Kategori: statsvetenskap

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

En bref: Besinna er, demokratin är under attack!

Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 12 oktober i år. Syftet var att påminna om att det demokratiska styrelseskicket inte bara handlar om enkla majoritetsregler eller opinionsläget i enskilda frågor. Demokrati är ett komplext styrelseskick som kräver ett ledarskap som är besjälat av att lösa problem, hantera konflikter och förhandla sig framåt genom politiska dilemman. Det finns aldrig någon lösning som kommer att gillas av alla. Knepet är att ta sig fram med legitimitet och acceptans även från dem som inte gillar inriktningen.

Och då måste det finnas en grundläggande respekt för de demokratiska institutionerna och därmed också för värdet av saklighet, oberoende och det gemensamma bästa. Att sätta sina egna politiska visioner framför de demokratiska spelreglerna leder till auktoritärt styre. Men det finns också krav på en politisk anständighet som tyvärr allt mer försvunnit bland de personer – presidenter likaväl som ordföranden i parlamentsutskott. Ord betyder något, vulgära uttalanden om muslimer eller politiska motståndare hör helt enkelt inte hemma i den demokratiska diskussionen. Lögner och halvsanningar sprids som en löpeld bland människor som antingen inte förstår bättre eller ser en möjlighet att utnyttja dem för egen vinning.

Jag är ledsen att behöva påpeka det självklara: demokrati liksom schack har spelregler. Lika lite som den ena spelaren kan låta sina pjäser vandra som de vill över brädet, ta vilka hen vill och sedan helt grundlöst och godtyckligt förklara motståndaren ”Schack matt”, lika lite kan folkvalda företrädare göra anspråk på att äga makten för sin egen skull och sedan kalla det ”demokrati”. Besinna er!

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Motstånd från mitten?

Boken ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) av Per Svensson och Svante Weyler är allt annat än måttfull. Den är passionerad, engagerad och närmast missionerande i sitt budskap: kompromissens lov, mittpunktens evangelium och demokratin som livsform. En gång i tiden fanns något som kallades ”socialliberalism”, dock närmast utrotad idag. Innehållsligt är boken ett försök att återknyta till den ideologiska strömningen. Men fokus ligger dock på demokratin som samhällsfundament.

Som statsvetare sympatiserar jag starkt med tanken att ”mittåt” är det enda rimliga stridsropet i en demokrati, från demokrater. Boken är en kraftig vidräkning med många av våra nuvarande politiska ledare, en vidräkning jag menar är rättvis. Och det är framförallt borgerligheten som får sig en släng av sleven. Förklaringen är inte att författarna är några vänsterideologer, istället lever de efter den gamla devisen att man inte skall göra sig dummare än man är utan istället leva upp till sin förmåga och göra sina egna resurser rättvisa.

Svensson och Weyler menar att den borgerlighet som dominerade efter demokratins införande och särskilt under efterkrigstiden alltid sökte lösningar i mitten (ja, utom högerpartiet då). Och de gör en poäng av att 1968 (som fenomen) drog ”medelsvensson” i smutsen trots att de medborgarna var avgörande för samhällsstabiliteten. För många slutade den individuella revolten i misär, i alla fall om man inte hade ärvda pengar eller gedigen familjebakgrund. En slags bedräglighet som slog hårdast mot de som hade minst. Mitten, eller ”Svenssonlivet” har och hade trots allt sina fördelar. Och var (och är) ofta ett ideal för dem som av olika skäl befinner sig i periferin.

Volymen rymmer diskussioner om dagens brist på social rörlighet, den märkliga klyftan mellan medborgare och forskare å ena sidan och politiskt ledarskap å den andra avseenden svensk skola samt förslag till konstitutionella förändringar i en kreativ blandning som jag saknar inför valet 2022. Och förslagen till åtgärder, på s 167, är utmärkt: Positiv parlamentarism, återupprätta utredningsväsendet, skolfrågan måste lösas, använd skatteverktygen för att dämpa förmögenhetsklyftorna på bostadsmarknaden och fokusera på att åstadkomma social rörlighet.

Jag har två reflektioner:

1. Författarna tenderar att jämställda ”mittenpolitik” till sin form (kompromisser och överenskommelser) med ett visst innehåll. De avvisar tanken på att mitten är detsamma som lika mycket höger som vänster. Men när de använder medborgarnas överväldigande samling i mitten som argument så rör det ju oftast innehållet i politiken, inte formen. Jag tror författarna menar att formen är överordnad innehållet i argumentationen, men då blir kanske inte medborgarnas åsikter ett lika starkt argument för ståndpunkten.

