Poesi och politik är ett kärt gammalt par – tvärt emot en omhuldad myt är varje konstnärsskap politiskt. Antingen för att verket tar ställning och skapar debatt, eller för att verket inte tar ställning – och kanske skapar debatt. Till synes oskyldiga farser på privatteatrar eller sommarscener runt om i landet befäster myter och saningar om människors liv. En traditionell pjäs som ”Körsbärsträdgården” kan väcka politiska frågor om vår tid. Och konsten kan användas politiskt av dem som inte själva skapat den.
När Ragnar Thoursie gick bort i förra veckan var det en alldeles särskild gestaltning av politik och poesi som gick ur tiden. Thoursie var mannen som valde (?) att lämna poesin, trots en debut med stjärnglans, för att arbeta som byrådirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen. I en av de sällsynta intervjuerna tonar bilden av en plikttrogen man som kanske aldrig helt trodde på sitt eget konstnärliga projekt fram. Han lyfter hellre fram Elefantsjukan (2003). En bok som som delvis är en uppgörelse med de förväntningar på det nya samhälle som Thoursie yppar i den berömda Sundbybergsprologen (daterad nyårsafton 1951). Hur bra blev det egentligen? Var folkhemsbygget delvis förfelat?
Thoursie tycks ha varit en nitisk, plittrogen och extremt hårt arbetande man. Jag kan inte tro annat än att han präglats av sin uppväxt i Jehovas Vittnen – en religiös grupp som arbetar på sin frälsning i förhoppningen om att få komma till det nya Jerusalem när tiden nått sitt slut. Det är svårt, för att inte säga hart när omöjligt, att inte läsa in eskatologiska tankar i Thoursies modernism. Han läste mycket få böcker under sin barndom (Vittnena är mycket negativa till skönlitteratur) men kanske gav det också Thoursie möjlighet att skapa egna, halsbrytande, lyriska bilder i sin gestaltning av det moderna. I var och varannan av hans dikter finns återklanger av bibliskt språk – en litterär skatt av större värde än många människor idag förstår.
Ragnar Thoursie används ofta politiskt som folkhemmets profet – och det var han också. Men han var också den som såg att många visioner och ideal försvann när systemet tog över. I sin sista lyriksamling ”Sånger från äldreomsorgen” (2008) är han tillbaka i de små undren, undret att vara människa. Modernism, ja tveklöst – men utan fokus på individens frigörelse och värdighet tenderar systemet att prioritera sin egen överlevnad på mänsklighetens bekostnad.
VÄNSTRA STRANDEN 