Det är mindre än fyra år kvar till nästa val. Ett val när jag hoppas och tror att den sittande regeringen skall åka ut ur kanslihuset med ett swisch. Men vad är det som skall in?
På Jimpans blogg och på Marcus blogg har en tid förts intressanta diskussioner om identitetspolitik, kulturbegreppet och klassanalysens framtid. På Agenda 2010 samlas några bloggare som önskar se ett nytt alternativ i svensk politik – en progressiv, samlande och lyhörd folkrörelse som sätter jämlikhet, frihet och syskonskap i centrum. Precis som 1789. På Frihetligt Forum förs då och då animerade debatter om demokrati och folkrätt i internationell politik – områden som är ideologiskt centrala för de flesta av oss som vill driva fram en ny vänsterpolitik.
Jag tror att diskussionen om begreppen kultur, etnicitet, kön, identitet och klass är ett helt oundgänglig uppmarschområde för ett regeringsbyte 2010. Och ett regeringsbyte 2010 är bara ett medel för att nå målet – ett samhälle där alla har samma chans till utveckling och livsval.
Många har frågat vad ”identitetspolitik” är? Enligt min uppfattning är identitetspolitik ett begrepp som innebär att man driver frågor om grupprättigheter och att det för individen är centralt att vara definierad in i en sådan grupp: kvinna, same, svensk. blatte, kristen eller arbetare. För mig är en sådan politik motsatsen till ett samhälle som frigör individen från maktens instrument. Gruppidentiteter tenderar att formas utifrån de rådande maktförhållandena och de bortser från individens komplexitet. Inte bara så att vi kan ha många identiteter utan också att vi kan välja en del identiteter men inte andra, att vi kan utvecklas från en identitet till en annan och att det finns ett implicit maktförhållande (förtryckare- förtryckt) i nästan alla identitetsprojekt. Jag vill inte se en ny vänster som driver identitetspolitik.
För mig är maktanalysen den centrala. Vi undkommer aldrig någonsin makten, men vi kan medvetandegöra oss om den. En sådan process innebär faktiskt en möjlighet till förskjutning och förändring av makten. Vi måste alltid fortsätta vara kritiska mot makten, även när vi utövar den själva. Det är inte inkonsekvent, tvärtom, det visar på mognad och insikt att förstå att vi alla är både offer och förövare.
Den klassiska klassanalysen kan numera kompletteras med en diskursanalys och en dekonstruktion av samhällets grundformationer. En ny vänster får inte vara rädd för intellektualitet, för analys och för debatt. Men vi måste akta oss för de sektstrider som präglade vänsterrörelsen för 40 år sedan, och som omintetgjorde deras möjlighet att på sikt påverka samhällsutvecklingen. Vi måste skapa en rörelse där vi ser på det gemensamma och tolerant låter meningsskiljaktligheterna berika istället för att förstöra.
Kan vi lyckas med det? Vänster och höger är fortfarande livaktiga begrepp. Vänster förknippas idag med sakfrågor som att vilja att ta emot flyktingar, tolerans mot människor med andra livsstilar, god utbildning, urban livsstil, internationella nätverk, jämlikhet som viktigaste värdet, miljömedvetenhet, negativ attityd till överstatlighet, tron på folkrätten, individualism och folklig demokrati. Klarar vi att bygga samman en politisk plattform på den grunden? Den störste spelaren – SAP – sitter på leken. Hur får vi socialdemokraterna att söka samarbete med alla de fria vänsterprojekt som vuxit fram i skuggan av ledarstrider och interna bråk i vänsterpartiet och en alltmer maktfullkomlig socialdemokrati?
Jag har inte svaren. Men jag har förhoppningar.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag kan absolut inte se att identitetspolitik skulle innebära att man bortser från maktfrågor — tvärtom.
Vad är det för slags identitetspolitik som gör det? Konkret exempel tack. Vem för den?
Vad jag absolut inte vill se för mig del det är en vänster som svänger sig med fiendebilder av typen ”Identitetspolitik”.
Då tar jag mitt pick & pack osv, då är jag t ex inte heller önskvärd eftersom jag nu ställer mig mer positiv till begreppet.
Då kanske jag ska ta bort min blogg från Agenda 2010-portalen?
