Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.

Gott Nytt År 2017 – och en spaning tio år framåt

Nyår är för mig en lite vemodig och kontemplativ helg. Årets slut ger anledning att samla sina tankar inför framtiden, och att reflektera över inte bara året utan livet såsom det förflutit hittills. Att göra bokslut är inte enkelt, men på den stora scenen har kriget i Syrien, valet i USA, folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU samt den alltmer auktoritära utvecklingen i Turkiet, Polen och Ungern präglat året. Inga glada nyheter i något av fallen. Vi har också förlorat såväl Leonard Cohen som David Bowie detta år – en liten tröst är att deras musikaliska och poetiska arv lever kvar.

Inför 2017 hoppas jag framför allt att kriget i Syrien skall få ett slut, att dödandet skall upphöra och någon form av förhandlingar om framtiden kunna påbörjas. Kanske är det min mest intensiva förhoppning inför det kommande året – så mycket annat i världen är beroende av utvecklingen i Syrien.

Idag publicerar Göteborgs-Posten en artikel där jag tittar framåt – och bakåt – ett decennium. Förra gången jag skrev (2006) hävdade jag att individualismen skulle ta många steg framåt men samtidigt också fragmentisera delar av offentligheten. När jag tittar tillbaka var det oväntat många ting som stämde rätt bra, kanske därför att framtidsspaningar alltid innehåller ett visst mått av samtidsanalys. Vi tar trender vi ser och drar ut konsekvenserna av dem.

I dagens artikel pekar jag på fortsättningen – den politiska makten om tio år är mindre viktig än idag för hur vi lever våra liv, pluralismen inom kultur och traditioner blir en självklarhet, nya partier bildas och familjens roll blir allt mer central som samhällsaktör. Arbetsmarknaden förändras kraftigt och betalt och obetalt arbete glider samman. Och kommunikationsteknologin blir så självklar att vi inte ens talar om den längre.

Artikeln kan du läsa här.

Vi kan nog behöva en och annan livboj i mörkret inför nästa år – alla läsare önskas härmed ett verkligt Gott Nytt År 2017!

img_0268(Bild från Malens strand nyårsaftonen 2016)

Allas vårt behov av hembygd

Sommar, semester och faktiskt sol. Barndomens somrar hägrar för många medelålders och äldre, de där somrarna när det aldrig regnade, blåbären flödade över i skogen och badsjön var ljummen. Jag minns känslan av oändlig ledighet vid utfärden till sommarhuset efter skolavslutningen, augusti var så långt borta att det inte ens gick att tänka sig. När man är tio år är två och en halv månad en evighet.

Men det var ju inte riktigt så det var. För den vuxne är barndomens minnen just minnen. Vackra minnen.  Men att leva kvar i dem, att vilja se dem återupprättade är en form av nostalgi som för det mesta blir destruktiv. För vi har glömt allt det grå, allt det svarta, allt det trista, allt det fula när vi vill se dåtiden som en mall för framtiden. För mig som återkommit till samma plats sommar efter sommar och vinter efter vinter, min hembygd i någon mening, är minnena visserligen fortfarande vackra men jag har sett utvecklingen som påverkat och förändrat den plats jag kallar min. Genom att följa med, delta och bejaka förändringen så förblir platsen min, jag blir en del av platsen och platsen av mig.

Jag påminns ofta om det vårt selektiva minne när jag ser dokumentärer på SvT, senast om Siri Derkert. Så underbart det är att se sin barndoms 60-talsmode, se de hisnande brotten med konventionen och följa en kvinnlig konstnärs sena, men ändå, genombrott. Men minns att de fräcka flickorna i tunnelbanan med sina välsprayade Farah Diba-frisyrer, sina eyeliners, lösögonfransar och cigarettbyxor inte hade tillträde till alla yrken, utbildningar eller karriärer, att de kunde misshandlas och våldtas i äktenskapet utan samhällets åtgärd, att en graviditet kunde innebära total förlust av socialt anseende och liv i fattigdom eller omhändertagande av barnet, att hemmafrurollen var standard för en kvinna, att preventivmedel för kvinnor var svårtillgängligt och att sexismen flödade i såväl progressiva som konservativa kretsar. Med mera. Vem vill ha tillbaka det? Bara reaktionärer.

