Radikal ortodox eller existentialist?

Under de senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt teologi. Jag har hört att svensk teologi är på väg utför ett stup (professor Werner Jeanrond i Lund skall t ex tillträda en tjänst i Glasgow – en ohygglig förlust för svensk teologi) men det är ingen räddningsaktion. Jag fick i min hand en text om ”radikal ortodoxi” och kände att jag förstod nästan ingenting. Detta gjorde mig förstås nyfiken och provocerad. Därefter noterade jag att min käre bloggkollega Jord skrivit om detta tema, men det gjorde mig dessvärre inte klokare. Ännu har jag inte givit mig i kast med John Milbank (men det kommer) och ändå vill jag försöka reda ut de här tanketraditionerna.

Enligt ytliga beskrivningar är radikal ortodoxi någon form av teologins försök att återgå till de gamla kyrkofädernas filosofi. Men jag blir inte klar över om radikal ortodoxi är en form av teo-logi (alltså kunskap/logos om Gud) eller en form av kristendomstolkning. Radikal ortodoxi är inspirerad av fransk postmodern tradition, men också av Kant (sic!). Om radikal ortodoxi är en form av teologi så tycks det handla primärt om läsningen av texterna (alltså bibeln). Men om det handlar om en kristen hållning tycks det mig handla om någon form av patriarkal, neoplatonsk och ganska vetenskaplig livsåskådning som försöker göra filosofi av teologin.

Som metodist, numera, har jag alltid betraktat mig som en kristen existentialist. Också en hållning inspirerad av fransk filosofi, men av den moderna och inte den post-moderna. Men framförallt är den kristna existentialismen en hommage à Kierkegaard. För en kristen existentialist är Gud först och främst inkarnerad i kärleken. Kärleken ger oss möjlighet att se en glimt av Gud, av det gudomliga väsendet. Människan är i sig själv en legering av dödligt/ont och odödligt/gott. Genom det personliga valet kan vi öka på det goda i världen. Men i jämförelsen med fullkomligheten hos Gud inser vi (när vi når insikt om oss själva) hur mycket som fattas oss – denna diskrepans är synden – och det kan bara överbryggas genom Kierkegards berömda hopp ut i det okända. Detta hopp mot en kärleksfull och försonande Gud. Tron är att våga hoppa.

För mig känns allt radikal ortodoxi mera som ett försök att göra Gud begriplig. Inte oundgängligt för oss hoppare.

Upplys mig gärna!

18 reaktioner till “Radikal ortodox eller existentialist?”

  1. Jag är ju själv inte troende och ganska dåligt insatt i teologin, men jag har läst en del fransk postmodernism och det jag läste hos jord gjorde mig aningen förvirrad – inte ett ord om Derridas diskussion av messianism i ”Marx spöken” eller om att Lyotard faktiskt förordar något han kallar en ”ny hedendom”. Det verkar som att den bok jord refererar till fokuserar på textläsningsaspekterna av de refererade filosoferna, och det är svårt för mig att begripa hur ens det (och än mindre deras etiska och politiska tänkande) kan vigas samman med ett försök att skapa en patriarkal och neoplatonsk hållning på något sätt.
    Sedan bör det kanske tilläggas att ”postmodernister” kan sägas ha börjat i en strukturalistisk kritik av existentialismen för att under sin intellektuella utveckling allt mer gravitera mot etiska spörsmål som placerade mycket nära existentialisterna. Foucaults projekt kring de två senare banden av Sexualitetens historia är nästan ett paradexempel där.
    När det gäller att gräva vidare så finns det ju litteratur på temat: Jayne Svenungssons ”Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi” kanske kan vara intressant läsning? Hon skrev en intressant text om Derrida och hans ”odekonstruerbara rättvisa” som publicerades i SvD vid hans död:
    http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_8284722.asp
    Annars är det väl så att det postmoderna är på väg ut och det post-postmoderna tänkandet i allra högsta grad redan är här – de teologiska inslagen hos Agamben, Badiou och Zizek placerar den här typen av frågeställningar inom den kontinentala filosofin i sig (istället för teologiska spörsmål inom filosofin).