”identitetspolitik… driver frågor om grupprättigheter och att det för individen är centralt att vara definierad in i en sådan grupp: kvinna, same, svensk. blatte”
En av de bästa definitionerna jag har sett hittills. Jag håller med dig.
Det viktiga är att eftersträva rättvisa, demokrati och jämlikhet generellt, inte specialrättigheter för grupp/identitet x och andra specialare för grupp/identitet y.
Ju mer specialare man inför, desto svagare blir viljan att vara solidarisk och förespråka rättvisa generellt.
Om grupp x och y är missgynnade bör de hjälpas med lösningar som inte är definierade efter gruppidentitet, utan efter konkreta behov. Lösningens effekt blir densamma, men den splittrande funktionen undviks.
Visserligen är det så man till stor del, hittills, har byggt upp tex välfärdssystemen, men idag finns det anledning att vara oroad, såsom diskussionerna går.
Detsamma gäller själva den politiska diskursen, man har kommit att ägna all tid åt litet antal ”godkända” identiteter som anses vara förtryckta för tillfället (t ex HBT-grupper idag).
Dessa diskurser är exkluderande för alla som står utanför de identiteter som är på modet för tillfället.
Istället är det bättre att koncentrera sig mer på rättvisa generellt. Bättre att försvara ett generöst högskolesystem generellt än att vilja kvotera in ”etiopiska tandläkare” på specialistutbildningen i Kiruna.
Jag säger inte att man helt skall sluta prata om identiteternas specifika problem/underordningar – sådana finns och de måste rättas till – men de har tagit över diskursen totalt.
Charlotte:
”Vem för den [identitetspolitiken]?”
Framför allt latte-vänstern. Postmodernistiska och anarkistinspirerade, (”frihetliga” är modeordet), inte sällan ekonomiskt nyliberala, medietyckare som ser etiketter eller personlig positionering som politikens mål, istället för konkreta förbättringar för ett mer värdigt, rättvist och demokratiskt samhälle. Se tidningen Arena.
Charlotte: Så här ser jag det. Vi har i grunden två helt och hållet skilda bilder av världen – mer så än det först verkar, då vi i nio fall av tio landar på samma sida i enskilda politiska sakfrågor. Jag kan bara inte se bristen på rättigheter för en viss ”grupp” som problemet – möjligen ett sätt att beskriva problemet, att tala om det, ett narrativ. Jag ser istället närvaron av en maktordning med (i vid mening) materiell grund, som är destruktiv för en genom denna maktordning utdefinierad ”grupp”. Det är min världsbild. Du har en annan.
Vi kan välja att nöja oss med vårt konsensus i sakfrågor och föra en gemensam kamp mot högern utifrån det, eller så tycker vi att den här ideologiska grundfrågan är viktig att ”reda ut” och då fortsätter vi med det. Men för mig är det svårt om du tar det som ett personligt påhopp eller något försök att exkludera dig ur en vänstergemenskap. Även om jag (eller Vänstra Stranden i det här fallet) uttrycker en bestämd uppfattning om vad agendan för en framtida vänster bör vara (som om inte du gjorde detsamma, bara mer implicit). Jag personligen ser verkligen inte dig som en fiende, men upplever å andra sidan väldigt starkt att du ser mig som någon som ser dig som en fiende. Detta är ingen grund att fortsätta diskussionen på – då bör vi nöja oss med att ha en gemensam sakpolitisk agenda.
Kör alltså identitetspolitik om du tror på det, men förvänta dig inte att jag ska göra detsamma, eller att jag ska sluta argumentera för det jag tror på istället. Jag tror inte heller att det är det du vill av mig, men det är verkligen så det låter.
Anders: Vad är latte-vänster? Vad är postmodernism om inte den intellektuella rörelse som just ifrågasätter identitetspolitik, kategorier som kultur, kön, etnicitet? Hur förespråkar den frihetliga vänstern nyliberal ekonomi ens i sina mest obskyra delar?
