Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning av Verdis berömda opera ”La Traviata” ställer jag mig fortfarande den fråga som tydligen många andra ställt sig: Varför lämnar Violetta Alfredo?
Enligt handlingen gör hon ett kärleksoffer. Alfredos far ber Violetta att lämna Alfredo, för att göra Alfredos syster lycklig. Alltså för att systern skall kunna gifta sig dygdigt, då hennes fästman hotar lämna henne p g a Alfredos förbindelser med en prostituerad. Men Alfredo får inte veta någonting, han invaggas istället i föreställningen att Violetta gått tillbaka till sin brutale, men rike, tidigare älskare. Att Violetta dör på slutet, att hennes tuberkulos tar hennes liv, det vet vi alla som läst ursprungshistorien ”Kameliadamen” som handlar om Marie Duplessis. Duplessis var en av dåtidens lyxprostituerade och troligen också älskarinna till Alexandre Dumas d y, författaren till ”Kameliadamen”.
Men, ändå, hur skall jag och mitt unga kvinnliga sällskap känna igen oss i Violetta? Att uppsättningen försöker vara tidlös och spegla ett liv som skulle kunna utspelas runt Stureplan i Stockholm hjälper inte. Den psykologiska gåtan hur en förälder lurar sin son i syfte att försäkra sig om sin dotters dygd, hur Violetta förnedras och hur omgivningen är blind för vad som sker – nej, den blir aldrig löst i den här miljön.
Kärleken, helst mellan två, är idag det som är det högsta värdet. Att en slags hederskultur skulle få inverka på det är inte trovärdigt om man inte tolkar om operan till en fråga om kolliderande kultursystem. Vid den här tiden (ca 1850) rådde en slags hederskultur i hela Europa. Operan präglas av detta, och det är den klangbotten mot vilket Violettas offer skall förstås. Idag framstår hennes handlande irrationellt. Och hon framstår än mer som den vilsna. Hennes kvinnoidentitet är också hennes fångenskap, och det är i hennes roll som prostituerad hon kan avkrävas ett offer till förmån för en annan kvinnas dygd. Själv har ju Violetta ingen enligt föreställningen.
Jag vill se mer radikala nytolkningar av La Traviata där man inte bara byter miljö bakom figurerna, utan också försöker se vilken mytologisk tanke som ligger därunder och försöker gestalta den i vårt samhälle.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag såg premiären och måste säga att jag slogs av samma tanke. Innan föreställningen försökte jag dessutom läsa om ”Kameliadamen”, men orkade helt enkelt inte. Det kräver ett ganska ansträngande anläggande av metaperspektiv för att man ska kunna relatera överhuvudtaget. Detta är visserligen intressant i sig, och man frågar sig onekligen varför ingen (?) mäktar med att få föreställningen att handla om det…