Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Hur demokratier dör. En bok med angeläget ärende.

Under sommaren har jag läst ”How democracies die. What history reveals about our future” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Boken kom redan 2018 men att läsa den under upptakten till det amerikanska presidentvalet den 3 november i år var en väl vald tidpunkt. Levitsky och Ziblatt är båda statsvetare med en inriktning mot politisk historia och jämförande politik. Det är en resonansbotten som ger deras bok särskild tyngd.

Boken är en systematisk genomgång med jämförelser i både tid och rum av hur det gått till när demokratiska styrelseskick gått under och förbytts i diktatur eller auktoritära regimer, med fokus på utvecklingen i USA. Men den ger också en spänstig djupdykning i amerikansk politisk historia. Kapitlen om varför Donald Trumps dystopiska presidentskap är en effekt av en lång utveckling i den amerikanska partiernas kräftgång avseende ansvar, tolerans och förmåga att finna lösningar gav åtminstone mig en och annan ny insikt. För att inte tala om diskussionen om hur den amerikanska demokratin historiskt hanterat valdeltagande, ett avsnitt i boken som för mig satte Trumps attacker på fenomenet poströstning i en upplysande kontext.

I ett av de första kapitlen ställer författarna upp en matris med fyra avgörande indikatorer för auktoritärt agerande från en demokratisk regim. De fyra är i korthet:

1. Avvisande av eller svag lojalitet till politikens grundläggande demokratiska spelregler, 2. Förnekande av de politiska motståndarnas legitimitet, 3. Tolerans eller uppmuntran till våld, 4. Att vara beredd att inskränka mänskliga och demokratiska rättigheter (civil rights) för politiska motståndare och för medier.

Det är en utmärkt krysslista för att undersöka vad som händer i omvärlden, och för att bedöma politiska partier och rörelser avseende demokratisk trovärdighet.

”Treating rivals as legitimate contenders for power and underutilizing one’s institutional prerogatives in the  spirit of fair play are not written into the American Constitution. Yet without them, our constitutional checks and balances will not operate as we expect them to do.” (s 212-213)

Genomgående i boken pekar författarna på att det inte är författningens eller lagens bokstav som är det centrala för en demokratisk utveckling. Istället är det viljan att uppfylla och genomföra åtgärder i enlighet med historiskt utvecklade spelregler och normer i demokratin som avgör. De två begrepp som Levitsky och Ziblatt lyfter upp för demokratins framtid är ”ömsesidig tolerans” samt ”institutionell fördragsamhet”. Om inte politiska aktörer uppvisar en ömsesidig tolerans och utvecklar fördragsamhet i de politiska processerna så är vi alla utsatta för fara. Demokratin kan inte tas för given. Inte någonstans. Och inte här hos oss heller.