Oj, oj här blev det debatt. I all hast (just på väg till jobbet) så vill jag bara säga till Charlotte att ta fasta på vad jag skrev om att se till det gemensamma och tolerant överse med olikheterna. Vi har ju ett gemensamt mål. Min uppfattning (som jag tydligt markerade att det var) är att identitetspolitik i den politiska praktiken har blvit det jag beskrev ovan. Det innebär inte att den politiska verklighet av erkännande och rättigheter som ligger därunder skall kastas ut. I dagens politik anser jag (notera jaget) att identitetspolitiken har skymt sikten för den maktanalys som vänstern behöver göra. Jag är också orolig för att möjligheten till individuell utveckling, särart och erfarenhet försvinner in i identitetspolitikens dimma. Så, Charlotte, vi ärpå samma tåg. Men låt oss fortsätta diskutera medan vi åker 🙂
Återkommer till övriga, efter jobbet!
Hinner inte gå in i diskussionen just nu. Men Charlotte skriver:
”Då kanske jag ska ta bort min blogg från Agenda 2010-portalen?”
Varför det? Det finns ingen politisk linje på den portalen, mer än en önskan till fördjupad ideologisk debatt och regeringsskifte 2010. Man kan tycka att den här diskussionen är ytlig och därmed motverkar fördjupad ideologisk debatt, men det är väl ingen av debattörerna, som jag kan se det, som vill förbjuda vissa åsikter?
Jag tycker också du överdriver något vad gäller fiendebilder. Mitt syfte med att ta upp diskussionen på min blogg var inte att peka ut någon intern fiende. Jag ville bara resonera kring problematiken. Gjorde jag det på ett dåligt sätt så är det en sak. Då förväntar jag mig kritik, och det har jag fått. Så jag är nöjd. Men om det upplevs som jag pekat ut Mona Sahlin eller någon annan som högeravvikare eller något annat så är jag ledsen för det. Jag gläds över att Sahlin blev partiledare, även om jag inte är sosse.
”Vad är postmodernism om inte den intellektuella rörelse som just ifrågasätter identitetspolitik, kategorier som kultur, kön, etnicitet?”
En rörelse som bygger in just dessa kategorier i en aktivistisk rörelse, men som skenbart valbara. Ungefär som FA i mellanstadiet.
Nej Jimpan, jag tycker inte att du har stämplat Mona Sahlin som högeravvikare. Det är inte det jag reagerar mot och det är inte vad jag diskuterar. Det är istället själva föreställningen om någonting vagt man måste markera mot — och det gör du också, även om gränsen är betydligt mindre snäv för dig. Jag försöker på min blogg diskutera själva diskussionen, inte bara den som förs av ”oss”.
Min ilskna kommentar till Väs är just det: en ilsken reaktion på meningen ”Jag vill inte se en ny vänster som bedriver identitetspolitk.” Den uttrycker inte en resonerande hållning. Det är ett avfärdande på förhand av vissa (ej konkret identifierade) positioner. Från Väs peronligen, javisst. Men icke desto mindre ett rätt bestämt auktoritativt uttryckt avfärdande. I övrigt hänvisar jag till Anders reaktion ovan: det är just detta som väcks till liv när man frammanar ospecifika negativbilder.
Jag har svarat Marcus på min blogg eftersom han kört samma kommentar där men ska för säkerhets skull upprepa: nej, detta handlar INTE om mig utan om en inbillad fiende som inte finns. Det är inte mig du slåss mot. Du slåss mot en föreställd position jag undrar om någon överhuvudtaget verkligen innehar.
Min arga kommentar om att ta bort mig från portalen handlar om Väs sätt att tala om en bred icke-sekteristisk vänster och i samma andetag frankt uttala sin vilja att exkludera (den ospecificerade) ”identitetspolitiken” därifrån. Jag tog på mig den ospecificerade positionen eftersom jag är den enda i gänget som direkt ifrågasatt det här sättet att tala om identitetspolitik som något svart och hotfullt.
Marcus:
”Vad är latte-vänster?”
Mediekåt journalist/kulturelitvänster som tycker att mångkultur ”är lite hippt” (men samtidigt isolerar sig från mångkulturen i innerstan, helst Södermalm). Har inkomster (och ekonomiska preferenser) mer som en fd mufare med jobb på pr-byrå, men som är ”vänster” mer av identitets- och positioneringsskäl. Tycker det är viktigt att ha ”rätt” åsikter, och gå på ”rätt” fester. Röstade för EMU.
