I ett tänkvärt program i P1 (Tendens), som dock krävde en hel del förkunskaper, om obekväm forskning uttalade sig professor Jonathan Friedman. Han ställde frågan varför ”alla är så lättsårade” nuförtiden. Bakgrunden var att han själv ifrågasatts eftersom han är motståndare till det s k mångkulturella samhället (han kallar det för ”bullshit”). Oavsett Friedmans vulgära och brutaliserande sätt att diskutera vetenskapliga frågor så hänger själva frågan kvar; varför är alla så kränkta, lättsårade och känsliga nuförtiden?
Jag tror att svaret är: civilisering. Förr var barn vana vid att bli slagna, underklassen van vid att bli hunsad och kvinnor vid att bli hånade. Vi har långsamt byggt upp ett samhälle där den typen av beteende inte längre tolereras. Jag tror inte att världen under den tid vi kan överblicka har sett ett samhälle där våld är så icke-tolererat i vardagen som t ex i det svenska. Därför blir vi ju förstås så enormt upprörda över våld, mobbing och hån, något som får många människor att tro att vi lever i ett mycket mer våldsamt samhälle nu än förr. Men riktigt så är det inte. (Ta en titt på BRÅ:s statistik, ladda ned ”dödligt våld”.) Jämför vi 100 år tillbaka är trenden ännu tydligare.
Att idén om att alla människor har lika värde också betyder rätten att bli respekterad på samma sätt oavsett kön, hudfärg eller andra kategorier har faktiskt blivit en naturligt del av vårt samhälle. Något vi lär våra barn och själva förväntar oss att andra lever efter. Och därför reagerar vi ”överkänsligt” när detta förväntade beteende uteblir – vilket det ju förstås ofta gör. Vi är fortfarande klumpiga, buffliga och ilskna människor som gör varann illa då och då. Men det känns väldigt skönt att vi kan vara eniga om att det då är brott mot normen och inte normen.
Så är det nog, professor Friedman. Civilisering föder paradoxalt nog kränkta människor. Men sett på det viset blir kränkthet (om den inte manipuleras med förstås) ett tecken på ett gott samhälle.
VÄNSTRA STRANDEN 
Det var en klok och vacker analys. Jag har mer sett det som ett utslag av att vi ser oss själva som individer till varje pris… Inte klasser eller grupper. Det är någon sorts idoldyrkan av varje människa. Alla har rätt att vara sårade, alla kan känna sig kränkta. Som ett sätt att undfly de underliggande konflikterna. Ekonomiska, sociala, kulturella. Istället ska vi bara prata känslor. ”Terapisamhället” hette en bok eller skulle heta, vet inte om den har blivit översatt än. Amerikansk författare?
Är det inte lite lustigt att de två vetenskapsmän som intervjuades i programmet var vita män i medelåldern? Och att deras ”inte-helt-pk”-åsikter, hör och häpna, gick ut på att det minsann fanns olika kulturer och att det minsann är skillnad på folk och folk! Att påstå att det inte går hem att säga sånt i Sverige idag är bara märkligt. Om vi bara håller oss till ytan är det väl en sak, men i den praktik som den ene av de intervjuade faktiskt efterlyste! Jo, tänk, det GÖRS skillnad på kulturer och på folk HELA TIDEN i vårt samhälle, för att inte tala om i vår värld. I många länder i Europa är Friedmans åsikter inte bara ”helt okej” utan närmast den politiskt korrekta normen i sin tur (jmfr den danska ”islamkritiken”). Vad jag saknar är någon som VERKLIGEN hade sagt något politiskt inkorrekt – som att man inte kan skilja kapitalism och växthuseffekt åt t.ex. Gnällandet på den ”politiska korrektheten” är och förblir den priviligierade och etablerades lyx och kritiken mot den kommer alltid att användas mot de radikala krafter som arbetar för jämlikhet och frihet.
Kränksjukan har det kallats. Nog finns det en annan motor än sensitivitet i den allt mer vanliga uppfattningen att vara kränkt och att detta är något djupt omoraliskt. När någon kan tysta kritik — oavsett om den är osmaklig eller inte — genom att hänvisa till att vara kränkt ger det även andra impulser att försöka göra samma sak. På så sätt vinner den uppgivet kränkta ett försteg i samhällsdebatt och annat genom att kritik definieras ut som odiskutabel om någon gör gällande att den är kränkande. Istället för en livlig debatt (där en del förvisso blir kränkta) breder sig tystnaden ut där kränksjukan haft framgång. Kan inte detta vara ett hot mot yttrandefriheten?
Intressanta aspekter!
Ia: Det där med terapisamhället håller jag med om. Det blir lätt en oönskad konsekvens i alla fall. Kanske har du rätt i att det också döljer de egentliga motsättningarna. Det är jag också rädd för.
Spleeno: Delar helt din analys av PK. Det var det jag menade med att programmet krävde förkunskaper. De här två herrarna är ju inte riktigt vilka som helst – Friedman förespråkar en ganska obehaglig kulturteori och Arnstberg kategoriserar ohejdat och utan insikt om att varje katego är en konstruktion. Jag är fullständig motståndare till snacket om PK, det är precis som du säger ett sett för makten att håna de förtryckta.
