Kategori: religion

Under de senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt teologi. Jag har hört att svensk teologi är på väg utför ett stup (professor Werner Jeanrond i Lund skall t ex tillträda en tjänst i Glasgow – en ohygglig förlust för svensk teologi) men det är ingen räddningsaktion. Jag fick i min hand en text om ”radikal ortodoxi” och kände att jag förstod nästan ingenting. Detta gjorde mig förstås nyfiken och provocerad. Därefter noterade jag att min käre bloggkollega Jord skrivit om detta tema, men det gjorde mig dessvärre inte klokare. Ännu har jag inte givit mig i kast med John Milbank (men det kommer) och ändå vill jag försöka reda ut de här tanketraditionerna.

Enligt ytliga beskrivningar är radikal ortodoxi någon form av teologins försök att återgå till de gamla kyrkofädernas filosofi. Men jag blir inte klar över om radikal ortodoxi är en form av teo-logi (alltså kunskap/logos om Gud) eller en form av kristendomstolkning. Radikal ortodoxi är inspirerad av fransk postmodern tradition, men också av Kant (sic!). Om radikal ortodoxi är en form av teologi så tycks det handla primärt om läsningen av texterna (alltså bibeln). Men om det handlar om en kristen hållning tycks det mig handla om någon form av patriarkal, neoplatonsk och ganska vetenskaplig livsåskådning som försöker göra filosofi av teologin.

Som metodist, numera, har jag alltid betraktat mig som en kristen existentialist. Också en hållning inspirerad av fransk filosofi, men av den moderna och inte den post-moderna. Men framförallt är den kristna existentialismen en hommage à Kierkegaard. För en kristen existentialist är Gud först och främst inkarnerad i kärleken. Kärleken ger oss möjlighet att se en glimt av Gud, av det gudomliga väsendet. Människan är i sig själv en legering av dödligt/ont och odödligt/gott. Genom det personliga valet kan vi öka på det goda i världen. Men i jämförelsen med fullkomligheten hos Gud inser vi (när vi når insikt om oss själva) hur mycket som fattas oss – denna diskrepans är synden – och det kan bara överbryggas genom Kierkegards berömda hopp ut i det okända. Detta hopp mot en kärleksfull och försonande Gud. Tron är att våga hoppa.

För mig känns allt radikal ortodoxi mera som ett försök att göra Gud begriplig. Inte oundgängligt för oss hoppare.

Upplys mig gärna!

Idag är det långfredag, den stora svarta dagen inom kristendomen. Men vi inväntar med glädje påskdagen då vi får hälsa varandra med att ”Kristus är uppstånden!”. Allt detta är obegripligt för utomstående, det får man förstå. Men för mig är påsken årets stora högtid, den som berör mig djupast allra längst in i min existentiella tillvaro.

I Svenska Dagbladet skrev igår Bitte Assarmo att kristendomen hånas och förföljs. Nyligen hörde jag i radio att en gäst på en hotellkedja protesterat mot att det finns biblar på hotellrummen. Programledaren undrade varför det var så viktigt eftersom mannen sa att hittat bibeln i garderoben. ”Hur kan en bok som ligger igarderoben störa dig?” frågade han. ”Jag känner mig kränkt” svarade han. Tja, vad skall man säga. Jag tycker inte alls att det är självklart att det skall finnas just biblar på alla hotellrum, men ”kränkt”. Är det inte lite överkänsligt?

Assarmo skriver:

Temakvällar på tv, där man utmålar i stort sett alla kristna som fundamentalister, ytliga så kallade samhällsprogram där man kräver kollektiva ursäkter av kristna för deras tros skull, hatkampanjer mot kristna högtider och så vidare i all oändlighet – detta för illdåd som begåtts för hundratals år sedan, i en mindre upplyst tid.(…)

Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Kanske är det så att när den historiska och kulturella kunskapen om kristendomen försvunnit i Sverige så blir många svenskar också blinda för hur inflätad den svensk-kristna traditionen är i resten av samhället. Och för att kristendom också är en religion sådär i största allmänhet, inte bara något man bör ta avstånd ifrån som modern människa.