Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

En bref: Verkligheten vinner alltid, eller?

Men i västvärlden har politiken alltmer utvecklats till en form av publiksport där aktörernas förmåga att vinna debatter och sätta hjärtan i brand hos sina hejarklackar blivit avgörande. Vaga och mångtydiga politiska verklighetspåståenden fyller funktionen att bekräfta sin egen och anhängarnas verklighetsbild – inte att vara sanna. Längst har kanske Donald Trump gått som enligt en krönika i SIDAs utmärkta tidskrift Omvärlden sägs ha satt ihop sitt valmanifest genom att dela förslagen på twitter och använda dem som fick flest delningar. Samma sak sägs där om Volodymyr Zelensky, komikern som har stora chanser att bli Ukrainas näste president; hans politiska bakgrund består i att ha spelat president i en TV-serie och även hans politiska program har snickrats samman genom tips från egna anhängarna på sociala medier. Verkligheten, eller sanningen i generell mening, har väldigt lite med saken att göra.

Så skrev jag in dagens krönika i Borås Tidning denna påskdag 2019. Men verkligheten är faktiskt möjlig att säga något om, och vad mera är, de stora politiska frågorna handlar i grund och botten om verklighetsbilder.

Men dessvärre har utanverket – alltså föreställning och publikfrieri – blivit allt viktigare i debatten. Snarare än att verkligen diskutera sakfrågorna så är det de klatschiga formuleringarna och de nya och oväntade ansiktena som vinner mark i politikens verklighet. Idag tycks komikern Zelenskyi ha vunnit presidentvalet i Ukraina, i USA huserar en f d dokusåpastjärna i Vita Huset och i Italien leddes koalitionsregeringens ena part tills helt nyligen av en komiker och skådespelare. Någonstans har referenserna till verkligheten gått förlorade.

Ändå går det faktiskt att ha rätt eller fel om samhällsfenomen; t ex är arbetslösheten nu högre eller lägre än vid en annan tidpunkt, det finns rimliga förklaringar till att den är det och det går också att i huvudsak peka ut aktörer och processer som är orsak till det ena eller andra. Ett sådant förhållande utesluter inte att man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är bra eller dåligt, rätt eller fel och värt priset eller inte. Men det är en helt annan sak än verklighetsbilden.

Så, låt oss återvända till verkligheten och låt våra politiska strider handla om vad som är viktigt och relevant i verkligheten och inte om en åsikt är sann eller inte.

En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.

 

En bref: Teknologin förändrar oss och våra relationer

Vi delar numera med oss av glädje och sorg till människor som före nätet sällan var en del av våra kretsar. Och vi kan behålla relationer med människor som flyttat eller där intressena sedan länge glidit isär.

Men samtidigt ställer det ökade krav på vår förmåga att prioritera. Vems sorg skall jag bli en del av? Vilka glädjeämnen är också mina?

I en annan tid tappade man kontakten, som individ passerade man milstolpar i livet och fortsatte linjärt framåt. Idag fortsätter både vänner och kulturella upplevelser att existera digitalt. Livet blir en s k kökkenmödding och tiden cyklisk. Vill vi att alla barndomskontakter eller flyktiga möten resulterar i livslånga relationer på facebook?

Så skrev jag i en krönika i Borås tidning söndagen den 22 april. Ibland talar vi om teknikutveckling som om det rörde just utveckling av tekniska lösningar på problem som är generella. Men faktum är ju att själva tekniken möjliggör helt nya problem – och möjligheter – och det är inte så förutsägbart vilka de är. Men det som är säkert är att ökad kontakt mellan människor är något gott, och att det är inte möjligt att begränsa teknikens påverkan på våra sociala liv utan att öppna för repressionen.

Däremot behöver vi nog fundera på en och två gånger på vad det är för slags liv vi VILL ha, idag lever en del av oss mer det liv som kommersiella teknikutvecklare och -leverantörer vill att vi skall leva.

