Vi har debatterat identitet i politiken ett tag, hos Marcus, Charlotte, Jimmy och på en del andra ställen. Låt mig så här i påskens sista skälvande timmar slå an en helt annan ton i den diskussionen. Förlåt om jag här blir en aning mer privat än vanligt. Ni får säga ifrån om ni tycker det är irrelevant.
Jag har en fot i arbetarklassen och en i medelklassen. Ständigt pendlar jag mellan dessa båda identiteter vilket jag upplever ger styrka. Mina rötter finns på landsbygden och jag växte upp med hölassens typiska rödfnasiga ben. Men mina rötter finns också i en stadsdel där mina klasskompisar hade olika hemspråk, en del hade bara mammor och andra hade pappor också. Någras pappor drack för mycket och andras mammor grät för mycket. Min släkt höll ihop i vått och torrt men när jag bröt mot reglerna blev tryggheten istället repression. Att vara flicka innebar att det var så mycket man inte fick göra, alltså valde jag bort könsrollerna och mejslade ut en egen roll som ensamvarg. Jag tillhörde en religiös minoritetsgrupp i ständig opposition till staten. Jag hade egna religiösa erfarenheter och läste bibeln på ett hermeneutisk vis innan jag visste att det fanns ett sådant ord. Erfarenheter det var meningslöst att försöka kommunicera med de kompisar jag smygrökte eller luntade ihop med. Men med dem förstod jag tidigt vikten av att hålla på ett lag. Av ren beundran blev det Blåvitt. Detta är några av de erfarenheter som hos mig skapade en känslighet för tillhörighetens kontingens och för dess djup.
Poängen med den här berättelsen är att jag vill att vi skall bejaka mångfalden i, och växlingarna mellan, våra olika identiteter. Vissa människor tycker att en identitet är väldigt viktig. De blir provocerade av människor som inte låter sig kategoriseras eller identifieras. Jag känner tvärtom, möten med komplexitet är kreativt. En identitetspolitik som säger ja till djupen i det mänskliga och ifrågasätter vad som är normalt, den stödjer jag. Då får vi alla växa, interagera och utvecklas. Men en identitetspolitik som kopplar samman rättigheter och identiteter den förnekar jag.
Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna som går med Jesus ut från Jerusalem men inte inser att det är Jesus de talar med. Inte förrän de bjuder in honom till sig för att äta kvällsmat. Detta à propos identitet.
Tillägg 4/5: Eftersom jag blivit märkligt tolkad hos Svensson, och denna blogg endast tillåter kommentarer från personer som underkastat sig Googles välde genom att ha ett s k googlekonto, lägger jag här in en kommentar till det inlägg som förekommer på bloggen Svensson:
Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Exakt! Därför hoppade jag till när jag kom till värderingen att jag hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. Hur då?
Sedan delar jag inte uppfattningen att man läsa texter ”rätt” eller ”fel”. Men Svensson har i så fall ”fel” om identitetspolitik. Begreppet förekommer redan på 1970-talet i samband med t ex kampen för kvinnors rättigheter och för handikappade och psykiskt sjukas rättigheter. Inom det vetenskapliga området kom böcker som ”The rise of identity politics” 1993 och ”Beyond Identity Politics” 1995. Hur det sedan används inom den politiska debatten i Sverige är en diskursiv maktkamp och knappast en fråga om ”rätt” eller ”fel”.
VÄNSTRA STRANDEN 
”Men en identitetspolitik som kopplar samman rättigheter och identiteter den förnekar jag.” Min fråga är: hur kan du göra den gränsdragningen så säkert när det är så att det ständigt uppstår situationer där grupper kräver rättigheter de faktiskt saknar p g a sin gruppidentitet? Hur ser du på homosexuellas rätt att adoptera t ex? ”Det är inte själva homosexualiteten som ska ge rätt att adoptera” svarar du kanske, och visst, så är det ju. Men samtidigt är det själva homosexualiteten varit stötestenen, som diskriminerats. Alltså går det inte att skilja identitet från rättighetskrav här.
Bra invändning från Charlotte!
Annars tycker jag det var ett bra och intressant inlägg, särskilt tack vare den lite mer privata tonen.
Intressant läsning. Själv är jag uppväxt i ett arbetarklasshem, och tillhör fortfarande arbetarklassen – med tanke på mitt jobb. Men eftersom jag bor i Täby (Reinfeldts) och min man har ett medelklassarbete befinner jag mig numera mitt emellan. Samtidigt är min identitet mycket mer än vad som syns vid första anblicken – tror det är så för alla människor. Vi är alla komplexa varelser och borde inte begränsa oss själva och andra genom enkla etiketter.
