Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

En bref: Om kvinnokamp och om en seger som måste vårdas

Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Så skrev jag i söndagens krönika i Borås tidning den 19 maj 2019. Idag den 24 maj är det 100 år sedan beslutet om lika och allmän rösträtt fattades av den svenska riksdagen. Införandet av rösträtt för kvinnor och en lika rösträtt för alla oavsett inkomst togs i flera steg, men just idag fattades det första riksdagsbeslutet av två om just rösträtten.

I dagarna diskuteras också kvinnors rätt till sin kropp och sina reproduktiva rättigheter och hälsa. En EU-parlamentariker från SD är under förundersökning för att ha begått ett övergrepp mot en kvinna han känner. Han har själv erkänt att han gjort det som sägs, men tycks inte förstå att det därmed är ett övergrepp, det bagatelliseras både av honom själv och av den egna partiledningen. En f d EU-parlamentariker från KD har under sin tid i EU-parlamentet agerat på ett sätt som enligt alla rimliga tolkningar går på tvärs med den egna partilinjen i fråga om kvinnors rätt till säker och trygg abort. Abort är ingen enkel politisk fråga, men dels strider hållningen mot det egna partiets uttryckliga position och dels vill personen ifråga inte själv förklara och argumentera för sin hållning.

Vi kvinnor måste fortfarande höja våra röster för att höras. Samhällsutvecklingen har varit på kvinnors sida i meningen att kampen har lett till att våra rättigheter har stärkts och våra möjligheter till likvärdiga livsvillkor förbättrats under de senaste seklet – men som alla politiska segrar så måste även denna vårdas, vidmaktshållas och utvecklas. Jämställdhet och kvinnors rättigheter är ingen naturlag, tvärtom så har de vunnits genom politisk kamp. Så, håll i och håll igång!

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT.  Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.

 

Brexit: Kommer May att orka hela vägen upp?

Ser och hör just den diskussion som uppstått i det brittiska parlamentet efter att premiärminister May’s avtal om Storbritanniens utträde ur EU återigen röstats ned. (BBC har en särskild kanal som sänder enbart parlamentsarbetet – en fantastisk transparens.) Det är idag 17 dagar kvar till den tidsgräns då processen kring Storbritanniens utträde ur EU skulle vara klart (29 mars). Under denna vecka kommer ett flertal avgörande parlamentsomröstningar i frågan att äga rum. Situationen är allt annat än klarlagd och än mindre avslutad. Frågan om en ny omröstning, ett nyval, en s k hård brexit eller någon form av förlängning av processen (så ser jag möjligheterna) har ännu inget svar.

Jag har inte professionellt fördjupat mig i brittisk politik eller i förhandlingsprocessen kring Brexit, men jag ser den desperation som präglar de aktiva ledamöterna i diskussionen just denna kväll. Och det är inte roligt att se. För den som vill förstå både komplexiteten och konsekvenserna av olika beslut rekommenderar jag BBC:s oerhört pedagogiska guide här.

För Skottland hänger förstås Brexit-debatten också samman med kraven på självständighet. När den tidigare omröstningen om självständigheten hölls 2014 var ett av hindren eller bekymren att landet då skulle tvingas lämna EU. Nu måste Skottland lämna EU ändå, mot sin vilja enligt utfallet i Skottland (62 procent för att vara kvar) vid folkomröstningen om utträde ur EU 2016.

Min personliga åsikt är att det är ett mycket stort misstag av Storbritannien att lämna EU. Men jag är också bekymrad på ett mer demokratiteoretiskt plan över att folkomröstningen tillkom som ett försök från tidigare premiärminister Cameron både för att ena sitt parti i denna fråga (där han själv önskade bli kvar) och för att vinna ett parlamentsval. Det har funnits ett motstånd mot EU i stora grupper i Storbritannien under lång tid, det är partiet UKIP också ett tecken på, men grundläggande är att den politiska eliten har inte förmått komma vidare från den konflikten sedan medlemskapet 1973. När Cameron valde att använda denna extremt känsliga fråga som han gjorde var förstås hans ambition att en gång för alla avsluta debatten och gå vidare. Hans fatala felbedömning har fått de konsekvenser vi kan se framför våra ögon dessa dagar i mars 2019. Att lösa partipolitiska problem genom att göra dem till nationell politik, eller snarare internationell politik, är mycket sällan en lyckad strategi.

Man kanske skall hålla med gamle general de Gaulle (president i Frankrike 1959-1969) som önskade hålla Storbritannien utanför EU. ”Storbritannien är en ö.” Hans motiv var att en ö-nation hade helt andra försvarspolitiska möjligheter, handelspolitiska likaså, men också att man var ett imperium med andra globala åtaganden och med särskilt starka relationer till USA. Han pekade åtminstone i den riktning som utvecklingen faktiskt gått.

