Sommar, semester och faktiskt sol. Barndomens somrar hägrar för många medelålders och äldre, de där somrarna när det aldrig regnade, blåbären flödade över i skogen och badsjön var ljummen. Jag minns känslan av oändlig ledighet vid utfärden till sommarhuset efter skolavslutningen, augusti var så långt borta att det inte ens gick att tänka sig. När man är tio år är två och en halv månad en evighet.
Men det var ju inte riktigt så det var. För den vuxne är barndomens minnen just minnen. Vackra minnen. Men att leva kvar i dem, att vilja se dem återupprättade är en form av nostalgi som för det mesta blir destruktiv. För vi har glömt allt det grå, allt det svarta, allt det trista, allt det fula när vi vill se dåtiden som en mall för framtiden. För mig som återkommit till samma plats sommar efter sommar och vinter efter vinter, min hembygd i någon mening, är minnena visserligen fortfarande vackra men jag har sett utvecklingen som påverkat och förändrat den plats jag kallar min. Genom att följa med, delta och bejaka förändringen så förblir platsen min, jag blir en del av platsen och platsen av mig.
Jag påminns ofta om det vårt selektiva minne när jag ser dokumentärer på SvT, senast om Siri Derkert. Så underbart det är att se sin barndoms 60-talsmode, se de hisnande brotten med konventionen och följa en kvinnlig konstnärs sena, men ändå, genombrott. Men minns att de fräcka flickorna i tunnelbanan med sina välsprayade Farah Diba-frisyrer, sina eyeliners, lösögonfransar och cigarettbyxor inte hade tillträde till alla yrken, utbildningar eller karriärer, att de kunde misshandlas och våldtas i äktenskapet utan samhällets åtgärd, att en graviditet kunde innebära total förlust av socialt anseende och liv i fattigdom eller omhändertagande av barnet, att hemmafrurollen var standard för en kvinna, att preventivmedel för kvinnor var svårtillgängligt och att sexismen flödade i såväl progressiva som konservativa kretsar. Med mera. Vem vill ha tillbaka det? Bara reaktionärer.
För dem som lämnat sin hembygd blir nostalgi lätt projektionsytor för en destruktiv guldåldersmyt. Att allt var så mycket bättre förr, att vädret var bättre och människorna snällare. En förlust som idag politiseras och exploateras för att få oss att tro att vi någonsin skulle kunna återvända till en tillvaro som är så mycket bättre än den här. Jag minns föräldrar som kommit till Sverige för att arbeta i den svenska industrin, som åkte hem till Balkan och byggde hus och som inte kunde förstå varför deras barn sedan inte ville flytta ”tillbaka”. En hembygd man lämnat blir ju bara en dröm, ett minne – det är den hembygd jag lever som är min verkliga plats på jorden.
Vi har alla behov av en plats att kalla sitt hem. Men den hembygden är här och nu. Att återvända måste också betyda att förnyas och förändras.
Som Dan Hylander skrev och Totta Näslund sjöng i ”Det snöar i april” (Totta 2: Hjärtat slutna rum, 1996)
Jag vände aldrig hemåt
jag reste söderut
Men alla vägar bakåt
Går hem igen till slut
(…)
Jag reste alltid bortåt
Det är jorden som är rund
VÄNSTRA STRANDEN 