Segra eller dö: Om Sverigedemokraternas nationella revolution

Segra eller dö – det stridsropet är helt enkelt inte förenligt med idén om ett liberalt demokratiskt statsskick. Men det stridsropet ekar genom Sverigedemokraternas historia, och det är ett eko också från det tidiga 1900-talet. En demokrati är ett slags konstant vapenstillestånd som präglas av insikten om intressen i konflikt och som därför drivs framåt av en ständigt pågående kompromiss. Politikens utformning berör var gränserna för en kompromiss går, när är den uthärdlig och för vilka aktörer är det. Den som är skickligast på att via kompromisser nå sina mål med bibehållen styrka är också den som når störst framgång. Och det är väl i just det dilemmat de borgerliga partierna befinner sig nu – vilka kompromisser är legitima och var går smärtgränsen för att nå sina egna politiska mål?

I David Baas nya reportagebok ”Segra eller dö” (Mondial 2022) får vi följa Sverigedemokraternas idéutveckling via ett antal högprofilerade individer som verkat i, eller just vid sidan av, partiet. Jag har ännu inte läst del ett av den vitbok som Tony Gustavsson framställt för Sverigedemokraternas egen räkning, men att döma av medieuppgifterna som jag tagit del av ligger berättelsen om bildandet och personerna som deltog i det nära Baas beskrivning. Gustavsson har ju, att döma av intervjuer med honom själv, inte heller kommit något på spåren som inte redan var känt bland forskare och journalister.

Baas är, som han själv skriver, en av den handfull journalister som längst och mest ihärdigt bevakat Sverigedemokraterna. Hans kunskaper om partiets inre liv och om individerna i det är imponerande. Jag har tidigare skrivit om hans bok ”Bevara Sverige Svenskt” (Bonniers, 2014) som jag menade tillförde mycket ny och viktig kunskap om partiet. Den nya boken ligger inte långt efter, men åtta år senare är förstås samhället ett annat och mycket av vem, vad, hur och varför kring Sverigedemokraterna är känt (bl a tack vare Baas själv).

Det jag tar med mig från den nya boken är den entydiga berättelsen om hur tankegodset från 1930-talets fascism och nazism har levt vidare i dagens parti. Baas övertygar när han pekar på hur både formuleringar och personer hängt med sedan 1980-talet och hur förändringen av partiet i huvudsak rört framtoning, yta och position. Grunden för partiets tankar är att Sverige och svenskarna håller på att utplånas och att nationell gemenskap är viktigare än individers livsval. Demokratin måste därför underordnas tanken om att det svenska folket representeras av en rörelse, en rörelse för gemenskap och enhet, den nationella rörelsen.

Så, segra eller dö. Som Baas skriver, en rörelse med apokalyptiska tankegångar där allt motiveras av ett högre syfte besitter en ideologisk sprängkraft som övriga politiska partier inte är i närheten av. Därav uthålligheten att arbeta i motvind så länge, för att citera en annan partiledare. För den som studerat politik länge är överensstämmelserna i taktik, som Baas beskriver dem, mellan Sverigedemokraterna och 1970-talets revolutionära vänster slående. Sverigedemokraterna bär på ett budskap om revolution. En nationell revolution.

En bref: Ideologier och person avgörande i franskt val – och valdeltagandet

Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 5 april 2022. Det franska partisystemet liknar inte det svenska även om partierna kan tyckas ha liknande namn och ursprung. Den franska politiken präglas av starka och distinkta ideologiska strömningar som tar kropp i olika organisationer i olika tider. Partierna har en central roll för att skapa förutsättningar för demokratiska val, men de är sällan eller aldrig de politiska mobiliseringsagenter som vi är vana vid i Sverige.

I Frankrike är det snarare profilerade män och kvinnor (oftast män) som ställer sig i spetsen för en rörelse som ibland utgörs av ett enda parti men för det mesta skapas genom allianser mellan olika mindre och större partier. Det är framför allt femte republikens särmärke, och var egentligen det Charles de Gaulle eftersträvande med den konstitution han är upphovsman till. de Gaulle hade inte mycket till övers för partier utan ville istället skapa en presidentmakt som bars upp genom folklig mobilisering. Så länge det sjuåriga mandatet för presidenten var kvar uppstod också en slags sekventiell maktdelning mellan parlament (med femåriga mandatperioder) och president. Partierna kunde mobilisera med eller mot presidentmakten och även skapa sig ett handlingsutrymme via parlamentsmajoriteter och en stark premiärminister (som dock utses av presidenten). Men när såväl president som parlament väljs samma år och med samma femåriga mandat förstärks snarast presidentvalets överhöghet och partierna reduceras ytterligare till kampanjverktyg för presidentkandidaterna. Avgörande är att få väljarna att gå och rösta även om kandidaten inte är den man önskat.