***

Kanske är Theresa May’s väg just nu ungefär lika tung som min vandring till toppen av Arthurs Seat i Edinburgh idag (se bild) i stormbyar, på hala lerstigar och över vassa bergskanter och stenar? Jag kom hela vägen upp. Gör May det?

 

 

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

En bref: Antisemitismen är urmodern till allt politiskt hat

Nazismens idékärna är antisemitismen, men antisemitismen är också hatpolitikens verkliga idealtyp. Peka ut en grupp på grundval av egenskaper som är påstått essentiella, måla upp en motsättning mellan lojalitet (oss) och trolöshet (lojal mot någon annan) och börja förknippa denna grupp med olika former av privilegier (som du inte får) och en explosiv politisk mobilisering är skapad.

Så skrev jag i min andra sommarkrönika i tidningen Dagen den 18 juli i år à propos de grundläggande hatiska budskap som antisemitismen förmedlar. Jag såg och hörde under politikerveckan i Almedalen hur nazister tilläts breda ut sig i det allmänna gaturummet och i vårt allmänna medvetande på ett sätt som var direkt motbjudande. Jag hörde normalt sett vettiga människor som helt plötsligt började betrakta förintelseförnekande som politiska åsikter likvärdiga med synpunkter på flygskatten. Jag hörde normalt sett kloka medieaktörer som ansåg att personer som misshandlat judar för att de var judar skulle få ge ”sin version” av händelsen när de intervjuade den person som blivit attackerad. Och jag hörde poliser tala om yttrandefrihet för att beskriva grupper av unga, starka män som medvetet provocerade funktionshindrade aktivister som var på plats för att bedriva politisk verksamhet de hade tillstånd för.

För mig är antisemitismens hatpropaganda och figurer grundläggande och lätt igenkännbara för den som kan sin historia. Jag är glad att jag såg ”Shoah” när den gick på svensk TV 1987 (har f ö beställt hem den på DVD som en hommage till Claude Lanzmann som gick bort denna sommar) eftersom den fick skolans och uppväxtens undervisning, bokläsning och erfarenhet att framkallas och  för evigt fastna i själen på ett bra sätt. Ungefär som fixeringsbadet när man kopierar svartvita bilder (för er som kommer ihåg hur man gjorde).

***

För mig var det också upplysande att på 80-talet besöka koncentrationslägret i Alsace Struthof, senare också det Judiska muséet i Paris samt när jag läste den starka boken ”En tysk mans historia.Minnen 1914-1933” av Sebastian Haffner. Du hittar säkert din egen väg framåt. Blunda bara inte. Det är det enda oförlåtliga.

Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

Vänstra stranden är återigen hemma på vänstra stranden och njuter den parisiska våren som bryter fram. Men påskledigheten ger också möjligheter till reflektioner kring likheter och skillnader i politisk debatt mellan Sverige och Frankrike. Vid frukosten läste jag i Le Monde om den italienska situationen en månad efter valet – analysen var att en oklar politisk utveckling kan leda populistiska partier, delvis med rötter i fascism, till regeringsmakten i syfte att ändra vallagen och sedan utlysa nyval – för att få ett än bättre utfall.

Följande funderingar är just personliga och därmed inviter till fortsatt självreflektion snarare än slutsatser grundade i systematiskt studium.

Redan som student i statsvetenskap intresserade jag mig primärt för staten. Jag menade att ideologiska skillnader tog sig uttryck i första hand som olika perspektiv på statsmakten. Enligt den närmast ikoniske amerikanske statsvetaren David Easton är politik detsamma som den auktoritativa fördelningen av värden, något som i moderna demokratier huvudsakligen åligger statsmakten i dess olika former. Under de senare år har emellertid studiet av statsmakten utifrån David Eastons begrepp blivit alltmer sällsynt. Det är den behaviouristiska samhällsvetenskapen som dominerar de flesta diskussioner och frågor om folkviljans förverkligande och representation av intressen är i centrum för intresset. I samband med att den politiska arenan blivit alltmer präglad av vad statsvetare benämner GAL-TAN-frågor (alltså kultur, livstil och värde-frågor) istället för den tidigare dominansen av vänster-höger-frågor (fördelning av ekonomiska, sociala och materiella resurser) borde dock frågan om statens roll i politiken tydligare diskuteras. När staten förmodas sköta den auktoritativa fördelningen inte bara av materiella (och jämställda) resurser utan också av de värden som berör livsstil, kultur, religion och värderingar blir det lite viktigt vilken roll staten som begrepp har partiers och individers föreställningar.

