med kritiska ögon. Själv ägnar jag mig då och då åt religionskritik inom ramen för min profession som statsvetare. Men att tända eld på en bok det passerar sannerligen inte som religionskritik.

Jag saknar ett enstämmigt och tydligt stöd för religionsfriheten – för alla – från vår regering och dess stödparti. Och för den delen från delar av oppositionen också. Istället kommer sliriga uttalanden om äventyrandet av vårt lands säkerhet och islamistiska (sic) regimer som kritiserar Sverige. Naturligtvis skall Sverige inte vika en tum från sin hävdvunna yttrandefrihet (som alltså innebär att statsmakten inte får undertrycka medborgarnas frihet att uttrycka sina åsikter fritt). Men när regeringen nu aviserar förändringar av ordningslagen är det ju exakt det vi är på väg att göra. Om polisen skall ta hänsyn till rikets säkerhet eller risk för terrordåd så räcker det ju att hota med det så vips har yttrandefriheten inskränkts! Hur tänkte ni där?

Som troende kristen skulle jag reagera starkt om någon ställde sig utanför Uppsala domkyrka och urinerade i nattvardskärlen, trampade på oblaterna och ropade ut sitt hat mot min tro. Det är väl ungefär så många muslimer känner när deras heliga skrift bränns med bacon som tändved. Jag känner stark sympati för deras sårade känslor. Jag tycker det är förfärligt att de skall behöva utstå detta enbart för att de bekänner sig till en av de stora världsreligionerna. Och jag skulle aldrig i livet anse att dessa beteenden är något att ta på allvar som religionskritik.

Däremot kan jag inte se att agerandet kan, eller bör, förbjudas per se. Om provokationer av detta slag är att betrakta som hets mot folkgrupp är en annan sak, det borde kanske prövas. Och generellt borde nog lagen om hets mot folkgrupp ses över med tanke på hur många rasistiska och diskriminerande beteenden som faktiskt inte alls träffas av lagen. Men det är en sak jag lämnar till kloka jurister.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

En bref: Vikten av demokrati även i frikyrkliga sammanhang

När jag år 2023 förstår att det finns församlingar som styrs utan församlingsdemokrati och där läsandet reducerats till texten på skärmen så blir jag orolig. Och lika orolig blir jag när jag tar del av diskussioner om huruvida alla medlemmar ska räknas när församlingens viktiga beslut fattas. Demokrati är inte bara majoritetsprincip, verkligen inte. Men demokrati kan heller inte fungera utan majoritetsstöd i avgörande frågor.

Så skrev jag i Tidningen Dagen den 14 april 2023 i en krönika på ledarsidan. Bakgrunden var både ett gammalt intresse för församlingsorganisation och styrning av kyrkliga organisationer och att jag uppmärksammat diskussioner inom frikyrkan där demokratiska principer ifrågasatts.

Det är vanligt att hävda att ”just nu” är vi i ett kristillstånd, särskilt läge eller ovanlig situation som kräver att man frångår normala principer för beslutsfattande om det tycks svårt att få igenom ett visst beslut. Klimatfrågan är väl ett typiskt exempel, om inte det är en kris som får oss att ifrågasätta demokratin så vore det väl konstigt? Men om vi tänker så då har vi inte ett styrelseskick som håller streck – en ordning måste hålla alla dagar, inte bara när solen skiner.

I kristen press har det de senaste månaderna rapporterats om församlingar som villkorar medlemmarnas röster med att de skall bidra ekonomiskt, vara i en viss ålder och/eller vara fysiskt närvarande i en viss omfattning. Det tänkesättet kommer alltid att missgynna minoriteter och grupper som inte ligger i mittfåran ifråga om livsstil och social position. Men det finns också församlingar (i de svenska samfunden) som centreras kring ledarskap på ett sätt som inte lämnar utrymme för demokratiska styrelseformer. Ett tydligt exempel är Hillsong Church, Sweden som saknar ”formellt medlemskap, och kyrkobesökarna kan varken rösta om styrelsens sammansättning eller om de ekonomiska besluten. I stället ligger all ekonomisk makt hos styrelsen, bestående av fyra svenskar och två personer från Hillsongs internationella gren.” (Dagen 8 aug 2022)