För dem som lämnat sin hembygd blir nostalgi lätt projektionsytor för en destruktiv guldåldersmyt. Att allt var så mycket bättre förr, att vädret var bättre och människorna snällare. En förlust som idag politiseras och exploateras för att få oss att tro att vi någonsin skulle kunna återvända till en tillvaro som är så mycket bättre än den här. Jag minns föräldrar som kommit till Sverige för att arbeta i den svenska industrin, som åkte hem till Balkan och byggde hus och som inte kunde förstå varför deras barn sedan inte ville flytta ”tillbaka”. En hembygd man lämnat blir ju bara en dröm, ett minne – det är den hembygd jag lever som är min verkliga plats på jorden.

Vi har alla behov av en plats att kalla sitt hem. Men den hembygden är här och nu. Att återvända måste också betyda att förnyas och förändras.

Som Dan Hylander skrev och Totta Näslund sjöng i ”Det snöar i april” (Totta 2: Hjärtat slutna rum, 1996)

Jag vände aldrig hemåt

jag reste söderut

Men alla vägar bakåt

Går hem igen till slut

(…)

Jag reste alltid bortåt

Det är jorden som är rund

 

Medborgare och partier: ”Gillar du liberalerna?” är ungefär detsamma som ”Gillar du Löfbergs?”

Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.

Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.

Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.

Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.

Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.

Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?

***

Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.

Individualiseringens paradoxer: Från personlig service till löpande band-leenden

En gång ägde jag en gammal fin Toyota Corolla, jag köpte den begagnad och körde den i mer än tio år. Utmärkt bil. Men den krävde förstås ett par reparationer under de där åren. Då jag skulle byta den ena stötdämparen åkte jag till en liten verkstad nere vid Mölndalsån, och pratade med man som verkade veta precis vad som behövde göras. Han förklarade och visade. Han hade overall på sig. Min bil var i trygga händer. När jag hämtade den förklarade han igen vad han gjort, vi pratade lite och han sa att bilen var i fint skick, han nämnde ett par saker att tänka på framåt och vi tog adjö. Jag kände att hit kom jag gärna tillbaka.

Nu behövdes det faktiskt inte – bilen gick bra till jag bytte den mot en ny Skoda Fabia för åtta år sedan. Döm då om min förvåning när denna bil behöver repareras – när det reella felet (trasig insprutningsventil) uppdagats sitter det hela tiden någon form av gatekeeper mellan mig och bilmekanikern. En person som antingen inte får eller inte kan förklara vad det är för fel på bilen, egentligen. Repliker som ”datorn visar att” eller ”motorlampan kan betyda tusentals olika saker” duggar tätt i mina konversationer med de män som jag överlämnar bilen till. Jag känner mig inte ett dugg trygg, inte ett dugg personligt bemött och framförallt, jag tvivlar på deras kompetens och kapacitet. Verklig erfarenhet och hantverksmässig kompetens ersätts av någon form av professionella leenden som skall vara kundvänliga och artiga. Orden bottnar inte i en personlig relation till hantverket eller till mig som bilägare.

Vi lever i kanske historiens mest individualiserade samhälle – vi skapar våra egna nyhetsflöden, våra egna elavtal och vi kan köpa alla sorters tandkräm i alla sorters butiker – men vi lever också i ett löpande band-samhälle där affärsmässighet och professionalitet är detsamma som lika mycket leende åt alla. Intressant nog kan jag jämföra med Paris, med alla småbutiker, mängder bagerier, bistroer och kaféer varav mycket få tillhör någon kedja. Bemötandet är alltid personligt, men aldrig intimiserat eller påfluget, och kyparen eller brödförsäljaren bottnar i sin egen verksamhet. I Sverige är det samma kedjor överallt – oavsett om det gäller kläder, bilreparationer eller kaféer. Och samma löpande band-leenden. Det är möjligen effektivt. Men särskilt individuellt är det inte.

