Idag är det långfredag, den stora svarta dagen inom kristendomen. Men vi inväntar med glädje påskdagen då vi får hälsa varandra med att ”Kristus är uppstånden!”. Allt detta är obegripligt för utomstående, det får man förstå. Men för mig är påsken årets stora högtid, den som berör mig djupast allra längst in i min existentiella tillvaro.
I Svenska Dagbladet skrev igår Bitte Assarmo att kristendomen hånas och förföljs. Nyligen hörde jag i radio att en gäst på en hotellkedja protesterat mot att det finns biblar på hotellrummen. Programledaren undrade varför det var så viktigt eftersom mannen sa att hittat bibeln i garderoben. ”Hur kan en bok som ligger igarderoben störa dig?” frågade han. ”Jag känner mig kränkt” svarade han. Tja, vad skall man säga. Jag tycker inte alls att det är självklart att det skall finnas just biblar på alla hotellrum, men ”kränkt”. Är det inte lite överkänsligt?
Assarmo skriver:
Temakvällar på tv, där man utmålar i stort sett alla kristna som fundamentalister, ytliga så kallade samhällsprogram där man kräver kollektiva ursäkter av kristna för deras tros skull, hatkampanjer mot kristna högtider och så vidare i all oändlighet – detta för illdåd som begåtts för hundratals år sedan, i en mindre upplyst tid.(…)
Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.
Kanske är det så att när den historiska och kulturella kunskapen om kristendomen försvunnit i Sverige så blir många svenskar också blinda för hur inflätad den svensk-kristna traditionen är i resten av samhället. Och för att kristendom också är en religion sådär i största allmänhet, inte bara något man bör ta avstånd ifrån som modern människa.
VÄNSTRA STRANDEN 
Som ateist kan jag bara konstatera att ateismen har blivit vår nya religion. Det är inne nu att dela in mänskligheten i ateister å ena sidan och troende å andra och då stryker alla med: troende som troende. Alla är ni idioter – det är den uppfattning jag får. Och jag tycker inte bara lite synd om er. Jag kan som vanligt inte förklara vad jag menar, bara göra ett försök. Som jag ser det är kristna, judar, muslimer inga enhetliga begrepp – går inte att jämföra med politiska kollektiv. Men det är det man gör när man talar om kristendomen (eller valfri relgion) som om den vore identisk med tyranni. Man jämför Koranen med Mein Kampf. Man talar om ”islams verkliga ansikte”. Hur skulle religion kunna ha ett verkligt ansikte? Det är svårt nog att tala om liberalism och socialism – vi kommer att slåss inbördes där också. Jag ser till nyttan: Religionen har ingen betydelse, det är den politiska uppfattningen. Det är där allting landar. Och just därför berör det mig illa i största allmänhet, denna religionsfientlighet. Hur skiljer man juden från judendomen, muslimen från islam? Och för den enskilde kristne, hur separerar man kristendomen från honom/henne? Kristna är mindre utsatta i vårt sekulariserade land, vår sekulariserade världsdel, än både judar och muslimer, det är därför jag gör en skillnad. För den enskilde är det ändå ett angrepp om man inte kan upprätthålla ens elementär respekt för sin medmänniska. Äh…
Sen är jag ju f.d. kristen (troende) och det sitter djupt i mig. Även om jag inte längre tror så har jag känslomässiga band till kyrkan, jag vägrar gå ur och jag har också svårt att förstå denna kränkthet: Vi har kristendomen som statsreligion, vi har en statschef som måste bekänna sig till den rena evangeliska läran, vad gör det att det fortfarande ligger en bibel och skräpar på hotellrummen? Hur kan man störas? Upphöja sin egen individuella reaktion till någon sorts statsateism? Jag förstår det inte.
Långfredag är det idag. Men snart får vi fira! Glad Påsk.
Det är en svår fråga. det som är tro och allvar för väldigt många människor, kan jag själv inte se som annat än vidskepelse. Dock en vidskepelse med väldigt många berättelser, som spelat en stor roll i mitt liv. Men hur ska vi tala med varandra? Det är ju inte så att jag tycker illa om religiösa människor, en del har jag tvärtom stor respekt för. Men hur ska jag undgå att min syn på den religiösa tron som vidskepelse blir en skymf mot dem som utifrån sin tro ser min uppfattning som en för mig själv beklaglig form av kätteri?
Ja, det är lite väl prinsessanpåärtenlikt att bli kränkt över en bibel i en garderob, det kan jag också tycka. Men jag reagerade på ungefär samma sätt över debattartikeln i svd. Alltså: mobbning, vadå? nej, vetduvad…vilken överdrift…larvigt att tala om hatkampanjer mot kristna högtider, påsken är trots allt röda dagar.
Kristenheten kanske måste börja acceptera att kristendomen inte längre har något självklart grepp om befolkningsmajoritetens föreställningsvärld? Och att ”vi” icke-troende inte ser någon anledning att visa särskild hänsyn mot ett tankesystem vi fortfarande till en del tvingas inordna oss under oavsett våra viljor & trosuppfattningar.
Tycker det är helt obegripligt att vissa personer anser att kristendomen skulle vara mobbad. Jag tror även Marie Demker inser det nödvändiga i att separera stat och kyrka, men trots separationen finns det ju ett otal band kvar. Jag tänker främst på de svenska helgdagarna, det faktum att kyrkoavgiften tas ut som en skatt, att många skolavslutningar firas i kyrkan med en präst som talar om Jesus etc. etc. Kristendomen är långt ifrån mobbad i Sverige – den är upphöjd på en piedestal. Den bör helst tas ner därifrån om vi verkligen menar allvar med att ha en sekulär stat.
En avslutande reflektion: Kristendomen har tack vare kyrkans skiljande från staten blivit en av många religioner i Sverige. Men samtidigt kan vi inte negligera att 75-80 procent av svenskarna är medlemmar i Svenska Kyrkan eller kristna samfund. En hel del är också aktiva inom andra religioner. Våra helgdagar är likt i resten av Europa präglade av de religioner som varit dominerande. I den meningen är kristendomen inflätad i samhällets historia, och jag tror inte att det är nyttigt att rycka ut just den färgen ur samhällsflätan. Jag söker ett mer distanserat förhållningssätt. Lägg just den färgen i en av alla de flätor som numera vävs i vårt samhälle. Och visa respekt mot historien, oavsett vad vi vill åstadkomma framåt.
Stefan Jansson använde aldrig ordet kränkt. Lyssna om och lyssna rätt!