    Att placera teologin inom filosofin tror jag är koden för en ”ny” teologi. Badiou och Zizek har jag grepp om och de tycks ju använda teologin som ett redskap inom filosofin. Kanske därför teologin i Sverige idag är i kris – den processen har inte riktigt genomförts här. Samtidigt är jag oklar över på vilket sätt postmodernt tänkande är förenligt med teologi annat än som en dekonstruktion av teologin. Läste Svenungsons artikel men skall läsa den igen i nytt ljus./VS

  2. Hur kan den gud du tror på vara ”fullkomlig” om han har skapat och tillåter människor som syndar?
    Spleeno:
    ”postmoderna är på väg ut och det post-postmoderna tänkandet i allra högsta grad redan är här”
    Jag skiter i vilken post man pratar om. Postens tid är förbi – nu har vi mer moderna sätt att kommunicera. 😉
    Det där med posten var kul. Fast trist att posten inte finns snart.

    Men, till saken, Gud är fullkomlig, det är hans/hennes väsen. Och när Gud skapade människan (hur det nu än gick till) så skapade han människan till sin avbild, till man och kvinna. Dessvärre innebar det att vi fick en fri vilja :-)! Med hjälp av denna fria vilja släppte vi in ”synden” då vi insåg att vi hade det gudomliga i oss. (Allt detta metaforiskt förstås.) Vi vände oss bort från Gud och tyckte att vi kunde fixa tillvaron själva. Och så gick det som det gick. Gud skickade då ut en räddningsbrigad (Jesus) för att genom vår fria vilja få oss att söka oss tillbaka till honom (Gud alltså). Jesus har besegrat det onda som vi släppte in, en gång för alla, eftersom han dog och uppstod. Döden kunde inte behålla någon som var utan synd, alltså inte hade någon död i sig. Men fortfarande är det upp till vår fria vilja att bejaka det goda i oss, att bejaka Guds plan för oss och att bejaka kärleken som Guds kraft i vår värld idag. Just nu slits vår värld itu av ont och gott, vi har själva släppt in den kraft som river ned. Det är vår uppgift att istället hålla den tillbaka så mycket vi kan så att människor inte komemr till skada. I sinom tid kommer ondskan – metaforiskt – att besegras eftersom den i grund och botten har en förlorarposition. Det är därför Satan beskrivs som ”en fallen ängel”, alltså en som avfallit från det goda. Tja, det var min teologi i kortform!/VS

  3. Jag har alltid tänkt att Gud är det ”begripliga” svar människor givit på det i grunden obegripliga mysteriet, dvs frågorna om varför vi är här och varför allt finns till i stället för att inte finnas. Den Gud, som skapade världen på sju dagar och har en plan och ett syfte med det hela, är begriplig. Kanske ville Kirkegaard återbörda Gud till det obegripliga. Under senare tid tycker jag man ofta stött på försök att lansera nya, mera tidsenliga begripligheter för att beskriva det svar som Gud är på våra många frågor. Jag tänker på intelligent design och även en del försök jag stött på att gjuta nytt liv i den medeltida skolastiken, dvs finna logiska bevis för att Gud måste finnas.
    Jag är också en ”hoppare”, även om jag inte vet riktigt vart jag hoppar, om det finns någon Gud där eller ingenting.