För dem som tycker att världen är hierarkisk till sin natur, att ordning och position är givna av en högre (eller inre) makt, så är demokratin en utmaning. Demokratins grundprincip säger ”en människa, en röst”. Den principen fanns på plats i frikyrkan i Sverige redan från början. Ja kvinnlig rösträtt finns till och med dokumenterad från kristna sammanhang i 1600-talets England. Och den idén bygger ytterst på tanken om varje människas ovillkorliga värde som individ; med handlingsfrihet, självbestämmande och värdighet. Om inte frikyrkan värnar det värdet i denna tid av populism och repression så vet jag inte vem som skall hålla stånd? Värna de demokratiska institutionerna, även i frikyrkosverige.

En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.

En bref: Naiv religionsfientlighet i den politiska diskussionen

naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans.

Så skrev jag i min första sommarkrönika i Dagen den 29 juni där jag tog upp vinterns och vårens olika förslag med tydliga religionsfientliga övertoner.

Jag tycker det är tråkigt att se och höra hur många av våra politiska ledare på ett förenklat sätt diskuterar ”religion” som om det bara vore en orsak till förtryck, repression och inskränkthet. Många konfessionella skolor är förebilder när det gäller mångkultur och öppenhet, religiösa övertygelser är ofta vägen till kärleksfull omsorg om medmänniskan och de teologiska frågorna sätter ofta ljuset på de kanske absolut skarpaste etiska avvägningarna i varje samhälle. Religion – i denna allmänna mening – är därför i grunden något gott i ett samhälle och kan bidra genom att ta kropp och gestalt i oss medborgare. Men det kräver mognad och tolerans, av oss vanliga medborgare, men kanske särskilt av vårt politiska ledarskap.

Om kristdemokraterna och ediktet i Nantes

Så var det dags igen, eller som Andreas Johansson Heinö skriver i söndagens Borås Tidning (18 mars 2018), man kan tro att svensk politik utkämpas på 1600-talets europeiska arena där religionskrigen var legio. Det senaste utspelet, nu från Kristdemokraterna, att alla partiets kommunpolitiker bör säga nej till ansökningar om böneutrop är ytterligare ett politiskt förslag som sätter religionen i politikens centrum. Dessförinnan har socialdemokraterna gett luft åt sina idéer om att förbjuda konfessionella/religiösa friskolor.

Ebba Busch Thor fick ägna nästan hela Ekots Lördagsintervju den 17 mars 2018 åt att förklara hur tanken att förbud mot böneutrop var konsistent med såväl religionsfrihet som kristendomens olika samhälleliga uttryck. Rubriken på intervjun handlade om hur KD skall klara riksdagsspärren. Knappast på det här sättet. Visserligen får partiet uppmärksamhet, men om partiet inte kan prata om det som verkligen är partiets politik är uppmärksamheten inte särskilt mycket värd. När så många partier slåss om religionskritiska väljare lär inte just KD gå vinnande ur striden, inte det KD som bildats och gått till val på den motsatta tanken, att religionen har en plats i samhälle och politik.

Visst finns det väljargrupper som står KD nära som uppskattar att kristendomen som religion sätts först och att andra religioner hålls tillbaka. Men för det första är dessa grupper ganska små, och för det andra är den bristande logiken mellan de tillåtna kyrkklockorna och de förbjudna böneutropen så himmelsskriande att även de mest islamkritiska väljarna mest lär bli generade av brännvinsadvokatyren.

Efter 1500-talets ohyggliga religionskrig i Frankrike upprättades 1598 ediktet i Nantes. Ediktet proklamerade katolicismen som Frankrikes religion men upprättade en frizon för protestanter i Frankrike, en liten men ändock en frizon. När ediktet drogs tillbaka av Ludvig XIV 1685 och utrymmet för protestantism försvann flydde protestanterna bl a till det blivande USA men också till England, Nederländerna och Sverige. (Många s k svenska familjer är ättlingar till dessa flyktingar.) Flera hundra tusen s k hugenotter flydde Frankrike och den reformerta protestantismen spreds i både den gamla och nya världen.