Det vanskliga med identitetspolitik är ju gränsdragningarna överhuvudtaget – när är att gruppidentifieras genom sin sexualitet inte en del av förtrycket av homosexuella, till exempel? Dessutom handlar det om vad rättigheter är för något. Kan verkligen ”att få adoptera” vara en rättighet, oavsett det handlar om homosexuella eller heterosexuella, par eller singlar?
Marcus: gränsdragningarna finns ju redan där. Vad är då lösningen, att inte låtsas om dem eller? Att inte ha rätt att protestera som exkluderad ”för då förstärker man gränsdragningarna”?
Rätten till adoption handlar f ö om rätten att få prövas som lämplig adoptivförälder, inte automatiskt rätten att få adoptera (det vet väl alla?).
Charlotte:
”gränsdragningarna finns ju redan där.”
Men är det verkligen alltid sant? Och är det verkligen bra att förstärka gränserna ännu mer genom att ge olika typer av märkliga specialrättigheter åt olika grupper?
I Kanada har gruppen Sikher fått tillåtelse att låta Sikhiska skolbarn bära dödliga vapen – rituella knivar – i offentliga skolor, enbart med hänvisning till sin religion/kultur.
Ingen annan barngrupp får bära vapen i skolan.
Vilka konsekvenser får den typen av beslut för möjligheterna till fredlig samvaro mellan olika grupper/individer? Hur bidrar det till att skapa den känsla av gemenskap som är nödvändig för att vi skall vilja vara solidariska mot varandra?
Anders: jag tycker det är väldigt sorgligt om det är så att vi måste vara lika varandra för att vilja vara solidariska med varandra. Och jag vill inte acceptera att det måste vara på det sättet. Det kan inte vara så svårt att skapa gehör för, som Väs skriver, ”en identitetspolitik säger ja till djupen i det mänskliga och ifrågasätter vad som är normalt”. Du talar om ”märkliga specialrättigheter”. Men det är bara att göra ett enkelt tankeexperiment — nämligen föreställa sig att sikherna skulle vara i majoritet och att det skulle betraktas som märkligt att inte ha någon rituell kniv under kläderna — för att det hela ska framstå i en helt annan dager. Det ÄR komplicerat, detta med hur minoriteter och majoriteter bäst inrättar sig med varandra, och visst finns det många situationer där vad vissa betraktar som religiösa rättigheter måste ställas mot andra intressen. Är det t ex rätt att vissa muslimska barn ska avstå från sim- och musikundervisning för att föräldrarna ser det som ogudaktigt (vilka är barnens rättigheter och vilka religiösa sådana?). Ska alla skolbarn serveras samma mat trots olika trosuppfattningar & trots att vissa är vegetarianer? osv. Det blir som jag ser det lika ohållbart att förneka alla rättigheter som kan hävdas med hänvisning till gruppidentitet som att blint bejaka alla sådana.
”jag tycker det är väldigt sorgligt om det är så att vi måste vara lika varandra för att vilja vara solidariska med varandra.”
Jag håller med om att det är sorgligt. Men om vi uppfattar något som sorgligt eller ej förändrar inte om det är sant eller ej.
”Är det t ex rätt att vissa muslimska barn ska avstå från sim- och musikundervisning för att föräldrarna ser det som ogudaktigt”
När det gäller simundervisning är det inte rätt. Simundervisning har man för att barnen inte skall riskera att drunkna och dö.
Barnens rätt till liv måste gå före deras föräldras rätt att uppehålla tusenårskonservativa traditioner, enbart för sin egen skull.
Det är dessutom märkligt att ens tala om ”sikhiska/muslimska barn”, barnen har ju inte fritt kunnat välja sin religion. De har (liksom kristna, osv) blivit påtvingade den av sina föräldrar. Vi skulle inte säga att barn med moderatföräldrar var ”moderata barn”, som om det vore en självklar kategori.
Om folk vill hävda att någon övernaturlig varelse förbjuder dem att lära sig simma så fine, låt dem göra det då, men begränsa det åtminståne till vuxna personer som har förmågan att göra självständiga val.
Anders: jag tycker inte det finns några bevis för att vi skulle bli mer solidariska med större likhet; assimilation funkade t ex inte för judarna i 30-talets Tyskland. Som sagt, jag är övertygad om att tolerans och solidaritet går att kombinera. Vad gäller simexemplet, ja jag är alltså personligen helt enig med dig där. Även när det gäller musikundervisning tycker jag barnens rätt till en mångsidig skolgång väger tyngre än föräldrarnas religiositet. Jag drog fram några olika exempel för att visa på att det är komplext.