Motstånd från mitten?

Boken ”Mitten. En måttfull stridsskrift i polariseringens tid” (Volante 2022) av Per Svensson och Svante Weyler är allt annat än måttfull. Den är passionerad, engagerad och närmast missionerande i sitt budskap: kompromissens lov, mittpunktens evangelium och demokratin som livsform. En gång i tiden fanns något som kallades ”socialliberalism”, dock närmast utrotad idag. Innehållsligt är boken ett försök att återknyta till den ideologiska strömningen. Men fokus ligger dock på demokratin som samhällsfundament.

Som statsvetare sympatiserar jag starkt med tanken att ”mittåt” är det enda rimliga stridsropet i en demokrati, från demokrater. Boken är en kraftig vidräkning med många av våra nuvarande politiska ledare, en vidräkning jag menar är rättvis. Och det är framförallt borgerligheten som får sig en släng av sleven. Förklaringen är inte att författarna är några vänsterideologer, istället lever de efter den gamla devisen att man inte skall göra sig dummare än man är utan istället leva upp till sin förmåga och göra sina egna resurser rättvisa.

Svensson och Weyler menar att den borgerlighet som dominerade efter demokratins införande och särskilt under efterkrigstiden alltid sökte lösningar i mitten (ja, utom högerpartiet då). Och de gör en poäng av att 1968 (som fenomen) drog ”medelsvensson” i smutsen trots att de medborgarna var avgörande för samhällsstabiliteten. För många slutade den individuella revolten i misär, i alla fall om man inte hade ärvda pengar eller gedigen familjebakgrund. En slags bedräglighet som slog hårdast mot de som hade minst. Mitten, eller ”Svenssonlivet” har och hade trots allt sina fördelar. Och var (och är) ofta ett ideal för dem som av olika skäl befinner sig i periferin.

Volymen rymmer diskussioner om dagens brist på social rörlighet, den märkliga klyftan mellan medborgare och forskare å ena sidan och politiskt ledarskap å den andra avseenden svensk skola samt förslag till konstitutionella förändringar i en kreativ blandning som jag saknar inför valet 2022. Och förslagen till åtgärder, på s 167, är utmärkt: Positiv parlamentarism, återupprätta utredningsväsendet, skolfrågan måste lösas, använd skatteverktygen för att dämpa förmögenhetsklyftorna på bostadsmarknaden och fokusera på att åstadkomma social rörlighet.

Jag har två reflektioner:

1. Författarna tenderar att jämställda ”mittenpolitik” till sin form (kompromisser och överenskommelser) med ett visst innehåll. De avvisar tanken på att mitten är detsamma som lika mycket höger som vänster. Men när de använder medborgarnas överväldigande samling i mitten som argument så rör det ju oftast innehållet i politiken, inte formen. Jag tror författarna menar att formen är överordnad innehållet i argumentationen, men då blir kanske inte medborgarnas åsikter ett lika starkt argument för ståndpunkten.

2. Min läsning av boken indikerar att (och det följer delvis av punkten 1) problemet med den bristande förmågan att föra politiken i mitten förklaras av vårt politiska ledarskap. Och på sätt och vis är det till dem boken indirekt är riktad. Vi som läser den förväntas avkräva ledarskapet mogenhet och sans nog att hitta de kompromisser som krävs för att fortsätta utveckla det svenska samhället. Och säga nej till nationell inskränkthet och auktoritär ordning. I slutet av boken nämns Reinfeldts regel för att hålla ihop en borgerlig regering under åtta år – alltid dominera mittfältet. Det är en uppmaning till borgerliga partiledare av alla schatteringar.

Läs och diskutera den här texten, det är den väl värd och det håller den för. Och njut av språket och formuleringarna från skribenter som behärskar både skriftspråket och förmågan att gestalta. Alldeles särskilt skulle jag vilja att politiska förtroendevalda från partier på mittfältet läste den och begrundade dess uppfordrande teser.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Den (tillbaka?)trängda demokratin

…politiker idag sitter fast i målstyrningar, skolpengar, beställar/utförarsystem och upphandlingar. Utrymmet för det politiska i termer av resursfördelning och ansvar blir allt mindre samtidigt som det politiska talet är ungefär detsamma. Vallöften om kortade vårdköer, höjda betyg, bättre barnomsorg men allt färre verktyg att genomföra dem med.