Akademien har inte tagit ansvar för sitt eget oberoende

Den svenska akademien är i kris. Just om det tror jag inte det råder någon tvekan. Men det verkar inte riktigt som om alla ledamöter inser krisens allvarliga konsekvenser. Någon väg tillbaka för akademien finns inte, nu är anden ur flaskan och parnassens hjältar har visat sig vara både mänskliga och ömkliga. Att de som är kvar – vilka de nu egentligen är efter alla turer – skulle kunna återfå den glans och det renommé som sällskapet haft utåt bedömer jag som helt uteslutet. Bättre då att genomföra en rejäl utvädring och tvätt av all byk för att återstarta med stadgar som går att förena med rättsstatens krav på ansvar, transparens och förutsägbara processer. Akademien har helt enkelt inte levt upp till det stora ansvar som vilar på den som säger sig vara oberoende, nämligen att värna den egna integriteten.

Att en ledamot i akademien (Frostensson) är gift med en man som anklagas för att under decennier förgripit sig på yngre kvinnliga konstnärer, författare och kulturarbetare är naturligtvis genant för akademien. Men det är inte ledamotens ansvar. Hennes ansvar är dock att hon inte förstått sitt eget jäv. En grundprincip är att det är jag som individ som måste tillkännage att jag är jävig. Här har hon uppenbarligen brustit om vi skall tro rapporteringen.

Akademiens ansvar är dock att gruppen, under ledning av sin ständige sekreterare, fortsatt att ge bidrag utan att utreda de anklagelser de för länge sedan fått vetskap  och som rör allvarliga övergrepp och maktmissbruk.

Akademiens ansvar är också att när man genomfört en oberoende juridisk granskning av den verksamhet till vilken man gett bidrag under lång följd av år, ja, en verksamhet som inte tycks ha kunnat existera utan bidragen, också offentliggöra slutsatserna av utredningen. Ekonomiska oegentligheter tycks kunna läggas till listan av anklagelser mot mannen som lett verksamheten. Sådant skall naturligtvis åtgärdas och utredas.

Akademiens ansvar är också att man inte omarbetat och grundligt gått igenom jävsaspekter av verksamheten. När en grupp delar ut medel, utan ansökan, blir frågan om jäv extremt delikat. Naturligtvis är sannolikheten att man är jävig mycket större när man förväntas dela ut pengar till ändamål som man själv inom gruppen föreslår och finner värdiga ett bidrag. Ansökningsförfarandet ger större möjligheter till likabehandling. Akademien bör överväga en sådan lösing, även om den är avsevärt mer arbetskrävande.

Oberoende är inte ett tillstånd som karaktäriseras av materiella omständigheter utan av ett sinnelag. Det sinnelaget tycks inte särskilt ha tyngt arbetet under tidigare år. Priset för det betalar dagens ledamöter och de som är beroende av akademiens viktiga arbete för svenska språket.

Jag har noterat att de som över tid lämnat akademien påfallande ofta varit ledamöter som i första hand varit med som författare (Gyllensten, Ekman, Aspenström, Espmark, Östergren, Lotass och kanske även Englund). Av de ledamöter som i första hand är skönlitterära författare eller lyriker – och som inte önskat någon förändring – är väl bara bara Kristina Lugn kvar (vid sidan av Frostensson). Jag vet inte om jag missförstått enskilda ledamöters position men jag anar en spricka mellan i huvudsak äldre ledamöter med akademisk examen men kanske utan kontakt med breda akademin (universiteten) och å andra sidan författare, lyriker och dramatiker med brett engagemang i samhällsutvecklingen.

Kanske handlar akademiens kris därmed om att en del av dess ledamöter inte förstått vad det innebär att ha auktoritet i dagens samhälle? Auktoritet idag vinns i relationer präglade av förtroende och öppenhet, inte genom position, kön eller ålder. Min pappa använde ibland det lite gammaldags uttrycket att ”vara karl för sin hatt”. Några av de ärevördiga ledamöterna i Svenska Akademien har väl visat sig inte vara just det.

En och annan är dock fortfarande kvinna för sin knytblus. Oavsett kön.

 

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

 

 

 

Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.