En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

En bref: Verkligheten vinner alltid, eller?

Men i västvärlden har politiken alltmer utvecklats till en form av publiksport där aktörernas förmåga att vinna debatter och sätta hjärtan i brand hos sina hejarklackar blivit avgörande. Vaga och mångtydiga politiska verklighetspåståenden fyller funktionen att bekräfta sin egen och anhängarnas verklighetsbild – inte att vara sanna. Längst har kanske Donald Trump gått som enligt en krönika i SIDAs utmärkta tidskrift Omvärlden sägs ha satt ihop sitt valmanifest genom att dela förslagen på twitter och använda dem som fick flest delningar. Samma sak sägs där om Volodymyr Zelensky, komikern som har stora chanser att bli Ukrainas näste president; hans politiska bakgrund består i att ha spelat president i en TV-serie och även hans politiska program har snickrats samman genom tips från egna anhängarna på sociala medier. Verkligheten, eller sanningen i generell mening, har väldigt lite med saken att göra.

Så skrev jag in dagens krönika i Borås Tidning denna påskdag 2019. Men verkligheten är faktiskt möjlig att säga något om, och vad mera är, de stora politiska frågorna handlar i grund och botten om verklighetsbilder.

Men dessvärre har utanverket – alltså föreställning och publikfrieri – blivit allt viktigare i debatten. Snarare än att verkligen diskutera sakfrågorna så är det de klatschiga formuleringarna och de nya och oväntade ansiktena som vinner mark i politikens verklighet. Idag tycks komikern Zelenskyi ha vunnit presidentvalet i Ukraina, i USA huserar en f d dokusåpastjärna i Vita Huset och i Italien leddes koalitionsregeringens ena part tills helt nyligen av en komiker och skådespelare. Någonstans har referenserna till verkligheten gått förlorade.

Ändå går det faktiskt att ha rätt eller fel om samhällsfenomen; t ex är arbetslösheten nu högre eller lägre än vid en annan tidpunkt, det finns rimliga förklaringar till att den är det och det går också att i huvudsak peka ut aktörer och processer som är orsak till det ena eller andra. Ett sådant förhållande utesluter inte att man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är bra eller dåligt, rätt eller fel och värt priset eller inte. Men det är en helt annan sak än verklighetsbilden.

Så, låt oss återvända till verkligheten och låt våra politiska strider handla om vad som är viktigt och relevant i verkligheten och inte om en åsikt är sann eller inte.

En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.