    Jag tror också att det finns en poäng i det obegripliga. Det är därför människan i alla tider berättat metaforsikt om Gud, syndafallet och Jesu död. Vi behöver berättelserna för att lite kunna ”greppa” vad det handlar om. Men om vi försöker göra det till något fullt ut rationellt eller förklarligt då tror jag vi lämnar Guds-sfären – där är det hoppet som gäller (i dubbel betydelse). Vi hoppar tillsammans! /VS

  4. Men tänk om det goda är dödligt och det onda odödligt? 😛 Nej, förlåt — det är säkert jobbigt för en troende att få den typen av ”primitiva” frågor från oss icke-troende….
    Jag tycker också det verkar förvirrande att viga postmodernismen med kyrkofäderna – är det samma typ av utveckling som när gamla revolutionärer blir konservativa? Eller är det bara jag som inte hänger med? Jag förstår inte heller äktenskapet mellan postmodernismen och ”holism” — för mig låter det som en contradiction in terms.
    Fråga du på – mitt svar fick du i stort i min kommentar till Anders kommentar ovan. Det är verkligen fråga om att kasta sig ut på 70 000 famnars djup som Kierkegaard säger. Och postmodernism har kommit att betyda alltför mycket, begreppet förvirrar numera mer än det förklarar./VS

  5. Hej VS,
    Inte heller jag har tagit mig igenom något av John Milbank. Men jag fascineras av inledningsorden i hans Theology and Social Theory: ”En gång fanns inte det sekulära”.
    Som jag förstår det är ett av perspektiven inom Radical Orthodoxy, RO, just detta att alla föreställningar om en neutral sekulär sfär inte är något annat än mänskliga konstruktioner. (Inom RO drar man ingen skarp gräns mellan det ”naturliga” (nature) och det ”övernaturliga” (grace), och ser dem inte som två olika nivåer i tillvaron.) RO vill istället utveckla en specifikt kristen teoretisk grund som inte underordnar sig förment neutrala antaganden.
    RO är till skillnad från klassisk liberal teologi inte intresserad av att anpassa kristen tro till samtida plausibilitetsstrukturer. Man tackar alltså nej till att förklara kristen tro med de redskap och begrepp som sägs ta sin utgångspunkt i ett universellt förnuft. Istället framhåller man hur alla gemenskaper är formade av olika berättelser, och hur de kristna berättelserna måste forma kyrkan som gemenskap.
    Är då RO en sorts teologi, eller är den en sorts filosofi? Jag tolkar RO som att den går emot distinktionen mellan just teologi och filosofi. Istället för att visa hur teologi kan vara begriplig i ljuset av sekulär filosofi, så strävar RO efter att framställa hur sekulär filosofi är en sorts mot-teologi, eller en bristfällig utväxt från kristen teologi. RO kan alltså sägas handla om att framställa teologin som en sorts ”master discourse”
    För den som vill få mer koll på vad RO handlar om rekommenderar jag varmt James K.A. Smiths ”Introducing Radical Orthodoxy”: http://www.amazon.com/exec/obidos/ASIN/0801027357/jameskasmithc-20
    Trevlig helg!!

    Hej själv! Intressant och klargörande. Får mig att tänka på muslimer som menar att vi alla föds som muslimer, men sedan avfaller från den rätta tron. PÅ ett sätt (metafysiskt) kan man ju förstås tänka på teologin som en ontologi, och därmed som en överordnad kunskap. Men då är RO mer av en filosofisk inriktning än en livsåskådning eller kristendomstolknng. /VS

  6. Otroligt intressant! Som religionsvetare har jag svårt att förstå varför inte teologin för länge sedan inordnats under filosofi. Den, som akademisk disciplin åtminstone, skiljer sig rätt mycket från religionshistoria, -psykologi, -sociologi, o dyl. Tycker jag.
    Kristen existentialism verkar sympatiskt. Fast jag kan inte riktigt för min egen del ta till mig den berättelse. Min tro ligger någon annanstans, även om jag försöker finna den. Men vi har beröringspunkter i existentialismen. Och jag ser vissa beröringspunkter mellan RO och den perenniala filosofin.

    Vad är ”den perenniala filosofin”? De perenna frågorna? /VS

  7. Man skulle kanske kunna uttrycka det som att dekonstruktionen lämnar mycket lite efter sig förutom just tro?

    Det där var ju himla smart!/VS

  8. Jag har nu läst Svenungssons text i SvD (kände igen resonemanget från hennes avhandling). Derridas idé om rättvisa är tilltalande – åtminstone i Svenungssons utläggning. Dess politiska implikationer känns besläktade med en modus vivendi-liberalism.