Älskar att sätta etiketter på andra (kalla folk ”trotskist” och liknande) och berätta vad ”vänstern” ”måste” tycka i olika frågor. Är som regel humanistiskt utbildade (men kan inget om samhällsvetenskap).
Bland de få vänster-röster som finns i Stockholmsmedia är dessa vanliga. Tenderar att få jämförelsevis mycket utrymme, på grund av att de är ofarliga och lydiga.
Skulle aldrig drömma om att:
– göra något som gör DNs ledarsida arga
– kritisera nyliberalism seriöst
”Vad är postmodernism om inte den intellektuella rörelse som just ifrågasätter identitetspolitik, kategorier som kultur, kön, etnicitet?”
Varje gång man tar upp identiteterna förstärker man dem. Om diskursen (nästan) bara handlar om identiteter, då blir också identitetstänkandet totalt, även om man har en ”kritisk” grundinställning.
Vidare är postmoderna identitetstuggare verkligen inte alltid är kritiska till identiteterna, snarare söker de ofta ”uppvärdera” dem. Snacka om att man i så fall återskapar identiteterna som ”essenser”!
”Hur förespråkar den frihetliga vänstern nyliberal ekonomi ens i sina mest obskyra delar?”
Jag skrev inte att de förespråkar den. Det är mer så att de genom att skita i ekonomi (och istället ägna all energi åt identitetspolitik) ger sitt tysta samtycke.
Den frihetliga vänstern har två inställningar till ekonomi: antingen struntar man i det, eller så har man så tokiga/ytliga/vansinniga idéer att de är omöjliga att ta på allvar (man vill tex ”avskaffa pengaekonomin/räntan/kapitalismen”, ”omorganisera hela samhället i självförsörjande autonoma grupper” eller liknande).
Hur som helst så visar man sitt totala ointresse för ekonomi och har noll förmåga/intresse att kritisera nyliberalismen på allvar.
Miljöpartiet, som är rätt influerat av frihetligt flumm, har t om kongressbeslut på att införa en ”räntefri ekonomi”…
Ett enskilt exempel är Tiina Rosenberg: latte-vänster-professor, 100% identitetspolitisk, fullständigt galen, totalt postmodernistisk: hon tillhör förstås samtidigt de som vill ”avskaffa kapitalismen”.
Fick lite dåligt samvete nu…. Du vet väl att jag gillar dig skarpt Stranden?
Anders: Dina svepande generaliseringar och popintellektualistiskt ytliga uttolkningar av postmodernism, frihetlig vänster och nyliberalism låter väldigt latte-vänster… Men hey, det kanske bara är en provokativ retorik du slänger dig med.
(VS: Du får gärna radera den sista kommentaren om du vill, för den är ett tydligt personpåhopp… Jag kunde bara inte låta bli!)
Marcus:
Det är inte provokativ retorik i den meningen att jag säger något jag inte tror är rätt.
Men ok, det är svepande generaliseringar, ja. Men svepande generaliseringar behöver inte vara fel. Man kan uttrycka sig mer finkänsligt, men det är ju bara en semantikfråga, jag har ju trots allt substansargument.
En fri debatt med högt i tak är central i utvecklandet av ett nytt vänsterlandskap. Jag uppskattar de modererande synpunkter som inkommit efter den första stormen. Charlotte har jag redan svarat, men låt mig säga till Anders att du tenderar att hamna i diket på andra sidan vägen i relation till din latte-vänster. Du tar ställning (som jag läser dig) för en traditionell vänsterlinje där frihetlighet, identiteter och individualism per definition är uteslutna. Vad jag vill är att vi försöker hitta vägen mellan dikena – alltså inte hamnar i var sin skyttegrav om man säger så. Jag är negativ till det som kallas identitetspolitik eftersom jag tycker att det i praktiken skymt sikten för maktanalysen i materiella/resurs/ekonomiska termer. Men jag är också negativ till den gamla klassanalysen eftersom den i praktiken skymt sikten för nya förtryckarmekanismer i form av brist på individuella utvecklingsmöjligheter och erkännande av olika livserfarenheter utanför det materiella.
