Kategori: europeisk politik

En bref: Hur Brexit blev verklighet trots att den politiska ledningen var emot

Statsvetarna Fagan och van Kessel pekar ut de politiska partiernas agerande som en avgörande orsak till att folkomröstningen resulterade i ett nej till EU. Genom att inte ta sitt ansvar i opinionsbildningen vare sig åt ena eller andra hållet gav de i stället fördel åt populistiska, inrikespolitiska och kortsiktiga argument. Vill man hårdra saken så utlyste Cameron folkomröstningen för att lösa en intern konflikt i sitt eget parti. Priset blev högt. Både för Cameron och för Storbritannien. En lärdom är att i frågor av nationellt intresse måste de politiska partierna agera, mobilisera och kanalisera väljarna, var och en för sin position. Annars öppnas fältet för allehanda lycksökare och konspirationsteoretiker. En splittrad politisk elit har ingen chans mot populister.

Så skrev jag den 17 augusti 2023 i en längre och fördjupande recension av boken ”The failure of remain. Anti-Brexit activism in the United Kingdom” (McGill-Queens University press) av statsvetarna Adam Fagan och Stijn van Kessel på Dagens Nyheters kultursidor.

Studien visar med stor tydlighet att när det politiska ledarskapet, partier och intellektuella inte kan enas om att mobilisera för det som man i grund och botten uppfattar som rätt och riktigt då förlorar man mot populismen. Författarna pekar särskilt ut de politiska partierna som helt enkelt inte gjorde sitt jobb. Trots att det fanns förutsättningar lyckades partierna inte enas sig om en linje (oavsett vilken) och med kraft föra ut den i opinionen. Det liberaldemokratiska partiet var eniga om sin vilja att stanna kvar i EU-samarbetet men koalitionen med det splittrade konservativa partiet gjorde att liberaldemokraterna hamnade i skuggan.

Och så var det UKIP, alltiså det parti som under längre tid kampanjat för att ta Storbritannien ur EU. Det var partiet som hördes, syntes, mobiliserade och opinionsbildade. Ett parti vars ansvar för den fråga de drev var ytterst litet. Parties ledare Nigel Farage lämnade ledarskapet strax efter omröstningen, skapade ett nytt parti som skulle främja Brexit. Efter att ha vunnit storseger i EU-valet 2019 lämnade han också detta parti och skyller idag (2023) misslyckandet (som han ser det) men Brexit på de konservativa brittiska regeringarnas oförmåga.

Boken ser jag som en allvarlig uppmaning till de svenska partierna att ta nästa års val till Europaparlamentet på lite större allvar än vad som varit vanligt. Nu handlar det om att mobilisera breda väljargrupper, att stå upp för att EU-samarbetet har gett både vårt land och de europeiska länderna nästan bara fördelar. Låt inte frågan om medlemskap eller ej, eller frågan om hur djup integrationen bör vara, till en valfråga. Ställ istället de olika politiska alternativen inom EU:s ram i fokus: klimat, migration, mänskliga rättigheter, arbetsmarknad och utbildning för att nämna några.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.

Den lusofona världen – om Portugal och kolonialism

På en jämn födelsedag förra året fick jag boken ”Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” av journalisten Henrik Brandão Jönsson i present. Inte förrän nu har tiden medgivit att boken blivit läst. Så mycket roligare då att läsupplevelsen blev så god! Boken är en exposé, vägledd av de sju dödssynderna, över Portugals koloniala historia och hur den har skapat moderna globala mötesplatser. Som Jönsson skriver så är denna den av världen skamligt underrapporterad, mycket på grund av bristande språkkunskaper menar han.

Visserligen är det många kolonialmakten – som Storbritannien och Frankrike – vilka haft välden i vilka solen aldrig går ned. Men bortsett från den detaljen är Jönsson pregnant, glasklar och lättfattlig kring oerhört invecklade och tragiska historiska händelser. Allra mest uppskattar jag den icke-moraliserande berättartekniken som låter läsaren själv fälla omdömet – en teknik alltför få journalister idag verkar behärska. Den hederliga reseskildringen blir här uppdaterad och ett verktyg i en skarp analys av historia och globalisering.

Jönsson gestaltar också platserna väl – jag har aldrig besökt Goa eller Macao och ändå framstår de levande för mig. Blandningen av detaljer och samhällsanalys lyfter texten och skapar mening åt en bok som denna. Väl sammanhållen, fokuserad (en person som förmår välja bort?) och faktiskt lättsam trots komplexa och tunga berättelser. Berättelserna ger också insikter om andra delar av världen; om Goa får vi också veta en del om den israeliska militären, om Brasilien en hel del om slavhandel och om Macao en hel del om Trump och Kina. Dock uppfattar jag då och då att författaren kryddar sina betraktelser med en knivsudd machismo. Det är onödigt då rätten smakar utmärkt som den är.

Det enda jag saknar är – kartor! Varför kunde vi inte få visuellt stöd till de relevanta vandringar, promenader, flyg, tåg- och taxiresor som utgör bokens motorer?

En utmärkt bok för sommardagar i hammocken liksom för mörka höstkvällar.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/m80zj5e6lq8s3368jwfl/D-r_solen_aldrig_g-r_ned_9789127167643.jpg

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

En bref: Om kvinnokamp och om en seger som måste vårdas

Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Så skrev jag i söndagens krönika i Borås tidning den 19 maj 2019. Idag den 24 maj är det 100 år sedan beslutet om lika och allmän rösträtt fattades av den svenska riksdagen. Införandet av rösträtt för kvinnor och en lika rösträtt för alla oavsett inkomst togs i flera steg, men just idag fattades det första riksdagsbeslutet av två om just rösträtten.

I dagarna diskuteras också kvinnors rätt till sin kropp och sina reproduktiva rättigheter och hälsa. En EU-parlamentariker från SD är under förundersökning för att ha begått ett övergrepp mot en kvinna han känner. Han har själv erkänt att han gjort det som sägs, men tycks inte förstå att det därmed är ett övergrepp, det bagatelliseras både av honom själv och av den egna partiledningen. En f d EU-parlamentariker från KD har under sin tid i EU-parlamentet agerat på ett sätt som enligt alla rimliga tolkningar går på tvärs med den egna partilinjen i fråga om kvinnors rätt till säker och trygg abort. Abort är ingen enkel politisk fråga, men dels strider hållningen mot det egna partiets uttryckliga position och dels vill personen ifråga inte själv förklara och argumentera för sin hållning.

Vi kvinnor måste fortfarande höja våra röster för att höras. Samhällsutvecklingen har varit på kvinnors sida i meningen att kampen har lett till att våra rättigheter har stärkts och våra möjligheter till likvärdiga livsvillkor förbättrats under de senaste seklet – men som alla politiska segrar så måste även denna vårdas, vidmaktshållas och utvecklas. Jämställdhet och kvinnors rättigheter är ingen naturlag, tvärtom så har de vunnits genom politisk kamp. Så, håll i och håll igång!

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT.  Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.