    Har fortfarande inte fräschat upp minnet. Kommer./VS

  9. VS:
    Tack för redogörelsen av din tro/teologin. Hade inte trott att du var så religiös! Och du förmådde inte svara på min fråga! Jag tycker din teologi/förklaring är full med inkonsekvenser. Fundera kritiskt i stället! Jag kan lova dig att en värld av klarhet öppnar sig när man vågar se världen för vad den är och tänka logiskt, kritiskt och konsekvent.
    Charlotte:
    ”…verkar förvirrande att viga postmodernismen med kyrkofädern”
    Neej, det är det inte. Religiös tro och postmodernism baserar sig båda på utsagor och påståenden som saknar logik och empiriska belägg. De är båda antagonistiska till sunt förnuft och rationellt tänkande. Båda idesystemen använder olika typer av språktricks, ständiga omdefinitioner och undvikande av fakta i syfte att förvirra. Båda romantiserar det gamla, osv…
    Förvånande med det antal personer som tycks se postmodernismen som någon slags ”radikal” eller ”kritisk” rörelse… Ytterst märkligt… Postmodernismen är en väst-intellektuell motreaktion till upplysningens frihet och modernismens jämlikhet, demokrati, framsteg och vetenskapstänkande.
    Hos lågutbildade/icke-intellektuella motsvaras samma motreaktion av våra dagars religiösa fundamentalism.
    Det är dags att ta tillbaks det kritiska och rationella tänkandet och vetenskapen från högern! De har kidnappat den alldeles för länge, trots att vetenskapen visar att ojämlika samhällen är dåliga.
    Jimpan:
    Två rimliga skäl till att teologi inte har inlämmats under filosofi är att teologerna själva vill kunna behålla sina läror+status trots lärornas inkonsekvenser. För det andra att teologin har mycket lägre stringens, koherens och sämre formulerade argument än modern filosofi. Teologin platsar helt enkelt inte. Jag har tagit både teologiska och filosofiska kurser vid universitet så jag talar från egen erfarenhet.

    Inskränker mig här till din kommentar på min kommentar. Tråkigt att du inte tyckte jag svarade. Dessvärre tror jag inte jag kommer att kunna öbertyga dig vad jag än säger. Men huvudpoängen är alltså att vår värld är utlämnad åt oss människor just nu, den regeras inte av en allsmäktig Gud. Och att Gud skapade människan med fri vilja är väl hyggligt logiskt, han/hon ville ha någon till sin egen avbild. Att Gud har en fri vilja är väl ganska klart. Men, detta är som sagt en fråga om Kierkegaards hopp. Att vara kristen socialist är en ovanlig hållning, men det var CH Hermansson som öppnade dörren redan på 1970-talet. Och sedan dess har den positionen varit min. Och jag vill gärna bli betraktad som en rationell människa (jag är nog pinsamt rationell om jag skall tro mina vänner) trots min tro. Den ligger på ett annat plan. /VS

  10. Anders: kan du inte åtminstone FÖRSÖKA hålla igen med din sura uppstötningar om ”pomovänstern”. Du vet ju absolut ingenting om mitt personliga förhållande till det vi brukar kalla postmodernism. Du har mest en massa konstiga föreställningar om andra som nånslags modepappskallar du själv står skyhögt över tycks det mig – inser du inte hur korkat det är?
    Det finns delar jag ser som positivt med postmodernism, andra delar jag ser väldigt negativt på. Positivt är för mig inte minst den vilja att bryta ner hierarkier, att ifrågasätta de som anser sig sitta på en entydig Sanning. Det är i den meningen jag tycker att postmodernism & kyrkofäder, vilka sysslade med att fastslå dogmer, inte borde hänga ihop.
    Men iofs, postmodernismen har flera sidor förstås, det är inte allt som hänger ihop där heller — helt i dess eget sinne, kan man säga.