Det tycks mig som om medborgarna i Frankrike inte förväntar sig några svar i värdefrågor från staten men istället fortsätter att avkräva samma statsmakt rättvis fördelning av resurser. I dessa dagar strejkar många franska medborgare inom transportväsendet eftersom man menar att nya arbetsmarknadslagar ger sämre villkor och att höjda pensionsgränser är orättvisa. Det var väntat, en av de saker president Macron lovade att göra och en av de saker han fick kritik för redan innan han tillträtt. Många presidenter har försökt, få har lyckats. Studenter strejkar i Montpellier och Paris då parlamentet vill införa begränsningar för att påbörja studier på universitet, vilket uppfattas som orättvist. Idag kan alla med en studentexamen påbörja studier i princip inom vilket område som helst men eftersom det inte finns resurser att ta hand om de stora grupperna misslyckas långt mer än hälften med sina studier redan under de första två åren. I Sverige lämnade vi denna typ av öppna antagning för ett halvt sekel sedan, personligen tror jag det vore en lämplig väg för franskt universitetsväsende också, anpassat till lokala behov och konventioner förstås. Men, detta är vad vi kallar vänster-höger-frågor, alltså frågor om hur samhällets gemensamma resurser skall fördelas mellan olika social kategorier i ett samhälle.

Visserligen är den franska staten till sin natur sekulär, och upprätthåller den egenskapen med styrka, men i övrigt har staten väldigt lite makt över människors livsstilar och kulturella uttryck. Och jag uppfattar inte heller att vanliga fransmän vänder sig till staten för att få sin egen livsstil eller sina egna värderingar upphöjda till norm. I Sverige tycks istället staten inte bara vara alla goda gåvors givare utan medborgare inom nästan alla sociala och ideologiska skikt tittar på statsmakten när man vill ändra normer och värderingar i samhället. Staten har det yttersta ansvaret för lagstiftning och upprätthållande av rättssamhället, därmed är juridiska frågor som reglerar diskriminering, äktenskap, adoptioner och djurens rättigheter naturligtvis en fråga för staten. De mänskliga rättigheterna är numera (tack o lov) inskrivna i våra grundlagar. Men den inre reflex som många medborgare i Sverige tycks ha, nämligen att det som jag tycker illa om eller t o m äcklas av, skall vara förbjudet, ja den tycks inte vara särskilt vanlig i Frankrike.

En ganska sval, vänlig och överseende attityd som inbegriper ett stort hänsynstagande till medmänniskan präglar snarare den politiska diskussionen i Frankrike (som dock kan vara väl så het i sin form). Visst finns det problem med det förhållningssättet också – men min reflektion här är snarare att det är lite märkligt att i Sverige förutsätts staten vara normgivare även inom områden den aldrig skapats för. Och då tittar vi svenskar ofta på våra politiska ledare och får veta hur man hälsar i Sverige, vilka kläder man bär, hur jämställdheten skall utövas i famljen, vilka moralregler som är de absolut sanna och vilka religiösa uttryck som är passande.

Om min syn på staten? Tja, inte skall statsmakten lägga sig in hur jag tänker och tycker i värdefrågor, och inte skall staten kunna registrera och arkivera allt jag gör och inte gör heller. Däremot uppskattar jag en statsmakt som i bred mening försvarar mina medborgerliga fri och rättigheter – inte dikterar hur jag skall utöva dem.

Och därför måste vi idag försvara demokratin genom att försvara rättsstaten och därmed begränsa utrymmet för populism och pöbelvälde.

***

Läs gärna också Olle Wästbergs allvarliga och varnande text om Italien och om varför vi bör ta oss i akt (Svenska Dagbladet idag Annandag Påsk).

En bref: En politisk kyrka är helt normalt

Men kanske kan vi också välkomna en större och tydligare plats för en kyrka som är politisk, men inte partipolitisk? En politisk debatt där individer och grupper som bär fram en religiöst färgad gestaltning av politiska dilemman är välkomna och bemöts inom en demokratisk ram. (…) En politisk motsättning baserad på moraliska värderingar och föreställningar om meningen med livet och samhällsgemenskapen kompletterar snarare än utmanar den traditionella vänster-höger-konflikten i svensk politik.

Så skrev jag i förra söndagens krönika i Borås tidning (25/2 2017). Utgångspunkten var mina statsvetarkollegers Jan Rovny och Jon Polk nyligen publicerade studie ”New wine in old bottles…” (Party Politics) om partisystemen i Europa. Enkelt uttryckt pekar de på att i katolska länder har de religiösa/kulturella konflikterna historiskt bakats in i det vi idag kallar vänster-höger-konflikten, medan protestantiska länders partisystem istället har fått kompletterande skiljelinjer som tar upp kulturella/religiösa konflikter.

Min slutsats var att den insikten pekar på att kulturella/religiösa konflikter är s a s normala och att kyrkor o andra religiösa aktörer har en plats i det politiska livet. Det är bara det att i protestantiska länder har sådana konflikter inte kunnat integreras i den dominerande vänster-höger-konflikten – något som kanske gör att vi i Sverige borde se en politiskt aktiv kyrka som något helt naturligt och förväntat? Det är vår idé om religion som privat och rädslan för att låta religiösa aktörer påverka politiken som är apart, inte den politiska kyrkan.

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.