Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.
Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.
Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.
VÄNSTRA STRANDEN 