    Tycker också att det är viktigt att definiera vad man syftar på istället för att tala om post-modernism. Det är som jag sagt tidigare mer förvirrande idag. Vi lever i en både post-modern och post-sekulär tid. Då är det läge att vara precis. Jag kan också se dekonstruktionen som den intressanta länken, nedmonterandet av sanningen med stort S och på samma sätt nedmonteringen av Tron med stort T. /VS

  11. Anders, jag tycker dina uttalanden om såväl religion som postmodernism tyder på att du framhäver din grad av bristande bildning som ett adelsmärke. Som Adorno påpekade så finns det inget revolutionerande med ”sunt förnuft”. Vissa sammanhang är helt enkelt för komplicerade för det. Jag är själv inte troende, men jag blir illa till mods av människor som föreslår rationellt tänkande, ”konsekvens” och ”logik” som någon sorts alternativ till resonemang kring världens komplexitet.
    ”Postmodernism” är f.ö. en term som väldigt få av ”postmodernisterna” använder sig av – till och med Lyotard underströk att ”postmoderniteten” var ett faktum, inte en skolbildning. Baudrillard och Foucault tog direkt avstånd från etiketten när den klistrades på dem. Foucaults sena framlyftande av Kant och en bekännande till en ”kritisk upplysningstradition” borde döda av alla spekulationer om ”irrationalitet” i hans verk direkt – och det samma gäller definitivt Derrida. Att kritiskt reflektera kring tänkandet innebär inte uppgivande av vare sig reflektion eller tänkande, bara ett erkännande av deras komplexa förhållanden. Den som har läst verkliga ”irrationalister” och så kallade ”postmodernister” har inte svårt att se skillnaden mellan t.ex. Alain de Benoists nyhöger och Foucaults nyanarkism – eller för den delen, för att återvända till trons område, mellan befrielseteologi och ”moral majority”. Absurda påståenden baserade på en enögd världsbild gör ingen glad, och det är verkligen inte uttryck för en ”kritisk hållning”.
    ”There are more things on heaven an earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy” eller hur han nu uttryckte det, den gamle stratfordbon.
    När det gäller relationen mellan rationalitet och religiös tro brukar jag alltid återvända till Terry Eagletons recension av Richard Dawkins ”The God Delusion” från London Review of Books.
    http://www.lrb.co.uk/v28/n20/eagl01_.html
    ”[T]o claim that science and religion pose different questions to the world is not to suggest that if the bones of Jesus were discovered in Palestine, the pope should get himself down to the dole queue as fast as possible. It is rather to claim that while faith, rather like love, must involve factual knowledge, it is not reducible to it. For my claim to love you to be coherent, I must be able to explain what it is about you that justifies it; but my bank manager might agree with my dewy-eyed description of you without being in love with you himself.”

    Foucault och Derrida tillhör enligt min uppfattning dem som kommer att ses som seklets vattenvändare. Post-modernismen är, tror jag, just en slags mentalitet och den har idag erövrat alla sociala sammanhang. Det verkligt spännande händer inom den ramen. Samtidigt tror jag att Anders hållning nog representerar ngn slags ”ny-materialism” vilket delvis framkommit i en tidigare debatt på Jimpans blogg. SKall bi spännande att se syntesen! /VS

