Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Om den nya nostalgipolitiken

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.

En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.

En bref: Hur samtal kan bli mindre polariserade

Många har noterat att i och med att det offentliga samtalet utvidgats har också fler aktörer som inte respekterar grundläggande samtalsregler fått tillträde till en offentlig arena. Saker som sades med kamraterna vid fikabordet som publik eller i avslappningen i omklädningsrummet hittar nu plötsligt ut i det skarpa ljuset på den offentliga scenen. Och jämsides med den utvecklingen ser vi att fler offentliga och breda samtal om viktiga politiska frågor blir allt hårdare, mer polariserade och även får inslag av hat, hot och hån.

I söndagens Borås tidning (den 8 oktober 2017) skrev jag en text där jag pekade på att det faktiskt finns vissa möjligheter att hitta tillbaka till ett sansat och demokratiskt samtal. En forskargrupp vid Åbo Akademi har gjort upprepade experiment med samtal i laddade ämnen och

…studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Det är viktigt att ta fasta på det hoppfulla i en digital utveckling som i grunden kan gynna demokratin genom att ge röst åt många fler än förr. Låt oss därför fundera på hur vi kan skapa gemensamma regler för samtal om viktiga frågor – och därmed kan lämna de diskussioner där den som skriker högst får mest uppmärksamhet utan avseende i demokratisk mening.

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.

 

Almedalsveckan IV: Flyktingopinion, Nordiska motståndsrörelsen och Åkessons utopier

Almedalen fick ge sig till tåls medan jag skötte andra ärenden på förmiddagen, men lagom till lunch på fredagen cyklade jag in till Visbys centrala delar för att äta torsk med äggsås på studentrestaurangen. Gott! Allvaret tog dock sin början på Västsvenska arenan där jag tillsammans med tre kolleger presenterade analyser av SOM-undersökningens data från 2016 års undersökning. Det seminariet går att se i efterhand här (scrolla längst ned).

I all korthet presenterade jag en kraftig förändring i attityd till flyktingmottagning, i restriktiv riktning, bland svenska folket. 2016 års undersökning bryter därmed en trend som länge visat minskad restriktivitet. Förklaringen till den snabba och stora förändringen är sannolikt den svenska policyförändringen; när politiken läggs om följer opinionen med. Bakgrunden är också att migrationsfrågorna sedan några år tillhör dem som står högst upp på svenskarnas agenda, en effekt av samspelet mellan politisk mobilisering, medial uppmärksamhet och ett förändrat parlamentariskt läge. Läs mer i SOM-boken ”Larmar och gör sig till” som publicerades sista veckan i juni.

När jag lämnade tältet där seminariet hölls möttes jag av den s k mångfaldsparaden i Visby som stannade alldeles utanför och höll ett litet apellmöte. En brokig samling av individer möttes under den gemensamma devisen ”kärlek åt alla”. Just bakom denna grupp ställde sig dock ett antal personer från Nordiska Motståndsrörelsen. De bar gemensamt en banderoll på vilken det bara stod just det, Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen vet mycket väl att det räcker med namnet och närvaron för att alla skall förstå budskapet.

På kvällen, efter en fika på fina ”Ett rum för resande” med en Amaretti-kaka och en läskande äppeljos, var det dags att lyssna på Jimmie Åkessons partiledartal. Hans svartmålning av vårt lands nuvarande läge var lika monokrom som någonsin hans utopi var fylld av förklarat ljus. Det var ont om politiska förslag, men sympatisörerna verkade gilla allra bäst när han använde de gamla uttrycket ”att ta seden dit man kommer” eller påpekade att om den som befann sig här inte ville anpassa sig till ”vårt” sätt att leva så kunde man ge sig av. Applåderna var i alla fall starkast i dessa passager.

Talet lekte bitvis med traditionellt fascistiska ideologiska element, som t ex förnekandet av klass och kön som intressekonflikter till förmån för folkets enhet och gemenskap. Även de utopiska visionerna hade drag av de anti-kapitalistiska visioner som präglade Benito Mussolinis ideologiska bagage. Den fria marknaden och socialismen är hos honom de givna fienderna, staten och nationen är ett och folket är denna kombinations inkarnation. Mest påfallande hos Åkesson var dock den ymniga användningen av  termen ”folkhem” – och talet började och slutade med Heidenstams fosterländska epos ”Medborgarsång” (1899).

Läs f ö gärna om folkhemsmetaforens resa, från sitt ursprung i den tyska konservatismen till bärande del i socialdemokratin, i Fredrika Lagergrens avhandling ”På andra sidan välfärdsstaten” från 1999.

De alldeles otvetydiga fascisterna, både till ideologi, organisation och politisk aktivitet är dock Nordiska Motståndsrörelsen som häpnadsväckande nog fått tillstånd att medverka i Almedalsveckan år 2017. Deras budskap sammanfattas i nio punkter (deras eget material) och innebär att vare sig demokrati eller rättsstat kan fortleva. De nio punkterna är dock motstridiga i ett flertal avseenden som gör dem svåra att vare sig tolka eller se som seriösa förslag. Hur kan t ex yttrandefriheten vara ”omfattande” i någon rimlig mening av ordet när ”folkförräderi” skall hanteras av folkdomstolar och media som är ”folkfientlig” skall förbjudas?

Men viktigare just nu än att skärskåda NMR:s budskap är att förstå skillnaden mellan å ena sidan aktörer som är meningsmotståndare inom ramen för en demokratisk värdegrund och aktörer som ser sina politiska motståndare som fiender, vars existens man alltså kan sätta ifråga. Den skiljelinjen verkar inte vara helt glasklar för alla.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på den brittisk-inspirerade puben Black Sheep med en diskussion om staten Burgunds uppgång och fall. 🙂

***

Detta blir min sista rapport från Almedalen och jag önskar alla som har semester en avkopplande sådan och i vilket fall en sommar med ledig tid för familj och vänner.

 

En bref: Det ariska urhemmet numera nedpackat i ett traktorgarage

Och för Wirth var denna plats (Tanum, förf anm) också en vagga för den ariska ras som han menade skulle behärska världen. Norden hade en priviligierad plats i den nazistiska mytologin och Wirth var inte sen att försöka använde vetenskap för att underbygga nazismens bild av urhemmet för den sköne ariern vars lynne var lämpat för att styra.

Så skrev jag i en krönika i Borås Tidning söndagen den 21 maj 2017 efter en resa upp till Tanum och trakten däromkring för att bese och diskutera bronsålderns hällristningar. Färden gav tillfälle till diskussioner kring dåtiden men också, och kanske viktigast, samtal kring hur tolkningar av historien används som om de vore absoluta sanningar – när de bara är just hypoteser och mer eller mindre sannolika förhållanden. Ofta är det något förhållande i nutiden – i Hitlers fall den ariska rasens överlägsenhet – eller en egen uppfattning som ter sig ”naturlig” – till exempel att kvinnor skall ägna sig åt hemarbete – som skall legitimeras med historiska s k sanningar.

Men vetenskap om historien kan inte användas på det sättet. Historien är lika mycket en konstruktion av vår samtid,  och våra tolkningar av historien exponerar hur vi ser på vår egen tid. Ingen av oss undkommer den fällan. Så, mycket ödmjukhet krävs i umgänget med historien!

Men, ta en tur till Tanum och passa på att besöka Underslös museum och se utställningen där. Lyssna på viskningarna från en tid som ingen av oss kan minnas…