Inför den andra valomgången står nu Marine le Pen (RN, f d Front National) mot Emmanuel Macron (LREM, sittande president) och därmed också liberalism mot nationalism. le Pen har blivit alltmer verserad i sin retorik och lyfter gärna fram kvinnors rättigheter i sina tal. Men som Le Monde har påpekat är hennes program och agerande inte riktigt lika bejakande av kvinnors rättigheter som retoriken. Macron har nu en diger uppgift att vinna över alla de väljare som funnits i den moderata högern och vänstern samt de gröna för att kunna vinna andra omgången. Och det är ett arbete han har påbörjat. Avgörande för Macron är att få de väljare som önskade en kandidat till vänster, eller i den moderata högern, att gå till valurnorna och lägga sin röst på honom istället.

På söndag den 24 april vet vi vem som styr Frankrike de kommande fem åren.

Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

En bref: Antisemitismen är urmodern till allt politiskt hat

Nazismens idékärna är antisemitismen, men antisemitismen är också hatpolitikens verkliga idealtyp. Peka ut en grupp på grundval av egenskaper som är påstått essentiella, måla upp en motsättning mellan lojalitet (oss) och trolöshet (lojal mot någon annan) och börja förknippa denna grupp med olika former av privilegier (som du inte får) och en explosiv politisk mobilisering är skapad.

Så skrev jag i min andra sommarkrönika i tidningen Dagen den 18 juli i år à propos de grundläggande hatiska budskap som antisemitismen förmedlar. Jag såg och hörde under politikerveckan i Almedalen hur nazister tilläts breda ut sig i det allmänna gaturummet och i vårt allmänna medvetande på ett sätt som var direkt motbjudande. Jag hörde normalt sett vettiga människor som helt plötsligt började betrakta förintelseförnekande som politiska åsikter likvärdiga med synpunkter på flygskatten. Jag hörde normalt sett kloka medieaktörer som ansåg att personer som misshandlat judar för att de var judar skulle få ge ”sin version” av händelsen när de intervjuade den person som blivit attackerad. Och jag hörde poliser tala om yttrandefrihet för att beskriva grupper av unga, starka män som medvetet provocerade funktionshindrade aktivister som var på plats för att bedriva politisk verksamhet de hade tillstånd för.

För mig är antisemitismens hatpropaganda och figurer grundläggande och lätt igenkännbara för den som kan sin historia. Jag är glad att jag såg ”Shoah” när den gick på svensk TV 1987 (har f ö beställt hem den på DVD som en hommage till Claude Lanzmann som gick bort denna sommar) eftersom den fick skolans och uppväxtens undervisning, bokläsning och erfarenhet att framkallas och  för evigt fastna i själen på ett bra sätt. Ungefär som fixeringsbadet när man kopierar svartvita bilder (för er som kommer ihåg hur man gjorde).

***

För mig var det också upplysande att på 80-talet besöka koncentrationslägret i Alsace Struthof, senare också det Judiska muséet i Paris samt när jag läste den starka boken ”En tysk mans historia.Minnen 1914-1933” av Sebastian Haffner. Du hittar säkert din egen väg framåt. Blunda bara inte. Det är det enda oförlåtliga.

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

En bref: Hur samtal kan bli mindre polariserade

Många har noterat att i och med att det offentliga samtalet utvidgats har också fler aktörer som inte respekterar grundläggande samtalsregler fått tillträde till en offentlig arena. Saker som sades med kamraterna vid fikabordet som publik eller i avslappningen i omklädningsrummet hittar nu plötsligt ut i det skarpa ljuset på den offentliga scenen. Och jämsides med den utvecklingen ser vi att fler offentliga och breda samtal om viktiga politiska frågor blir allt hårdare, mer polariserade och även får inslag av hat, hot och hån.

I söndagens Borås tidning (den 8 oktober 2017) skrev jag en text där jag pekade på att det faktiskt finns vissa möjligheter att hitta tillbaka till ett sansat och demokratiskt samtal. En forskargrupp vid Åbo Akademi har gjort upprepade experiment med samtal i laddade ämnen och

…studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Det är viktigt att ta fasta på det hoppfulla i en digital utveckling som i grunden kan gynna demokratin genom att ge röst åt många fler än förr. Låt oss därför fundera på hur vi kan skapa gemensamma regler för samtal om viktiga frågor – och därmed kan lämna de diskussioner där den som skriker högst får mest uppmärksamhet utan avseende i demokratisk mening.

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.