Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.
Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 12 oktober i år. Syftet var att påminna om att det demokratiska styrelseskicket inte bara handlar om enkla majoritetsregler eller opinionsläget i enskilda frågor. Demokrati är ett komplext styrelseskick som kräver ett ledarskap som är besjälat av att lösa problem, hantera konflikter och förhandla sig framåt genom politiska dilemman. Det finns aldrig någon lösning som kommer att gillas av alla. Knepet är att ta sig fram med legitimitet och acceptans även från dem som inte gillar inriktningen.
Och då måste det finnas en grundläggande respekt för de demokratiska institutionerna och därmed också för värdet av saklighet, oberoende och det gemensamma bästa. Att sätta sina egna politiska visioner framför de demokratiska spelreglerna leder till auktoritärt styre. Men det finns också krav på en politisk anständighet som tyvärr allt mer försvunnit bland de personer – presidenter likaväl som ordföranden i parlamentsutskott. Ord betyder något, vulgära uttalanden om muslimer eller politiska motståndare hör helt enkelt inte hemma i den demokratiska diskussionen. Lögner och halvsanningar sprids som en löpeld bland människor som antingen inte förstår bättre eller ser en möjlighet att utnyttja dem för egen vinning.
Jag är ledsen att behöva påpeka det självklara: demokrati liksom schack har spelregler. Lika lite som den ena spelaren kan låta sina pjäser vandra som de vill över brädet, ta vilka hen vill och sedan helt grundlöst och godtyckligt förklara motståndaren ”Schack matt”, lika lite kan folkvalda företrädare göra anspråk på att äga makten för sin egen skull och sedan kalla det ”demokrati”. Besinna er!
VÄNSTRA STRANDEN 