Det vore väl bra om vi kunde lämna religionsstriderna bakom oss, och både i ljuset av Europakonventionens religionsfrihets- och yttrandefrihetsregleringar och vår – rimligen – erfarenhetsbaserade tolerans lösa frågorna om böneutrop på ett lika pragmatiskt som svensk sätt: en positiv grundinställning och beslut i varje enskilt fall med hänsyn till eventuella ordningsstörningar.

***

Hur jag tror att KD skulle kunna värna sin integritet och sin ideologi – och kanske ta sig över fyra procent? Jag skrev för länge sedan, men det kanske är läsvärt än. Se även min artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift efter valet 2014.

Populistiskt utspel om religiösa friskolor

Idag har socialdemokraterna sagt att de vill gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Ungefär en procent av landets elever går i s k religiösa friskolor, de flesta av dem i kristna skolor och några i muslimska skolor. Alla skolor i Sverige, alltså alla skolor i Sverige, har att hålla sig till den gällande läroplanen. Ingen skola i Sverige, alltså ingen skola i Sverige, kan ha konfessionella (religiösa) delar i sin undervisning. Skolor som drivs av en religiös huvudman har ofta religiösa frivilliga inslag som andakter eller bön utanför skoltid. Men det är absolut inte alltid fallet.

Hur socialdemokraterna ser på de förskolor – ”Kyrkans förskola” som sedan många år drivs av Svenska Kyrkan över hela landet framgår inte men logiskt måste dessa väl också förbjudas.

1. OM Sverige tillåter friskolor och fritt skolval är det rimligen så att religiösa huvudmän inte kan diskrimineras. Kontrollen av skolorna måste ske på samma sätt som för alla andra huvudmän.

2. Såväl Anna Ekströms som Ardalan Shekarabis beskrivningar av religiösa friskolor är verklighetsfrämmande och uppvisar en närmast religionsfientlig hållning. Shekarabi jämför med en skola i sitt tidigare hemland Iran som alldeles uppenbart inte skulle kunna drivas i Sverige på grund av vår lagstiftning. Ekström säger i SvT Aktuellt att ”en skola som delas in på grundval av religion passar inte i det svenska samhället”. Det är litet svårt att förstå vad Ekström menar eftersom 99 procent av eleverna går i skolor som delats in efter andra faktorer som huvudmän, bostadsort, klass, profil eller språk t ex. Att ”dela in skolor” efter språk är tydligen helt ok, eller efter dansprofil eller idrott, och underlättar alltså arbetet mot segregation.

3. Föreställningen om religion är trångsynt och inskränkt – religionsfriheten i vårt land kräver t ex att det finns andaktsrum/stilla rum i skolor där elever kan utöva sin religion. Elevers religionsfrihet skall skyddas. Europakonventionen kräver att familjer kan ge sina barn en religiös uppfostran om man så önskar, något som underlättas om barnen t ex kan be eller ha en andakt före eller efter skolan. Religion är ett samhällsfenomen som finns överallt i samhället. Vårt land är idag mångreligiöst även om den kristna religionen dominerar. Om vi inte inser vad det mångreligiösa betyder för demokratin och skyddet för religionsfriheten är vi illa ute.

Jag bedömer socialdemokraternas utspel som en form av populism – partiet vädjar till en förenklad, okunnig och svart-vit religionsuppfattning och använder en utsatt minoritet för att positionera sig på den nya kulturella konfliktaxel som blivit allt viktigare i svensk politik när klass och fördelningspolitik bleknar bort.

Men denna vädjan till folklig vrede öppnas dock dammluckorna till repression och missaktning mot religiösa föreställningar överhuvudtaget. Men här finns ingen kompromiss i den liberala demokratin – minoriteters rättigheter skall värnas.

Careful what you wish for, säger ordspråket.

***

Läs gärna Andreas Johansson Heinö i Dagen i samma ämne.

Läs gärna också en debattartikel jag skrivit i samma tidning den 4 november 2016, baserad på min forskning om synen på religionsfrihet.