Hur blev vårt individualiserade samhälle samtidigt så opersonligt? Industrisamhällets logik har följt med in i servicesamhället? Allt färre människor är intresserade av materiella problem (som trasiga insprutningsventiler) och allt fler av metaproblem (som vilken kommunikationsstrategi som fungerar bäst för bilverkstäder)? Kapitalismen har övergått i sitt oligopolstadium och förfört oss med sin ”samma modell här som där”-strategi? Vi gillar egentligen inte att behöva välja utan uppskattar att någon annan gör det oss medan vi själva väntar?

Ja, jag vet faktiskt inte. Men nog saknar jag min gamla personliga bilverkstad. Sannolikt byggs det bostadsrätter med balkong på den platsen nu.

Om individualisering kan man läsa mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011) men också hos Richard Florida som genom projektet City Lab problematiserar och diskuterar samhällets individualisering och särskilt konsekvenserna för globala städer.

Landet utan väg

Landet utan väg

För den som lägger örat emot rälsen
Hörs bruset av de stora vattnen
Och skälvningar ger svar åt oron
När skogens sus blir till en eldstorm

I ljuset från en spegelbild av månen
Fördunklas ögats öppna andning
Mitt för vår blick har ändå blottlagts
En jordmån som vi aldrig skulle odla

Du skriker och din längtan blöder
Min starka hand ger lindring för en stund
Du lämnas kvar i nattens trygga famn

I gryningen så hör jag ropen
En stövel trampar sönder näten
De som gav örnen bärkraft upp mot solen

En bref: Om vikten av rätt flagga

När Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund får frågor om flaggförbudet under VM svarar han maskinellt att idrott och politik ska hållas isär. Ironiskt nog är det en ståndpunkt som Englund själv tycks ha svårt att förhålla sig till. Inför hockey-VM i diktaturens Vitryssland nästa år är det skrämmande tyst. Var finns en hockeyns Loreen som vågar ta ställning?

Madeleine Sjöstedt (Fp) skriver idag på Svt Debatt om den halsstarriga attityd som svenska hockeyförbundet visar avseende idrott och politik. Englund har utmärkt sig tidigare genom sin fyrkantiga uppfattning i dessa frågor. Om sporten tror sig kunna avgränsa sin egen verksamhet från den politiska sfären så är man inte bara enfaldig utan ger också upp den möjlighet som finns att påverka enskilda människors livsöden.

Jag har tidigare argumenterat i dessa frågor avseende OS i Peking 2008.

Englund menar att endast nationsflaggor för förekomma på läktarna. Han verkar inte ens inse att själva flaggan som nationssymbol är just politisk. Att ha med sig en annan flagga som t ex en tidigare vitrysk flagga är helt enkelt att markera att man har en annan nationell identitet än den som landets regim har påbjudit. När denna regim är en diktatur är det mycket underligt att en företrädare för en sport som ser sig som en fostrare i demokrati väljer att förbjuda sådana yttringar. Hur många kontroller av flaggor görs av vakterna vid hockey-VM? Om vi ser en Quebec-flagga på läktarna är den ett ställningstagande för separatism och skall ut då? Om vi ser en sydstatsflagga är det en protest mot den amerikanska unionen som den ser ut idag och skall kastas ut? Om vi ser en skånsk flagga på läktarna är den en symbol för motstånd mot den svenska centralregeringen?

Nej, Englunds hållning är inte bara omdömeslös utan vad värre är, den tar i praktiken parti för en diktatur och säljer ut enskilda medborgare som kräver demokrati och mänskliga rättigheter.

*

För övrigt anser jag att inga fotbollsklubbar skall betala polisbevakning vid matcherna. En hållning jag tidigare argumenterat för.