Gärningsmannen: Jo, jag gillar inte heller ”kränksjukan” när den används som ett vapen. För att tysta. Vilket inte är ovanligt. Men ändå är väl rätten att få bli kränkt ändå en slags upprättelse för många barn, minoriteter eller t o m för våra husdjur. Tycker du inte det?
Jag håller med Väs analys (om jag fattat den rätt) — i ett samhälle där individuella rättigheter att respekteras fysiskt & psykiskt tas på allvar har vi naturligtvis rätt till våra känslor, och rätt att uttrycka dem sålänge de inte i sin tur kränker andra :). Det är just det här att en kränkthetsretorik kan men inte får användas för att förminska någon annans rättmätiga utrymme som är det centrala problemet, eller hur? Det måste gå att hantera. På samma sätt som att vi har regler för att skilja mellan ärekränkning & yttrandefrihet måste vi väl kunna hitta nåt sätt att klara balansen här.
Jag håller med om att i ett mer civiliserat samhälle förekommer inte kränkningar. Och det är ohållbart att värna yttrandefriheten men samtidigt vara emot att människor har rätt att göra sig hörda när de känner sig kränkta. Men debatten slutar ofta med detta konstaterande och då har ingenting uppnåtts annat än ett nedtystande. I valet mellan att förbjuda kränkande yttranden eller försvara yttrandefriheten väljer jag det senare. Även när jag själv blir kränkt. Kanske är jag så okänslig så att jag menar att lite skit får man tåla. Och att vässa på motargumenten för att avslöja svaga argument och bisarra visioner.
När PK-attityden kopplas samman med ojämlikhet för och exploatering av de grupper som PK-attityden säger sig skydda är det naturligtvis rätt att ställa frågor om vad saken gäller. Det är inte så att jag efterlyser tankeförbud, jag vill snarare påpeka att varje liknelse mellan en sorts mystisk ”pk-norm” och begränsningar i yttrandefriheten snarast fungerar som en beslöjning. Det är i själva verket Friedman och Arnstberg som är lättsårade och hävdar att de blivit kränkta när deras kollegor och bekanta säger emot dem upprört och när de inte får kolportera sina åsikter helt oemotsagt. Det får inte r:arna heller…
Och när reportern inte kunde förstå hur man skulle kunna vara nazist och jude på en gång… herregud, är bristen på bildning så total?
Gärningsmannen: nej, förbjuda kränkande yttranden är det väl ingen som har talat om? Dvs, vi har ju en lag mot hets mot folkgrupp, och det kanske vi ska behålla, eller? Exakt hur den ska tillämpas är en annan fråga.
Vad jag för min del menade var social acceptans, vad som kan anses vara ”god ton” osv. Det är nog många faktorer som kommer in här & kan förvirra, man får kanske också skilja mellan vad som kan ses som personligt, individuellt kränkande och vad som kan kränka med avseende på grupptillhörighet. Om någon skulle argumentera för att kvinnor har lägre intelligens och är olämpliga för ledande positioner skulle jag som kvinna känna mig kränkt men knappast vilja förbjuda herrn ifråga att påstå sådant. Om någon skulle om MIG skriva att jag var allmänt dum i huvudet skulle jag däremot inte bara känna mig personligen kränkt utan också tycka att det där hade personen ifråga gott kunnat hålla inne med. Fast stämma honom skulle jag inte såvida han inte spred (andra) grova lögner om mig.:)
I övrigt håller jag i stort sett med Spleeno: PK-argumentet används inte sällan för att begränsa andras legitimitet & benägenhet att säga emot då redan undertryckta grupper angrips. Ibland är det dock svårt att avgöra vem som är den (mest?) undertryckta grupp som skulle behöva pushas. Tänk på hederskultursdebatten t ex. Den kan användas på så olika sätt av så många olika grupper i helt olika syften. I såna lägen är det kanske bäst att släppa loss debatten rejält för att kunna bringa lite klarhet så småningom? Bara som en förflugen tanke om ett förfluget exempel.
Politiskt korrekt är nästan alltid det som definieras som vänster. Det tål att tänka på. Precis som Spleeno och Charlotte påpekat innebär det att PK nästan alltid är ett slags skydd för utsatta grupper. Men jag håller också med Gärningsmannen om att det finns en hel del prinsessor på ärten i debatten. Där kommer ju det kontextuella in – man får försöka förstå vad sagesmannen egentligen vill ha sagt. Ofta är det inte alls illa menat, men blir fel när någon upplever sig skadad.
Jag har t ex lite svårt att förstå att kvinnor känner sig kränkta av att män är attraherade av dem sexuellt, och visar det, så länge mannen kan ta ett nej för ett nej. Sedan kan det finnas maktförhållanden som gör saken annorlunda, alltså att män (oftast) försöker utnyttja en maktposition. (Samma sak gäller säkert mellan homosexuella men det har jag mycket begränsad erfarenhet av.)