  13. Charlotte:
    Varför sådana låga, nesliga angrepp (”sura uppstötningar”)? DU ifrågsatte hur postmodernism kunde vigas med kyrkan och jag gav exempel på minst fyra likheter mellan religiöst och postmodernt tänkande.
    Därefter tar du dig dessutom rätten att tillskriva mig narcissistiska tokigheter. Om du har argument, framför dem istället för explodera i spekulativa personangrepp så fort någon skriver något som inte perfekt matchar din världsbild.
    Spleeno:
    Även du drar direkt till med personangrepp! “Min grad av bristande bildning” – vad vet du om det? Och även om den vore bristande, på vilket sätt är det relevant?
    Just schysst debattstil ni kör med, ni som drar till storms till postmodernismens försvar!
    Vidare:
    1. Att du “blir illa till mods” är inte ett relevant argument angående rationalismens förtjänster
    2. Att få postmodernister använder termen spelar ingen roll, det är den vedertagna termen för att diskutera fenomenet. I den disciplin som är relevant här, filosofins historia/idéhistoria skulle knappast någon omnämna Lyotard, Baudrillard och Foucault som något annat än postmodernister. Se t ex Svante Nordin, (1995) Filosofins historia; här lyder t om en kapitelrubrik “Postmodernism hos Lyotard och Baudrillard”…
    3. Vad har skillnaden mellan befrielseteologi och Moral Majority med saken att göra?
    4. Grova angrepp utan stöd, igen (”enögd världsbild”)
    Har du ens läst Dawkins The God Delusion? Jag tror inte jag har fel när jag gissar att du inte har gjort det… Hade du gjort det hade du sett vilken jävla obegriplig, eländigt osaklig smörja som Eagleton häller över den i den där femöresrecensionen. Inte ett enda argument bemöter han, och Dawkins presenterar hundratals…
    I ditt favvo-citat är Eagletons argument alltså att: “kärlek inte kan reduceras till kunskap” samt att detta förhållande motsvarar förhållandet mellan vetenskap och religion. Det är ju ett rent nonsenspåstående! Om Eagleton påstår att det “finns någonting mer” med kärlek och religion så är han skyldig att förklara vad detta “mer” är för något.
    Det intressantaste med denna diskussion är hur otroligt provocerande det uppenbarligen är idag att kombinera ett passionerat försvar för rättvisa och jämlikhet med förnuft, rationalism och tankens klarhet istället för med flumm, relativism och känslokortslutning. Det är mycket belysande, men också mycket sorgligt…
    Nu lugnar vi ner debatten. Jag undanber mig alla former av svordomar och tillmälen på den här bloggen. Det gäller alla. Det är inte förenligt med den typ av åsiktsutbyte i upplysningens anda som jag vill upplåta utrymme för. Vad du än tror så är du nog den som blir mest provocerad av att andra för fram en annan typ av världsbilder än de somär dina. Det tyder inte riktigt på att du ens försöker leva upp till dina egna ideal. /VS

  14. Jag missade Anders svar till mig på tiden det begav sig så jag samlar mig till ett svar nu istället, även om det naturligtvis är frågan om ett svunnet ögonblick:

    1. När det gäller ”bristande bildning” så gäller det specifikt religion och postmodernism. En hänvisning till Nordins ”Filosofins historia” är inte särskilt övertygande. Jag föreslår att du läser t.ex. Foucault (Derrida och Deleuze är aningen mer komplicerade, men helt klart läsvärda) innan du kastar ur dig anklagelser som dessa:

    ”Religiös tro och postmodernism baserar sig båda på utsagor och påståenden som saknar logik och empiriska belägg. De är båda antagonistiska till sunt förnuft och rationellt tänkande. Båda idesystemen använder olika typer av språktricks, ständiga omdefinitioner och undvikande av fakta i syfte att förvirra. Båda romantiserar det gamla, osv…”

    Det där är, helt enkelt, grovt osakligt och helt felaktigt. Man kan säkert diskutera ex. Foucaults källkritik och hans metod, men dina anklagelser är faktiskt närmast absurda. Jag tror inte att du hittar romantiserande av ”det gamla” hos någon sk. ”postmodernist”. Och vaddå ”i syfte att förvirra”? Har du läst någon av ”dem” alls? Och vidare: vilka teologer har du de facto läst?

    2. Att jag blir illa till mods av din typ av svepande argumentation är inte ett argument, det är ett konstaterande och orsaken till min argumentation. Men det kan kanske ses som ett känslomässigt argument, dock inte riktat mot ”rationalismens förtjänster”.