”Trängd Demokrati, s 95

I citatet ovan, ur en liten bok med titeln ”Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa” (Gidlunds 2022), redogör genusvetaren och den f d politikern Kerstin Alnebratt för sin personliga upplevelse av att leva med New Public Management. Boken är skriven av henne och av statsvetarna Malin Rönnblom, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson tillsammans. De behandlar politikområden som kulturpolitik, jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och upphandlingar och gestaltar hur fokus i dagens politiska arbete ligger på hur snarare än på vad.

Fokus ligger på hur jämställdhetsplaner är utformade, hur upphandlingskriterier ställs upp och vilken säkerhet företag erbjuder kvinnor som flyr från våld. Det är inte uppnådda resultat eller de långsiktiga politiska konsekvenserna som står i fokus utan processen och handläggningen. Självklart är dessa ting väsentliga – transparens och likabehandling är avgörande värden i en demokrati. Men de är inte att jämställa med resultat och uppnådda mål.

När skyddade boenden för kvinnor som utsätts för våld och kontroll blir en upphandlingsfråga upphör den maktordning som möjliggör mäns övermakt att vara relevant. Frågorna som ställs blir istället operativa kring lås, säkerhet och kontroll tillsammans med kostnadseffektivitet – helheten går förlorad. På samma sätt blir jämställdhet inte en fråga om kvinnors och mäns representation eller lika löner utan istället hur en jämställdhetsplan utformas och följs upp.

Författarna refererar också till den skillnad mellan politikens ”motståndare” och politikens ”fiender” som statsvetaren Chantal Mouffe lyfts fram. När vi börjar se på dem som tänker annorlunda inte som legitima motståndare utan som fiender som skall tillintetgöras då har vi redan tappat demokratin. De politiska krafter som ser på politik som ett krig, de är i grund och botten demokratins dödgrävare.

Man behöver inte hålla med om alla slutsatser avseende varje område men pläderingen för att demokrati är en livsform och inte bara en beslutsmodell är viktig. Den ligger i linje med argumentationen i den spridda och mycket diskuterade amerikanska boken ”How democracies die” (Levitsky och Ziblatt) som poängterar att demokrati är så mycket mer än författningens bokstav. Demokratin kräver välvilja och goda föresatser för att överleva, och det krävs av alla medborgare men alldeles särskilt av våra politiska ledare.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

En bref: Normföljande avgörande förklaring för svensk Nato-ansökan

Utrikespolitiskt beslutsfattande är til syvende og sidst något som sker i en osäker och kollektiv internationell ordning. En avgörande förklaring för utrikespolitisk förändring är därför att söka normer i omgivningen. Normer har sin grund i en föreställning om rätt beteende och om rätta värden, något som utgör en starkare drivkraft än till exempel ekonomiska intressen. En norm är ett kollektivs delade förväntningar om ett lämpligt beteende. Normer är sociala och kan därför systematiskt förklara en stats agerande utifrån andra staters agerande.

Så skrev jag i en essä Under Strecket i Svenska Dagbladet den 9 maj 2022. Det är nu snart en månad sedan och den svenska Nato-ansökan har stött på motstånd från turkiskt håll. I skrivande stund är den pågående processen osäker och sker under former som allmänheten har mycket liten insyn i. Eftergifter till Turkiet diskuteras men frågan är från vem och vilka, samtal lär pågå men nyttan är ännu oklar.

Men, för att återgå till den fråga jag ville besvara i min essä i Svenska Dagbladet, det finns flera konkurrerande teoretiska skolor för att förklara utrikespolitiskt beslutsfattande. Själv har jag i min forskning arbetat med flera av dem (t ex lärprocesser, kausala idéer, ideologiska principer, normer, diskurser) för att förklara svenska vägval ifråga om kriget i Algeriet, relationen till den grekiska diktaturen, striden om säkerhetspolitiken på 1980-talet och fransk avkolonisering för att nämna några. (För en översikt över dessa teoribildningar se kapitel fyra i läroboken ”Sverige i världen” red Brommesson-Ekengren som i sommar kommer i sin fjärde omarbetade upplaga.)