Så, jag kallar mig frihetlig vänsterliberal med syftet att fördjupa vänsterns jämlikhetstänkande, klassanalys och intellektualitet till förmån för en ”ny vänster”. Vare sig latte-, rödvins- eller samovarvarianten! Vad sägs om café au lait-vänstern? Både traditionell och pluralistisk 🙂
”Samovarvänster”? Den har jag inte hört. Jag tycker iofs latte är gott…
”Vad jag vill är att vi försöker hitta vägen mellan dikena – alltså inte hamnar i var sin skyttegrav om man säger så.”
Det tycker jag låter som en mycket bra målsättning. Jag försökte göra det, men att det är svårt visar den uppeldade debatten. Anders uppfattar mig som postmodernistflummig lattevänster och Charlotte ser mig som marxistisk vänstertraditionalist. (Önskar att nätet medgav tonläge. Jag säger det något tillspetsat, men med glimten i ögat. Har jag fel så är det bara bra.)
Nej vet du vad Jimpan. Jag har aldrig vid något tillfälle uppfattat dig som ”marxistisk vänstertraditionalist”. Det är nog något du själv läser in.
Är det ordet ”fiendebild” som gör det? Så använd ”negativbild”, vad som helst. En föreställning om något man inte vill vara, behöver markera mot, men som ingen fullt ut identifierar sig med. Det finns ingen synbar motpart som står för begreppet. (Eller ska vi ringa Tiina Rosenberg och fråga om hon tycker ”100% identitetspolitiker” är vad hon vill kalla sig själv?:))
Charlotte, förlåt. Jag menade inget annat än att det är jag som läser in det (därav det jag skrev inom parentes). Jag förstår din argumentation om fiendebild och tycker den har många poänger.
Kan vi sluta fred?
Oh, det var skönt att höra Jimpan. Att du inte tror att jag tänker på det sättet alltså, jag blev riktigt orolig faktiskt.
Då slipper jag göra ett förtydligande tillägg på min post på min egen blogg — skönt, jag behöver nog göra lite yoga innan jag eventuellt fortsätter diskussionen. 🙂
Absolut fred! Ni är ju min sång och min glädje etc, du & Väs och några till!
Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans… 😉
Det finns tydligen en ”parasitvänster” också. Enligt en Francisco d’Anconia. Det skulle väl vara alla vi som ifrågasätter den s k nedsippringstesen (”hästskitsteoremet”).
”Du tar ställning (som jag läser dig) för en.. linje där frihetlighet, identiteter och individualism per definition är uteslutna.”
Nej jag tycker inte att man skall utesluta identitetspolitiken (eller nästan något). Däremot kan jag konstatera att den håller på att ta över fullständigt, och det är fel. När ingen längre försvarar intresset hos en vanlig jobbare, bara för att jobbaren råkar ha egenskaperna: man + heterosexuell + utan hippt jobb (kultur/media) + inte invandrad + varken fanatiskt miljöintresserad/vegan eller djurrättare då har något allvarligt hänt. Så är det idag.
Baserat på vad du skriver här på blogger så tror jag du och jag står mycket nära varandra. Däremot har jag kanske mindre gemensamt med jimpan och Marcus. Och vem säger att man måste ha ”den gamla klassanalysen” som enda alternativ till identitetspolitiken?
”Så, jag kallar mig frihetlig vänsterliberal”
Det kanske man kan göra. Den här typen av självklassificeringar är ju bara reklambegrepp, egentligen. Liberal är ju det största modeordet som finns i (svensk) politik idag, nästan alla kallar sig det. Problemet är om du börjar förespråka samma politik som Federley i om att ni delar samma egenidentifiering.
”eller ska vi ringa Tiina Rosenberg och fråga om hon tycker “100% identitetspolitiker” är vad hon vill kalla sig själv?”
Det här är ett annat problematiskt fenomen jag starkt förknippar med identitetspolitiken: det meningslösa kategoriserandet, samt någon slags ”rätt” för grupper att få välja, och bli benämnda, med en beteckning på sin grupp som alltid har en positiv värdeladdning.
Det är bättre tror jag, att avdramatisera beteckningarna och i många fall helst sluta med dem. Rent analytiskt spelar det ingen roll vad en gruppmedlems åsikt om beteckningen är, ifall kategorin är relevant eller inte. Vi skulle inte sluta kalla en norsk medborgare för norsk medborgare bara för att han inte ”kände sig” som detta utan tycke att japansk medborgare lät ”hippare”.