    3. Att Foucault tyckte att begreppet postmodernism var inadekvat för att beskriva ens det han kallade sin samtid är väl i allra högsta grad relevant ur ett historiografiskt perspektiv? Postmodernism kan användas som ett historiskt konstruktionsbegrepp, men bara med kraftigt reduktionistisk verkan (och används ofta så mkt. medvetet för att verka nedsättande). Derrida var inte postmodernist. Baudrillard var inte postmodernist. Deleuze var inte postmodernist (däremot en stor beundrare av rationalisten Spinoza). Inte ens Lyotard var postmodernist (”I’m not a postmodernist. Postmodernity is a fact” sade han i en intervju vill jag minnas).

    4. Skillnaden mellan befrielseteologi och Moral Majority är ju naturligtvis otroligt viktig. Det är skillnaden mellan att hävda fattiga bönders rätt till mark och mat och att hävda en predestinationslära som säger att Gud välsignar i detta liv med rikedom till de rättrogna. En fråga mellan revolutionär och reaktionär livshållning alltså.

    5. Jag har inte läst ”The God Delusion”, nej. Efter att ha sett ett antal TV-klipp med Dawkins och med ”The Selfish Gene” i visserligen åldrande minne så känner jag inte något större behov av att utsätta mig för den typen av irrationellt drivet hat. Eagleton berör den mest avgörande punkten i Dawkins resonemang: den världsåskådning som Dawkins representerar. Den är helt enkelt inte dialogisk och den ger bort en enormt viktig del av mänsklighetens kulturhistoria och människors livserfarenhet till blodtörstiga fanatiker. Jag skulle sträcka mig så långt att påstå att det inte bara är dumt utan även farligt.

    Till sist vill jag bara säga att för mig representerar tänkare som Derrida, Deleuze och framförallt Foucault ”tankens klarhet”. En teolog som Bonhoeffer likaså. De är inte relativister och de är framförallt inte ”flummiga”. För mig är Foucaults försök att förstå samtiden och samhället utifrån en historisering av våra ”själv” (krånglig pluralform), av våra sätt att gemensamt skapa oss själva och vår värld, anknutet till upplysningens kritiska hållning och i grund och botten drivet av en rationalistisk inställning (om än med en nominalistisk prägel). En rationalistisk inställning som inte upphör att fråga om sina egna rötter, sin praktik och sin mening.

  16. Jimpan: som en person med vänsteråsikter, hur förhåller du dig till kopplingen mellan den perenniala filosofin och den ”traditionella skolan”? Bara baserat på lite enkelt runtsurfande på wikipedia snubblade jag över namn som Tage Lindbom och Julius Evola. Inte för att det omöjliggör en annan hållning än den de står för, men jag är själv lite skeptisk till möjligheterna att bygga vänsterfilosofier på ”arkhétänkande” i stil med ”fördold kunskap” och ”eviga principer” etc. Fast jag kan ju bli omvänd…

  17. Spleeno: Jag känner till kopplingen, men mitt intresse för den perenniala filosofin är rent ”akademiskt”. Tror inte heller att man kan bygga vänsterfilosofier på det tänkandet. Det är visserligen möjligt att hålla två tankar i luften samtidigt, men jag delar din skepsis.

    Jag tycker det verkar som om den perenniala filosofin ”dragit udden ur” religionen. Kvar blir ”bara” ett allmänt existentiellt förhållningssätt. Och därmed också utan moral. Vilket försvårar att bygga en politiskt filosofi./VS

  18. Å andra sidan skiljer den perenniala filosofin på religionens exoteriska (”yttre”) och esoteriska (”inre”) sidor, en modell vilken man skulle kunna utveckla till en existentialistisk engagemangsfilosofi kontra det yttre (som mycket väl kan ha karaktären av vänsterpolitiskt engagemang) kombinerad med ett förhållningssätt som ligger närmare mystiken vad gäller det inre. Men det är kanske att vantolka den perenniala filosofin…

Kommentarer är stängda.