Svensk politik är ovanligt, men inte oväntat, turbulent just nu. De konflikter som spelas upp inför öppen ridå just nu, med ett hot om misstroende initierat av Vänsterpartiet och snabbt understött och därmed implementerat av Sverigedemokraterna, är resultatet av en latent spänning som krävt mycket kraft att hålla tillbaka.
Vänsterpartiet blåser till strid på rätt fråga ur ett partistrategiskt perspektiv, både ideologiskt och taktiskt då marknadens roll i bostadspolitiken är en central fråga för partiet (och en tydlig vänster-höger-fråga) och då väljare som hyr sin bostad är överrepresenterade i Vänsterpartiets väljarkår. Lägg då till att partiledaren Nooshi Dadgostar har bostadspolitiken som ett av sina politiska ”expertområden”. Partiet har också förvarnat om att fri hyressättning/marknadshyror skulle kunna bli en konfliktfråga.
Det är också rimligt att Vänsterpartiet till slut inte vill vara med och hålla tillbaka den latenta spänningen i svensk politik. Frågan var snarast vid vilken tidpunkt i processen det skulle ske. Partiet har aktivt ställts utanför allt inflytande, trots en lång historia av stöd – och även inflytande i – till socialdemokratiska regeringar. Få bedömare har tidigare ansett att det inflytande som Vänsterpartiet utövat har lett Sverige i extremistisk, odemokratisk eller särskilt ansvarslös riktning. Men sedan frågan om Sverigedemokraternas samarbetskapital kommit på bordet – framförallt genom de borgerliga partiernas agerande – så har frågan om Vänsterpartiets inflytande också blivit en avgörande, och giftig, fråga i svensk politik.
Det är Sverigedemokraternas pariastatus som parti (alltså att ingen har velat samarbeta med dem politiskt) som lett till att också Vänsterpartiet måste hållas borta från inflytande över regeringspolitiken, nu och framåt hypotetiskt. Om Centerpartiet, och framför allt Liberalerna, skulle kunna ta avstånd från Sverigedemokraterna så måste de för sin interna trovärdighets skull också avväpna Vänsterpartiet (vilket Januariavtalet gjorde). Vänsterpartiets utvisning från politikens finrum handlar således om Sverigedemokraternas anspråk på inträde i detsamma.
Problemet är ju bara att Vänsterpartiet under lång tid har samarbetat med och haft inflytande i socialdemokratiskt ledda regeringar. Nu har Vänsterpartiet tröttnat på sin nya förvisade pariaroll på extremkanten och utlöser det drama som legat latent under lång tid. Naturligtvis är det paradoxalt att partiet gör det genom att politiskt legitimera det parti som Vänsterpartiet står kanske allra längst ifrån ideologiskt och vars ”skuld” det är att Vänsterpartiet hamnat i kylan. Men ibland är min fiendes fiende just därför också min vän.
En ny midsommarkris? Ja, åskmolnen tornar upp sig.
VÄNSTRA STRANDEN 