Är det verkligen så idag? Som jag upplever det handlar det snarare om att andra frågor kommit upp på dagordningen, förutom arbetares intressen. För min del tycker jag det är bra. En vänster utan feminism, antirasism, miljöengagemang, kamp för hbt-personers rättigheter, etc., skulle vara en vänster utan större sympatier från min sida.
Fullt möjligt.
Ja, vem säger det?
Anders: Jag tror att du och jag faktiskt står närmast varandra i själva sakfrågan, om det nu inte framkommit. Det är ditt ytliga (och felaktiga) sätt att kategoriskt beskriva åsikter du inte delar jag vänder mig emot. Jag har inte tagit ställning för postmodernism till exempel, utan snarare mot din beskrivning av den…
Vilken röra! 😀 Vem håller med vem egentligen?
Det är härligt med lite kaos! Ur kaos föds en ny ordning – och vi får vara med om förlossningen 🙂
Anders: Jag har tidigare skrivit om liberalism på min gamla blogg. Poängen där var att jag tycker att ett antal unga, coola borgerliga killar i Stockholm kidnappat begreppet och sätter det på allt som de gillar. Så här skrev jag den 11 januari på den numera nedlagda blogger-bloggen:
”I vår nutida svenska politik är alla partier liberala, alltså i den där gamla meningen av liberal. Vi har moderat-liberalerna, center-liberalerna, folkparti-liberalerna, sosse-liberalerna och vänster-liberalerna. Samt miljö-liberalerna. (Kristdemokraterna är nog bara halv-liberala…) På 1980-talet vann liberalismen den slutliga segern över högern och vänstern. Men eftersom svenska väljare är mer benhårt fastbitna i höger-vänster-skalan än några andra väljare så tolkades det liberala undret i termer av ”högervåg”. Ett parti idag är dock inte liberala; Sverigedemokraterna. Och det är anledningen till att SD faktiskt har en liten – men ändock – plats i den svenska opinionen. De har hittat en egen nisch.
Politikens scen har skiftat och det gäller att efter 1990-talets förvirring i valfrihetens labyrinter nu hitta de nya positioner som konnoterar ”vänster” och ”höger”. Vad är vänster och vad är höger i en genomliberal värld? Att slå varann i huvudet med vem som är liberal, eller än värre mest liberal är meningslöst. Att positionera en vänster- och högerposition i Sverige just nu, det är den fråga jag politiskt sätter högst upp på dagordningen. Endast på det sättet kan vi skapa utrymme för de nödvändiga politiska motsättningar och konflikter vilka driver samhällsutvecklingen framåt.”
Dagens arbetarklass består inte av vita manliga industriarbetare. Dagens arbetarklass är lågavlönade kvinnor och invandrare. Och bland invandrarna är det kvinnorna som har lägst status, sämsta löner och arbetsvillkor och minst makt att påverka. Det är den nya arbetarklassen facken ska arbeta för!
”Som jag upplever det handlar det snarare om att andra frågor kommit upp på dagordningen, förutom arbetares intressen.”
Jag avsåg inte ”arbetares” intressen utan ”vanliga snubbars” intressen. Dagordningens utrymme är begränsat. Därför innebär prat om det ena att man bortser från det andra.
En dagordning, om samhället skall vara demokratiskt, bör ägna uppmärksamhet åt olika grupper i relation till dessa gruppers storlek, lika mycket som i relation till gruppens behov. Så är det inte idag, och det är de postmoderna identitetstyckarna till stor del ansvariga för.
”Men eftersom svenska väljare är mer benhårt fastbitna i höger-vänster-skalan än några andra väljare så tolkades det liberala undret i termer av “högervåg”.”
Nu förstår jag dig inte alls. Höger-vänsterskalan fortsätter att vara oerhört relevant, dessutom är den mycket viktig för en realistisk förståelse av hur makt i samhället fungerar. Det är väl belagt att vi har haft, och har, en högervåg, det är inte på något sätt en feltolkning.
”ett antal unga, coola borgerliga killar”
Den här meningen är en självmotsägelse. Det går inte att vara borgerlig och cool samtidigt ;).