Många vill nu peka på Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 som den avgörande förklaringen till att Sverige (läs Socialdemokraterna) valt att lämna den traditionella alliansfrihet som präglat svensk utrikespolitik under modern tid. Men så fattas inte utrikespolitiska beslut – i så fall skulle den anarkiska världsordningen vara ett totalt kaos. Och det är den inte.

Självklart har det folkrättsvidriga angreppet på en grannstat en avgörande betydelse i den process som ledde fram till det svenska beslutet. Men viktigare är att Sverige (och Finland) sedan flera år har integrerats nära i en säkerhetspolitisk kontext vari agerandet mot Ryssland är en central del. Aggressionen från Ryssland tog gestalt 2014 med ockupationen av Krim och hävdandet av vissa ukrainska områden som ryska. Ett agerande som i enlighet med svensk (och europeisk) utrikespolitisk doktrin var totalt oacceptabelt. Därför var det också lätt att följa med och integreras i de processer som avsåg att på olika sätt isolera, exkludera och sanktionera Ryssland.

Den svenska neutralitetspolitiken har alltid vilat tungt på hänsynen till Finland. Att Finland skulle kunna välja något annat än alliansfrihet med Sovjetunionen som granne och med den s k VSB-pakten från 1948 var inte tänkbart. Viktigast av allt var att inte gå samma väg som Tjeckoslovakien. Kuppen i Prag 1948 skapade konvulsioner i många länder, också i Frankrike och Italien där kommunistpartierna efter andra världskriget hade stor uppslutning från väljarna. Att Finland lyckades värna sin självständighet och handlingsfrihet i så hög grad som man gjorde under kalla kriget har alltid imponerat på mig. Säkert har närheten till Finland i form av de barndomsvänner vars föräldrar invandrade under 1950- och 1960-talet samt kontakten med de s k finlandsbarn som blev kvar här efter kriget haft betydelse för mitt intresse.

Men just därför är också Finlands vägval så viktiga för Sverige. När Finland nu valt att lämna neutralitetspolitikens väg, en process som förstås pågått en tid, blir den svenska alliansfriheten en annan fråga. Gynnas Sveriges säkerhet mera eller mindre av att vara det enda land i Norden som inte är Nato-medlem? Vilka intressen i denna fråga har Nato (läs USA) för att kunna arbeta gemensamt kring Östersjön? Och när Nato efter kalla kriget spelar en mer värderingsdriven roll än tidigare (eller i alla fall vill göra det) så hamnar pressen tungt på den som håller emot.

Jag skulle hävda, utan att kunna genomföra någon analys av källor och underlag förstås, att det är normföljandet som är den avgörande förklaringen till Sveriges (läs Socialdemokraterna) beslut om Nato-medlemskap här och nu. Sverige är en del av en komplex europeisk säkerhetsgemenskap som sedan en lång tid skapat gemensamma normer kring det ryska agerandet. Efter angreppet på Ukraina blir upprätthållandet av den gemenskapen avsevärt svårare för den som står utanför Nato. Finland ser därför en möjlighet att byta säkerhetspolitiskt spår. Därmed ställs också Sveriges alliansfrihet i annat ljus – den blir ett avståndstagande från en europeisk norm, särskilt i relation till det ryska agerandet. Det är ett högt moraliskt pris att betala.

Till det kommer, precis som när Sverige som enda västland röstade ja till algerisk självständighet 1959, att ideologiska värden står på spel. Då var det betydelsen av mänskliga rättigheter och tredje världen ställning i skuggan av hotet från Sovjetunionen. Nu är det (sannolikt) värnande av folkrätten, demokrati och nationell suveränitet i Europa. Men det knappast dessa värden som avgör att beslutet kommer här och nu.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.