Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

En bref: Antisemitismen är urmodern till allt politiskt hat

Nazismens idékärna är antisemitismen, men antisemitismen är också hatpolitikens verkliga idealtyp. Peka ut en grupp på grundval av egenskaper som är påstått essentiella, måla upp en motsättning mellan lojalitet (oss) och trolöshet (lojal mot någon annan) och börja förknippa denna grupp med olika former av privilegier (som du inte får) och en explosiv politisk mobilisering är skapad.

Så skrev jag i min andra sommarkrönika i tidningen Dagen den 18 juli i år à propos de grundläggande hatiska budskap som antisemitismen förmedlar. Jag såg och hörde under politikerveckan i Almedalen hur nazister tilläts breda ut sig i det allmänna gaturummet och i vårt allmänna medvetande på ett sätt som var direkt motbjudande. Jag hörde normalt sett vettiga människor som helt plötsligt började betrakta förintelseförnekande som politiska åsikter likvärdiga med synpunkter på flygskatten. Jag hörde normalt sett kloka medieaktörer som ansåg att personer som misshandlat judar för att de var judar skulle få ge ”sin version” av händelsen när de intervjuade den person som blivit attackerad. Och jag hörde poliser tala om yttrandefrihet för att beskriva grupper av unga, starka män som medvetet provocerade funktionshindrade aktivister som var på plats för att bedriva politisk verksamhet de hade tillstånd för.

För mig är antisemitismens hatpropaganda och figurer grundläggande och lätt igenkännbara för den som kan sin historia. Jag är glad att jag såg ”Shoah” när den gick på svensk TV 1987 (har f ö beställt hem den på DVD som en hommage till Claude Lanzmann som gick bort denna sommar) eftersom den fick skolans och uppväxtens undervisning, bokläsning och erfarenhet att framkallas och  för evigt fastna i själen på ett bra sätt. Ungefär som fixeringsbadet när man kopierar svartvita bilder (för er som kommer ihåg hur man gjorde).

***

För mig var det också upplysande att på 80-talet besöka koncentrationslägret i Alsace Struthof, senare också det Judiska muséet i Paris samt när jag läste den starka boken ”En tysk mans historia.Minnen 1914-1933” av Sebastian Haffner. Du hittar säkert din egen väg framåt. Blunda bara inte. Det är det enda oförlåtliga.

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

En bref: Hur samtal kan bli mindre polariserade

Många har noterat att i och med att det offentliga samtalet utvidgats har också fler aktörer som inte respekterar grundläggande samtalsregler fått tillträde till en offentlig arena. Saker som sades med kamraterna vid fikabordet som publik eller i avslappningen i omklädningsrummet hittar nu plötsligt ut i det skarpa ljuset på den offentliga scenen. Och jämsides med den utvecklingen ser vi att fler offentliga och breda samtal om viktiga politiska frågor blir allt hårdare, mer polariserade och även får inslag av hat, hot och hån.

I söndagens Borås tidning (den 8 oktober 2017) skrev jag en text där jag pekade på att det faktiskt finns vissa möjligheter att hitta tillbaka till ett sansat och demokratiskt samtal. En forskargrupp vid Åbo Akademi har gjort upprepade experiment med samtal i laddade ämnen och

…studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Det är viktigt att ta fasta på det hoppfulla i en digital utveckling som i grunden kan gynna demokratin genom att ge röst åt många fler än förr. Låt oss därför fundera på hur vi kan skapa gemensamma regler för samtal om viktiga frågor – och därmed kan lämna de diskussioner där den som skriker högst får mest uppmärksamhet utan avseende i demokratisk mening.