”Att positionera en vänster- och högerposition i Sverige just nu, det är den fråga jag politiskt sätter högst upp på dagordningen.”
Vänster = för rättvisa, höger = mot rättvisa. I just den här definitionen behövs inget nytt. Och att det verkligen är så ser vi ju med den nya regeringen. Det är tusen gånger viktigare att försvara begreppet rättvisa än begreppet liberal.
Dessutom har du delvis fel om SD. SD för, numera, en rakt igenom liberal ekonomisk politik.
Boa…:
”Dagens arbetarklass består inte av vita manliga industriarbetare.”
Jaha… och vem har någonstans påstått annat?
Okej, då tolkade jag dig mer välvilligt än nödvändigt. I så fall har du helt rätt. Vi har inte mycket gemensamt. För min del, om det nu skulle spela någon roll, så har jag ingen som helst önskan att engagera mig för ”vanliga snubbars” intressen. Vita, heterosexuella män från medelklassen klarar sig rätt bra på egen hand.
Anders: Lite missförstånd är det nog. Jag menar ju att vänster och höger är relevant. Men svenska väljare är de mest v-h-orienterade i världen (belagt) och därför blev liberalismens genombrott efter auktoritetsnedrivningen 1968 och en bit framåt uttryck i högertermer/nylibrealism. Jag menar att det är en förenkling som blir missvisande. Att vara liberal idag är så självklart att det inte är en intressant politisk beteckning. Liberal handlar om individualism, frigörelse och tolerans. Det är istället vänster och höger – i detta nya liberala landskap – som är den stora uppgiften. (Och där står jag ju förstås till vänster om nu någon missat det.)
Nej du, att SD är liberala går jag intemed på. Tvärtom. Dessa väljare tillhör – tillsammans med delar av KD och delar av SAP – de kvarvarande icke-liberala skikten i Sverige. Och då syftar jag inte på ekonomisk politik.
”Individualism, frigörelse och tolerans”, yeah. Var det inte just bristen på detta inom den snävt klassfixerade patriarkala gammalvänstern som drev fram ”identitetspolitiska” agendor en gång? Måste finnas rum för båda delarna om inte pendeln ska hålla på & svänga vilt.
Vem håller med vem i den här diskussionen?
Jag håller som vanligt bara med mig själv och inte ens det! 😀 Och så Jimmy förstås.
Jag tycker fortfarande att Anders prat om substans bakom generaliseringarna behöver substansieras. Jag har exempelvis inte förstått hur identitetspolitik – i den betydelse VS formulerar och som även Anders uttrycker sitt gillande för – på något enda sätt kan kopplas ihop med Tiina Rosenbergs queer-teoretiska utgångspunkter (som dock är nästan sinnebilden av ett postmodernt tänkande, det är glasklart för mig).
Om det är möjligt att tala om motsatser när det gäller teorier på den här komplexitetsnivån så är queer (en teori som bygger på ”ett ifrågasättande av sexuell identitet (och i en förlängning identitet över huvud taget) som en personlig egenskap och som grund till politiska rörelser” – Nationalencyklopedin) och identitetspolitik (som driver politik kring uppfattningen ”att det för individen är centralt att vara definierad in i en […] grupp”) i stort sett direkta motsatser. Och det även utan att man försöker definiera om begreppen, som jag annars har en förkärlek för att göra…
Hur SD är liberaler , den senaste i raden av märkliga generaliseringar, begriper jag inte heller, lika lite som jag begriper vilken koppling ”frihetlig vänster” och nyliberalismen då hade, ens efter Anders förklaring.
