En bref: Varför ingen politisk strid om svenskt bidrag till massavlyssning?

Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.

Idag skriver jag en text i Sydsvenska Dagbladet om dels varför vi inte ser samma politiska mobilisering idag som 2008 (FRA-lagen) dels varför partierna är så tysta om Sveriges del i massavlyssningen.

Jag ser två distinkta skäl, dels vill inte partierna diskutera frågan och de behöver inte eftersom frågan inte finns på parlamentets/regeringens beslutsagenda, dels är de nationella konsekvenserna av det svenska underrättelsearbetet inte tydliga för medborgarna vilket försvårar mobilisering.

Läs hela artikeln i Sydsvenska Dagbladet kultur, lördag 14 december.

Vet förespråkarna av FRA-lagen vad de talar om?

Just susandes förbi Skövde i en tågkupé följer jag Falkvinges rapportering från riksdagens debatt om FRA-lagen. Tidigare under dagen följde jag själv debatten också via webbradio. Jag frapperas av den totala brist på känslighet som de borgerliga ledamöterna i debatten visat. När jag hör Staffan Danielsson, Allan Widman eller Sten Tolgfors så undrar jag om de verkligen förstår vad den lag de förespråkar egentligen får för konsekvenser? I mina mörka stunder funderar jag på om dessa herrar helt enkelt inte behärskar den värld för vilken FRA-lagen vore förödande.

Samhället har genomgått en skifte, ett skifte som innebär att övervakning är så oändligt mycket lättare än på t ex 1950-talet. När SÄPO kontrollerade algerier i Stockholm var det papper, rapporter, iakttagelser och dubbelagenter som gällde. Men inte heller då förstod underrättelsetjänsten mycket av de bakomliggande orsakerna till politisk organisering. Tyvärr är det inget som talar för att vare sig den polisiära eller militära underrättelsetjänsten har blivit mer politiskt kunnig under åren som gått. Att anförtro dem oändliga mängder av information som de aldrig haft förr vore verkligen ingen bra idé. Men regeringschefen har kanske lärt av Kina? Hans officiella besök där var ju så positivt. Av dem kan han lära övervakning av elektroniska medier.

Läs också på www.ulfbjereld.blogspot.com samt www.rickfalkvinge.se