Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.
Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.
Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.
Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.
Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV: apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.
Se den.
(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)
VÄNSTRA STRANDEN 