Överhuvudtaget, i nästan alla de debatterna som har förts kring ämnet på sistone, verkar för övrigt uppfattningen om postmodernism vara vagare än postmodernismen själv – och det vill sannerligen inte säga lite! 🙂 Jag är smått tagen på sängen av hur illa spritt ens några grundsatser är utanför de akademiska institutionerna. Det är för all del ingen katastrof och det hade jag väl också kunnat ana, det märkligaste är hur tvärsäkra så många ändå verkar vara när de berättar vad begreppet minsann egentligen innebär. (Och tolka mig inte som om jag tycker att jag själv är så mycket mer upplyst och påläst, för jag har aldrig läst postmodern filosofi i akademiska sammanhang, annat än ytlgit i lit-vetens trepoängare om dekonstruktion och liknande, och är fullkomligt öppen för möjligheten att det inte är jag som begriper ett enda dugg…)
Vad innebär det då, om jag får tro? I min värld är postmdoernism en på inget sätt homogen samling teorier som har det enda gemensamma att de kritiserar olika företeelser och begrepp som av olika mer eller mindre välfunna anledningar kallas ”moderna”. Identitet, kultur, kön (genus), och för all del även klass är några sådana företeelser – varför det för mig blir helt obegripligt att koppla ihop postmodernism och identitetspolitik.
Hur uppfattar ni andra denna ”postmodernism”? Redan här börjar många missförstånd tror jag…
Den s k postmodernismen är idag ett passerat stadium inom vetenskapen då den utvecklats i många riktningar. Dess grundförutsättning var en maktkritik där den inom vetenskapen menade att sannings- och objektiviteteskriterier inom vetenskapen bara var uttryck för en auktöritär maktdiskurs. Inom estetiken var s k sampling ett viktigt element eftersom upphovsmannen eller det essentiella förnekades. Jean Baudrillard förknippades med genombrottet av postmodernismen.
Jag menar att bara belackare dum-positivister använder begreppet idag. Vi har under senare år sett en utveckling i riktning mot konstruktivism, dekonstruktion, diskursanalys, anti-essentialism och post-kolonialism för att ta några exempel som alla har sina särmärken. POst-modernismen var viktigt framför allt inom estetiken (konst, litteratur och arkitektur) men öppnade inom fr a samhällsvetenskapen upp diskussionen om sanning och makt.
Föll det bort något ord där, mellan ”belackare” och ”dum-positivist”? Om du menar att det egentligen bara är de som är blint oförmögna att ta till sig ens korn av rättmätig postmodernistisk kritik som använder sig av termen, och då i någon halmgubbevariant – så håller jag i stort med dig.
Jag är själv klart influerad av det ”postmoderna” ifrågasättandet men tror, precis som du verkar göra, att vi är mitt uppe i byggandet av något nytt ur de modernitetens spillror som ”postmodernismen” lämnade. Och därför betraktar jag mig inte postmodernist (om nu någon någonsin har betraktat sig själv som det :-)). ”Postmodernismen” ser jag lite förenklat som den destruktiva slutfasen på moderniteten och knappast etablerandet av ett nytt paradigm. Det är det som kommer nu, hoppas och tror jag…
Håller med! Helt. Det föll bort ett ”och”. Helt riktigt noterat.
Men om ”postmodernist” reducerats till att bli en pejorativ stämpel, gäller inte samma sak för ”identitetspolitik”? 😉
Själv slutade jag bry mig alltför mycket om frågor om de korrekta definitionerna av olika kulturteoretiska ismer för snart ett decennium sedan, men jag måste nog säga att jag alltid uppfattat ”konstruktivism, dekonstruktion, diskursanalys, anti-essentialism och post-kolonialism” som delar av ett övergripande postmodernt paradigm snarare än något som kommit efter postmodernismen. Samtidigt är det faktiskt inte så konstigt att Anders kan koppla ihop Rosenberg, ”identitetspolitik” och postmodernism eftersom ifrågasättandet av ”de stora berättelserna” (gud, jag blir trött bara av att rapa upp de här gamla klyschorna) där den ”vanlige vite snubben” stått i centrum och spelat hjälterollen helt klart hänger ihop med olika ”randgruppers” frigörelseprojekt. För HBT-rörelsen liksom feminismen är detta livsluft. Och där blir det förstås alltid problematiskt att dra en absolut gräns mellan ifrågasättandet av identitetsnormer och ett bejakande av identitetskonstruktioner utanför normen på ett sätt som kan ses som uppbyggande av nya normer (puh!). Det är en ambivalens och en problematik man alltid måste vara medveten om men som jag inte kan se hur man helt skulle kunna komma förbi.
Till Anders som uppenbarligen känner sig marginaliserad i detta klimat kan jag i övrigt bara säga: Välkommen till tillvaron utanför normen!