2. Min läsning av boken indikerar att (och det följer delvis av punkten 1) problemet med den bristande förmågan att föra politiken i mitten förklaras av vårt politiska ledarskap. Och på sätt och vis är det till dem boken indirekt är riktad. Vi som läser den förväntas avkräva ledarskapet mogenhet och sans nog att hitta de kompromisser som krävs för att fortsätta utveckla det svenska samhället. Och säga nej till nationell inskränkthet och auktoritär ordning. I slutet av boken nämns Reinfeldts regel för att hålla ihop en borgerlig regering under åtta år – alltid dominera mittfältet. Det är en uppmaning till borgerliga partiledare av alla schatteringar.

Läs och diskutera den här texten, det är den väl värd och det håller den för. Och njut av språket och formuleringarna från skribenter som behärskar både skriftspråket och förmågan att gestalta. Alldeles särskilt skulle jag vilja att politiska förtroendevalda från partier på mittfältet läste den och begrundade dess uppfordrande teser.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Den (tillbaka?)trängda demokratin

…politiker idag sitter fast i målstyrningar, skolpengar, beställar/utförarsystem och upphandlingar. Utrymmet för det politiska i termer av resursfördelning och ansvar blir allt mindre samtidigt som det politiska talet är ungefär detsamma. Vallöften om kortade vårdköer, höjda betyg, bättre barnomsorg men allt färre verktyg att genomföra dem med.

”Trängd Demokrati, s 95

I citatet ovan, ur en liten bok med titeln ”Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa” (Gidlunds 2022), redogör genusvetaren och den f d politikern Kerstin Alnebratt för sin personliga upplevelse av att leva med New Public Management. Boken är skriven av henne och av statsvetarna Malin Rönnblom, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson tillsammans. De behandlar politikområden som kulturpolitik, jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och upphandlingar och gestaltar hur fokus i dagens politiska arbete ligger på hur snarare än på vad.

Fokus ligger på hur jämställdhetsplaner är utformade, hur upphandlingskriterier ställs upp och vilken säkerhet företag erbjuder kvinnor som flyr från våld. Det är inte uppnådda resultat eller de långsiktiga politiska konsekvenserna som står i fokus utan processen och handläggningen. Självklart är dessa ting väsentliga – transparens och likabehandling är avgörande värden i en demokrati. Men de är inte att jämställa med resultat och uppnådda mål.

När skyddade boenden för kvinnor som utsätts för våld och kontroll blir en upphandlingsfråga upphör den maktordning som möjliggör mäns övermakt att vara relevant. Frågorna som ställs blir istället operativa kring lås, säkerhet och kontroll tillsammans med kostnadseffektivitet – helheten går förlorad. På samma sätt blir jämställdhet inte en fråga om kvinnors och mäns representation eller lika löner utan istället hur en jämställdhetsplan utformas och följs upp.

Författarna refererar också till den skillnad mellan politikens ”motståndare” och politikens ”fiender” som statsvetaren Chantal Mouffe lyfts fram. När vi börjar se på dem som tänker annorlunda inte som legitima motståndare utan som fiender som skall tillintetgöras då har vi redan tappat demokratin. De politiska krafter som ser på politik som ett krig, de är i grund och botten demokratins dödgrävare.

Man behöver inte hålla med om alla slutsatser avseende varje område men pläderingen för att demokrati är en livsform och inte bara en beslutsmodell är viktig. Den ligger i linje med argumentationen i den spridda och mycket diskuterade amerikanska boken ”How democracies die” (Levitsky och Ziblatt) som poängterar att demokrati är så mycket mer än författningens bokstav. Demokratin kräver välvilja och goda föresatser för att överleva, och det krävs av alla medborgare men alldeles särskilt av våra politiska ledare.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

En bref: Normföljande avgörande förklaring för svensk Nato-ansökan

Utrikespolitiskt beslutsfattande är til syvende og sidst något som sker i en osäker och kollektiv internationell ordning. En avgörande förklaring för utrikespolitisk förändring är därför att söka normer i omgivningen. Normer har sin grund i en föreställning om rätt beteende och om rätta värden, något som utgör en starkare drivkraft än till exempel ekonomiska intressen. En norm är ett kollektivs delade förväntningar om ett lämpligt beteende. Normer är sociala och kan därför systematiskt förklara en stats agerande utifrån andra staters agerande.

Så skrev jag i en essä Under Strecket i Svenska Dagbladet den 9 maj 2022. Det är nu snart en månad sedan och den svenska Nato-ansökan har stött på motstånd från turkiskt håll. I skrivande stund är den pågående processen osäker och sker under former som allmänheten har mycket liten insyn i. Eftergifter till Turkiet diskuteras men frågan är från vem och vilka, samtal lär pågå men nyttan är ännu oklar.

