När muren föll på kvällen den 9 november 1989 befann jag mig på Centre Culturel Suédois i Paris, i en liten studio med delat kök i Marais-kvarteren. Jag slogs med biblioteket på Fondation National de Sciences politiques vars kriterier för utlåning jag fick lära mig genom bitter erfarenhet – någon information lämnades inte – under de första två veckorna av min vistelse. Icke exakt ifyllda (ett glömt coll. t ex) kort genererade en axelryckning och ett ”tråkigt mademoiselle, men ni får fylla i ett nytt kort”. Böcker som inte hämtats inom två timmar skickades tillbaka till magasinet. Och vissa dokument hade en lånetid på tre timmar (!). Fick läsa kongresshandlingar på hundratals sidor på ett café med en (1) liten kopp kaffe – pengarna räckte inte annars.
Efter murens fall är open access det normala. Livet förändrades.
Men muren föll före nätets genombrott, före mejlens popularisering och före de små mobiltelefonernas tid. Jag satt på Rue Payenne och skrev långa brev hem och jag läste i tidningarna vad som hände i Berlin. Den 10 november skrev jag i dagboken att östtyskarna äntligen kunde resa fritt över gränsen och att kommunistpartiet utlyst fria val. Det var murens fall det. Murens fysiska fall framstod inte förrän efteråt som den avgörande punkten. För oss som följde med på ett visst avstånd hade allt snarast börjat med Solidaritet i Polen, tidigt 80-tal, och murens fall var istället en slutlig konsekvens av individualiseringen och destabiliseringen, när dessa processer till slut nådde öst. Kulturella kontakter, kyrkans roll och 1980-talets liberalisering var vad som underminerade muren.
Ändå har jag en bit mur hemma. Äkta vara. Jag fick den i present av min licentiat-opponent Erik Åsard som hade införskaffat den i Berlin bara några veckor efter murens fall. I februari 1990 förärade han mig denna gråa betongbit med lite blekt svart och rött på. Den tronar fortfarande i sin fulhet, grovhet och storlek som en okrönt kung i en skål med minnesstenar från olika platser i världen.
Återföreningen av Tyskland och ett helt Europa var en situation jag aldrig hade vågat tänka mig. Besvikelsen skulle bli för stor. En resa utefter järnridån 1986 fick mig att tvivla på att händelserna i Polen skulle kunna betyda mer än lite mer handlingsfrihet för människorna i det östra Tyskland.
Och ändå.
Läs här en anteckning om hur just Polen och Solidaritet tycks ha försvunnit ur medvetandet.
VÄNSTRA STRANDEN 