Men, för att återgå till den fråga jag ville besvara i min essä i Svenska Dagbladet, det finns flera konkurrerande teoretiska skolor för att förklara utrikespolitiskt beslutsfattande. Själv har jag i min forskning arbetat med flera av dem (t ex lärprocesser, kausala idéer, ideologiska principer, normer, diskurser) för att förklara svenska vägval ifråga om kriget i Algeriet, relationen till den grekiska diktaturen, striden om säkerhetspolitiken på 1980-talet och fransk avkolonisering för att nämna några. (För en översikt över dessa teoribildningar se kapitel fyra i läroboken ”Sverige i världen” red Brommesson-Ekengren som i sommar kommer i sin fjärde omarbetade upplaga.)

Många vill nu peka på Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 som den avgörande förklaringen till att Sverige (läs Socialdemokraterna) valt att lämna den traditionella alliansfrihet som präglat svensk utrikespolitik under modern tid. Men så fattas inte utrikespolitiska beslut – i så fall skulle den anarkiska världsordningen vara ett totalt kaos. Och det är den inte.

Självklart har det folkrättsvidriga angreppet på en grannstat en avgörande betydelse i den process som ledde fram till det svenska beslutet. Men viktigare är att Sverige (och Finland) sedan flera år har integrerats nära i en säkerhetspolitisk kontext vari agerandet mot Ryssland är en central del. Aggressionen från Ryssland tog gestalt 2014 med ockupationen av Krim och hävdandet av vissa ukrainska områden som ryska. Ett agerande som i enlighet med svensk (och europeisk) utrikespolitisk doktrin var totalt oacceptabelt. Därför var det också lätt att följa med och integreras i de processer som avsåg att på olika sätt isolera, exkludera och sanktionera Ryssland.

Den svenska neutralitetspolitiken har alltid vilat tungt på hänsynen till Finland. Att Finland skulle kunna välja något annat än alliansfrihet med Sovjetunionen som granne och med den s k VSB-pakten från 1948 var inte tänkbart. Viktigast av allt var att inte gå samma väg som Tjeckoslovakien. Kuppen i Prag 1948 skapade konvulsioner i många länder, också i Frankrike och Italien där kommunistpartierna efter andra världskriget hade stor uppslutning från väljarna. Att Finland lyckades värna sin självständighet och handlingsfrihet i så hög grad som man gjorde under kalla kriget har alltid imponerat på mig. Säkert har närheten till Finland i form av de barndomsvänner vars föräldrar invandrade under 1950- och 1960-talet samt kontakten med de s k finlandsbarn som blev kvar här efter kriget haft betydelse för mitt intresse.

Men just därför är också Finlands vägval så viktiga för Sverige. När Finland nu valt att lämna neutralitetspolitikens väg, en process som förstås pågått en tid, blir den svenska alliansfriheten en annan fråga. Gynnas Sveriges säkerhet mera eller mindre av att vara det enda land i Norden som inte är Nato-medlem? Vilka intressen i denna fråga har Nato (läs USA) för att kunna arbeta gemensamt kring Östersjön? Och när Nato efter kalla kriget spelar en mer värderingsdriven roll än tidigare (eller i alla fall vill göra det) så hamnar pressen tungt på den som håller emot.

Jag skulle hävda, utan att kunna genomföra någon analys av källor och underlag förstås, att det är normföljandet som är den avgörande förklaringen till Sveriges (läs Socialdemokraterna) beslut om Nato-medlemskap här och nu. Sverige är en del av en komplex europeisk säkerhetsgemenskap som sedan en lång tid skapat gemensamma normer kring det ryska agerandet. Efter angreppet på Ukraina blir upprätthållandet av den gemenskapen avsevärt svårare för den som står utanför Nato. Finland ser därför en möjlighet att byta säkerhetspolitiskt spår. Därmed ställs också Sveriges alliansfrihet i annat ljus – den blir ett avståndstagande från en europeisk norm, särskilt i relation till det ryska agerandet. Det är ett högt moraliskt pris att betala.

Till det kommer, precis som när Sverige som enda västland röstade ja till algerisk självständighet 1959, att ideologiska värden står på spel. Då var det betydelsen av mänskliga rättigheter och tredje världen ställning i skuggan av hotet från Sovjetunionen. Nu är det (sannolikt) värnande av folkrätten, demokrati och nationell suveränitet i Europa. Men det knappast dessa värden som avgör att beslutet kommer här och nu.